Storpolitiken i änkefru Hjorths sängkammare Storpolitik och rena Almedalen i Örebro 1812

”Ryssland och England gick in i en sängkammare hos änkefru Hjorth på Storgatan i Örebro och slöt fred.” Det låter som en absurdistisk pjäs men är faktiskt vad som hände den ...

Av: Staffan Skott | 08 april, 2014
Kulturreportage

Utveckling och tillväxt samt miljökamp

Ser ett plakat som bjuder in till en diskussionskväll om miljöarbetet i Östra Vätternbranterna. Det naturgeografiska området sträcker sig från Jönköping i söder, genom delar av Tranås och Ödeshögs kommuner ...

Av: Per-Inge Planefors | 27 augusti, 2012
Gästkrönikör

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 6

Avdelning, inåt marsch! Errorismen påverkar indirekt vårt sätt att interagera, hur vi beter oss mot varandra, resemönster, livsstilsval, etc. Errorismen har på en nivå medfört stora förändringar i samhället och kulturen ...

Av: Carl Abrahamsson | 23 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Tiden, människans största illusion

Vad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen ...

Av: Stefan Whilde | 03 Maj, 2012
Stefan Whilde

I Gauguins värld



Varifrån kommer vi? Vad är vi? Vart går vi?  Oljemålning 1897Hur många atombomber är vår prisvärda civilisation värd? Och hur många akademier behövs det för att vi med gott samvete skall kunna leva vidare i denna civilisation? Vad skulle konstnären Paul Gauguin (1848–1903) svara på dessa frågor? Han var en civilisationsavhoppare som fortfarande både lockar och irriterar många välbesuttna borgarsjälar. Även anständighetens fröknar har här en hel del att reta upp sig på, mitt i en märkesvaruindustri där de är lydiga betjänter.

Den bleksiktiga, för att inte säga anemiska grekisk-romerska kulturen, som fostrat så många akademier, var inte en existensform som tilltalade Paul Gauguin. Denne egenartade och banbrytande konstnär som också var en människa som ofta formulerade sig i skrift, har i en anteckning skrivit följande: "Ansträng er inte över hövan att fullända era verk. Det första intrycket är ömtåligt, och resultatet blir sämre om man i efterhand försöker förbättra vissa detaljer. Genom ett sådant tillvägagångssätt avkyler man den blodröda, sjudande lavan och förvandlar den till sten. Kasta tveklöst bort en sådan sten, även om den förefaller vara en rubin."

Innan Gauguin kom till Tahiti 1891 och där på allvar började med sitt stora förnyelseverk som målare hade han prövat många försörjningssätt. Han hade varit sjöman, börsmäklareassistent, kanalgrävare i Panama, affischklistrare i Paris, affärsman i Köpenhamn m.m. Dessutom hade han varit borgerligt gift med en dansk kvinna vid namn Mette. I det äktenskapet föddes fem barn, varav två senare kom att ägna sig åt konstnärlig verksamhet.

Väggmålning i Drottningarnas dal, södra Egypten

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En avgörande händelse i Gauguins liv var en världsutställning som ägde rum i Paris 1889, där han fick kontakt med utomeuropeiska kulturer som talade ett för honom mer upplyst språk än vad den självupptagna kommers- och bankvärlden i Europa kunde uppvisa. Till det som mest intresserade honom hörde tempelarkitekturen i Angkor Vat i Kambodja och den buddhistiska helgedomen Borobodur på Java med dess mandalaform och leende Buddhaskulpturer. Den fornegyptiska kulturen kände han redan till och inspirerades av dess formspråk som visade en mänsklig universell livssyn. I den faraonska tidens konst var det inte i första hand det individuella uttrycket man tog fasta på, utan människan som närvaro i en kosmisk verklighet. Den som har sett gravmålningar i Drottningarnas dal i södra Egypten, kan väl knappast undgå att beundra den resning som finns i mötet mellan det manliga och det kvinnliga, det vill säga den hälsningsceremoni där t.ex. en prins möter en gudinna. Det är här fråga om en estetiskt tilltalande koreografi med tanke på handvinklar, fotställningar och mellanrum.

Paul Gauguin hade fotografier med sig av egyptisk konst och av till exempel tempelfriser från Borobodur när han reste till Tahiti och så småningom till Hiva Oa, en av Marquesasöarna. En av hans mest uppskattade målningar föreställer tahitiska kvinnor som sitter på ett fornegyptiskt vis på en marknadsplats, omgivna av tropisk regnskog. Här är det inte tal om någon naturalistisk verklighet. Gauguin ger oss en förhöjd verklighet, en musikalisk färgupplevelse. En häst kan vara blå. En hund kan vara röd. En tahitisk strand kan vara rosa. Den rosa havsstrand som finns på Gauguins målningar som föreställer ryttare på stranden är verkligen rosa, enligt hans levnadstecknare Bengt Danielsson, som 1966–71 var chef för Etnografiska museet i Stockholm och som under många år var bosatt på Tahiti.

