Person, karakter og samfunn. Del I

Innledning Artikkelen min er både om å leve for seg selv òg leve sammen med andre, det vil si i samfunn med folk som er annerledes enn oss selv. Like nedenfor mangler ...

Av: Thor Olav Olsen | 16 december, 2013
Agora - filosofiska essäer

Fenrisulven, Frej och Surt (1905), målning av Emil Doepler. Källa: Wiki

Gudarnas enträgna viskningar

Har vi glömt våra gudar, de gamla, de eviga? Elsa-Brita Titchenell, svenskfödd teosofisk författare, lägger, i boken ”The Masks of Odin” gudasagorna intill vetenskapens forskning och teosofisk filosofi ...

Av: Annakarin Svedberg | 20 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Danskarna möblerar om på operan i Köpenhamn

Först så möblerade man om från det gamla till det nya operahuset, sedan möblerar man om i operorna också. Den första ommöbleringen var ett genidrag, det nya operahuset tål både ...

Av: Ulf Stenberg | 29 november, 2010
Reportage om scenkonst

Benjamin 8

 

Av: Håkan Eklund | 01 oktober, 2011
Kulturen strippar

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson



Om och om igen, da Capo, once more. Courtesy Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år av en kommitté och alltid till en konstnär med anknytning till Österlen. Gittan Jönsson delar sin tid mellan Brantevik på sommaren, och sedan 2010 med Berlin på vintern. Priset består av 50.000:- och en utställning i Tjörnedala Konsthall. Utställningen ska jag återkomma till.

På väg för att träffa Gittan Jönsson kommer jag på mig med att gnola på Monica Zetterlunds ” O o o vad en liten gumma kan gno” med genial text av Hasse & Tage till ” What A Little Moonlight Can Do”.

Gittan är för de flesta kanske mest känd för målningen "Diskkasterskan" från 1978, en travesti till den grekiska skulpturen ”Diskuskastaren”, och ”Dammsugerskan”, figuriner i fajans. Kvinnor som gnor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 - Det är ett blått hus till vänster, säger Gittan när hon ger mig vägbeskrivning.

Det stämmer bra. Precis vid det blå havet ligger hennes ljusblå hus från 1890. Att det ligger till vänster stämmer också, precis som att hon står väl förankrad i den politiska vänstern.

Vi äter lunch och lyssnar på havet. Samtalet flyter lätt trots att det är första gången vi träffas. Vi ser skutor med vind i de rödbruna seglen passera framför där vi sitter på altanen. Hennes blick är rak och hennes sätt att tala eftertänksamt. Varsamt berättar hon om sitt liv och sitt liv med konsten. Det är lätt att tycka om Gittan Jönsson.

Hennes målning ”Diskkasterskan” och fajansfigurinerna ”Dammsugerskan”, alla av dem unikum, som 1700-tals ”conversation pieces”, är de verk som i första hand fascinerat mig, det är om dem jag vill tala med henne. Men jag inser att det finns så mycket mer i hennes konstnärskap som väcker min nyfikenhet.

Gittan Jönsson är skånska, född i Helsingborg men inte som jag trodde uppvuxen i en konstnärsfamilj.

Håll fast vid din dröm. Courtesy Gittan Jönsson- Min pappa var försäkringstjänsteman och min mamma hemmafru, säger hon och fortsätter, men mamma var konstintresserad och föräldrarna var med i konstföreningar, så det fanns bra grafik hemma.

På den danska sidan av Öresund, en kort båttur från Helsingborg, ligger Louisiana som blev ett viktigt ställe för Gittan och hennes två tecknande tjejkompisar.

- Vi tecknade, målade och ritade av varandra redan som 14 -åringar. Vi utbildade oss senare på akademierna och Konstfack och vi blev alla konstnärer, säger Gittan.

För Gittan Jönsson blev det Konstfack där hon började 1967 på linjen för grafisk formgivning – bild och text, det vill säga reklamlinjen.

- Jag visste i stort sätt ingenting om konst och kände inte en enda konstnär. Men jag var 19 år och kär i en kille som gick på Konstfack. Han var inte ett dugg intresserad av mig. Han visade sig vara bög, berättar Gittan.

