Tidens flod

Tankar vid Tidens flod

Att födas är inte religion. Att dö är inte religion. Eller är det? Mellan födelse och död försöker människan leva så gott hon förmår, och under den tiden ägnar hon ...

Av: Percival | 31 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

"Allt är en del av processen"

Warpaints 2010 var fullt av turnéer och uppmärksamhet kretsande kring det mångfacetterade debutalbumet "The Fool". Kvartetten från Los Angeles, bestående av Jenny Lee Lindberg (bas, sång), Emily Kokal (gitarr, sång) ...

Av: Carl Abrahamsson | 29 januari, 2011
Musikens porträtt

De farligaste fängelserna har osynliga galler. Om Tariq Ramadan

I en tid då Sverigedemokraterna pekar ut muslimska invandrare som orsak till allt ont i det svenska samhället och då flera europeiska länder infört en islamofobisk lagstiftning genom förbudet mot ...

Av: Bo Gustavsson | 01 november, 2010
Essäer om samhället

Gamla staden i Riga Foto CC BY-SA 3.0

Ryssarna i Baltikum

Riga är Lettlands vackra huvudstad vid floden Dünas(Daugava) mynning i Östersjön. 2014 var staden med all rätt Europas kulturhuvudstad. Otaliga sevärdheter lockar. Riga var också en viktig industristad under ...

Av: Rolf Karlman | 21 augusti, 2016
Reportage om politik & samhälle

Andreas Slominski och den onödiga konsten



Self Portrait with Sombrero, 1998Andreas Slominski är född 1959 i Tyskland och har, mig veterligen, ännu inte ställt ut i Sverige. Han tog examen 1986 från Hamburg Academy for Applied Arts. Innan han började på konsthögskolan pluggade han filosofi – något som märks i många av hans mångbottnade verk.

Konsten är, ofta, likt ett pussel. Man kommer som åskådare till en utställning och ser ett eller flera objekt, rester efter en process som inte delges. Det är nu upp till en själv att försöka ”räkna ut” eller ”fantisera” ut vad som har hänt.

I verket Self Portrait with Sombrero från 1998, möts man som besökare av ett fotografi där Slominski har på sig just en sombrero. Bredvid hänger också hatten som han har på sig på bilden, men toppen på den är avskuren. Man kan se två märkliga hål högt upp på väggen, nästan vid taket. Detta är allt.

Så börjar pusslet.

Slominski har alltså bestämt sig för att fotografera sig själv i den mexikanska hatten stående på en stege, nära taket och väggen i galleriet. För att inte toppen av hatten ska slå i taket, har han varit tvungen att beskära den. Hålen i väggen är nödvändiga för att kameran, och konstnärens hand, ska kunna få plats. Det finns en sorts logik i detta – Slominski gör det han måste för att bilden ska kunna tas. Samtidigt är det givetvis ett otroligt ologiskt sätt att ta ett självporträtt. På det här sättet visar han oss ett annat sätt att se världen, en värld där något slags anti-effektivitets-tänk tycks råda.

Låt mig ta några ytterligare exempel. I verket Water Bucket, också detta från 1998, står en hink fylld med vatten i ett konstmuseums presentshop. Få som ser verket reflekterar förmodligen över detta, utan antar att det är något som lämnats kvar efter städningen av museet. Detta är dock i allra högsta grad ett konstverk och en del av en utställning. Slominski betalade en rörmokare att dra en ny rörledning från en kran i museet, för att kunna fylla hinken på plats i presentshoppen. Rören monterades dock ner innan utställningens invigning, och det enda som återstår för besökaren är hinken med vattnet. I konstrast till Self Portrait with Sombrero får man alltså inga ledtrådar. I utställningskatalogen visas dock processen med rören, men merparten av vardagskonståskådarna ser antagligen inte detta.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På detta sätt är åskådaren vid första åtanke alienerad från verket, det finns ingen publik i åtanke. Vad som inte visas är dock än viktigare, och mer intressant än det som visas. När Slominski på detta uppenbara sätt struntar i åskådaren och hemlighåller processen, visar han på att detta ändå alltid är fallet i konstvärlden – och när man tänker efter visar han mer av processen än vad de flesta konstnärer faktiskt gör. Hur ofta får man se när målaren färdigställer sin målning? Frågan väcks vad som är det intressantaste i ett verk – det färdiga resultatet eller processen?