Självporträtt. Oljemålning 1891 Han skrev åtskilliga böcker om Söderhavet, inte bara facklitteratur utan även reseberättelser och barnböcker. År 1947 deltog han i Thor Heyerdahls omtalade och äventyrliga Kon-Tiki-expedition, och 1964 utkom hans bok Gauguins söderhavsår.

Bengt Danielsson, som på Etnografiska museet tog emot diktaren och nobelpristagaren Miguel Ángel Asturias när han hade tilldelats nobelpriset i litteratur år 1967, var liksom denne politiskt engagerad. Han protesterade mot atombombssprängningarna i den franska Söderhavskolonin och fick år 1991 ett delat "alternativt nobelpris" (Right Livelihood Award) efter att tillsammans med sin fru Marie-Thérèse ha gett ut boken Förgiftat paradis. Frankrike hade genom sina omfattande kärnvapenprov i den tahitiska övärlden förorsakat social misär, sjukdomar och miljöförstöring. Det tog lång tid för omvärlden att på allvar reagera mot detta.

Ungefär hundra år tidigare, då den nyskapande och mångsidige konstnären Paul Gauguin bodde på Tahiti, var han bekymrad över den västerländska förflackningen och byråkratin i den franska kolonin. Han försvarade de inföddas rätt, intresserade sig för deras gamla kultur och trosföreställningar och lärde sig tala deras språk. En stor generositet fanns i hans väsen. Och de kvinnor han lär känna har han både respekt och djup förståelse för. Detta märker man om man läser hans poetiska prosabok Noa Noa (som på tahitiska betyder väldoft), senast utgiven av förlaget Bakhåll år 1998. Få berättelser förmedlar en så genuin känsla för den tahitiska människans levnadsvillkor, drömmar och inre liv. Han återvände till Paris år 1893, och det dröjde två år innan han återkom till sina paradisöar, som då inte var förgiftade. Civilisationens giftmani hade vid den tiden ännu inte blivit en global misär.

Författaren August Strindberg, som tidvis bodde i Paris, och som besökte Gauguins ateljé, hade på något konstigt sätt respekt för denne udda revolutionär. Men deras världsuppfattningar skilde sig åt. Strindberg var väl rotad i den europeiska kulturmyllan, medan Gauguin redan fått nog av civilisationens penninggirighet och dess bakvända människosyn. Men han intresserade sig för de stora europeiska mästarna inom konsten, exempelvis Giotto, Botticelli, Rembrandt, Cranach och Georges de La Tour. Cézanne, Degas, Odilon Redon, van Gogh, Rimbaud, Verlaine och Mallarmé var samtida konstnärer och poeter som stod honom nära.

Nevermore. Oljemålning Men vad ska vi säga om hans erfarenheter av den franska kolonialbyråkratin som tidvis var nära att helt uppsluka honom!? Han måste kämpa för sin överlevnad. Ofta hade han knappast mat för dagen. Hans måleri, med dess musikaliska helhetstanke, där färger och linjer bryter med den gamla perspektivläran, var det viktigaste i hans liv. Det finns en genomtänkt filosofi och en stor poesi i hans målningar, vilket inte minst den svenske konstnären och konstskribenten Ivan Aguéli insåg.

Mot slutet av sitt liv, när han bor på ön Hiva Oa, får han en månatlig utbetalning från en konsthandlare i Paris, vilket ger honom en viss arbetsro. Men kampen fortsätter. Han försvarar genom en skriftlig inlaga en av de infödda. Denne har anklagats för att ha förolämpat en gendarm, när det i själva verket förhåller sig så att gendarmen uttalat de förolämpande ord som den infödde inte förstått och av ren artighet upprepat till svar. En omätligt stor bötessumma och hot om fängelse är ett öde som vilar över konstnären Gauguins sista tid på jorden. In i det sista arbetar han med sitt måleri. Han minns sin tid i Bretagne med dess keltiska ursprungskultur, men det är nu i detta örike som hans rätta konstnärsjag kommit till tals.

Till en god vän skrev han i september 1894 från Pont-Aven i Bretagne (efter att länge ha lidit av ett svårt benbrott): "Ingenting kan hindra mig från att resa, och det blir för alltid. Vilken meningslös tillvaro är inte livet i Europa!" Och i februari 1903 skrev han från sitt ateljéhus på ön Hiva Oa till konstkritikern André Fontainas att inte förrän han upphör att se kommer han att besegras.

