Hafez grav i  Shiraz

Minnen av Usama

"För att kunna älska en människa måste den människan hålla sig gömd - så fort den visar sitt ansikte är det slut med kärleken.” - Ivan Karamazov

Av: Nikanor Teratologen | 12 mars, 2017
Teratologisk sondering

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | 31 maj, 2010
Utopiska geografier

Hemma hos Brita Johansson - ljungen frodas och trivs! Foto Brita Johansson

Odla ljung - Spännande kulturhistoria och handfasta trädgårdstips!

- Ljung passar bra för dekoration både ute och inne och används ofta av florister utomlands. Vit ljung blandas i England in i brudbuketter, eftersom den anses bringa tur. I ...

Av: Belinda Graham | 10 december, 2017
Kulturreportage

Eternal September och andra memes i konsten

När Cecilia Giménez i bästa välmening gav sig på att försöka restaurera 1800-tals målaren Elías García Martinez fresk av Jesus som höll på att förfalla i den lilla spanska kyrkan ...

Av: Mathias Jansson | 03 september, 2014
Essäer om konst

Turbulenta skyar – ett porträtt av Vincent van Gogh…



Turbulenta skyar, sorg, extrem ensamhet...Jag ligger på rygg. Himlen virvlar högt där uppe. Några kråkor cirkulerar över mitt huvud. Jag hör pojkarnas uppjagade röster och grimaserar åt den djupsvarta smärtan i bröstkorgen och magen. Solen är varm och sommarluften ljummen, nästan kvalmig, men trots detta fryser jag ända in i märgen. Solen… gul…

Jag har inte levt. Jag känner mig mentalt krossad och fysiskt dränerad av behovet att producera. Mina målningar säljer inte och det finns inget jag kan göra åt det. En dag kommer de att vara mer värda än färgen de målats med. Ett tag kändes det som att jag skulle bli sjuk, men Gauguin har lättat på min börda, jag mår säkert bättre snart. Får inte försumma min diet. En känsla som gör mig nedstämd. Har bråttom, måste bli klar med duk nummer trettio. Alla dessa galningar i alla dessa gamla kloster. Jag har vant mig vid livet här. Måste börja arbeta så snart Monsieur P tillåter det. Jag har många idéer till nya målningar. Ah, när jag var sjuk föll smutsig, smältande snö, jag klev upp mitt i natten för att titta på landskapet – aldrig har marken sett så rörande och känslig ut. Ögonen på en man som målar absorberas av det han ser, allt annat i livet faller bort. Det gör mig en smula melankolisk. Gauguin, Pissarro, Guillaumin, vilket arbete, vilket arbete … Oroa er inte för mig, jag håller lugnt det sjuka borta, snart kan jag måla igen. Hoppas att jag har återfått mitt förstånd. Det bästa som finns att göra nu är att fortsätta.

Plogfält med bergsbakgrund, samma fält som liemannen arbetade på i somras. Ravinen. Penseln är inte torr, undertryckt passion. Olivplockande kvinnor. Fälten. Orange och grön solnedgång. Neutral effekt. Kopia efter Millet, grävarna. Jag glömde bort regnet. Ett år efter den första attacken, man måste vara på sin vakt, så om man vet att det är farligt att ha färg nära sig, varför då inte ställa undan dem ett tag och teckna istället? Den här krisen kommer att följas av en annan. Ibland arbetar jag i lugnare tempo, men oftast inte. Observera cypressernas karaktär, den rena luften, linjerna som inte ändrar sig. Dessvärre har jag en ganska våldsam attack av exaltering eller delirium bakom mig, men jag känner inga eftereffekter, så att säga, jag är som jag är varje dag. Igår när jag var ute och promenerade såg jag maskrosor som redan blommade på fälten. Vi målare arbetar bättre ute på landet, oavsett vad folk säger, allt talar mycket tydligare här. Sjukdomar är till för att påminna oss om att vi inte är gjorda av trä. Man har skrivit artiklar om mina målningar både i Belgien och i Paris, där jag ställde ut dem. Min kostym kostade mig 35 francs. Ah, Millet! Millet! Ibland känner jag mig som ett ytterst degenererat barn. Jag grips av ett begär att göra om mig själv och försöka göra mig förlåten för det faktum att mina målningar är ett skri av vånda. Den rustika solrosen. Oroa er inte för mig. Jag ligger efter. Cypresserna måste tvättas flera gånger i kallt vatten. Det svarta blir inte smutsigt när oljan har förångats till fullo. 12 zink vit, 3 kobolt, 5 Veronesegrön, 2 smaragdgrön, 4 krom 1, 2 krom 2, 1 orange bly, 2 ultramarin. 6 penslar, 7 meter duk. Jag är ledsen och uttråkad. Snälla, inga fler artiklar om min målning, man har fel om mig, jag orkar inte med publiciteten. Att måla tavlor distraherar mig och att höra folk prata om dem gör ont. Vart ska jag ta vägen? Jag har ingen tur. Jag känner mig en smula utsliten efter den här långa krisen, det bästa vore om jag besökte läkaren på landet så snart som möjligt. Jag har sett folk förlora förståndet varje dag. Jag offrar min frihet, står utanför samhället och har bara mitt arbete. Rosor mot ljusgrön bakgrund, två dukar med stora buketter med violetta svärdsliljor. Preussisk blå. Slående citrongul bakgrund med andra gula nyanser i vasen. Dessa dukar tar en månad att torka. Vi sa adjö på tågstationen. Jag känner mig så lugn att det skulle förvåna mig något oerhört om jag tappade fattningen.

