sista_kväll erotik

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | 14 november, 2012
Stefan Hammarén

Jean Vigo

Apropå Jean Vigo

Vem minns inte sekvensen i Francois Truffauts ”De 400 slagen”, där en skolklass är ute och joggar med gymnastikläraren i spetsen och det vid varje gathörn smiter iväg några killar ...

Av: Ulf Stenberg | 29 januari, 2016
Essäer om film

Sommarföljetong. SLUTSEKUNDER Pjäs i tre akter Av Boel Schenlær Akt …

Scenbilden är densamma i de tre akterna. En cell i ett svenskt fängelse. Vid ena kortsidan en celldörr som öppnas mekaniskt. I golvet en tågräls. Vid celldörren blir det ett ...

Av: Boel Schenlær, | 27 juli, 2009
Allmänna reportage

Vagabondens väg till Hollywood

Vid sidan av Joel Emmanuel Hägglund (alias Joe Hill), finns det en minst lika intressant samling finskamerikanska poeter, musiker och protestsångare, som också dessa tillhörde den kringflackande gemenskapen kring fackföreningen ...

Av: Niclas Mossberg | 03 februari, 2010
Musikens porträtt

Teckentecknaren Thea Ekström



Thea Ekström (1920-1988). Ur utställningskatalog, Waldemarsudde, feb 1990Sedan urminnes tider har människan kommunicerat och uttryckt sig med bilder, tecken och symboler. Dessa bilder eller tecken hade ofta en magisk och religiös innebörd. Exempel är grottmålningar, hällristningar och hieroglyfer. Bildspråket avslöjar tankar, önskningar, eller självupplevda saker. Det är ett sätt att bearbeta och lära känna världen. Bilden är en del av vårt språk och vår begreppsvärld. Den ger oss möjlighet att uttrycka oss, påverka och förmedla känslor. Bilden har funnits med länge men gjorts i olika tekniker, från inristade grottväggar och stenhäll till vår tid med alltmer förfinad teknik.

Konstnären och surrealisten Ragnar von Holten skriver (1979) i sin monografi över Thea Ekström (1920-1988) att hon är ett av konstens ”intressantaste och mest ursprungliga medier” och att hennes originalitet är lika omisskännlig när det gäller teknik, bildvärld eller stil. Pannåerna är ristade med tecken, symboler och berättelser – ungefär som våra hällristningar. Thea Ekströms värld är en teckenvärld; hennes bilder blir bilddikter, där varje tecken har en bestämd innebörd för henne själv. Tecknen kantar bildytan eller genomkorsar den och någon gång kan de lämna plats för ett plötsligt meddelande i automatisk skrift. Von Holten menar att bilderna berättar om ett skeende som bär ekon av konstnärinnans eget liv och det var nog så dramatiskt.

Von Holten förmedlar att Thea Ekström uppträdde på scen med både dans och sång, spelade teater i folkparkerna, arbetade som krogpianist, på cirkus och medverkade i ett par omgångar på Oscarsteatern. Under kriget gömde hon flyktingar, hon gör dekor och klädsel för nummerrevyer och arbetar tillsammans med zigenare på nöjesfält. Hon insjuknar i tbc och som ensamstående mor måste hon ta tillfällighetsjobb för att försörja dottern. Hon gifter sig och börjar teckna, skiljer sig och går in i ett udda och personligt konstnärskap.

I monografin framkommer uppgifter om hennes tidiga liv. Thea Ekström föddes den 2 februari 1920 i Söndrums socken i Halland; som flicka hette hon Dorothea Svensson. Eftersom skolgången blev alltför fragmentarisk till följd av hennes sjukfrånvaro, lärde hon sig i gengäld noter och förkovrade sig i teckning. 1937 reste hon till Stockholm för att ta organist-och kantorsexamen. Studietiden innebar en extremt besvärlig period för Thea Ekström. Under dessa år tvingade omständigheterna henne också till fabriksarbete. Det var bekymmersamma år. Von Holten berättar att hon hade svårt för att få utgifter och inkomster att gå ihop och därför gick upp till Arbetsförmedlingen för att höra om det fanns någon möjlighet till extra-arbete. Men den sakliga unga flickan bakom disken ansåg att en konstnär som inte kunde försörja sig på sitt yrke absolut måste omskolas. Alltså tittade hon på Thea ett tag, tänkte efter en stund och gav råd, ”Bli traversförare – du sitter i en korg under taket och trycker på knappar. Det klarar du säkert, det är ingen konst!”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men Thea Ekström fortsatte som konstnär…