68-rörelsen vände upp och ner på allt, inte bara för Gittan utan för många på Konstfack. De blev radikala, debattsugna ”politiker” som släppte in samhället i tänkandet. Många radikala personer kom till studenternas kafé på Konstfack där det bland annat diskuterades det meningslösa i att utbildas för att med reklamens hjälp sälja en massa onödiga prylar som skulle bidra till /att höja/ profiten för kapitalisterna. Diskussionerna ledde till att Gittan sögs in i den så kallade rebellrörelsen, en maoistisk grupp som samlade de otåligaste från Clarté och FNL-grupperna. De deltog i Kårhusockupationen och i ”Rädda almarna” i Kungsträdgården, bland annat. Engagemanget för ett bättre och rättvisare samhälle var påtagligt.

- Jag var tämligen luggsliten och utan illusioner efter rebellrörelsen. Det tog tid innan jag insåg att jag var priviligierad som kunde arbeta med det jag ville, konstaterar Gittan som medan hon gick på Konstfack fick sitt första barn, 1970.

/Samma år/1970/ kom boken ”Historieboken” i serieform av Gittan Jönsson, Annika Elmqvist, AnnMarie Langemar och Pål Rydberg ut på Ordfront/s förlag/. Ur arbetarklassens perspektiv berättar de om kapitalismens framfart genom Europa och förklarar kolonialismens och imperialismens uppkomst i tredje världen, från medeltiden till nutiden. Men också 68-rörelsens framtidstro och engagemang är klart och tydligt uttryckt i boken. ”Historieboken” blev en succé och trycktes i ett antal upplagor och det såldes drygt 70 000 exemplar. Den översatts till sju språk. Idag finns den i nytryck och är lika aktuell nu som då.

Bordet – med dammsugerskor. Courtesy Gittan JönssonGittan gjorde illustrationerna till designföretaget Mah-Jongs kataloger och annonser. Mah-Jong startades 1966 av Helena Henschen, Veronica Nygren och Kristina Torsson.

Vietnamkriget pågick för fullt. När Hanoi bombades av USA bytte de ut Mah-Jongbilderna på reklamtavlorna i tunnelbanan mot pressbilder från bombningen. Det blev ett jäkla liv!

- Samhället är inte fast, det går att förändra när det är fel, säger Gittan och jag tror henne.

Hon gjorde illustrationer till DN, Kamrat Posten, Vi människor och Kvinnobulletinen och hon har arbetat med film. Som rekvisitör och assisten till Carl Johan de Geer när han och Marie-Louise de Geer, numera Ekman, gjorde ”Hallo Baby” bl.a.

- Det öppnade mitt inre liv och filmen ledde till konst för mig. Jag arbetade också som rekvisitör för Jan Troell. Det jag tjänade på att arbeta med filmerna gjorde att jag kunde skaffa en ateljé och börja måla, något jag inte gjort tidigare. Jag kunde måla av mig. Det blev bilder från mitt inre familjedrama. Min mamma som fick avstå från sitt eget yrkesliv för pressen på att uppehålla fasaderna som hemmafru. Hon fick MS och det var ingenting man visade upp. Det fanns flera verkligheter samtidigt, som filmscenerier som avgränsas i rummet av kaos och teknik bakom scenografins hörn. Kvinnors underlägsenhet stod klart för mig när jag fick barn. Inte minst de kvinnliga konstnärernas, det gjorde mig frustrerad och ilsken.

Få, eller snarare inga, gallerister ställde ut kvinnors konst, men1978 visade Galleri Händer Gittans stora verk ”Diskkasterskan”, ”Självporträtt” och ”Den själviska modern”.

Hans Leijonhufvud som ägde galleriet på Hornsgats puckeln öppnade dörrarna för kvinnliga konstnärer.

Nefertite, närbild. Courtesy Gittan JönssonNär vi kommit så långt i vårt samtal och lunchen är uppäten drar stora gråblå åskmoln in från havet och regnet faller med tunga droppar. Vi flyttar in i köket som är en tillbyggnad Gittan lät göra när hon köpt huset. I köksfönstret står en ”Dammsugerska” med av Gittan handmålad blommig kjol och städklut på huvudet.