Ta Matete (Marknadsplatsen). Temperamålning 1892Han upphörde aldrig att se. Men sjukdomen förkortade hans liv. När han låg på sitt yttersta i sin vackert snidade säng kom en av hans infödda vänner in och upptäckte att han försökt stiga upp ur bädden när hans hjärta upphörde att slå.

Det hus som han själv låtit bygga i Atuona på ön Hiva Oa kallade han "La Maison du Jouir" (fritt översatt: Glädjens hus). Detta namn stod inristat ovanför ingången till huset, som han dekorerat med mytologiska träsniderier. Mytens värld, som alltid fascinerat honom, var för honom mycket mer levande än vår tids psykologiska begreppsförvirring som förvandlat människorna till katalogiseringsobjekt.

Strindberg skrev en gång till Gauguin att han trots allt kände en viss dragning till det liv som denne levde i Söderhavsvärlden. Ja, vad finns det för verklig glädje i den penninghungriga gudom som vill sluka allt och som vi fortfarande låter sitta kvar på tronen? Finns det någon sann generositet, och vart har "Festens tid", som poeten Octavio Paz efterlyser, tagit vägen? Jag betalar. Alltså är jag. Jag betalar inte. Alltså är jag inte.

"Jag har ingenting att ge/ de tiggarbarn som drar förbi" står det i en dikt i min bok Tema på Tiden. Ja, så långt kan det gå. Jag har ingenting att ge. Jag har fått nog. Jag har sett nog. Men jag glömmer inte "Glädjens hus", som Paul Gauguin öppnade för alla som ville glädjas åt tillvarons oändliga rikedom. Och mitt i den yttersta utsattheten 1897, innan han försöker ta sitt liv genom en stor dos arsenik, målar han sin största (141x411) och kanske mest betydelsefulla målning på en grov juteväv som han själv skurit till. Överst till vänster på denna målning står orden: "Varifrån har vi kommit? Vad är vi? Vart går vi?" Dessa ord påminner mig om en av Främlingarnas repliker i "Dagens inbrott", ett drama i min pjäsbok Människan X.

Gauguin tog sin dos arsenik och utkämpade sin dödskamp på ett tahitiskt djungelberg. Han sjönk in i dvala, men hans kropp, som inte ville behålla giftet, spydde upp det. Ja, han överlevde och levde vidare, skapade nya storverk och fortsätter att leva i alla tider. Hans målningars färger, rofyllda kvinnor, män, djur och natur kan aldrig upphöra att inspirera. Vem har inte mött hans konst i alla medier i vår tid? Glädjens hus är inte alltid världens hus men kan upplevas i den konst som Paul Gauguin skapade.

Ryttare på stranden. Oljemålning,  Hivaoa 1902Den frihetsälskande konstnären Paul Gauguin såg sig själv som en vilde och var dessutom stolt över att till en åttondel vara inkaindian. Som barn bodde han några år i Peru, där han lärde känna sin mormoder, den stridbara skribenten Flora Tristan, som kämpade för frihet och för kvinnors rättigheter. Enkelhet och värdighet fann han hos ursprungsbefolkningen på de öar dit han kom. Dessa människors föda var enkel och naturlig. De åt brödfruktträdens frukter, vilda bergsbananer, djungelapelsiner, tapioka … och någon gång hämtade man fisk från havet. Med de s.k. civiliserade kolonisterna kom andra matvaror, tobak och rusdrycker som urbefolkningen inte hade någon kännedom om.

Numera, på 2000-talet, är Gauguins tropiska hemortsöar lockande turistmål. Man berättar om hans tid på öarna, visar hans vistelseorter, och det händer kanske någon gång att en besökare får träffa hans barnbarnsbarn.

Maktuppblåsta regeringar fortsätter med sin kärnvapentillverkning, även om det då och då talas om nedrustning. Arktis är ett av de områden som miljömässigt är i farozonen. Ett annat område är vissa öar i Söderhavet. Vi människor är skickliga på att förstöra. Kommer framtida människor att i Gauguins anda lyfta fram en natur och en kultur som, med poeten Elytis ord, närmar sig "en änglaväsendets existensform" och därmed möjliggöra en gudomlig närvaro i sinne, tanke och kropp? Men för närvarande härskar en mer eller mindre medveten sinnesförvirring, en frånvaro av helhetsseende och helhetssinne. Vi skryter med våra spekulationsvinster, våra yttre tillgångar och vår bullrande teknik. Men förstår vi på djupet Paul Gauguins måleri, färger och former? Ja, kanske gör vi detta om vi i gryningen ställer oss barfota på en gräsmatta eller i en skog och hälsar ett soluppgångsljus som silas mellan träden.

