Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | 08 november, 2011
Resereportage

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | 06 november, 2013
Essäer

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Den målande arkitekten. Om Friedensreich Hundertwasser



Blödande Hus, 1952Böljande fasader, organiska former och byggnadsverk som sticker ut i stadsrummet. Byggnader som uppfattas som annorlunda, roliga, konstiga, eller fantastiska. Arkitektur som bryter med funktionalismens strikta formspråk, och istället inbjuder till lekfullhet och glädje. Nej, här avses inte byggnaderna av spanjoren Antoni Gaudí (1852-1926), även om beskrivningarna passar in även på hans arkitektur. Detta är ett porträtt av österrikaren Friedensreich Hundertwasser (1928-2000).

Gaudís berömmelse har kommit att bli betydligt mer vidsträckt än Hundertwassers (kanske spelar det in att han verkade flera decennier före den senare), men det finns likheter mellan de två. Båda inspirerades de redan i ett tidigt skede av sina respektive karriärer av orientalisk konst och arkitektur, främst den från Japan och av islamska stilmedel. Bägge använde sig vidare till hög grad av levande och organiska linjer i sitt skapande, såväl som geometriska former. Däremot spelar tidsaspekten en stor roll för historien om de två konstnärerna – medan Gaudí var en av de främsta föregångarna för den spanska (katalanska) jugendrörelsen, kallad "modernisme", växte Hundertwasser upp med arvet efter jugendstilen, och fick således uttrycket med sig redan från barnsben. Och medan Hundertwasser var en aktiv målare under hela sin karriär, sägs Gaudí aldrig ens ha skissat inför sina byggnader, utan istället arbetat med tredimensionella modeller. Och då Gaudí ständigt låg i framkant för den moderna arkitekturen under sekelskiftet, om än med sin egen karaktäristiskt präglade stil, var Hundertwasser kontroversiell med sitt avståndstagande från funktionalismens och modernismens enligt honom allt för onaturliga ideal.

Här följer presentationen av konstnären och arkitekten Hundertwasser, som trots att hans stil är så särpräglad och trots att hans byggnadsverk idag lockar besökare från världen över, ofta har kommit att glömmas bort i skuggan av sin föregångare.

Tidiga år

Friedensreich Hundertwasser föds 1928 i Wien, då namngiven Friedrich Stowasser (mer om namnbytet följer längre fram i detta porträtt). Fadern dör då Hundertwasser är blotta året gammal, och den blivande konstnären lever ett fattigt liv i staden tillsammans med sin judiska mamma. Andra världskriget bryter ut medan konstnären fortfarande är ung, och han och hans mamma överlever genom att under perioder fram till krigsslutet gå under jord och leva gömda.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vid den här tiden har pojken redan börjat måla, och han visar tidigt prov på sin fallenhet för konstformen. I verken avslöjas dock inga av de våndor eller den skräck som tiden under kriget och den följande hungersnöden måste ha bringat – istället avbildas harmoniska landskap och rofyllda naturbilder på målarduken. Dessvärre är inte hans mor särskilt positivt ställd till den unges konstnärliga läggning – hon ser hellre att sonen istället för att sticka ut, får ett vanligare och mer prestigefyllt arbete.

Trots detta börjar han, efter att ha tagit studenten år 1948, på konstakademin i Wien. Han får här grundläggande kunskaper om måleri, teknik, färg, kroki, med mera, men då de traditionella undervisningsmetoderna och det akademiska måleriet tråkar ut honom lämnar han akademin endast en kort tid efter det att han har börjat.

1949 reser Hundertwasser till Paris. Här lever han lyckligt på existensminimum, då han tidigt har utvecklat en stark övertygelse om att pengar och ägodelar är överflöd som förblindar människan. I Paris målar han, besöker gallerier, deltar i samtal med likasinnade på caféer, och utvecklar åsikter och tar del av influenser som påverkar hela hans konstnärliga liv. Därefter reser han 1951 till såväl Marocko som till Tunisien. Han berörs av det islamska måleriet, och den expressiva frihet som han finner däri präglar honom djupt. Hundertwasser var under hela sin livstid övertygad om att den likriktning som han ansåg att den funktionella modernismen såväl som industrialiseringen och automatiseringen av samhället hade skapat var skadlig, och att den sanna arkitekturen och konsten borde stamma från naturens levande mångfald. På frågan om vilka konstnärer som var de första han verkligen beundrade, ska han ha svarat:

"Konstnärerna som arbetade före den rationella tidsåldern, innan de här dumheterna med perspektivet började."

Motståndet mot räta linjer

Blodet som flyter i en ring och jag har en cykel, 1953Faktum är, att Hundertwasser var en man av många och starka åsikter. Under sin livstid publicerade han stort antal manifest och demonstrerade ofta sina ståndpunkter offentligt och inför pressen, inte sällan på uppseendeväckande vis.