Det anti-effektiva går som en röd tråd genom Slominskis konstnärskap. I verket Licking a Stamp (1996) har konstnären till exempel arrangerat så att en giraff på ett zoo slickar på ett frimärke till ett brev som han ska skicka. Ett annat exempel är verket Stolen Bicycle Pump (1998), som är just vad titeln säger att det är – en stulen cykelpump. När man tittar närmare på objektet ser man dock att en bit av cykelramen som pumpen är fäst vid också har följt med med, och att denna alltså har blivit avsågad från cykeln – istället för att helt enkelt bara plocka bort själva pumpen har Slominski gett sig ut i natten med bågfil. En operation som i en normal människas liv skulle varit avklarad på ett par sekunder måste uppskattningsvis ha tagit en timme.

Water Bucket, 1998Mycket av Andreas Slominskis konst från 1990-talet är alltså byggt på händelser och historier, som snarare lever vidare genom en slags urban mytbildning än som konkreta konstverk. Han har också arbetat, och arbetar, skulpturalt. På Serpentine Gallery i London presenterade han 2005 en grupp hemmabyggda djurfällor. Han har själv uttryckt att han redan 1984 blev fascinerad av fångstredskaps estetik, när han såg en sorkfälla i en affär. Hans första fälla (Falle), presenterad vid en utställning 1987, var avsedd för möss och var en ready-made.

”I just happened to be in front of a pet-shop, and I found something interesting from a sculptural point of view in the trap. This was the ‘formula’ for me: the things I’d already done and those I still had to do seemed to be unexpectedly intertwined (...). The trap as an object (...) has a specific character that other sculptures do not have. For me, it’s not a game, it’s something serious: a metaphor or a model, something that one can perceive directly, but that occupies its own space when observed from a distance .”
–Andreas Slominski (Intervjuad i BiNationale, utställningskatalog, Kunsthalle, Kunstsammlung, Kunstverein, Düsseldorf, 1988; ICA, Museum of Fine Arts, Boston, 1989)

Fällorna är konstruerade med vardagliga material, såsom hönsnät, soptunnor, bilkarosser, säckar och tunnor. I varje verks titel framgår det vilket djur som avses fångas. Från Trap for Cats,till Trap for Birds of Prey,och så vidare. Galleripersonalen insisterade på att fällorna faktiskt skulle fungera – men att de aldrig har, och aldrig kommer att användas. Objekt med en funktion som aldrig kommer att sättas i bruk. Ineffektivitet återigen! Fällornas funktion blir först och främst att vara konst, det andra är sekundärt.

Fällorna har också, tillsammans med några andra verk, enligt mig en intressant genusaspekt. Intressegruppen för ”jakt och fiske” (som det brukar uttryckas) är i första hand män. Att bygga fällor känns som något som busiga barn har för sig, och uttrycket ”pojkstreck” ligger nära till hands. I ett annat verk planterade han avsågade trästumpar vid den klassiska allén Unter Den Linden i Berlin, något som ledde till polisutryckning. Vid en utställning presenterade han en klase vanliga bananer – i vilka han hade sprutat in sitt eget urin. För att inte tala om den gången då han bjöd in alla sina vänner i konstvärlden till ett konstutställning utomhus i Frankfurt – när besökarna kom dit fanns där ingenting. Andreas Slominski blir här något av en absurd, subtil, och tänkande version av konstvärldensDennis the Menace – han ställer frågor om den ”busige pojken”.