Under 1950-talet började hon sin konstnärliga utbildning. Hon tecknade på ABF-skolan och gick därifrån till en målarskola. Vid Konstakademien undervisades hon av vitalisten Bror Hjort som fann hennes alster väl anemiska. Men Oscar Reutersvärd, vars föreläsningar i konsthistoria hon följde med stort intresse, upptäckte hennes bilder. Dessa ristningar på lackgrund ägde, enligt honom, en säregen skönhet. Han blev stum av förvåning och sa: ”Aldrig någonsin har jag sett en okänd konstnärs mapp innehålla något så förbluffande. Jag möttes av en obeskrivlig, egenartad fantasivärld, tecknad med tuschstreck lika tunna och lika nervöst ömtåliga som spindelväv”. Thea Ekström ritade och tecknade, målade i tusch och akvarell, där hon berättade om det nära sambandet mellan det osynliga och det vardagsverkliga.

Thea Ekström, Babusjkan i Belen.Där löper närvaro av smärta och ångest genom bilderna, inte minst i hennes Självporträtt i trasig spegel från 1958. Bilden har tillkommit under trycket av kriser och bråk. Det är en bröstbild. Ansiktet är utmärglat, slitet och deprimerat – håret verkar delvis avslitet. Mot det tärda, grågröna ansiktet står klädernas schackrutor, som ett slags mekanisk kontrast. En annan bild från samma år är väl något av ett andligt självporträtt som Ekström kallat Komposition med handen. Landskapet är öde som en öken; här och var ryker det ur den sönderbrända marken. Över dess yta utbreder sig en söndervittrad kvinnofigur, som i en smärtfylld gest lägger sin långa smala hand över magens hålighet. Det är en bild av lidande, total isolering, uppgivenhet och trötthet och på sätt och vis den mest skakande bild som Thea Ekström målat.

Andra bilder från senare hälften av 50-talet har samma ödsliga stämning uppblandad med surrealistiska drag som Thea lånat från Halmstadgruppen. Målningarna är tecknade med vitt mot gråblå eller gulaktig helhetston; alla är utförda på pannå. Hit hör möten av skelett som samtalar eller röker cigarett i öknen. De tecken Thea Ekström arbetade med i sina målningar hade ofta en magisk och teosofisk innebörd med rötter i andra kulturer och religioner.

Men i slutet av 1950-talet övergår oljemålningarna i ristningar; lackfärgen dominerar och färgskalan blir grå, med sparsamt insatta accenter av gult. Linjen var hennes främsta uttrycksmedel och hon använde mest en svag färgskala. Hit hör sviten popplar, snart följd av tabellerna. Thea Ekström skapar sig ett eget, hieroglyfiskt alfabet och hennes målningar blir till brev. Det är ett naivt bildspråk som påminner om barns sätt att teckna utifrån minnet och inte efter verkligheten. Barn väljer vad de vill förmedla, det är ett sätt att bearbeta och lära känna världen. Oscar Reutersvärd uppmuntrar henne i hennes arbete och som tack för allt stöd och all hjälp hon fått av Reutersvärd började hon nu, och flera år framåt att skriva ”till Oscar” på sina bilder. Hon tillägnar Reutersvärd bilder precis som barn ofta signerar sina teckningar med namn och en dedikation till någon som står dem nära. De många tecken som finns på olika ställen i bilderna påminner också om barns sätt att komponera en bild med frihet och utan begränsningar.

Oberörd av intryck och påverkan utifrån följer hon den inre röst som talar till henne i symboler. C.G. Jung beskriver symbolen som den bästa möjliga formuleringen av ett psykiskt material som inte kan uppfattas av det medvetna. När vårt tillstånd är ur stånd att tolka och förstå en inre eller yttre situation, kommer psyket att reagera genom att skildra situationens essens med en symbol.

Symbolens funktion är att foga samman det yttre med det inre. Jung myntade begreppet ”det kollektivt omedvetna” och menade att vi människor har ett gemensamt omedvetet. Vi har därmed ett antal gemensamma symboler som har utvecklats under människans historia och därför finns djupt i psyket och i vårt gemensamma arv. Jung såg symbolens integrerande och därmed läkande potential. Han beskriver hur symbolen behövs för att kunna skapa broar mellan vår inre och vår yttre värld, mellan oss själva och det kollektivt omedvetna och mellan olika delar av oss själva. Materialet från det omedvetna kan gestalta sig i symboler. Vi får då tillgång till kraften i arketypiska bilder. Symbolen är, menar Jung, meningsbärande på ett helt annat sätt än tecknet. Skillnaden visavi ett tecken är att tecknet ersätter något känt.