En av dessa åsikter var hans starka förakt för den räta linjen dragen med hjälp av linjal. Kanske bidrog det österrikiska kulturarvet som han fått med sig från barndomen, jugendstilens böljande former och intrycken från den arabiska konsten till denna övertygelse, som av vilken anledning den än hade för att slå rot i konstnären, levde med honom genom hela karriären. Han ansåg att den helt räta linjen och vinkeln var onaturlig, ja, rent av skadlig för människan!

"Ett lejon som smyger sig på oss eller en haj som går till anfall för att döda oss representerar naturligtvis en akut fara för våra liv. Vi har levt med dessa faror under miljontals år. Den räta linjen är en fara människan själv har fabricerat. Det finns så många linjer, miljoner linjer, men bara en enda av alla dessa linjer är livsfarlig och denna linje är den räta linjen dragen med linjal. Den fara som utgår från den räta linjen kan inte jämföras med en fara till exempel en orms organiska linjer signalerar till oss. Den räta linjen är fullständigt främmande för mänskligheten, för livet, för hela skapelsen."

Detta uteslöt inte användandet av linjer och ett distinkt geometriskt formspråk ­– som vi läser i citatet ovan är det endast linjen så rät att den måste skapas med hjälp av en linjal, som enligt Hundertwasser är förkastlig. Hundertwassers formspråk som såväl målare som arkitekt har tydliga geometriska element, men aldrig utan den levande linjen, dragen för hand. Detta syns i målningen Blödande hus från 1952, där staden avbildas uppbyggd av vingliga linjer och strikta kvadrater och rektanglar. Men dessa är inte skapade genom bruket av hjälpmedel, utan istället är linjerna organiska, rörliga och skeva. Målningen visar på Hundertwassers ställningstagande mot den räta linjen dragen av linjal, men är även en kritik mot monotonin i den enligt honom själlösa modernistiska arkitekturen. Det är en stad, konstruerad genom upprepning och likriktning, och geometrin tjänar som ekande element verket igenom.

Trots att konstnären vid tiden för skapandet av verket ännu inte hade formgivit någon egen byggnad (han var ju trots allt endast 24 år), kommer denna ståndpunkt tillsammans med flera andra att prägla hans arkitektur, och det dröjer inte länge innan han får använda sig av kritiken i Blödande hus i faktiska förslag till urbana byggnadsverk.

Tidig karriär, spiralen och transautomatism

När han återvänder hem igen samma år, alltså 1951, kommer han av en händelse i kontakt med ett tryckeri. Han hänger sig nu under en period åt grafiska tryck och litografier, som visar influenser från hans tid i norra Afrika. Trycken från tiden visar även att Hundertwasser redan nu skiljer sig från de rådande idealen som samtidskonsten stod för, och han ansluter sig aldrig till varken surrealismen, tachismen eller den abstrakta expressionismen.

Han har dock senare tagit avstånd från den massproduktion som tryckerikonsten möjliggör, och när han även i senare skeden av livet använder sig av grafik och tryck, så gör han det med strävan att varje kopia ska vara ett original, att varje blad ska vara ett konstverk i sig med färger och egenskaper som är unika för just det exemplaret.

Samma år ställer han för allra första gången även ut sina verk, och detta sker i hemstaden Wien. Han börjar så småningom att väcka uppmärksamhet med sin konst och intressera köpare, men eftersom Hundertwasser tog avstånd från pengar vill han sällan sälja, utan istället behålla sina verk. Detta får effekten att priserna på verken redan i ett tidigt skede trissas upp, och när han slutligen går med att sälja ligger verkspriserna långt över det ursprungliga priset.

Han reser åter till Paris 1953, och denne gång skriver han kontrakt med galleristen Paul Facchetti som blir konstnärens första agent. 1954 ställer han ut på Facchettis galleri, och med tanke på att det är hans första utställning i landet, och överlag en tidig utställning i hans konstnärliga karriär, får den oväntat stor uppmärksamhet. Hundertwassers utställning vid galleriet recenseras dels i fransk press, men även i en inflytelserik tidskrift från Japan.

Det är även vid denna tid som ett särskilt element framträder i hans målningar, ett element som kommer att leva vidare genom hans fortsatta produktion – nämligen spiralformen. Den framträder frekvent i målningar från tiden kring 1953 och framåt, och fungerar som ett rent estetiskt element såväl som det blir en symbol för livets och samhällets kontinuerligitet. Detta återanvändande och upprepande av återkommande former, teman och stilelement kan sägas vara kännetecknande för Hundertwasser. Genom karriären sker väldigt få radikala förändringar i uttrycket, om än inte med det sagt att han stilen inte utvecklas. Konstnären skapar sina målningar genom att ofta jobba sig från dess kanter in mot mitten genom geometriska former, linjer och spiraler. Verken föreställer främst stadsbilder och offentliga miljöer, medan självporträtt är mer sällsynta. Han skissar förberedande inför bildernas tillkomst, men endast väldigt övergripande och enkelt.

