Veckan från hyllan. Vecka 16-2013

Margret Thatcher har gått bort. Tillräckligt mycket har redan sagts om henne från olika håll, beroende på de egna ideologiska preferenserna, jag har just ingenting att tillägga. Men kan inte ...

Av: Gregor Flakierski | 13 april, 2013
Veckans titt i hyllan

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | 25 februari, 2013
Essäer om musik

Bror Kajsajuntti, staden och världen

Bror Kajsajuntti är en mycket känd kulturaktivist i Luleå. Foto: Gunnar Svedenbäck Bror Kajsajuntti, staden och världen ”Göra det omöjliga möjligt.” Orden är varken Thomas Moores, Robert Owens eller någon annans av världens mer ...

Av: Ingemar Nilsson | 04 december, 2007
Litteraturens porträtt

Den elisabetanska teatern enfantes terrible

London var under drottning Elisabeth I:s tid en ytterst livlig och farlig stad fullt av krogar, prostituerade och äventyrare som kom från Europas alla hörn. Det stora folknöjet, förutom att ...

Av: Sofia Kangur | 05 oktober, 2008
Essäer

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv



tack till  Bukowskis AuktionerDen kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla! Verket är utfört i bläck och färg på papper och har fodrats upp på kartong.

Uven på konstverket på Bukowskis auktion i november 2013 (nr 1438 i katalogen) kallades uggla och så har man antagligen länge kallat den. Det är emellertid en uv och det känner man igen på de utstående fjädrarna på båda sidor om huvudet. Ugglefåglarna jagar om natten och det är då man kan höra deras hoanden. Möss, sorkar och andra smågnagare utgör deras föda men en kraftig berguv kan till och med slå en hare. På konstmuseet i Göteborg hänger en målning av Bruno Liljefors som ett exempel på en riktigt stor uv.

Jag föreställer mig att Lin Fengmians uv är ett slags självporträtt. Han hör hemma både i öst och i väst. Han föddes år 1900 i Mexian i Guandongprovinsen och dog år 1991, hundra våldsamma och händelserika år. 1920 flyttade han till Shanghai för konststudier och vidare till Frankrike, först i Dijon och sedan i Paris. Där var han en flitig gäst på museer med europeisk och kinesisk konst.

Den här uven sitter på en gren med de tre kraftiga, framåtriktade klorna i ett fast grepp om grenen. Den helt mörka fjäderdräkten är lite tofsig i konturerna. Det syns tydligt för den avtecknar sig mot en lite ljusare öppning. Några löv intill är genomlysta bakifrån, andra lite mörkare. Det är så läckert gjort!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag läser in mänskliga känslor hos den här uven. Det vänstra ögat, sett från betraktarens håll, är halvslutet. Om man granskar det och samtidigt håller för det högra, ser den sömnig ut, med en lodrät pupill i mitten, som man brukar rita på en katts öga. Om man gör tvärtom och täcker för det vänstra ögat, stirrar det högra ögat stort på oss. Men visst har väl både fåglar och djur antingen öppna eller slutna ögon samtidigt? Om man inte ”sover räv” förstås?

År 2004 såg jag en mycket vacker och mycket märklig utställning i Milano; Ukiyoe, il mondo fluttuante, ”den flytande världen”. Så kallas nöjeskvarteren i Japan. Den visades i Palazzo Reale från den 7 februari till den 30 maj 2004. En av teckningarna där påminner mig om Lin Fengmians uv. Det var en liten uv, en söt unge, som satt på en blommande magnoliakvist. De duniga fjädrarna på hans huvud såg ut som små spetsiga öron och bildade formen av en liggande månskära. Med halvslutna ögon njöt han av den stilla vårnatten. (Av Kubo Shunman, 1800, Victoria & Albert Museum, London.)

Utställningen kom sedan till Paris och det slumpade sig så att jag såg den även där.

I Stockholm läste jag kinesisk konsthistoria för Jan Wirgin, tidigare museichef på Östasiatiska museet. När han en kväll avslutade en föreläsning inne i rummet med kakemonos – det är vertikala konstverk upprullade på träpinnar – reste vi oss inte för att gå när han slutat tala. Som förtrollade av hans vänliga röst och av den stillsamma kinesiska musiken någonstans ifrån, blev vi sittande på våra pallar.

När jag sedan skrev min tentamensskrivning om den kinesiska konsten, fortsatte jag att vara förtrollad. De branta bergssidorna ner mot sjön där jag bor, såg jag som kinesiska branter. Jag tog skidorna och gav mig ut på sjön. På andra sidan såg jag de övergivna badhusen som tomma kinesiska paviljonger.

Denna förtrollning varade i två dagar. Men när jag ställde en mängd frågor till en ung svenska som just varit i Kina, sa hon helt frankt:

”Kina är inte alls som du tror.”

Hon har naturligtvis rätt – men i konsten är Kina just så som jag tror.

Birgitta Milits

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Zanzibar, Zanzibar!

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 25 juli, 2012

Terrence Malick & tystnadens hemligheter

Då och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens ...

Av: Klas Lundström | Essäer om film | 19 april, 2013

Berwaldhallen – Den samstämda radiostudion

Det är en torsdag i slutet av mars. Sveriges Radios Symfoniorkester har konsert. Dirigenten Simone Young tar plats på podiet och höjer taktpinnen för att påkalla uppmärksamhet. Det råder ett ...

Av: Mi Karlsson Bergkvist | Musikens porträtt | 16 april, 2014

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 25 mars, 2013

Animula, Vagula. Blandula

I går när jag kittat lidertaket, och ösregnet börjat efter naturligtvis, la mig sur för att senare orka med kvällssysslor, vaknade efter några timmar plötsligt på förnatten, hade drömt om ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 24 juli, 2013

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Förnyelse höjer seriestatus

Bland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.