Om kärlek och kärlek i kärlek

En måste ju få tillträde till avträdet, sa gubben irriterat till sin fru. Och efter en stund där, något mindre irriterad:Nu har en skiljt agnarna från vetet. Äldsta sonen i Östra gården ...

Av: Björn Augustson | 22 maj, 2012
Gästkrönikör

Mikael Mansén

Nästan kärlek

Det var sommar och väldigt varmt. Jag var sexton år. Hela natten hade jag och en kompis dragit runt på Stockholms gator. Då gryningen kom var vi väldigt hungriga. Vi ...

Av: Mikael Mansén | 18 september, 2017
Gästkrönikör

Rejessörens andra besök här

Söndag fort nu tillskynda vidare till möta decemberrejessören emot herrn anlända, stå sig rysskramae honom mött som en måttligt redbar loserförfattare istället helst tillmötes, gudskélovet, vad värre det kunnat förlöpt ...

Av: Stefan Hammarèn | 20 december, 2012
Stefan Hammarén

Den på Stockholms filmfestival 2014 Bronshästnominerade filmen Keeping Room av David Barber

Intervju med Daniel Barber

Roberto Fogelberg Rota intervjuar regissören till filmen "Keeping Room", en film om det amerikanska inbördeskriget, vars historia och foto i hög grad imponerat intervjuaren.

Av: Roberto Fogelberg Rota | 15 april, 2015
Filmens porträtt

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Frida Kahlo, Self-portrait with Thorn Necklace and Hummingbird, 1940Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har varit en så pass ovanlig företeelse att det idag anses nödvändigt att uppmärksamma dem med just deras könstillhörighet som yttersta marknadsföringsvärde, eller befäster man snarare strukturer som än idag råder på konstens fält och arenor? Synliggör man problematiken bakom att kvinnor historiskt inte har kunnat verka på konstfältet under samma förutsättningar som sina manliga kollegor, eller kringgår man snarare frågeställningen och försöker att lappa ihop den bristfälliga historieskrivningen genom att fylla i dess tomma luckor? Dessa frågeställningar ligger till grund för denna essä.

Till att börja med vill jag peka på en viktig distinktion gällande den personliga utgångspunkten när man tar sig an och diskuterar den här typen av problematik. Jag har genom mina undersökningar tyckt mig finna att det kan vara avgörande för diskussionens utgång om inblandade personer intar en essentialistisk eller en konstruktivistisk präglad köns- och genusuppfattning. Med andra ord, om den som diskuterar menar att det finns vissa biologiska skillnader och medfödda karaktärsdrag mellan kvinnor och män, eller om samma person menar att de eventuella skillnader som står att finnas mellan könen är kulturellt präglade och skapade, med andra ord att de karaktärsdrag som man idag och historiskt har betraktat som kvinnliga respektive manliga är ett resultat av det kulturella och samhälleliga klimat som personerna i fråga har formats och verkat i.

Om man är av uppfattningen att genus (att skilja från ordet ”kön” som avser det rent biologiska könet) är något medfött och av naturen bestämt, med andra ord om man intar en essentialistisk utgångspunkt, kanske man menar att det är av stor vikt att lyfta fram konst skapad av kvinnliga utövare som just ”kvinnlig” eftersom denna benämning knyter vissa särskilda egenskaper till verken, bestämda utifrån vem upphovspersonen är. Om man menar att vårt biologiska kön har betydelse för hur vår personlighet tar sig i uttryck, kan man anta att detta återspeglar sig i konsten skapad av kvinnor respektive män. Detta skulle innebära att det finns konst med särskilda värden och uttryck beroende på skaparens könstillhörighet (som exempel brukar nämnas att kvinnor har närmare kontakt med känslolivet och hyser en mer moderlig och omhändertagande karaktär) som, då kvinnliga konstnärer har uteslutits ur konsthistorien, har gått förlorad.

Klassificeringsproblem

Dock vill jag mena att det i benämningen av konst som ”kvinnlig” respektive ”manlig” uppstår ett antal problem. Klassificering av grupper kan göras utifrån olika attribut. Inom konstgenrer har detta lett till att man förknippar rokokon med ett visst uttryck, liksom man förknippar Marcel Duchamp med dadaismen. Klassificering är dock även något som ofta framlyfts som problematiskt, då de gemensamma nämnare som man väljer att fokusera på avgör till vilken domän, i konstens fall vilken stil, en person eller ett föremål hör. Varje klass tillskrivs vissa betydelser utifrån det man anser vara dess mest karaktäristiska drag, vilket även innebär att klassificeringen kan vara avgörande för uppfattningen av ett konstverk, en genre, en konstnär, en tidsepok, och så vidare.

