Djungelboken – konservativ klassiker eller nydanande mästerverk?

Djungelboken är en klassiker i dubbel bemärkelse – dels som litterärt verk, dels som film. Som litterärt verk är Djungelboken en del av Rudyard Kiplings hyllade produktion som gav honom ...

Av: Belinda Graham | 07 september, 2013
Kulturreportage

Carl-Heinrich von Stülpnagel – terrorist i tredje riket

När Hitler inser att attentat mot honom den 20 juli 1944 i väsentliga delar organiserats i Paris av överbefälhavaren för det ockuperade Frankrike, generalen Carl-Heinrich von Stülpnagel, fräser Führern till ...

Av: Bo I. Cavefors | 01 januari, 2015
Övriga porträtt

Stefan Whilde

 Torbjörn Säfve och skönheten

På teatern i Zaragoza möts Torbjörn Säfve och Lucientes Francisco de Goya för att mäta vem som dyrkar kvinnorna allra mest, detta trots att såväl proffsboxning som skönhet är förbjudet ...

Av: Stefan Whilde | 02 november, 2015
Stefan Whilde

Sveriges Yngsta Mästerkock

Tolvåringar som lagar oxrygg till huvudrätt och citrontarte till efterrätt. Tolvåringar som stressar och gråter över beasåsen som skär sig och smördegen som kletar. Tolvåringar som blir filmade och bedömda ...

Av: Rana Eshtiagh | 09 juni, 2014
Gästkrönikör

En intervju med Markus Andersson



Markus AnderssonKonst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt hantverk. Tobias Ridderstråle har träffat konstnären Markus Andersson, som hellre bygger vidare på de klassiska traditionerna än bryter mot dem.

Berätta något om vem du är och om din bakgrund.

Jag växte upp i kontakt med både stad och land. I vuxen ålder bosatte jag mig på en gammal släktgård i norra Uppland. Min släkt härstammar från Jämtland och Finland, från bönder och en och annan lärd poetisk natur. Kanske förklarar detta min dragning till det poetiska i tillvaron, samtidigt som jag dras ännu mer åt det jordnära och konkreta. I tjugoårsåldern försörjde jag mig genom många olika sorters jobb mellan konststudierna, bland annat arbete som skötare inom psykiatrin, lärarvikarie, rivningsarbetare och sopgubbe.

Hur lärde du dig att måla?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det började med att jag som barn var intresserad och road av att teckna och måla. Mycket lärde jag mig i unga år på egen hand. Tidigt tecknade jag fåglar, fiskar och gamla skepp men också mycket från fantasin och minnet. Allt eftersom jag blev äldre växte de egna kraven på mer komplicerade motiv och detaljer. När jag läste serietidningar studerade jag framförallt hur bilderna var tecknade. I mitt föräldrahem fanns många konstböcker som jag bläddrade i. Tjugotvå år fyllda gick jag en korrespondenskurs i teckning. Det blev startskottet till en mycket intensiv period av förkovran i teckning och måleri på olika konstskolor. Bland annat gick jag på Konstskolan vid Odenplan, Basis konstskola på Södermalm i Stockholm, Heatherley school of Fine Art i London, och därefter två år på Idun Lovéns målarskola. Flera år senare var jag under perioder elev hos den norske konstnären Odd Nerdrum.

Figurativt måleri är idag satt på undantag på de stora konstskolorna. Hur var utbildningen på de konstskolor du studerade vid?

Det var inte alltför illa. De skolor jag sökte mig till valde jag främst därför att de dagligen hade flera timmars modellteckning på schemat. Eftersom jag hade en stark egen drivkraft att vidareutveckla mitt måleri brydde jag mig inte om vilka trender som för tillfället rådde på skolorna. Jag använde tiden till att öva flitigt och komma längre och längre på den väg jag själv valt.

Hur bör en ung, konstbegåvad person som vill lära sig klassiskt figurativt måleri från grunden gå tillväga idag?

Jag tror inte det finns ett klart svar på den frågan. Konstfack och konstakademin här i Sverige är nog inte rätt väg eftersom de inte erbjuder mycket undervisning i figurativt måleri. I Italien finns ett par skolor som drivs av amerikaner, Florence Academy of Art och Angel Academy of Art. Där arbetar man synnerligen strängt efter vissa klassiska principer. Nackdelen med den sortens skolor är att många av eleverna styrs så hårt att de blir osjälvständiga i sitt konstnärliga uttryck och i sitt tänkande. De blir ofta för strängt knutna till en viss tids konventioner för att kunna skapa en egen poesi i sitt måleri. 

Ser vi på de gamla mästarna inom konsten hade de alla helt olika individuella uttryck i sina bilder. Därför förstår jag inte de skolor som försöker forma eleverna i en särskild stil. Dessutom har dessa skolor mycket höga terminsavgifter som eleverna själva får betala. För egen del tror jag på en balans mellan disciplinerad övning i grundläggande måleriteknik och helt eget skapande från den dag man drar sitt första streck. Som konststuderande och intresserad av figurativt måleri tror jag det bästa är om man kan plocka kunskap från olika håll, gå de konstskolor som erbjuder rikligt med kroki, modellmåleri och liknande, lyssna lagom mycket på de olika lärarna, söka kunskap själv oavsett vad lärare och andra säger, samt behålla ett eget fokus. Sök upp och lär av andra konstnärer och likasinnade, både döda och levande. Gräv själv, gräv djupt och tappa inte greppet om den egna spaden! Teckna mycket!