Mörkgröna potatisfält. Rik, violett jord.Det är med stor sorg som jag vänder ryggen mot söder. Jag har packat min väska, 30 kilo i bagage. Jag ser fram emot att se de japanska trycken. Paris. Rosa rosor mot gulgrön bakgrund i en grön vas. Landsbygden är frisk efter regnet och täckt med blommor. Jag känner genast för att göra en målning av en gul bokaffär (gaseffekt). Mitt sinne är helt och hållet fridfullt och penseldragen kommer till mig och följer varandra väldigt logiskt. Auvers är mycket vackert. Doktor Gachet är ganska excentrisk och för login betalar jag 3,50 per dag. Doktor Gachet har en väldigt fin Pissarro, vinter med rött hus i snön, och två fina buketter av Cézanne. Doktor Gachets hus är fullt av gamla ting, mörka, mörka, mörka. Han log lite mot mig. Oljudet i Paris var inte det jag behövde. Jag bor på place de la Mairie, c/o Ravoux. Det är väldigt färgstarkt här, helt i min smak. Det finns mycket att rita här. Jag säger inte att mitt arbete är bra, men det är det minst dåliga jag kan göra. Allt det andra, relationer med människor, är väldigt sekundärt, för jag har ingen talang för det där. Jag kan inte göra någonting åt det. Tiden passerar fort, även om vissa dagar släpar sig fram. Jag behöver vara nära en doktor jag känner, jag kan betala honom med målningar. Plantor från södern, aloer, cypresser, ringblommor, vita rosor, en skepnad. Byns kyrka, byggnaden ser purpuraktig ut mot en himmel av djupblå kobolt, taket är violett och delvis orange. Vita mandelblomster, stora grenar mot en himmelsblå bakgrund. Ett porträtt av mig själv. Jag vill göra porträtt som ser ut som uppenbarelser för människor ett århundrade senare. Inget fotografiskt efterliknande, utan våra passionerade uttryck. Här betalar jag en franc per dag för min säng. Någon dag tror jag att jag kommer att finna ett sätt att göra en utställning av mig själv på ett café. Två gånger har man skrivit en artikel om mig och mina målningar, den ena i en tidning i Paris och den andra i Bryssel, där jag har ställt ut, och nu, på senare tid, igen i en tidning i mitt hemland, Holland, och det betyder att många människor har gått för att se mina målningar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Observera cypressernas karaktär, den rena luften, linjerna som inte ändrar sigJag målar bättre sedan jag slutade dricka. Man kan inte göra som man vill här i livet, man måste lämna den plats man hör mest hemma på, men minnena finns kvar och man kommer ihåg – obskyrt som i en spegel – frånvarande vänner. Jag saknar absintdagarna med Lautrec. Här är adressen igen: Vincent van Gogh vid Ravoux, place de la Mairie, Auvers-sur-Oise, Seine-et-Oise. Mitt liv kommer att förbli ensamt. Förra året läste jag någonstans att skriva en bok eller måla en tavla var samma sak som att föda ett barn. Jag har ofta drömt om att skaffa familj, att få hålla en bebis i min famn, men jag vet att jag aldrig kommer att få uppleva något sådant. Det finns många målare här i byn; mitt emot bor en hel familj amerikaner som målar dag ut och dag in, men jag har hittills inte sett några av deras verk. På sistone har jag arbetat mycket och snabbt; genom att göra det försöker jag uttrycka det desperata, hastiga passerandet av saker i det moderna livet. Igår målade jag i regnet från en höjd där man ser fält så långt ögat når. Mörkgröna potatisfält. Rik, violett jord. Blå kullar vid horisonten. Ett tåg passerar nere i hörnet och lämnar ett väldigt spår av vit rök efter sig i det gröna. Vissa saker är som gospel för mig, och på sistone har jag känt den annalkande stormen som tynger ner mig så. Oerhörda vetefält under turbulenta skyar, sorg, extrem ensamhet. Jag föredrar att inte glömma bort den lilla franska jag kan och jag applicerar mig själv på mina dukar med yttersta omsorg. När jag har ett hemskt behov av – ska jag säga ordet – religion, går jag ut och målar stjärnorna. Jag drömmer min målning, och sedan målar jag min dröm.