Frida KahloLinda Nochlin skriver i sin essä Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer? från 1971 om att somliga teoretiker under den senare delen av 1900-talet har försökt höja statusen hos den konst som skapats av kvinnor genom att hävda denna som något som har ett egenvärde just för att det är kvinnlig konst, och kanske till och med därmed är något som är större än konsten som skapas av män. Problemet enligt Nochlin är att man då antar att det finns en stil som är utpräglat kvinnlig, som går att särskilja från en manlig stil. Med andra ord klassificerar man en stil utifrån könsbaserade egenskaper, inte stilbaserade. Hon skriver: ”Medlemmarna av Donauskolan, Caravaggios efterföljare, målarna kring Gauguin i Pont-Aven, Der Blaue Reiter eller kubisterna kan kännas igen genom vissa klart definierade stilistiska eller expressiva egenskaper, men inga sådana gemensamma ’kvinnliga’ egenskaper kan sägas förena kvinnliga konstnärers stil”.

Utifrån detta kan hävdas att klassificeringen skapar problem på två nivåer. Det påverkar uppfattningen av kvinnliga konstnärers verk, men Nochlin visar även att klassificeringen och benämningarna blir problematiska även på historisk nivå då hon fortsätter: ”Är det inte så att 1700-talets franska rokokostil är ’kvinnlig’ om den bedöms enligt den binära skalan av ’manligt’ kontra ’kvinnligt’?”

Klassificering av konsten utförd av kvinnliga konstnärer som ”kvinnlig” får vidare effekter än de som berör själva verket. Det påverkar historieskrivningen, då ”kvinnlig” konst inte passar in i den kronologiska och stilorienterade konsthistorieskrivningen där ett orsak/verkan-förhållande är rådande, eftersom beskrivningen av konst som ”kvinnlig” inte säger något om dess formalistiska egenskaper. Därför kan man heller inte genom benämningen placera in den i ett historiskt orsak/verkan-förhållande, eftersom man inte har någon stil att utgå ifrån, och därför inte kan finna några influenser från tidigare konstnärer och heller ingen påverkan på historieutvecklingen.

Men benämningen på konsten som just ”kvinnlig” respektive ”manlig” (även om det senare sker i väldigt ringa mån) får även effekter på hur man som betraktare tolkar verket. Genom att klassificera ett verk som ”kvinnligt” skapar betraktaren sig vissa uppfattningar om konstnären, och dessa uppfattningar kan komma att påverka tolkningen av konstnärens verk. Exempel på detta kommer jag nu att presentera, här i fallet med Frida Kahlo.

Frida Kahlo – en populärkulturell produkt

Frida Kahlo framför målning, okänt årtalKahlo har de senaste åren kommit att bli en världsberömd, kvinnlig konstnär. Det är dock värt att nämna, att hon under sin levnadstid endast upplevde en separatutställning och att hennes man, muralmålaren Diego Rivera, vid tiden då de båda verkade var betydligt mer erkänd världen över. Jag nämner detta, dels eftersom jag varken vill glorifiera Kahlos karriär eller för den delen presentera hennes liv som ett martyrskap, men dels även för att visa på att hennes berömmelse i viss mån är resultatet av en efterkonstruktion av hennes livshistoria såväl som en omtolkning av hennes konstnärliga produktion, samtidigt som det naturligtvis även är indikator på samhällets förändrade politiska värderingar.

Den största anledningen bakom att Kahlo och hennes konst idag känns igen av fler än vad konsten av hennes man Rivera gör, är att hon har plockats upp i populärkulturen och att hennes levnadshistoria har fått minst lika stor betydelse för hennes berömmelse som hennes konst har. Redan med de feministiska praktikerna som under 1970-talet och framåt ämnade framhäva kvinnliga historiska konstnärer som man menade hade gått förlorade i historieskrivningen eftersom denna har formulerats av (vita) män för (vita) män, lyfts Kahlo fram som en av dessa ”bortglömda konstnärer”. Det är dock först med 1990- och 2000-talet som hennes berömmelse blir världsspridd. Under denna tid produceras en uppsjö av böcker och filmer som speglar hennes liv, såväl som merchandise med hennes självporträtt avbildat. Startskottet blev biografin skriven av Hayden Herrera, som utkom 1983 vars svenska titel är Frida Kahlo - en konstnärs liv. Här presenteras Kahlos levnadsöde för en större publik, och biografin lägger även grunden till den fortsatta skrivningen och uppfattningen om konstnären, som i mycket har fokuserat just på hennes livshistoria, snarare än hennes konst.