- Jag hade en pianolärarinna i Helsingborg när jag var barn som hette tant Carlsson. Hon inte bara spelade piano hon målade porslin med avundsvärd entusiasm och glädje. Nu sitter jag, en tuff vänstertjej och målar porslin, säger Gittan när hon ser hur mina ögon granskar figurinen.

I boken ” Dammsugerskans fyrtiotvå uppdrag” Om konsten, livet och andra svårstädade utrymmer, städar dammsugerskan i Gittans parafraser av kända målningar. De dammsuger sig igenom verk av Francis Bacon, Olle Baertling, Marie-Louise Ekman, John-e Franzén bl.a.

”Nu ska alla lögner bort

den falska idyllen avslöjas

Nu kommer vredens dammsugare

Och gör rent hus”

Så skriver Gittan i en text till en bild hon gjort av dammsugerskan i en målning av Gunilla Manns pekoralistiska målning. Varje bild i boken har en kort text, oftast av Gittan. Några har text av Sonja Åkesson, Machiavelli, Simone /de/ Beauvoir /bland annat./

- ”Dammsugerskan” är i storlek S, small, hon kommer i storlek M, som i medium, när keramikverkstaden Zolart i Sandåkra får tid att ta fram dem. De är svåra att göra, det är många delar som ska monteras ihop innan de bränns och jag kan börja måla dem. Dammsugarslangen är av tenn och inte lätt att få till. Jag vill också göra henne som en animerad figur. Och tänk att få göra henne riktigt STOR, alltså L, large, och gjuten i brons, säger Gittan och får något drömskt i blicken.

En annan drabbande och träffsäker tecknad bok av Kristina Abelli Elander och Gittan Jönsson heter ”Prinsessor utan panik”.

Seriealbumet kom till när de skulle ställa ut tillsammans på Konstakademien 2007.

- Det är faksimil av vår brevväxling i serieform som vi skickade till varandra för att komma igång med samarbetet. Prinsessorna heter Kristina och Birgitta, som vi och Hagasessorna.

Under de sista år av sjuttiotalet växte familjen. Gittan hade en son, den nya maken två barn och tillsammans fick de ytterligare två söner.

- Jag drog ner på mitt arbete för att få det att fungera, säger hon. Men jag ställde ut under hela 80-talet. Det gällde att både orka och hinna. Det var en lycklig tid med musik, konst och min stora familj. Första halvan var 80-talet var färgsprakande. Sedan blev det svart/vitt av sorg. Min mor dog, min bror skadades svårt i en olycka och min man och jag skildes. Då flyttade jag från Stockholm till Brantevik och skaffade min ateljé i en gammal skola i Järrestad.

Hon hade arbetat med en utställning på Historiska Museet om den heliga Birgitta som blev änka med åtta barn när hon var 42 år. Då skapade hon sin egen orden, reste till Påven i Rom och till kungarna i England och Frankrike för att försöka skapa fred.

- Kunde hon kan jag också bryta upp, tänkte jag. Det gav mig kraft, säger Gittan.

Håll fast vid 2. Courtesy Gittan JönssonJösse flicka, tänker jag. Det måste ha varit ett gigantiskt kliv från manifestationen Kvinnokulturfestivalen i det tomma Riksdagshuset 1977, där Gittan var med och organiserade en utställning i kabinettet då det visades konst av 95 kvinnliga konstnären, Gittan Jönsson, Vera Nilsson, Channa Bankier och Ulla Wennberg bland andra och en (1) man, Stig Danielsson, och utställningen ”Vi arbetar för livet” på Liljevalchs, till en liten fiskeby på Österlen!

Hennes utställning på Tjörnedala Konsthall fick mig att inse att steget kanske inte var så stort. Hennes verk har fortfarande politiska budskap. Hennes egensinne är lika starkt som tidigare och dagsaktuellt. Hon visar en stor målning med texten ”Fuck Baselitz! Regards from a female artist”, en hälsning till den tyska superstjärnan Georg Baselitz’ sannerligen förvånande uttalande i Der Spiegel om att kvinnor helt enkelt inte kan måla.

