Den 14 juli firar jag med pannkakstårta och Burgundsenap

Det finns vissa datum som är fastetsade i mitt minne. Jag kan inte nämna alla här, men jag antar att många av dessa överensstämmer med de flesta människors minnesdagar i ...

Av: Vladimir Oravsky | 14 juli, 2016
Gästkrönikör

Rune Depp 3

                                           

Av: Janne Karlsson | 27 januari, 2012
Kulturen strippar

En skarpsynt örn: Renata Adler

Det började med att jag hittade en bok med Irving Penns svartvita foton på känt folk: Karen Blixen från något av hennes sista år med åldrandets bleka regnbågshinna och många ...

Av: Ivo Holmqvist | 18 april, 2013
Litteraturens porträtt

Simon O. Pettersson 

Deklassering

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 

Av: Simon O. Pettersson | 18 augusti, 2017
Utopiska geografier

Konst, Vadstena och Ungern – Intervju med Lajos Szelényi



Bildkonstnären Lajos Szelényi.Lajos Szelényi är en bildkonstnär som föddes i Ungern för 70 år sedan. Han är verksam som målare och emellanåt även som musiker och samhällsdebattör. Lajos har haft flera utställningar i Sverige och utomlands, och snart visas hans målningar i en ny utställning i Vadstena. Jag träffade honom för en intervju.

Dina målningar växlar mycket mellan olika stilar och tekniker: porträtt, abstrakta målningar, symbolism. Det som är ständigt närvarande och som kanske kännetecknar din stil är färgen, tycker jag. Vill du kort berätta för våra läsare om din konst?

- Jag har varit verksam konstnär i drygt ett halvt sekel och det är ganska naturligt att jag under denna tid gått igenom en del stilar innan jag hittade ”min egen” stil, mitt visuella språk. Jag fick modernismen i Pécs direkt efter Ungernrevolten 1956, när kommunisterna började släppa in den konst som inte var socialrealism d.v.s. bolsjevikpropaganda. Medan huvudstaden Budapest fick visa mellankrigstidens ”ismer” först många år senare, öppnades den första moderna samlingen just i Pécs år 1957 efter andra världskriget. Då fick man som ung, blivande konstnär se expressionism, kubism, konstruktivism, symbolism m.m. i ungersk tappning.

När jag tillsammans med andra unga konstnärer bildade Pécs Workshop som s.k. avantgardegrupp, skulle var och en av oss vara självständig och söka sig fram i sitt konstnärliga uttryck. Mottot var att skapa ungersk konst med europeisk anknytning på självständig basis utan att efterapa trender. Ungern ligger ju i Europas mittpunkt och bildar en bro mellan öst och väst och några av oss var medvetna om detta. Men gruppen började orientera sig mot Bauhaus-konstruktivismen och op-art. Bägge stilarna har annars rötter i Pécs (Marcel Breuer, Victor Vasarely), och detta ledde till att jag lämnade gruppen. Jag ansåg att ens konst måste ha grunden inom sig själv, i sin egen personlighet för att vara trovärdig. Den personliga, existentiella insatsen är nödvändig som pant för att uppnå en allmängiltig, högre konstnärlig nivå utan kompromisser. Jag blev mer och mer figurativ och poetisk/symbolistisk. När min mästare – som är en betydande konstnär – i slutet av 60-talet sade att det spelar ingen roll vad man målar, det viktigaste är hur man gör det, tyckte jag att det var ren nonsens. Så tycker jag även idag. Jag arbetar som en poet gör, men med visuella medel. Mina tavlor har en egen identitet och när jag ställer ut dem får de klara sig själva inför betraktarens ögon, tankar och känslor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag målar med vanliga traditionella medel: olja, akvarell, gouache, jag tecknar med tusch, blyerts, krita och jag gjorde även koppargrafik och litografi.

Sanningen är viktig i din konst, liksom skönheten. Det är svårt att ställa frågor om sanning och skönhet, men låt mig försöka formulera mig såhär: Kojève, en rysk hegeliansk filosof, skrev en gång att det finns ett enda sätt att säga Sanningen men otaliga är sätten att tysta den.

Nu frågar jag mig, finns det ord som är tillräckligt starka och distinkta för att kunna berätta om sanningen? Om sanningen är sant, det sanna, då har den själv styrkan att uppenbara sig utan tolkning. Samma sak gäller konstverk, du målar till exempel något som är vackert, sedan kommer en kritiker som berättar varför ditt verk är vackert eller inte vackert. Berättar kritiker ”sanningen” om ditt verk eller uttrycker han/hon bara sin egen åsikt?