"Jag gör en snabb skiss på någon minut eller så, det räcker för flera månaders måleri."

Strax därpå, under mitten av 1950-talet, utvecklar han teorier och metoder kring måleriet som han kallar för "transautomatism". Han använder sig här av spiralerna och motståndet mot den räta linjen för att utveckla automatismen som stammade från tachismen, den informella konsten i Frankrike och från surrealismen, men till skillnad från automatismens fokus på det undermedvetna, hävdar transautomatismen istället konstnärens kreativitet och strävan att öppna publikens ögon för nya saker. Transautomatismen handlar om ett icke-objektivt, organiskt framväxande av skapelsen på målarduken. Och det handlar om åskådarens fantasi, och om att olika personer kan se olika saker på samma målning, att verken ska trigga fantasin hos publiken och uppmuntra dessa att tolka verken utifrån sin egen subjektiva synvinkel.

Att bryta med samtiden

Bucklige Kirche im Regen (översättning ej funnen), 1962Trots att Hundertwasser under 1950-talets första hälft börjar få ett visst erkännande, är han fortfarande något utav en outsider i samtidens konstliv. Han bryter med de rådande idealen genom att använda sig av en stil som många vid tiden anser vara något förlegad, och han delar heller inte sina kollegors ideologiska visioner för konsten. Han är kontroversiell med sin stil och med sina öppna manifestationer av olika ställningstaganden, men han tar även avstånd från den moderna konsten, som han menar har förlorat många grundläggande konstnärliga värden.

"Det finns de som praktiserar en form av förvirrande estetik enligt vilken det fula uppfattas som vackert och det vackra som fult. I dagens museer betraktas skönhet som något förkastligt, som en negativ föreställning, medan fulhet uppfattas som bra och ses som något positivt. Till en början var det här en outtalad regel. Nu sägs det rakt ut, och folk tycker att de är modiga om de intar den här hållningen."

Hundertwasser var djupt övertygad om hantverkets värde. Detta gjorde att han som konstnär själv blandade sina egna färger, och menade att man inte kan bli en riktig målare innan man förstår det ursprungliga hantverkets alla komponenter. Han var emot all form av massproduktion av färg och material, och menade att en genuinitet gått förlorad då konstnärerna inte längre brydde sig om yrkets historia och arv. Ett bra verk kunde enligt Hundertwasser inte skapas genom färdigproducerade material.

Den abstrakta expressionismen hade uppkommit med 1940-talet, och med skiftet mot 1950-tal stod rörelsen för en stor del av den moderna konstens utbud. Trots att rörelsen hade vissa rötter i den europeiska expressionismen och tidiga modernismen, som man väl ändå får påstå att Hundertwassers konst har vissa likheter med, menade konstnären själv att han aldrig kunde vara tillräckligt spontan för att ägna sig åt den typ av abstrakta expressionism som upptog till exempel Jackson Pollock.

"Åh, vad jag försökte! Men jag kunde inte helt enkelt droppa färg och se vad som hände, jag dominerade dem hela tiden. Mina målningar ser ut som action-paintings som verkligen har målats."

Hundertwasser var även en hängiven miljökämpe, och skulle även senare komma att inkorporera detta starkt i sin arkitektur. Han levde själv på så knappa medel som möjligt, var emot storskalig produktion och hade en stark tro på att människan måste leva i samspel med naturen för att inte förlora sin identitet. Detta, tillsammans med hans uppfattning om det egenhändigt skapade materialets värde, kan ha legat bakom att han om den abstrakta expressionismens förgrundsgestalter även har sagt:

"En annan anledning till att jag inte tycker om modern konst i Rauschenbergs och Pollocks stil är deras sätt att spruta färg omkring sig. När man kommer in i deras ateljéer är allting fullt av färg, fullt av färgstänk, och bara en del av all denna färg befinner sig på målningen. Det mesta har hamnat på väggarna, på golven, på deras kläder och i soptunnan."

Bärnbach kyrka (Österrike), utsmyckad av Hundertwasser 1984-1988Detta bekräftas i viss mån av att han i ett annat sammanhang uttryckte följande:

"En målare bör agera som ett föredöme för konsumtionssamhället. Han eller hon bör vara ett föredöme när det gäller att leva i ett sopfritt samhälle. Och vad gör målarna? Raka motsatsen. De kladdar omkring och slösar med färg. De är ännu värre, de slösar bort något värdefullt. Jag uppfattar den målande akten som en religiös handling; färgens substans är ett heligt material. Den bör hanteras varsamt som guld."