Trap for Cats, 1999Slominskis konst är således tvetydig, på ett bra sätt. Det är svårt att sätta fingret på vad han egentligen gör och vill uppnå. Men jag skulle som sagt framförallt säga att han jobbar med ”onödigheten” som koncept. Han visar hur besatta vi människor är av att vara effektiva – genom att själv vara extremt ineffektiv. Detta blir i sig en slags paradox då han som konstnär är otroligt produktiv.

I en tid då människor förlorar sina jobb på grund av ekonomisk och teknisk effektivisering är det oerhört nyttigt att skåda in i Slominskis absurda värd. Hade han varit VD på ett företag, hade han vid styrelsemötet sagt: ”Vilket är det krångligaste sättet vi kan driva det här företaget på? Det är så vi ska jobba!”. Med sina surrealistiska kreationer, speciellt de från för cirka 20 år sedan, påpekar han att man inte behöver leva sitt liv rationellt – man kan leva såhär också. Många kan nog hålla med om att en av konstens möjligheter är att få oss att uttolka världen på andra sätt än vad man är van vid att göra. Är människans rationalitet ett påtvingat beteende från ett samhälle som vill krama ur denne alla dess resurser?

När ekonomin i Europa allt mera går nedåt, då alla håller hårt i sina löneslavs-slantar, är det oerhört befriande att se någon som bränner oerhörda mängder pengar och tid på ”onödiga” ting. Det är det som gör Andreas Slominski till en av våra nödvändigaste konstnärer att titta på just nu, och jag skulle gärna se en utställning med honom också i Sverige.

Sedan 2004 arbetar han även som professor vid Konsthögskolan i Hamburg.

Richard Krantz

Vidare läsning

Celant, Germano, Andreas Slominski, Milano:Fondazione Prada, 2006
Coulter-Smith, Graham, Andreas Slominski: Playing with the viewer, Online: Art Intelligence Blog, 2007 (URL: http://artintelligence.wordpress.com/2007/06/09/andreas-slominsky-playing-with-the-viewer/ )

 

 

 

 






 

Ur arkivet

view_module reorder

Harpan på Drachmanns grav

På skalden Holger Drachmanns grav bland klittren på Skagens Sønderstrand finns det en harpa, eller kanske är det en lyra. En lyra i järn på det minnesmonument som Peder Severin ...

Av: Kerstin Dahlén | Essäer | 05 november, 2017

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Anita Björk och Graham Greene

I en artikel i Svenska Dagbladet om Anita Björk som avled i onsdags sägs att hon hade kunnat göra internationell karriär, efter en biroll i en Hitchcock-film. Men hon sammanlevde ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 28 oktober, 2012

Hela havet stormar på Opera Comique

På Opera Comique i Paris händer det numera rätt märkliga saker. Man har hittat en egen profil vid sidan av de två andra, större operahusen, Garnier och Bastille. Repertoarvalet ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 30 maj, 2010

Tove Jansson, författare, bildkonstnär, muminmamma

Tove Jansson skulle i år ha fyllt etthundra år. Det firas inte minst i Finland, där hennes bildkonst ställs ut på museet Ateneum i Helsingfors. Lagom till utställningen har konstprofessorn ...

Av: Mats Myrstener | Övriga porträtt | 07 april, 2014

Vägen till läsandet – Svenska Akademien

Mörkret är kompakt. Det är tidig morgon. Men det är ändå långt till gryningen. Skrivbordslampan lyser, skapar en skyddande cirkel av ljus som möter dataskärmens flimmer. Det är höst, och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 24 oktober, 2012

Daniel Barenboim Foto Monika Rittershaus

Stalin, Mozart och vi

Josef Stalin älskade Mozarts musik och berördes av den på djupet. Han lyssnade ivrigt till den, på radio och grammofon, på operan och i konsertsalen. Den Store Ledaren, som mördade miljontals ...

Av: Thomas Notini | Essäer om samhället | 18 december, 2016

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | Essäer om film | 21 februari, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.