Kahlos problematiska biografi

Frida Kahlo föds i Mexiko 1907. 1925 inträffar det som i Herreras biografi, såväl som biografier som följer i dennes spår, har betonats som avgörande för Kahlos liv såväl som konstnärskap – spårvagnen som hon sitter på är inblandad i en allvarlig trafikolycka. Vid olyckan krossas Kahlos bäcken och högerfot, hon bryter ryggraden, ett nyckelben, flera revben och ett ben. Dessutom genomborras hon av en ledstång. Denna händelse anges i flera fall som avgörande för Kahlos konstnärliga verksamhet, då det hävdas att det är under återhämtandet som hon utför sina första oljemålningar.

Exempel på rokoko-målning - Jean-Honoré Fragonard, The Swing, 1767Idag råder det dock viss oenighet kring hur stor roll olyckan faktiskt spelade för Kahlos konstnärskap. En av de som ifrågasätter detta är Eva Zetterman, som menar att olyckans omfattning är en myt som saknar trovärdighet, något hon skriver om i sin bok tillika avhandling Frida Kahlos bildspråk - ansikte, kropp och landskap. Representation av nationell identitet från 2003. Det råder även oenighet om hur stor roll olyckan kom att spela för Kahlos fortsatta hälsa, och hur stor roll de eventuella sviterna av densamma bör spela för tolkandet av konstnärens bilder. I Herreras biografi återfinns uppgifter om att hon kommer att opereras minst 32 gånger, gå igenom otaliga behandlingar och till slut även vara tvungen att amputera sitt högerben, samt drabbas av missfall och genomgå aborter av medicinska skäl. Hayden Herrera skriver att ”(f)rån 1925 var Fridas liv en utmattande kamp mot ett långsamt förfall”. Även detta kritiserar Zetterman, då hon skriver att ”trafikolyckan har på orimliga grunder fått spela en alldeles för dominerande roll som förklaringsmodell till de operationer Frida Kahlo genomgick under sitt liv” och att detta ”har gett upphov till en tolkningstradition där det lidande Frida Kahlos kroppsrepresentation ger uttryck för förklaras handla om biografiska redogörelser av ett kroppsligt förfall som en konsekvens av trafikolyckan”.

Anledningen till att detta tas upp i denna essä som ämnar beröra problematiken av klassificeringen av konst som ”kvinnlig” respektive ”manlig” är att skrivningen av Kahlos livshistoria visar att det även i mer modern litteratur är särskilda förutsättningar och villkor som råder under vilka en kvinnlig respektive manlig konstnär skapas, presenteras och tolkas. Att Kahlo idag har kommit att bli en vida erkänd och berömd konstnär beror snarare på att populärkulturen har iscensatt och lyft upp hennes ”tragiska” levnadsöde, snarare än man har granskat konsten hon producerade. Stephanie Mencimer förklarar detta fenomen i sin artikel The Trouble With Frida Kahlo - Uncomfortable truths about this season’s hottest female artist i The Washington Monthly, juni 2002, då hon skriver att ”(t)he female artist needs a compelling tragic biography to enter the male canon, yet her work is then trivialized because of that biography - something that rarely happens to men”.

Vidare har ofta Kahlos kärleksförhållande med Diego Rivera fått oproportionellt stor betydelse (hon har även hävdats använda sin smärta för att binda Rivera närmare sig, en smärta som är ömsom ett resultat av en hypokondrikers egocentricitet, ömsom ett resultat av den tragiska trafikolyckan), och litteraturen har alldeles för ofta ”glömt bort” att nämna hennes verks stilutvecklingar, influenser och påverkan på det konstnärliga klimatet. Då bildanalyser har gjorts av hennes verk, har dessa ofta visat tydlig påverkan av litteraturen som har fokuserat på hennes lidande, martyrskap och hopplösa förälskelse och tragiska förhållande till hennes otrogne konstnär till make. Här utgör Eva Zettermans avhandling ett betydande undantag.