Men det var inte bara den abstrakta expressionismen som Hundertwasser bröt med. Han tog även öppet avstånd från tachismen, som hade varit dominerande i det europeiska måleriet under efterkrigstiden. Tachismen beskrivs ofta som en europeisk motsvarighet till den abstrakta expressionismen, och Hundertwasser tog avstånd från det nonfigurativa i konsten, och från det som han menade var slarvighet.

Inte heller för popkonsten hade Hundertwasser något intresse, vilket kanske kan tyckas naturligt med tanke på hans förakt för massproduktion och konsumtion. Popkonsten hade uppkommit med 1950-talet och spridit sig med skiftet mot 1960-tal, och uppvisade tydliga kopplingar till den kommersiella delen av samhället och till populärkulturen.

Trots att man kan finna vissa likheter mellan Hundertwasser och de konstnärer som han tar avstånd från finns det vissa fundamentala skillnader i de olika verkens framtoning. Hundertwassers konst och arkitektur är inte sällan underfundig och humoristisk, men den är samtidigt allvarligare än dadaismen. Den är fantasirik och drömsk, men mer verklighetsförankrad än surrealismen. Hans konst är mer strukturerad och planerad än action-paintingen, och mer genuin och har starkare anknytning till måleriets rötter än popkonsten.

"En stil betyder ingenting. Stil är bara ett tomt verktyg att uttrycka sig med. En verklig konstnär har ingen stil, en verklig konstnär gör sådant som inte passar in i någon av de stilar som redan finns, och som därför får ett namn först senare."

Erkännande, lökkupolen och Japan

1957 reser Hundertwasser till St. Tropez, och deltar i konstbiennalen i São Paulo. Året därpå arbetar han i Saltsjöbaden utanför Stockholm. 1959 vinner han pris på den femte biennalen i São Paulo, och blir även gästdocent vid konsthögskolan i Hamburg, där han tilldrar sig stor uppmärksamhet då han efter en mycket kortfattad föreläsning uppmanade eleverna att måla en lång linje längs klassrummets väggar, tak och golv, så att denna lindade in salen i en stor spiral. Hundertwasser slutade strax därpå som docent i Hamburg.

Ett nytt element har börjat leta sig in i hans målningar och i arkitekturen, nämligen lökkupolen (jämför gärna Bucklige Kirche im Regen och kyrkan från Bärnbach som finns i detta porträtt för exempel). Den kommer att bli ett återkommande och betydande inslag i hans framtida byggnader och verk, och har en estetisk såväl som en starkt symbolisk betydelse;

"Jag känner starkt för lökkupoler och jag använder dem överallt. Jag tar med dem i mina målningar och på mina byggnader. Beträffande byggnaderna leder detta till att jag ofta får problem på halsen, de intellektuella gillar inte lökkupoler, även om de inte kan förklara varför de är emot dem. (...) När jag använder denna form i mina målningar är det som ett löfte om ett gott land, det heliga landet, det förlovade landet, paradiset. Det har något att göra med paradiset, Edens lustgård, jordiska trädgårdar, sagor och det Heliga landet, något mycket vackert som är beläget på denna jord. Det är det jag hela tiden håller på med – att visa vägen till detta land."

Gröna Citadellet i Magdeburg (Tyskland), färdigställt 2005

Hundertwasser genomför 1961 en resa som ska ha stor betydelse för såväl hans karriär som för hans konstnärliga uttryck. Han reser till Japan, där han hade kontakter sedan tidigare efter att ha blivit recenserad under utställningen på Facchettis galleri år 1954. Han har nu blivit uppmärksammad av en gallerist i landet, vid namn Yamamoto, och han anländer till Japan efter att ha blivit inbjuden att ställa ut i dennes galleri. När utställningen är genomförd har varje verk blivit såld till japanska samlare.

På samma gång som kulturen i Japan var en kontrast mot den som konstnären var van vid i Europa, fann han även stora likheter mellan den japanska konsten och den moderna konsten från hemkontinenten. Det luftperspektiv och ytliga djup som modernismen hade spridit i Europa under sekelskiftets första hälft, hade funnits i den japanska bildkonsten i århundraden. Hundertwasser fascineras under sin tid i landet av kulturen och insuper de konstnärliga influenserna, som stämmer väl överens med hans estetiska övertygelser. Han utforskar även möjligheterna som den traditionella trycktekniken ukiyo-e står för, en metod som sträcker långt tillbaka i Japans konsthistoria och som innebär att konstnärens målning genom ett träsnitt utskuret av tryckhantverkarna trycks i lager för att få fram det färdiga verket. Vid tiden är det endast ett fåtal tryckerier i landet som utövar metoden, men innan Hundertwasser lämnar landet har han övertalat ett tryckeri att trycka hans verk. Innan han lämnar Japan har han inlett ett samarbete med träsnidarna som kom att vara i många år, och arbetar med dessa för att finna den rätta utformningen innan han reser.