En hel långvägg består av hennes tecknade självporträtt, ett porträtt för varje dag, som visar hennes sinnesstämning. Den stora målningen Självporträtt hon visade på Galleri Händer 1978 är inlånad och knyter ihop säcken. Och hon visar en ny stor målning från Kairo med egna iakttagelser.

På ett bord i ett separat rum står en hel liten armé med dammsugerskor. Nefertiti med dammsugaren, som får mig att tänka på kvinnorna som demonstrerade under den arabiska våren på Tahrirtorget i Kairo och som fortfarande demonstrerar, sida vid sida.

En dammsugerska i städarmén har ett rävhuvud. Om det är med en blinkning till Ernst Billgren vet jag inte. För mig blir hon en listig städerska som suger upp allt enfald och alla plattityder som virvlar runt i vår värld.

Gittan Jönssons målningar, teckningar på duk och på papper och inte minst figurinerna gör mig yster för hennes verk får mig att både tänka och fantisera. De är egensinniga, roliga, tänkvärda, allvarliga och politiska.

Utställningen pågår in i september, så har ni en chans se den!

När jag lämnar Brantevik gnolar jag inte längre, jag sjunger för full hals, ”O o o vad en liten gumma kan gno”.

  

Katinka Kant

Henry Mayne stipendiet 2013 Gittan Jönsson 18 juli – 1 september 2013, Tjörnedala Konsthall, Baskemölla

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Eckermann och Goethe

  Den unge Johann Peter Eckermann är på väg att möta sitt öde. Själv tror Eckermann att han ska göra en kort visit i Weimar för att få träffa Goethe. Hans ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2009

Erotisk krönika II

En lätthet följer vid min sida; går nära, kittlande frisk. Så följer vi varandra, dansar fram, utan att veta vem som riktigt för. Kvinnan i mig eller jag? Någon av ...

Av: Karin Eng | Gästkrönikör | 22 april, 2012

Två svenskar och en spansk helgedom

Två svenskar och en spansk helgedom Santiago de Compostela i Spanien är en av de allra heligaste platserna i Europa. För där hade man på ett mirakulöst sätt omkring 818 upptäckt ...

Av: Mohamed Omar | Kulturreportage | 15 mars, 2007

G r ä n s l a n d

På tröskeln upphör Tiden. Rörde ingenting, Här står horisonterna På kö, här möts dom Redan framförflyttade Vikande flyende Och så här. Följarnas Ouppnådda centrum En kulle en stjärna Av berg krönta skuggor Inbillningen ser över Sina byggen. Drömmen Betraktar genom en Kikare sin ...

Av: Pär Wistrand | Utopiska geografier | 14 december, 2009

Foto: Anna Rasmussen

Dansa bort den mörka tiden

På Nationalteatern i Prag framförs just nu "Trollkarlens lärling", en balettuppsättning vars berättelse springer ur det trettioåriga kriget. Medan man i Västeuropa och USA kanske bäst känner till berättelsen genom ...

Av: Belinda Graham | Essäer om scenkonst | 01 juni, 2015

Rashygien och vetenskap som religion: Humaniströrelsens historia

De svenska sekulära Humanisterna med Christer Sturmark i spetsen är del av International Humanist and Ethical Union (IHEU), i det följande kallad internationella humanistunionen. Företrädarna är kända för sin aggressiva ...

Av: Rickard Berghorn | Essäer om politiken | 01 februari, 2012

vimse vimse Foto CC BY 3.0 Wiki

Den som gapar efter mycket, kan sätta i halsen

Mina op-ed-rader betitlade ”Man ska leva för varandra…” väckte inte så litet intresse. Som alltid när jag publicerar mig, skulle min kollega Björn Ranelid skriva.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 10 augusti, 2016

När farfar blev blåsippa Om döden i barnboken

Hur handskas barnbokslitteraturen med döden? Vad är relevant att säga till de minsta barnen om döden när en anhörig går bort? Finns det något bra sätt att ta upp denna ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.