Nave Nave Moe (Glädjefylld vila). Oljemålning 1894Paul Gauguin gjorde äventyrliga utflykter in i den tahitiska bergsdjungeln och skildrar i sin bok Noa Noa bergsbäckar, vattenkaskader … och hur han simmar i en källvattensjö i en bergsgrotta. Vattnets kraft och solens kraft förnyar hans sinnen. Mångudinnan Hina fascinerar honom, och den kvinnliga känslighet han möter saknar all förställning. Det verkar som om mycket av civilisationsdammet hade försvunnit från hans sinne och kropp och som om han i vissa lyckliga stunder kunde fyllas av den färgmusik som finns i naturens ljusspel och som endast en stor konstnär förmår ge en aning om. I ett brev till konstnärsvännen Emile Bernard i juni 1890 står det: "En minut då man snuddar vid himlen som sedan flyr; till gengäld är den dröm man har skymtat betydligt mäktigare än all materia. Ja, vi (konstnärer, sökare och tänkare) är förutbestämda till att gå under för de slag världen riktar mot oss, men att gå under endast som materia. Stenen skall förintas, orden skall leva kvar."

Man skulle kunna fråga Gauguin: "Vem är din arbetsgivare?" Han skulle kanske svara: "Jag har ingen." Då skulle frågaren eventuellt säga: "Du har din hobby, du har dina intressen." Och svaret skulle troligen bli: "Jag har ingen hobby. Jag har inga intressen. Jag har mitt liv, min konst."

Målaren Paul Gauguin, som också arbetade som keramiker och skulptör, var ibland (för att överleva) tvungen att sälja någon av sina målningar för några hundra kronor. I dag kan en sådan målning vara värd flera hundra tusen, och säkerligen är Gauguins mest eftertraktade stora målningar värda miljoner. Han var mycket medveten om den förnedring som nyskapande konstnärer får utstå i samhällen där stora inkomsttagare har det högsta värdet. Men han visste också att utan sann konst vore detta liv på jorden utan värde.

Den senaste helhetsomfattande Gauguinutställningen ägde rum på Tate Modern i London år 2010. Nu, år 2013, har väl inte alla råd att besöka hans söderhavsöar, men dessa öar kan man, som tur är, uppsöka i hans måleri som finns på museer i och utanför Europa.

 

Percival

 

FOTNOT

 

I ovanstående artikel finns ord av Gauguin hämtade ur boken Gauguins söderhavsår (1964) av Bengt Danielsson och ur Gauguins brev. Ett urval (sv. Övers. Elsa Thulin 1955).

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vem kan segla förutan vind vem kan ro utan åror?

En av orsakerna till att lärarna inte får det stöd de verkligen behöver av sina rektorer är att de senare ofta inte är medvetna om de pedagogiska problem som läraren ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 12 november, 2012

Benjamin 16

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 03 december, 2011

Uteliggaren

Det ligger en människa på marken. Kylan i vinden från öppna vägen piskar tag om honom, ruskar om honom. Den gnutta värme som finns i natten alstras från en betongfasad ...

Av: Tobias Haglund | Gästkrönikör | 16 december, 2014

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 01 februari, 2012

Om Joseph Cornells hermetiska väg

Långt innan min vetskap om Joseph Cornells (1903-1972) existens grundlades min fascination för honom. Mina föräldrar drev en bokhandel - en av Sveriges äldsta - och redan som barn lekte ...

Av: Jesper Nordström | Konstens porträtt | 01 augusti, 2017

Filmnatten med Sara

 Allt fanns på plats: ett tiotal tapas och popcorn och tillhörande utsökt fluidum. Vi skulle se sex filmer i rad och vid åttatiden på morgonen skriva ner våra intryck på ...

Av: Vladimir Oravsky, Sara Granath | Kulturreportage | 23 september, 2012

Joan as Police Woman,

Intervju: Joan Wasser - Joan As Police Woman

När jag träffar Joan Wasser har hon och hennes tre medmusiker bara några spelningar kvar på den två månader långa Europaturné som de har gjort för att lansera den senaste ...

Av: Thomas Renhult | Musikens porträtt | 21 december, 2015

Den ansvarsfulle kapitalisten och den goda vinsten

Starbucks är ett amerikanskt företag som serverar kaffe och espresso på tusentals kaféer och barer i minst 37 länder. Starbucks köper kaffet hos de bästa odlarna i Afrika och i ...

Av: Gilda Melodia | Reportage om politik & samhälle | 29 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.