När han reser hem till Wien 1962 deltar han i en stor biennal i hemstaden, där kritikerna till slut har börjat acceptera den egensinnige och bohemiske konstnären. Hans framgångar utomlands har hjälpt Hundertwasser att sprida sin konst, och att i viss mån öppna kritikernas ögon. Biennalen i Wien möter stor framgång och röner viss uppmärksamhet, även om den har svårt att mäta sig med det kulturpolitiskt starka Frankrikes motsvarighet.

Han arbetar och ställer återigen ut i Sverige 1965, den här gången på Moderna Museet i Stockholm. Utställningen blir en succé – den drar stor publik, och är framgångsrik bland kritikerna. Mot 1960-talets slut visas han på flera platser runt om i USA, genom en turnerande retrospektiv arrangerad av University of California, där inte mindre än 80 verk från åren mellan 1950-1968 ställs ut. Dock var kritikerna i USA något mer skeptiska till Hundertwasser än vad de i Europa vid tiden hade kommit att bli – här hade den abstrakta expressionismen, popkonsten, opkonsten och den fotorealistiska konsten ett starkare grepp om konstlivet. Man ansåg därför att Hundertwasser var omodern, och levde vidare i den tidiga modernismens expressiva drag. Trots detta strömmar publiken till utställningarna, och även om retrospektiven inte går hem hos kritikerna, så blir den en publiksuccé.

Hundertwassers karriär har tagit fart, och fortsätter så med återstoden av 1960- och 70-talen. Han ställer under 1970-talet ut sina japanska träsnitt som han har fortsatt att arbeta med, han genomför ytterligare en retrospektiv (denna gång i München), och deltar i en vandringsutställning som sträcker sig över 35 städer på fem olika kontinenter. Men det som kanske är av störst betydelse är att han i allt fler fall får realisera sina arkitektoniska visioner i faktiska byggnader, och påverka det stadsrum som han så ofta har avbildat i sina målningar.

Manifest och arkitektur

Spittelaus värmeverk, utsmyckat av Hundertwasser 1988-1992

Den 4 juli 1958 läser Hundertwasser upp ett tal under en konstfestival i klostret Seckau i Österrike. Detta tal är "Mögelbildningsmanifestet mot rationalismen inom arkitekturen", ett manifest som i mångt och mycket ligger till grund för Hundertwassers framtida arkitektur. Konstnären inleder sitt manifest med att kritisera den censur som han menar råder på arkitekternas fält, och säger att där måleriet och skulpturen har släppts fria, ligger arkitekturen fortfarande i bojor. Detta genom att fältet är begränsat till att låta de skolade och utbildade påverka stadsrummet; Hundertwasser ifrågasätter hur det kommer sig att var och en inte har rätt att påverka sin boendemiljö och den omkringliggande arkitekturen, såsom vem som helst är fri att måla och skulptera.

"Everyone should be able to build, and as long as this freedom to build does not exist, the present-day planned architecture cannot be considered art at all. Our architecture has succumbed to the same censorship as has painting in the Soviet Union. All that has been achieved are detached and pitiable compromises by men of bad conscience who work with straight-edged rulers."

I detta manifest tar han, som här tidigare har kunnat läsas om, avstånd från användandet av linjalen och helt raka linjer inom arkitekturen. Han förkastar dessa som onaturliga och som en väg till mänskligt förfall, och menar att det rent symboliskt borde vara förbjudet att bära med sig en linjal. Istället förespråkar han en kreativ och levande boendemiljö. När möglet tar över en fasad eller ett föremål borde vi glädja oss åt detta, för att då har livet till slut hittat till den själlösa arkitekturen som nu råder!

"When rust sets in on a razor blade, when a wall starts to get mouldy, when moss grows in a corner of a room, rounding its geometric angles, we should be glad because, together with the microbes and fungi, life is moving into the house and through this process we can more consciously become witnesses of architectural changes from which we have much to learn."

Och Hundertwasser avslutar sitt manifest med uppmaningen:

"It is time for industry to recognize its fundamental mission, which is to engage in creative moulding! (...) And only after creative moulding, from which we have much to learn, will a new and wonderful architecture come about."