Fruktansvärda hallucinationer, följda av utmattning och svindel. Ibland vet jag inte var jag är, sedan blir jag medvetslös och vaknar ett tag senare i en sjö av amnesi och vånda. Vill då varken träffa folk eller måla. En mer våldsam attack kan förgöra min förmåga att måla. Attackerna blir allt längre och intervallerna mellan dem allt kortare. När jag står i trädgården kan jag få för mig att skopa upp en näve jord och äta den. Alla i min närhet misstänks vara spioner åt den hemliga polisen. Halsen är svullen och full av sår, jag varken äter eller pratar och lever i ständig fruktan för återfall. Inte bra att dricka lampans fotogen eller att äta färg.

Rembrandts Ärkeängel talar till mig, kommer med råd om hur jag bör leva. Attackerna är ibland av det absurt religiösa slaget, man skulle nästan kunna tro att jag var missionär i kolgruvorna igen. Jag vill måla porträtt, men ingen vill sitta modell eftersom de är rädda för mig. Jag kopierar inte andras verk, jag översätter dem till ett annat språk. Soluppgångar och solnedgångar. Vingårdar. Fler cypresser. Svedda fält med utsökt arom. Symboler för förmågan att kunna känna och älska. Bilderna i Tanguys fönster. Den unge konstkritikern. Jag borde vara så som jag beskrivs i artiklarna, snarare än den jag är i den sorgliga verkligheten. Människorna i värdshuset är friska – jag avundas dem. En söt flicka med rosa kinder, jag vill måla henne. Jag vill ut i friska luften, endast där kan jag arbeta. Jag sitter vid mitt staffli i timtal, blir sönderbränd av solen och älskar det, trots att ögonen värker av allt ljus. Jag fruktar regnet och de mulna dagarna. Doktor Gachet skrattar när han ser mig måla, han tycker att jag ser lustig ut. ”Jag har aldrig sett någon måla som du, Vincent.” Den lilla flickan i värdshuset säger att jag rör mitt huvud som en fågel och att jag har mekaniska ögon. En dålig dröm, en farlig dåre. Jag är klädd i trasor, man kallar mig ”Luffaren”, ”Fågelskrämman” och ”Toto”. Folk ryggar tillbaka när de ser mitt stympade öra. Man undviker mig på caféerna. Barnen följer efter mig när jag kommer gående, kastar glåpord och ruttna grönsaker. En av dem, ”Buffalo Bill” (han är klädd som en cowboy), hällde salt i mitt kaffe och gömde en orm i min färglåda. Ibland följer jag med dem när de fiskar nere vid flodbanken. Buffalo Bill är grym, beväpnad och farlig – och så är de stackars gummorna i husen rädda för mig!