Magna mater, olja.- Jag känner inte Kojève, men han har rätt i det du nämner. Eller som ett ungerskt talesätt säger: Säger du sanningen blir ditt huvud krossat. Den moderna varianten är: kill the messenger. Men sanningen finns inombords i människan på olika nivåer, beroende på hur skapelsen/naturen/generna har bestämt den roll som tilldelades i hennes liv. Ingen förnekar att det finns lögn, vilket betyder att man indirekt erkänner att det finns sanning. Den kan uppenbara sig i människans beteende och i de verk/liv hon skapar omkring sig, och även i konsten förstås. Det enbart estetiska, det ytligt vackra är inte tillräckligt djupt för att kunna vara sant, eftersom form är samtidigt innehåll. Utan innehåll/motiv sitter uttrycket löst. Sanningen och skönheten är synonymer för mig. Därför söker jag mig mer och mer tillbaka till symbolerna som har eviga värden och är överindividuella. Den individuella avsikten, det subjektiva uttrycket kan vara en utgångspunkt, men aldrig ett mål i sig. Det är bara terapi, en privat sak som inte gagnar betraktaren. Konsten är kommunikation som ska ge möjlighet till betraktaren att uppleva någonting som öppnar sinnen, själen uppåt, och inte neråt. Den ska beröra och inte uppröra. Att chockera, provocera är bara en småborgerlig dilettantnivå som inte når längre än det som skvallertidningarna håller på med. (Enbart borgaren tänker i sådana banor, inte en sann intellektuell eller konstnär.)

En kritiker kan berätta sanningen om mitt verk, eller sanningen om hur han/hon reagerar på mitt verk. I verkligheten blir kritiken en blandning av dessa. Jag strävar efter att realisera sådana konstnärliga föremål som ska fungera som meditationsobjekt, som ett sakralt verk, en ikon. Men kritikern måste vara väldigt kunnig, ärlig och seriös – t.ex. på Nietzsches intellektuella nivå för att nämna en verklig tungviktare på sin tid – utan att ”blinka till publiken”. Bäst om hon/han har starka, intellektuellt välgrundade föreställningar, kunskap och krav, om hur konsten ska vara, och inte vara rädd att ”göra bort sig”.

Glöd, olja.Jag har en kättersk idé angående mitt skapande: jag är som Gud, när jag målar. Han skapar efter sin Idé och jag har också en idé jag utgår ifrån innan jag sätter igång. När jag är färdig med konstverket får tavlan leva sitt eget liv i betraktarens värld. Jag själv är inne i mitt verk eftersom det var jag som skapade det idémässigt och hantverksmässigt, men jag är samtidigt även utanför eller bortom mitt verk. Det står i Rigveda att Skapelsen och det konstnärliga skapandet har samma Ursprungskälla. Denna konstnärlighet behöver – för att hänvisa till ett strålande intellekt, Ananda K. Coomaraswamy – inte gälla enbart den konst vi talar om, utan all mänsklig verksamhet på hög nivå.

Vad betyder skönhet för dig?

- Man måste kunna använda ett visuellt språk som tilltalar åskådaren och inte skrämmer, eller jagar bort dem, även om tematiken är mörk och tragisk. För att kunna kommunicera måste man öppna dörrar, och inbjuda till samtal. Det gör man med balans, dynamik, harmoni, geometriska mått och linjer som kan fungera som melodier. Skapa ordning utav kaoset. Motivet är viktigt, avgörande och bestämmer det visuella uttrycket på tavlan, det utstrålar energi. Genom att använda en arsenal av ”tillmötesgående” element med hantverksmässig kvalité skapar jag skönheten som är sann i sammanhanget, alltså i det konstnärliga sammanhanget och inte som självändamål. Annars blir föremålet kanske ”estetiskt vackert”, men oanvändbart i andlig, spirituell mening. Målet för mig är att beröra betraktarens innersta och leda hennes uppmärksamhet åt en viss riktning. Jag är alltid intresserad av de åsikter som mina tavlor framkallar hos betraktaren. Om hon/han efter mötet med mitt verk kan tycka vad hon vill har jag gjort ett dåligt arbete.

Du är född i Pécs, men du flyttade hit redan 1979. Är din ungerska identitet fortfarande kvar i dig och i det du målar? Om svaret är ja, kan du berätta hur mycket och hur du uttrycker den?

Solförmörkelse, symboliskt motiv, olja.- Nej, jag föddes i Kölpény under andra världskriget. Byn ligger för närvarande i Serbien nära Újvidék (Novi Sad) och heter Kulpin idag. (Ortsnamnet lär härstamma från ett skandinaviskt soldatfolk (!) som var gränsvakter i södra Ungern, men Kölpény hette även en ungersk härförare på 900-talet.)

Men jag växte upp i Pécs efter att vi fick fly från Titos partisaner. Mina föräldrar fick två timmar på sig att ge sig iväg med sina fem barn och lämnade allt de hade. Sedan kom dessa bolsjeviker och massakrerade minst femtiotusen ungrare bara för att de var ungrare. Min fars familj var slovakisk. Han arbetade i min födelseby som rektor. Han undervisade på ungerska och på slovakiska. Jag var ett halvt år gammal när min familj hamnade i Pécs och jag var redan då flykting, från Ungern till Ungern. Jag levde 35 år i Ungern, jag gifte mig och fick två barn. Jag arbetade inom kulturlivet som kulturintendent, bibliotekarie, samhällsvetenskaplig forskare, men jag gick aldrig med i partiet för att för mig var det lika med att vara landsförrädare. Det finns inget utrymme för att beskriva hur jag och min familj levde och mådde under alla dessa år, men jag kan hänvisa till en tysk spelfilm som har titeln: De andras liv, eller Herta Müllers beskrivningar av stämningen i en kommunistisk diktatur.