I "Mögelmanifestet" från 1958 (som försågs med tillägg 1959, 1964 och 1996) kan vi skönja hans övertygelse att arkitekturen måste verka för dess invånare, och den måste vara levande, föränderlig och organisk. Var och en i befolkning måste få rätten att påverka sin egen arkitektur, för att inför omvärlden kunna visa upp vem hen är som bosätter sig i husen som skapats av andra. I sitt manifest skriver Hundertwasser:


"The apartment-house tenant must have the freedom to lean out of his window and as far as his arms can reach transform the exterior of his dwelling space. And he must be allowed to take a long brush and as far as his arms can reach paint everything pink, so that from far away, from the street, everyone can see: there lives a man who distinguishes himself from his neighbors, the pent-up livestock! He must also be allowed to cut up the walls and make all kinds of changes, even if this disturbs the architectural harmony of a so-called masterwork, and he must be able to fill his room with mud or children's modeling clay."

Detta leder vidare att förstå den så kallade "Fönsterrätten" som han propagerade för i manifestet "Din fönsterrätt, din trädplikt" från 1972 och framåt. Han skriver:

"Det är inte bara din klädsel och dina inomhusrum som tillhör dig, även ytterväggen tillhör dig. Du har rätt att utforma ditt fönster och även ytterväggen på ett sätt som passar dig så långt du kan nå med armen. Bestämmelser som förbjuder eller inskränker denna rätt bör ignoreras. Det är din plikt att med alla medel hjälpa vegetationen att komma till sin rätt. Fri natur måste växa överallt där snö och regn faller; där allting är vitt på vintern måste allting vara grönt på sommaren. Allt som är horisontellt under bar himmel tillhör naturen. Gator och tak bör planteras med skog. Man måste kunna andas skogsluft igen i staden."

Högängshus, modell 1983

Ekologi var en viktig fråga för Hundertwasser i arkitekturen, vilket visas i manifestet från 1970-talet. Han har senare förespråkat fenomenet som han kallade "trädhyresgäster" – att låta träd och växtlighet frodas fritt genom fönster och på tak i hyreshus.

Det sista byggnadsprojektet han arbetade på innan sin död år 2000 var Gröna Citadellet i Magdeburg i Tyskland, som färdigställdes år 2005. Här har alla de inslag som har nämnts i detta stycke inkorporerats i den faktiska arkitekturen! På taken och väggarna ser vi träd bre ut sig över fasadens klara färger, som utgörs av asymmetriska linjer och böljande ytterkonturer. Vi ser även i denna byggnad lökkupolen, som har diskuterats tidigare i denna text och som för Hundertwasser symboliserade paradiset och livets skönhet. I Gröna Citadellet har även varje hyresgäst givits sin "fönsterrätt" – även om ingen ännu har utnyttjat den. Byggnaden ska i minsta möjliga mål förändras, eftersom man värnar om Hundertwassers vision att när en byggnad bleknar, fasaden krackelerar och när växtligheten tar över huskroppen, då blir byggnaden levande och bör så få lov att åldras.

"Arkitekturdoktor" och ekologin inom arkitekturen

Hundertwassers övertygelse om naturens och miljöns betydelse tog sig även i uttryck i vilka projekt han åtog sig. Han utnämnde sig själv senare till "arkitekturdoktor", en titel och ett yrke han själv uppfunnit för att beskriva sitt arbete med att försköna och rädda enligt honom själlösa och sterila byggnader. Detta gjorde att han inte enbart ägnade sig åt det estetiska utformandet av projekten, utan även bildade sig kring och tog sig an problem såsom renhållning, avloppssystem, stadsplanering, sophantering, energiförbrukning, och liknande.

Spittelaus värmeverk erbjuder en möjlighet för Hundertwasser att uttrycka sina tankar om ekologi, såväl som hans övertygelse om att även industriella byggnader måste förskönas för att tjäna det offentliga rummets estetik. I mångt och mycket var Hundertwasser en optimist – han förklarade att att vara målare är ett sätt att se skönheten som redan finns i världen, och sprida och förhöja denna. Han ansåg att de moderna konstnärerna ofta gjorde fel i att hävda att eftersom världen är skev och samhället grått, måste konsten fungera som spegel och konstverken återge detta genom att själva vara hemska och perversa. Hundertwasser uppmanade istället att man skulle kämpa mot detta, och söka att förbättra det offentliga rummet, och göra det fula vackert. Och han var aldrig av uppfattningen att "less is more" – istället menade han att:

"En färgrik värld är alltid en synonym för paradis. En grå eller monokrom värld är alltid en synonym för skärseld eller helvete. Helvetet är bara rött: allting är rött, eld, ansikten, blod – det är fruktansvärt. En helt blå värld är precis lika fruktansvärd. Bor man i ett vegetationshelvete, mitt i djungeln där allting är grönt hela tiden, blir man vansinnig. Det finns ett grönt helvete, ett blått helvete, ett rött helvete, ett svart helvete, ett grått helvete. I städerna hittar man det grå. Det är märkligt att arkitekterna fortsätter att bygga ännu mera grått. En mångfald av färg leder till en förbättring, leder till paradiset."