I Ekströms bilder finns symboler och tecken som skulle kunna ha sitt ursprung i romernas kultur, vilket kan ha sin förklaring i att hon under en tid reste med denna folkgrupp. Hon har som de flesta konstnärer inspirerats av sina upplevelser.

Thea Ekström

1960-talet blev en vändpunkt i Thea Ekströms liv. Hon fick en ateljé i en våning i ett gammalt hus vid Brunnsgatan, där också Reutersvärd hade seminarium med sina elever i konsthistoria. Han hjälpte henne också att ordna en debututställning – på Galleri Lilla Paviljongen på söder. Debuten blev uppmärksammad och Thea började bryta sin relativa isolering och träffade konstnärer, studenter och andra konstintresserade. Separatutställningen i Paris på Galerie Raymond Cordier på vänstra Seinestranden 1962 blev en stor framgång. Hon lanserades där som ”konstnärinnan som tatuerar sina bilder”. Ytterligare framgångsrika utställningar följde, året därpå ställde hon ut tillsammans med bl.a. Olle Baertling, Öyvind Fahlström och Endre Nemes.

Ragnar von Holten berättar i sin bok om en serie målningar som tillkom under åren 1961-63, där det motiv som varieras utgörs av en spricka omgiven av ett sprött nätverk eller arkaiska tecken och ibland befolkade av sagodjur, fåglar och reptiler. Upptäckten lär ha varit att en vägg i det gamla hus där konstnärinnan bodde vittrade sönder så att en djup spricka uppstod i den. Thea Ekström dövade då sin oro med att måla en spricka på pannå som hon spikade upp ovanpå den reella sprickan. Man kan se denna spricka som ett brott eller ett hot mot hennes inre värld som hon inte förmår hålla fullständigt intakt. I vissa verk kan sprickbildningen också läsas symboliskt som ett mönster för åldrande och död. Men man kan också se sprickan mer positivt som förbindelse mellan världar som annars skulle hållits mer åtskilda. Sprickor som livets öppningar; de är lika skräck- som glädjefyllda, mörka och ljusa ögonblick, möjligheter och chanser, som människor måste ta för att leva. Bilden ger något som verkligheten inte kan åstadkomma. I den målade sprickan skymtar himlen.

År 1966 gör hon bilder med anknytning till sina upplevelser av cirkus och zigenarläger. Moderna Museet har en sådan, där en orm ringlar sig runt en skiss från ett nöjesfält. Ormen är beskyddande, enligt zigensk uppfattning. Efter att ha varit på Lanzarote med sin syster kommer ett antal bilder med havsvirvlar, stenar och sjöodjur. Men ångesten kommer tillbaka i samband med en svår sjukdom och en livshotande situation. Bilderna börjar kantas av täta bårder och tecken – ett slags skydd som hon bygger upp kring själva bilden. Sedan länge hade bilderna inga andra titlar än datumet då de blev färdiga.

Thea Ekström flyttar ännu en gång och nu till en förort utanför Stockholm där hon kunde glädja sig åt naturen men snart också oroa sig för dess exploatering och ersättning med höghus. Många av akvarellerna med trädformer såg dagens ljus men också en gulgrå komposition där hon återger sina båda händer krossade under höghusbebyggelsen och sterilitet har ersatt naturkänslan. Hennes inre värld genomsyrar hennes bilder med tecken för den enskilda människans frihetslängtan och fantasifulla motstånd mot en samhällscentrerad livsstil.

Vid mitten av 1980-talet övergår Thea Ekström gradvis till att teckna med olikfärgad tusch men utan akvarell. Det blir små emblematiska bilder i lite drömmande känsloläge. Hennes sista lackmålningar skildrar hennes sjukdom och dödsskräck och i en ytterligt stark vision återger hon sig själv krossad under stenar medan varelser från hennes cirkusliv besöker henne. Under perioden från debuten 1960 fram till sin död fann Thea Ekström sin roll som konstnär. Hennes konst som från början var uttryck för stark isolering blev alltmer kommunikativ. Hon ansåg att hennes bilder var angelägna även för andra.