En alternativ analys

Frida Kahlo, My Dress Hangs There, 1933För att avsluta denna essä tänker jag ge exempel på hur en sådan här bildanalys influerad av uppfattningen av Kahlos liv och person har kunnat se ut, och även presentera ett alternativt tillvägagångssätt. När Kahlo och Rivera hade gift sig flyttade de under tidigt 1930-tal till USA, var Rivera utförde några av sina mest berömda muralmålningar. Eftersom Kahlos smärta såväl som hemlängtan till Mexiko ofta har fått figurera i biografier över konstnären, har man också missat att nämna Kahlos engagemang i de konstnärliga kretsarna utomlands vid tiden, hennes egen konstnärliga utveckling och hennes politiska och samhälleliga medvetenhet. Om verket My Dress Hangs There från 1933 skriver Hayden Herrera i biografin från 1983 att:

Mitt i en sammansatt bild, som visar Manhattan som kapitalismens högsäte och även ett centrum för fattigdom och protester under depressionsåren, hänger Fridas Tehuantepec-dräkt. (...) Den broderade, mörkröda blusen och den ärtgröna kjolen med skära band och vita volanger ser exotisk, intim och feminin ut. Genom att hon avlägsnar sig från sin klänning säger Frida att hennes klänning må hänga i Manhattan men att hon själv är någon annanstans. Hon ville inte ha något med ”Gringolandia” (Kahlos smeknamn på USA, red. anm.) att göra. (...) Det enda som inte hör hemma här är Fridas klänning, och det är möjligt att den påklistrade ångbåten som bolmar målad rök i hamnen var ett utslag av önsketänkande. Frida hade velat vara ombord på den.”

Margaret A. Lindauer kommenterar i sin bok Devouring Frida – The Art History and Popular Celebrity of Frida Kahlo den mytbildning som har skett kring Kahlos person, och hur detta har påverkat läsningen av hennes konstnärskap. Lindauer menar att genom att presentera Kahlo som ömsom lidande, ömsom hypokondrisk ansluter man till en tradition av att antingen förminska konstnären till sin fysiska varelse, eller placera henne inom ramen för vad som tidigare betecknades som kvinnosjuk – hysterisk. Om samma verk som ovan har presenterats har även Lindauer genomfört en bildanalys som här presenteras oöversatt och i sin ursprungliga form:

Kahlo’s painting cleverly acknowledges the contradictory symbolic significance of pre-Conquest Indian culture and socioeconomic reliance on a perpetually exploitable underclass as a foundation upon which a modern, postrevolutionary nation could be reconstructed. (...) Rather than an expression of personal and emotional attitudes toward home that makes a vague political statement, Kahlo’s painting elicits a complex analysis of shifting political movements in Mexico from the turn of the century through the postrevolutionary decades.”

Även om Herrera i sin tolkning av verket inte helt avstår från att se målningen som en kommentar och en satir av det amerikanska samhället, blir det tydligt att fokus läggs på att verket skildrar hennes egen upplevda hemlängtan och hennes eget introverta känsloliv. Lindauer presenterar med sin bildanalys en djupare och mer komplex syn på verket, som ett verk som snarare än att vara självbiografiskt placerar sig i samtidens offentliga debatt. På så vis förflyttas fokus från konstnärens liv och öde såväl som känsloliv och självupptagenhet, till att handla om verket som en kommentar om samhället och kulturen i vilken den är producerad. Konstnären upplevs här blicka ut från sig själv och använda sin konst som ett verktyg att förmedla ett budskap och tolka historien, snarare än att spegla sin egen emotionella varelse. Genom att göra den här typen av bildanalys frångår Lindauer traditionen av att tolka Kahlos konst som ”kvinnlig” och som ett uttryck för ett kvinnligt känsloliv – istället placerar Lindauer konstnären och dess verk i den vid tiden samtida och samhälleliga debatten och offentligheten, såväl som analysen ger desamma betydelse i ett historiskt sammanhang.

Slutligen

Frida Kahlo och Diego Rivera, 1932. Foto: Wikimedia CommonsFör att så till sist återgå till den frågeställning som presenterades i början av denna essä om vad som händer när man väljer att klassificera konst skapad av kvinnliga utövare som just ”kvinnlig”, vill jag mena att det ligger stora risker i att använda denna typ av benämningar. Detta kan, som jag anser mig ha påvisat, påverka läsningen av konstnärerna och dessas verk, vilket får vidare effekter på bedömningen av konst och på de förväntningar av de som verkar på fältet. Jag hoppas att läsaren av denna essä inte uppfattar min redogörelse för Kahlos berömmelse som en produkt av ett populärkulturellt sammanhang som en kritik mot hennes konstnärliga produktion – snarare vill jag lyfta fram Kahlo som något mer än en ”kvinnlig” konstnär, och hoppas att jag genom mina exempel på olika bildanalysmetoder och utgångar av desamma snarare har visat på risken med att förringa en konstnär till dennes könskaraktär.