Allt detta som ovan har nämnts visar sig i värmeverket, som Hundertwasser fick i uppdrag att smycka under 1980-talets slut.

För att demonstrera att det enligt konstnären är fullt möjligt att ha ängar och skogar i staden skapar Hundertwasser 1983 modellen Högängshus. Genom att bygga höghuset med luft och utrymme mellan varje våningsplan möjliggör man möjligheten för odling och växtlighet mellan varje våning. Han hade även vid tiden utforskat möjligheterna som mulltoaletter stod för, och i Högängshus skulle mullen som producerades i varje toalett i våningshuset fungera som näring för jorden och planteringarna i samma hus. Han hade även utarbetat system för vattenreningssystem som skulle inkorporeras mellan byggnadens våningar, och planerat för möjligheten att ha kor som betade på de gräsklädda taken genom att förflytta dessa med hjälp av hissanordningar mellan varje plan.

Hundertwasserhaus

Hundertwasserhaus 1983-1985, foto: Simone Frankel

Under 1980-talets första hälft får Hundertwasser ett anmärkningsvärt uppdrag som kom att bli ett av hans mest betydelsefulla – uppförandet av det hyreshus i Wien som kom att kallas Hundertwasserhaus. Här fick han möjlighet att i stor skala införliva alla de tankar han hade manifesterat kring varje hyresgästs rätt att själv påverka sin boendemiljö, såväl som hans estetiska och kreativa övertygelser. Idag är Hundertwasserhaus ett av Wiens mest lockande landmärken och Österrikes fjärde mest besökta sevärdhet, och attraherar såväl turister som det uppskattas av stadens invånare (även om det till en början möttes av en hel del kritik). Hyreshuset färdigställdes år 1985, och de första hyresgästerna flyttade in på våren därpå.

25 år hade gått sedan Hundertwasser publicerade sitt "Mögelmanifest" när konstnären påbörjade arbetet med bostadshuset. Men projektet började inte helt smärtfritt. Arkitekten som ursprungligen anlitats för att realisera Hundertwassers visioner fick bytas ut, efter att denne hade visat alltför stort motstånd till konstnärens tankar om utformningen. Istället fick en av stadens fast anställda erbjuda sina tjänster, för att möjliggöra byggandet genom att lösa rent strukturella och mekaniska problem som skulle kunna komma att uppstå.

Fasaden på Hundertwasserhaus är klädd i färgad puts, som är utbytbar för att möjliggöra att hyresgästerna sätter sin egen prägel på fasaden – allt i enlighet med vad Hundertwasser hade uttryckt i sitt "Mögelmanifest" och "Fönsterrätten". Takets och väggarnas konturer är varken räta eller symmetriska, och gör att huset ser olika ut beroende på vilken vinkel man betraktar det ifrån. Husets tak är täckt av gräs, och här och var anar man "trädhyresgästerna", där träd växer ut genom fönstren och på husets topp. Även lökkupolen har återigen inkorporerats och de olika våningsplanen markeras av brokiga linjer.

För att hålla byggnadskostnaderna nere insisterade Hundertwasser inte på att varje element i hyreshuset skulle vara handgjort och unikt. Istället användes fabriksproducerade enheter, som sattes samman på nya sätt och med stor variation för att skapa mångfald. Alla lägenheter i huset har olika handtag, dörrar, fönster, lås, och så vidare, och möjliggör för varje hyresgäst att ha sitt eget unika hem. Den ena lägenheten är inte den andra lik i Hundertwasserhaus.

En målande arkitekt går ur tiden

Hundertwasser dör år 2000 av en hjärtinfarkt, och begravs på Nya Zeeland, där han 1973 hade omvandlat en gård till ett hem i enlighet med hans visioner och övertygelser. Han begravs naken under ett tulpanträd i sin trädgård, för att som ett sista steg i jordelivet återigen bli en del av naturens och livets kretslopp. Fram till sin död har han formgivit ett allt större antal byggnader och utsmyckat fasader i stadsrummet. Hans konst har fortsatt att spridas, så till den grad att han efter sin död får ett torg uppkallat efter sig i sin hemstad.

Efter färdigställandet av Hundertwasserhaus medverkar konstnären 1990 bland annat till att formge KunstHausWien, beläget endast ett stenkast från Hundertwasserhaus. Idag innehar KunstHausWien som enda museum i världen en permanent utställning av konstnärens verk.

Namnets betydelse och arkitekten Hundertwasser

Konstnären föddes som Friedrich Stowasser och dog som Friedensreich Regentag Dunkelbunt Hundertwasser. Första namnbytet sker under vinter 1949-1950, då han tar sig efternamnet "Hundertwasser". Det hela kan ha varit baserat på ett visst missförstånd – den slaviska översättningen av hans ursprungliga efternamn löd ungefär "hundra vatten", varför konstnären valde namnet "Hundertwasser" för att få fram namnets ursprungliga betydelse. Det skulle dock senare visa sig att namnet "Stowasser" kunde utläsas som en dialektal tyrolsk form av det högtyska "Stauwasser", och istället betyda ungefär "uppdämt vatten".

Trots detta behöll han namnet "Hundertwasser" ända till sin död, även om ytterligare ett antal namntillägg gjordes. Friedrich ändrades i omgångar under 1960-talet för att slutligen lyda "Friedensreich" (ungefär "fredsrike"). "Regentag" var namnet på konstnärens båt och betyder "regndag", och "Dunkelbunt" som tillkom allra sist av hans namn betyder ungefär "mörkkulört".

Konstnären menade att människan består av tre hudar – den faktiska huden, kläderna hen bär och arkitekturen som omger denne. Han menade vidare att människans tredje hud, arkitekturen och boendemiljön, begränsas och steriliseras när den egentligen likt en faktisk hud borde växa, leva, blöda och vara ett uttryck för personen som den sitter på! På samma sätt som konstnären menade att varje människa hade flera hudar som borde stå i föränderlighet, menade han att namnet borde göra detsamma. Namnet borde förändras i takt med en människas olika skeenden i livet, och Hundertwasser såg namnbytet som det enda naturliga för en fri människa. Namnbytet var en rituell handling, som stod för livets föränderlighet och för en persons alla olika vara.

"En människa har ett namn; har hon många namn är hon många personer. Det är mycket bra. Jag har många namn och är många personer. Jag är målare, arkitekt, ekolog. Ett enda namn korresponderar inte exakt med ett av dessa olika yrken. (...) När man har fyllt ett namn med mening behöver man ett nytt – eftersom jag inte vill fylla ett namn med för många saker. Det är som en återfödelse. Man börjar från början med ett namn. (...) Behåller man det namn man har fått sig tilldelat är man feg, oförmögen att vara sig själv. Då gör man alltid vad samhället eller familjen har lagt till rätta för en. Då kommer man aldrig att lämna sin plats i ledet, aldrig utveckla en oberoende personlighet."

Hundertwassers arkitektoniska framgångar må ha överskuggats av somliga av hans kollegor. Men trots detta har han skapat några av 1900-talets mest säregna byggnader, som har påverkat såväl städerna de är uppförda i som hur vi idag tänker på arkitekturens möjligheter, ur ett estetiskt och ur ett ekologiskt perspektiv. Konstnären ägnade sig större delen av livet åt måleri, men skildrade stadsbilden i majoriteten av sina verk. Hans visioner sträckte sig ut från målarduken, och måleriet blev senare en del av arkitekturen snarare än tvärtom. Hundertwasser var en man av visioner och outsider som alltid levde efter sina ideologiska övertygelser, hur avvikande dessa än sågs av kollegor vid tiden. När han väl fick möjlighet, satte han sin särprägel på de offentliga utsmyckningar han fick i uppdrag att genomföra, men i slutändan hade han alltid individens välbefinnande och naturens roll i åtanke. Hundertwassers måleri är signifikativt och av betydelse – men det är framförallt hans arkitektur som har influerat hans efterföljare. Och om man får tro honom själv, så var arkitekturen alltid det han hade siktet inställt på:

"Jag tror att arkitekturen var målet hela tiden. Jag målade eftersom jag inte tilläts realisera arkitektur. Så jag drömde i liten skala om allt jag inte tilläts göra i stor skala. Jag drömde att målningarna bara var skisser och modeller för något större."

 

Simone Frankel

 

 

Huvudsakliga källor

Rand, Harry, Hundertwasser (svensk översättning), Köln: Benedikt Taschen, 1992
Restany, Pierre, Hundertwasser, New York: Parkstone International, 2010
(Citat med svensk översättning hämtade från Hundertwasser av Harry Rand. Nämnda manifest finnes i engelsk översättning i Hundertwasser av Pierre Restany.)

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | Stefan Hammarén | 25 mars, 2013

Louise Brooks, varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 10 februari, 2012

Vanitas och andra existentiella dataspel

Döden är alltid närvarande i dataspel. En energimätare som hastigt faller, en symbol som blinkar till i övre hörnet och försvinner. Du kan bli skjuten, knivhuggen, bränd, sprängd eller överkörd ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 25 september, 2010

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”

Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 27 mars, 2015

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | Konstens porträtt | 19 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.