Thea Ekström (1920-1988). Ur utställningskatalog, Waldemarsudde, feb 1990.Ska man inordna henne i ett historiskt sammanhang är det främst hällristningar man tänker på liksom bonadsmålningar från ex. Dalarna, Småland. Och ibland kan man tänka på det teckenmåleri som Öyvind Fahlström utförde vid slutet av 1950-talet, men Fahlström är spekulativ och intellektuell medan Thea är intuitiv visionär. Hon ville förmedla en verklig händelse eller känsla, hon ville vara berättare. Thea Ekström avled den 4 maj 1988 och Ragnar von Holten skriver i dödsrunan att hon var en av de mest märkvärdiga människor han lärt känna, alltid nyfiken och full av förväntan inför livet, och hand i hand med hennes kolossala livsvilja gick hennes skaparlust, som in i det sista övervann fysiska svårigheter att arbeta. Thea Ekströms konst är inte alltid lätt att förstå. Hennes tecken, arabesker, ornament och symboler är gåtfulla och motsägelsefulla, på en gång spröda och kraftfulla, ofta rebusartade. Hon tycktes vara helt fri från konventioner.

Hennes sätt att omgestalta verkligheten ger associationer till surrealismen, men hon var ingen regeltrogen anhängare av någon ism, så det går knappast att sätta henne i någon genre eller något bestämt fack. Hon förde dock vidare en tydlig teckentradition, där också naturfolkens bildvärld varit en stark inspirationskälla. Det fanns en längtan efter ursprung och renhet i detta måleri som delvis vände sig bort från världen. Thea Ekström beskrivs som en udda och tillbakadragen person men som visade ett engagemang för omvärlden och omsorg om andra trots yttre svåra omständigheter. Detta är egenskaper som sägs vara betecknande för en mystiker liksom fördoldheten som ofta hör till den mystika erfarenhetens väsen. Mystik och konst har enat psykologi och religion i årtusende och konsthistorien visar att mystikern och konstnären ofta är samma person. Jag tänker främst på bildkonstnärer som Hilma af Klint, Paul Cézanne och Ivan Aguéli, men efter att ha fått inblick i Thea Ekströms unika tankevärld och säregna konst vill jag även räkna henne till mystikerna.

Olika människor kan ha olika åsikter om vad en bild innehåller därför att tolkningen beror på deras olika erfarenheter, kunskaper och kulturarv. Vi tycks ofta föredra förenklingar och att förstå framför att bearbeta det som är obegripligt. Därför är det viktigt med en konst som påminner om att världen inte har skarpa konturer och att tvetydigheter är den enda sanningen.

 

Lena Månsson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Rumlarens guide till paradiset

  Jag har känt honom i många år, ända sedan jag var barn och vi samlade kiselsten i skogarna utanför Ystad och lekte att de var piraters tjuvgods. Vi har fiskat ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 mars, 2011

Den baltiske udstilling – Baltiska Utställningen – i Malmø 1914

For 500 år siden var Malmø Danmarks største by; det var her reformationen og det danske skriftsprog blev grundlagt. Det var nemlig i Malmø, at Christiern Pedersen sad og oversatte ...

Av: Søren Sørensen | Essäer | 18 april, 2014

Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Robert Warrebäck

Robert Warrebäck. En novell

Robert arbetar för närvarande på en samling sammanlänkade noveller om missbruk, kärlek, sorg och skuld. I nuläget finns åtskilliga av hans tidigare noveller, artiklar och essäer (och en del poesi) ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 04 januari, 2016

Marie Ndiaye

Marie Ndiaye – en av vår samtids främsta författare.

Efter det att jag läste alla Chimamanda Ngozi Adichies och Zadie Smiths romaner snubblade jag över Marie Ndiaye. Alla tre är fantastiska författare, men jag tror nog ändå att jag ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 20 november, 2017

Det andliga kallet i Roy Anderssons film "Du levande"

Bra filmer är de som inte endast underhåller men som även bär på starka budskap som dröjer sig kvar i tanken och där lockar till gensvar. För Simon Henriksson är ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 04 augusti, 2008

Hamnen i Hamburg med nya konserthuset i bakgrunden. Foto: Björn Gustavsson

Hansaförbundet

Det tyska Hansaförbundet, som var i kraft från 1100-talet till 1600-talet, betydde oerhört mycket för utvecklingen av den nordeuropeiska handeln och utvecklandet av ett slags kulturell samhörighet länderna emellan. Ytterst ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 20 oktober, 2015

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del II

Filosofiske småtterier om kulturbegrepet Er kulturaktiviteter om 'mål og mening'? Svaret på spørsmålet beror verken på hva en forstår med 'kultur' og 'kulturaktivitetet', eller med 'mål og mening'. Det vil si ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.