Jag drömmer min målning, och sedan målar jag min dröm…Mitt liv är hotat ända ner till dess rot. Mina steg är ostadiga. Har jag gjort något fel? Jag ser enbart en viss fasa när jag tänker på framtiden. I Amsterdam ville jag ta livet av mig, döden verkade vara så fridfull. Nej, självmord är fel väg att vandra – en moralisk feghet, en styggelse. Jag skulle aldrig göra något sådant mot mig själv, oavsett hur gärna jag än vill försvinna. Mina fickor är fulla av pornografi. Det händer att jag blir röd i ansiktet av vrede och vill döda alla i min närhet. Mor har aldrig förstått sig på mig och har gillat mig allt mindre genom åren. Hon förkastade mina idéer och framtidsplaner. Hon tycker att min konst är löjlig. Jag har alltid blivit annorlunda behandlad jämfört med mina fem syskon. Min barndom var dyster och mörk och steril. Jag läste mycket, framför allt Dickens. Man sa att jag var en märklig pojke, en surmulen enstöring. Jag började tidigt skriva och teckna, det kom till mig utan någon större ansträngning – jag var född till att sätta en penna mot pappret. Jag hade problem med humöret, vredesutbrott var inte ovanliga. Jag brydde mig inte om regler och ogillades av de flesta, så har det alltid varit. En gång gjorde jag en elefant i lera, och när min mor, för ovanlighetens skull, berömde mig reagerade jag med att mosa den i mina händer. Jag tog långa promenader, försvann ut på ängarna och vägarna. Jag hänfördes av landsbygden, skymningsljuset, hur solens strålar föll. Jag tittade på lärkorna i kyrktornet. Under långa perioder visste min familj inte var jag höll hus. Till skillnad från mina syskon blev jag aldrig sjuk. Jag samlade på vildblommor, trots att jag knappast var någon vårblomma själv, och senare även på fågelbon och skalbaggar – jag kunde alla deras namn på latin.

Jag signerar mina målningar endast med mitt förnamn eftersom folk alltid uttalar mitt efternamn fel, vilket jag avskyr. Jag är fullständigt övertygad om att jag aldrig kommer att måla några viktiga saker. Jag söker efter kontrasterande effekter i bladverket, som växlar med himlens skiftande nyanser. Ibland är allt genomsyrat av rent blått, nämligen i det ögonblick då trädet står i skör grönska och då stora, blå flugor, smaragdgröna skalbaggar och massor av cikador flyger runt omkring det. När sedan de mer brunbrända bladen får mognare nyanser, då glänser och strålar det från himlen i grönt och orange, eller mycket längre fram på hösten, då bladet antar ett moget fikons svagt violetta toner, då framträder den violetta effekten fullt ut i kontrast till den stora vita solen omgiven av en klar och blek citrongul ljusring. Ibland efter en regnskur har jag också sett hela himlen färgad i rosa och ljust orange, vilket framkallade utsökta silverglänsande och mörkgröna nyanser. Vilka är det nu som bor intill olivlundarna och apelsin- och citronlundarna? Skicka tjugo ark Ingresspapper och Bargues Kolteckningsövningar, jag behöver dem verkligen ett tag, så att jag kan rita av dem och ha kvar kopiorna. Jag tror fortfarande att jag har smittats av en ”sydlig” sjukdom. Här finns många villor och olika slags moderna medelklasshus i soliga lägen, som prunkar av blommor. Jag har diffusa bilder av målningar inom mig, som det tar tid att förverkliga, men det kommer så småningom. Doktor Gachet förespråkar bland annat två liter öl om dagen. Han tror att det är mycket osannolikt att sjukdomen kommer tillbaka och säger att allt verkar gå i rätt riktning. En naken flicka i en säng. Ett gammalt självporträtt av Guillaumin, mörkt men intressant. Jag behöver så snart som möjligt tolv tuber zinkvitt från Tasset och två tuber geraniumlack. Det går runt i huvudet på mig. Så varför ska man tänka på detta? Det kanske är bäst att skaffa lite vänner och njuta av dagen?