Även om strävanden att lyfta fram konstnärskap som har fallit från historieskrivningen av den enkla anledning att dessa har utgjorts av kvinnor är välmenande och i många avseenden goda, är risken att dessa strävanden istället för att förändra några strukturer, endast spelar efter de regler som redan är uppsatta. Tyvärr är dessa regler satta av de som har haft tillträde att verka på området, nämligen de som regerar i den västerländska och mansdominerade kanonen. Detta gör, att även om man hade kunnat hoppas att man genom att lyfta fram ett kvinnligt konstnärskap såsom har skett med Kahlos, skulle synliggöra strukturer, förändra historieskrivningen och bidra med inspirerande exempel för nästkommande generationer, istället snarare har bidragit till uppfattningen om att ”kvinnlig” konst är något annat än den manliga. Istället behövs alternativa analysmetoder, kritisk granskning av bedömningen och kanoniseringen av historien och dess verk, och en aktiv diskussion av de strukturer som formar vårt samhälle och således i sin utsträckning även skrivningen och presentationen av densamme, parallellt med läsningen av en alternativ historia där även kvinnor såväl som ickevästerländska aktörer tillåts att ta plats.

Simone Frankel

 

Nämnda källor

Herrera, Hayden, Frida Kahlo – En konstnärs liv, New York: Harper & Row, 1983

Lindauer, A. Margaret, Devouring Frida – The Art History and Popular Celebrity of Frida

Kahlo, Hanover: Wesleyan University Press, 1999

Mencimer, Stephanie, ”The Trouble With Frida Kahlo - Uncomfortable truths about this season’s hottest female artist”, The Washington Monthly, Juni 2002 

Källa: http://www.washingtonmonthly.com/features/2001/0206.mencimer.html (2012-5-15)

Nochlin, Linda, ”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” (1971), i: Lindberg, Anna Lena (red.), Konst, Kön och Blick - Feministiska bildanalyser från renässans till postmodernism, Stockholm: Norstedts Förlag AB, 1995

Zetterman, Eva, Frida Kahlos bildspråk - ansikte, kropp och landskap. Representation av nationell identitet, Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis, 2003

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Annunciazione, Madrid, Museo del Prado. (Wikimedia)

Rainer Maria Rilke – människan och poeten

Rainer Maria Rilke var en paradoxal figur. Han betraktas tillsammans med kolleger som TS Eliot, James Joyce och Paul Valéry som den europeiska högmodernismens främsta namn, men som person var ...

Av: Carsten Schale | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2015

Detta ville jag säga

. .. en dikt av Gilda Melodia

Av: Gilda Melodia | Utopiska geografier | 20 juli, 2017

Hon drar pennan över världens kropp

Redan i sin boks huvudtitel har hon gjort oss till fåglar för att vi skall bli poetiska. llustration: Kristina T helin Att läsa dig - Helene Cixous Så många ord ...

Av: Eleonora Bru | Essäer om litteratur & böcker | 12 augusti, 2010

MeetVincent.com © Photoline  Carolien Sikkenk

En ny kulturkrönika av Björn Gustavsson

De flesta bedömare trodde inte att engelsmännen skulle komma att ansöka om utträde ur EU – och ännu färre trodde att Donald Trump skulle vinna presidentvalet i USA (hur demokratiskt ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 26 november, 2016

Veckan från hyllan Vecka 25 2013

Det har varit partiledardebatt, och jag kan inte annat än att beundra regeringen. Efter sju års vid makten får Reinfeldt det att låta som om arbetslösheten var oppositionens fel, Hägglund ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 15 juni, 2013

Marianne Cedervall

Marianne Cedervall är en underbar författare

Marianne Cedervall författade en både underhållande och annorlunda deckarserie, som kan kallas S-serien (samtliga romaner har titlar som börjar på bokstaven S) eller deckarserien om väninnorna Mirjamn och Hervor och ...

Av: Bengt Eriksson | Litteraturens porträtt | 11 december, 2016

Melker Garay La décoration suspect

Konsten att läsa

Melker Garay om kvaliteten i litteraturen.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 december, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.