Min ungerska identitet går inte att skilja från min europeiska eller mänskliga identitet.

Min ungerska identitet har ändå fått en hel del ny kunskap och insikt p.g.a. de nya forskningsresultat som utan politisk inblandning publicerades i Ungern inom modern språkforskning, etnografi, antik och modern historia, arkeologi och filosofi. Men för mig är Aguéli, visdomsmystikern Kurt Almqvist, poeten Bo Setterlind eller tonsättaren Claude Loyola Allgén lika viktiga som den ungerske målaren Csontváry, författaren och tänkaren Béla Hamvas, eller filosofen András László. Jag kan bli inspirerad även av orientaliska mattor – som jag såg för många år sedan i Stockholm från experten Peter Willborgs samling – lika mycket som av J.S. Bach eller Giacinto Scelsi.

The City, foto, etsning.Jag och min familj emigrerade till Sverige via Finland illegalt, och det var ett sätt att undvika att begå själmord i Ungern av ren, utsiktslös desperation. De förutnämnda inspiratörers lista visar att det är svårt att avläsa hur ”ungerska” mina målningar är. Nationella symboler förekommer inte, men det finns passion och ganska starka färger, klar formmässig artikulation och en ofta återkommande apokalyptisk underton. Jag bestämmer allt, åtminstone i mina tavlor.

Vill du berätta något om dina pågående projekt och kommande utställningar?

- Jag arbetar långsamt, grubblar mycket och gör lite. Jag ”producerar” för närvarande mindre än vad jag gjorde tidigare. Jag läser mycket och är ute vid Vättern. Vattnet fascinerar mig, och alla andra grundelement. Och kvinnan, mannen, ljuset… Jag kanske kommer att teckna igen mer än på de sista tio åren. Teckningen har ingen status idag, man tror att en linjetecknad akt är bara kroki, men så är det inte i mitt fall.

Just nu pågår en utställning på biblioteket i Vadstena till den 30 maj med tusch, krita och penselteckningar. Från den 8 juni till den 6 juli ställer jag ut gamla och nya oljemålningar på Galleri Vita Rum i Vadstena och i slutet av året visar jag stora målningar och teckningar på Vadstena Turistbyrå. Jag var ganska tyst de senaste 2 åren efter att jag lämnade Stockholm/Huddinge och flyttade till Vadstena, men i år fick jag plötsligt flera möjligheter här att visa mina alster. Nästa år – om jag fortfarande lever – kommer jag att ställa ut på Vadstena Konstgalleri. Då blir jag 70 år gammal. Utställningens titel kan bli 35/35, vilket betyder att jag levt halva mitt liv i Ungern, och halva i Sverige…

 

Intervjuare Guido Zeccola

 

Ur arkivet

view_module reorder

Musik skapad av låtsasspråk

Sångaren i [ingenting], Christopher Sander, är aktuell med soloskivan "Hej hå!" och en spelning på festivalen Where The Action Is. Över en tallrik indiskt bakfyllekäk berättar han om Astrid Lindgren ...

Av: Rasmus Thedin | Musikens porträtt | 25 juni, 2009

Å leve i forbindelsen. Del II

I filosofi er forståelse det basale Det er ikke alltid slik at jeg forstår det jeg selv har uttrykt, og når det er slik at jeg har vansker med å forstå ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 29 oktober, 2012

Med Oliver Parland i huvudroll

Men snart på utfärd och picknick med min psykiater från Trädstockholm som gjorde hembesök, där borta trevligt råkade vi ut för de tvenne enda dårar som fanns kvar på det ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 29 april, 2012

Benjamin 38

                   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 05 Maj, 2012

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Emmakrönika XXV. Mammolina blev sur

Mungipan marginalen i leendet åter fanns, fått dem exempel generaldokument lokomotivtavlor, hos det med rött Eduwardsgips avloss lämnat när kritfärger satts in, ock rätt var falsk ock smink gjort botten ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 27 augusti, 2009

Främlingen främmandegjord blir en vän

1800- och 1900-talslitteraturen är full av flanörer; från den mållösa strövaren Peter Walsh i Virginia Woolfs ”Mrs. Dalloway” till modernismens promenerande variant av Odysseus, Leopold Bloom i James Joyces ”Odysseus” ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | Reportage om scenkonst | 24 Maj, 2012

Siri Derkert (1888-1973) . En utställning på MM

I hallen utanför utställningen på Moderna museet i Stockholm visas en film, där Siri Derkert själv berättar för oss om bakgrunden och tankarna kring konstverket i Östermalstorgs tunnelbanestation medan hon ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 25 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.