Jag samlade på vildblommor, trots att jag knappast var någon vårblomma självHär finns det unika, mossbevuxna halmtak, som jag säkert kommer att måla av. De sista dagarna i Saint-Rémy arbetade jag frenetiskt. Stora blomsterbuketter, lila iris, stora rosenbuketter, landskap. Jag ser moln i olika gula, rosa och blå nyanser. Det är tyvärr mycket dyrt att bo här i byn. Framför mig på ett rött trädgårdsbord ligger några romaner i gult och en mörk fingerborgsblomma. Läkaren här säger att jag måste låta mig helt uppslukas av mitt arbete för att få annat att tänka på. För närvarande arbetar jag på ett fält med vallmo och blå lusern. Måleriet är en värld i sig. För mig är mitt arbete det enda band som finns mellan det förflutna och det närvarande, och det är därför som jag ibland anstränger mig för att göra mitt yttersta, fastän resultatet av det tycks röna minst förståelse. En cypress med en stjärna och en natthimmel och en matt måne, en mycket tunn månskära som stiger fram ur den ogenomskinliga markens skugga – en starkt lysande stjärna, ett milt sken i rosa och grönt mot en ultramarin himmel där molnen jagar fram. Nedtill en väg kantad med höga gula strån, i bakgrunden de blånade alperna, ett gammalt värdshus i orange med upplysta fönster och en mycket hög, alldeles rak och mörk cypress. Sedan har jag en lång duk, den är en meter på längden och bara 50 centimeter på höjden, med vetefält, och som en pendang till den duk med skogsmotiv, lila poppeldammar och därunder gräs med blommor i rosa, gult, vitt och olika gröna färger. Jag tar det lugnt och håller i min häst så att det inte händer en olycka, och en pisksnärt då och då skadar inte. Jag försöker göra så gott jag kan, men vill inte dölja att jag knappast vågar räkna med att alltid få behålla hälsan. Förlåt mig om min sjukdom kommer tillbaka. Jag älskar fortfarande konsten och livet väldigt mycket. Jag tycker att det är ganska meningslöst att envisas med att exakt beskriva det läge vi befinner oss i, då vi alla är lite förvirrade och överansträngda. Skulle vi inte kunna träffas snart under lite lugnare förhållanden? Det verkar som om Doktor Gachet är sjukare än jag, åtminstone lika sjuk. Så är det med den saken. Och om en blind leder en blind kommer båda att ramla i diket, eller hur? Framtiden ser mörk ut, jag kan inte alls se någon lycklig sådan framför mig. Det är ingen bagatell när vi allihop känner att vårt dagliga bröd är i fara, det är ingen bagatell när vi också av andra skäl inser hur bräcklig vår existens är. Vad kan man göra åt orosmolnen? När jag kom tillbaka hit började jag arbeta med en gång, och trots att penseln nästan föll ur min hand har jag redan målat de tre stora tavlor eftersom jag visste precis vad jag ville göra. Jag är helt absorberad av de oändliga sädesfälten här med kullarna i bakgrunden, gränslösa som hav, i milda gula och gröna färger, den plöjda och rensade blekt lila jorden med regelbundna gröna fläckar av potatis i blom, allt detta under en himmel i milda blå, vita, rosa och viloetta toner. Vem är jag i de flestas ögon – en ickeexistens, en excentriker, eller en oangenäm person – någon som inte har någon position i samhället och som aldrig kommer att ha det; kort sagt, den lägsta av de låga. Men nog om det. Nu är det som det är. Håll min hand, doktorn. Vi är så lyckligt lottade som får se den här vackra världen.

Luften har blivit svalare – det har börjat skymma. Jag hör mig själv stöna och vrider på huvudet. Smärtan är värre. Det svarta har inte försvunnit. Omtöcknad och svag kommer jag till sist upp på fötter och påbörjar med stapplande steg den mödosamma färden tillbaka till värdshuset. Vissa dagar känner man att man inte borde ha klivit ur sängen. Det här är en av dem.

 

Jonas Wessel

 

Ur arkivet

view_module reorder

Om hälsodrycken rödvin och om monopoljätten Systembolagets pågående moralkampanj riktad mot sina egna…

Jag har väldigt svårt för Systembolagets reklamsnuttar i kommers-kanalerna. Falsk och präktig och sprängfylld med dubbelmoral och ett av staten och kapitalet godkänt förhärligande av monopolet som lösningen på våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 31 december, 2013

Författaren och vänstertwitterpöbeln

Författaren satt i aftonsolskenet och läppjade på ett glas portvin. Han hade vant till sig med det på sista tiden, då cognacen bet för mycket på honom – alltför mycket ...

Av: Simon O. Pettersson | Utopiska geografier | 18 augusti, 2014

Konventionalitet är inte moral. Om Charlotte Brontës Jane Eyre

De senaste 100 åren har berättelsen om Jane Eyre, denna brittiska Askunge med Pippi Långstrump-tendenser, filmatiserats över tjugo gånger. Nu senast som amerikansk storsatsning med Mia Wasikovska, ett stjärnskott som ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2011

Från Friskatorpet: Invånare och gäster. En bildkrönika

Som komplement till det skrivna språket tar jag hjälp av bildspråket. De flyger, springer, rullar sig, smyger, flaxar, hoppar och kryper. Jag följer efter med kameran och förevigar deras rörelser ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 02 september, 2010

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | Gästkrönikör | 11 augusti, 2015

En kulturgärning att minnas

På 1980-talet bor jag i Olseröd, en by norr om Österlen. Min granne Gunnar, f d lantbrukare, är en lång man i 70-årsåldern med engagemang och många synpunkter. En ...

Av: Brigitte Strand | Gästkrönikör | 13 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts