En av Sveriges starkaste liberala röster

Det första intrycket av Dilsa Demirbag-Sten är hennes energi och engagemang. Redan innan vi har satt oss vid ett bord för att diskutera hennes nya biografi Fosterland, har hon hunnit ...

Av: Waldemar Ingdahl | 27 Maj, 2010
Övriga porträtt

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | 29 Maj, 2011
Veckans titt i hyllan

Attraktionslagen gäller alltid

Du känner till attraktionslagen. Den styr dig när du blir förälskad och när någon blir förälskad i dig. Jag drogs till min nuvarande hustru, jag drabbades inte av henne. Jag ...

Av: Stefan Whilde | 01 juli, 2013
Stefan Whilde

Veckan från hyllan, Vecka 24-2013

Rasisterna i SD (Sicherheitdienst? Det skulle förklara en del) har varit i blåsväder (igen) eftersom de uppbär massa partistöd för mandat som ingen företräder. De får helt enkelt pröjs för ...

Av: Gregor Flakierski | 08 juni, 2013
Veckans titt i hyllan

På resa mellan två kulturer



Liselotte Wajstedt. Foto Elin-Anna LabbaDet är 135 mil mellan Stockholm och Kiruna. För regissören Liselotte Wajstedt är det en resa mellan vardagen i storstaden och en samisk kultur hon aldrig fick uppleva under uppväxten. Resorna blev utgångspunkten för filmen Sámi Nieida Jojk (Samedotter Jojk) där hon söker efter en kultur hon aldrig fick uppleva.

I Liselotte Wajstedts lilla vardagsrum i Gröndal i Stockholm är en av väggarna täckt med små gula post-it-lappar. Lapparna är delar av filmprojektet Sámi Nieida Jojk som tagit upp hennes tid de senaste två åren. Varje lapp är en liten del av filmen och ett litet steg mot att finna en samisk identitet. Som många andra samer som växte upp på 1970-talet kom Liselotte Wajstedt inte i kontakt med den samiska kulturen, varken hemma eller i skolan. Det samiska var någonting att skämmas över och inget man pratade om.

– I och med att jag flyttade söderut började jag få frågor om min samiska bakgrund och jag upptäckte att jag hade svarta hål i min kunskap om mig själv. Det startade en längtan som jag sedan provade i konsten på olika sätt tills jag upptäckte filmen och i och med den så hittade jag mitt sätt att berätta.

 

På 1970-talet flyttade Liselotte Wajstedts mamma från den samiska tillvaron i Nedre Soppero till Kiruna. Där hände det att hon kallades lappdjävel av människor. Ibland hände det att hon och hennes syster gömde sig när de riskerade att möta någon på gatan som kunde prata samiska med dem, allt för att dölja sitt ursprung. Hon träffade Liselottes pappa som är svensk och intresserad av den samiska kulturen. Men Liselotte och hennes syskon fick aldrig lära sig samiska hemma.

– Det är väldigt stor kulturell skillnad mellan Soppero och Kiruna fast det bara skiljer tolv mil. Men för mamma, och de andra som flyttar in till Kiruna, är det ett jättestort steg. Mamma och hennes syskon, som också flyttade in till stan, har valt att inte lära sina barn samiska till skillnad från de syskon som bor kvar i Soppero och Karesuando.

– Mina kusiner som fått lära sig samiska har blivit så starka i sin samiska identitet.

Att Liselottes föräldrar inte lärde sina barn något om den samiska kulturen är inte unikt. Under stora delar av 1900-talet var det vanligt att samer ville tona ned sitt samiska ursprung. Än i dag möts samer av fördomar, som till exempel att alla samer är renskötare.

Liselotte flyttade från Kiruna som tonåring och är nu 33 år. Efter olika konstnärliga utbildningar med inriktning på bland annat animation och experimentfilm fann hon formen för sitt berättande. Filmen är en dokumentär roadmovie där Liselotte reser runt i Sápmi för att komma närmare sina rötter. Hon undersöker det hon tycker är samisk kultur: renarna, kolten, jojken, samebyn och språket. Hon besöker samiska sammankomster, hon är med på renskiljning och går en jojkkurs.

– Jag ville också ta med mig delar av min kultur, som till exempel elektronisk konstmusik, upp dit för att se hur det passade ihop med det samiska.

I filmen utrycks kulturkrocken i små experimentella konstfilmer som bryter av det dokumentära i filmen: Suggestiv musik ackompanjerar renskiljningen. Moderna animationer möter gamla svartvita fotografier.

– Första gången jag åkte till Kautokeino kom jag direkt från Stockholm och hade gula små stövlar. Jag var lite plastig i början. Sen skogsade jag till mig lite.

Som ett steg mot att känna sig mer som same bad Liselotte sin moster att sy en kolt till henne.

– Jag var rätt tveksam i början, jag sa att jag ville ha kolt för att det var fint. Där var jag feg och sa inte att jag ville känna mig som same, att kolten är en kod för gemenskapen. Jag kände mig jättelöjlig.

Tillkomsten av kolten löper som en röd tråd genom filmen, från valet av tyg till färdig dräkt. Hennes första ljusblå kolt med traditionella detaljer känner hon sig dock inte riktigt bekväm i och i hallen i Stockholm hänger nu två koltar, en ljusblå och en vit.

– Det var en sådan befrielse med den här vita kolten, att jag kunde skrota den traditionella sjalen och mössan och vara same på mitt eget sätt. Ändå finns det ju vissa kulturella koder som man ska följa, men jag anser att det är under förändring.

De kulturella koderna fick stor betydelse när hon under filminspelningen besökte Kautokeino Påskfestival som är en stor samisk sammankomst.

 – Jag kände mig väldigt utanför där. Jag hade verkligen kämpat och velat och lite naivt trott att jag hade gjort allt rätt. Att jag hade kolten på mig och var en av dem. Men det fanns lite andra kulturella koder som jag förbisett, som att jag bott väldigt länge i en storstad. Jag upplevde att ingen frågade mig vem jag var, vad jag gjorde eller försökte lära känna mig. Men det kan handla om att jag inte kunde prata samiska och blev utestängd på det sättet.

Hon upptäckte också att många hade tagit reda på vem hon var och vem hon var släkt med, utan att fråga henne själv.

– Jag hade nog varit i det samiska samhället för lite för att de skulle känna förtroende för mig. Sen är det klart att kameran jag hade med mig hela tiden kunde vara ett hinder.

I filmen är cirkeln ett återkommande tema vilket knyter an till den samiska kulturen.

– Jojken är cirkulär i sin form, när man jojkar måste man klippa av den för att komma ur den. Jag ser också året som en cykel och även renarnas förflyttning kan man se cirkulärt.

Hon vill heller inte se en början eller ett slut på sin nyfunna samiska identitet.

– Jag vill bara vara och känna i hjärtat hur det känns att vara den jag är. Eftersom jag saknat det samiska i mitt liv så har jag tagit det tillbaka. Men jag står med ena foten i det svenska samhället och det är lika stor del av mig, jag trivs lika bra i Stockholm som på fjället.

Och resan tar inte slut när den sista filmrutan övergår till svart. Processen kommer att pågå hela hennes liv.

 – Jag gjorde filmen för att det är så viktigt att känna till sina rötter. Det talar om vem man är som person och gör en tryggare. Det viktigaste är inte att jag råkar vara same, jag menar att jag hoppas att alla med ett behov och en längtan efter att finna sin identitet kan känna igen sig. Jag är idag tryggare som person men resan fortsätter och jag är långt ifrån klar.

Susanne Claesson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

August Strindberg 2012

Om August Strindbergs liv, leverne, texter och persona tvistar de lärde ständigt. De flesta har en uppfattning om Strindberg och ofta en ganska stark sådan. Det är anmärkningsvärt att en ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 07 januari, 2012

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | Melker Garay : Reflektioner | 15 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I juletid blommar körsbärsträden i Central Park

Efter en tolvtimmars flygresa över Atlanten i ”monkeyclass” kan det kännas skönt att sträcka på benen med en promenad. Vi är på besök hos dottern och ska fira jul på ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 15 januari, 2012

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 09 februari, 2007

Det är vackert i sin uppgivenhet och i det vackra finns i sin…

I dessa dagar då samhället tampas med problem som utanförskap och ungdomar på glid, fyller två guldpärlor 30 år. Guldpärlor i form av film om just tonårens utmaningar, utanförskap och ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | Essäer om film | 24 april, 2013

Europas vatten

Att Försvaret bitit sig fast vid Vättern som föreslaget utökat övningsområde för militärt flyg oroar. Dessutom förmår man inte sända representanter till Ödeshög eller Jönköping för samråd om det som ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 15 november, 2011

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.