Katharsis

Hur skulle du beskriva din stil? Går det att placera ditt måleri i någon strömning eller skola? 

Det verkar finnas ett behov hos många, särskilt bland lekmän, att kategorisera konstnärer. Men alla konstnärer har drag och influenser från olika håll. Själv har jag drag av romantik, symbolism, naturalism och postmodernism. För övrigt tycker jag att det går bra att beskriva konst på ett insiktsfullt vis utan att ta till definitioner som slutar på -ism.

Vad avbildar du helst? Stilleben, naturmotiv, djur eller människor?

Jag har alltid eftersträvat en stor variation av motiv i mitt måleri. Det är berikande och befruktande att arbeta med olika teman. Dessutom är valet av tema årstidsberoende i mitt fall. På sommaren målar jag gärna landskap direkt ute i det fria, gärna vid havet. På vintern arbetar jag i min ateljé med porträtt, modellmålningar och stilleben. Olika teman möts ofta i samma bild i mina målningar.

Något man ofta får höra är att det figurativa måleriet blev överflödigt när kameran uppfanns. Hur ser du på den saken?

Det är ett djupt okunnigt påstående. Man kan inte jämföra en målning som en människa har skapat med sina ögon och händer med en bild producerad av en maskin. En bra målning har ett mänskligt vibrato av valörer, penseldrag och färgnyanser som aldrig kan finnas i ett fotografi hur bra det än är. Vi människor ser i stereo. Våra två ögon ser två olika bilder som hjärnan sammanfogar till en bild. Detta ger oss djupseende som gör att vi kan bedöma avstånd. När jag målar direkt från verkligheten målar jag den bild som min hjärna fogat samman av mina två ögonbilder. Det blir något helt annat än den enögda kamerans bild. Rumsligheten blir ofta mycket starkare i bra målningar än i fotografier. När jag målar en tavla gör jag också ett stort antal val. Vad är viktigast, vad är mindre viktigt, vad är karakteristiskt för motivet, och så vidare. Varje skickligt utförd målning är resultatet av hundratals sådana individuella val. Det är en process som saknar motsvarighet inom fotografi. Vi talar helt enkelt om två olika konstformer, som båda har sitt existensberättigande.

Kaj med barnbarn

Hur går du tillväga när du målar ett porträtt?

Oftast går det till så att den som ska avporträtteras kommer till min ateljé ett par timmar åt gången, vanligtvis vid fem till tio tillfällen. Jag ser till att modellen hamnar i en position som känns bekväm och rätt för just den individen. Det händer också att jag målar av människor i deras hemmiljö. Jag börjar alltid med att teckna upp modellen ett par gånger på ett stort papper. Det är ett viktigt förarbete för att visuellt lära känna motivet. I skissen har jag råd att prova och göra misstag. När skissen känns bra, skissar jag upp motivet på duken med kolpenna. Sedan börjar jag måla löst i tunna, dämpade färger. Successivt arbetar jag sedan upp formerna och volymen i målningen. Allt eftersom porträttet börjar kännas stabilt drar jag på med mer färg, ljus och kontraster. Alltför starka kontraster i målningen kan göra att detaljer verkar ”hoppa ut”. Då kan jag lägga ett tunt dämpande färgskikt över hela eller delar av målningen. Sedan är det bara att arbeta vidare tills porträttet är klart. 

Blir det stor skillnad i kvalitet beroende på om du kan måla av personen direkt eller om du måste utgå från ett fotografi?

Jag föredrar att avbilda människor direkt från verkligheten, men jag målar ibland även porträtt från fotografier. En erfaren målare kan i bästa fall visualisera den levande människan utifrån några bra fotografier, men det är en svår uppgift som ställer höga krav på konstnären. Resultatet kan lätt bli stelt och livlöst. Den levande människan innehåller oändligt mycket mer visuell information än ett fotografi. När jag målar ett porträtt direkt från en levande människa har jag möjlighet att iaktta modellen under loppet av flera sittningar. Det gör det möjligt att få fram ett slags ”genomsnittligt” uttryck som är karakteristiskt för personen. Det kan handla om faktorer som vilka ansiktsformer som är mest framträdande, personens allmänna hållning och utstrålning, och så vidare.

Ett av dina porträtt heter ”Det sista vittnet”. Det föreställer en äldre man med fårat ansikte som trött sitter nedsjunken i en stol. Vem har du avporträtterat och hur kom målningen till?

Det började med att jag gjorde en målning som heter ”Svenska syndabockar”, som föreställer den för Palmemordet anklagade Christer Pettersson tillsammans med en get – en syndabock – mot bakgrund av ett ökenlandskap. Målningen anknöt till den urgamla syndabocksmyten och var samtidigt en anspelning på William Holman Hunts berömda målning ”The Scapegoat”. Den ställdes ut på Moderna museet år 2006 och blev mycket omskriven och omdebatterad det året.

Det sista vittnet

”Det sista vittnet” avbildar Gösta Söderström. Gösta var den första polisen som kom fram till mordplatsen när Olof Palme sköts den 28 februari 1986. Det var han som först rapporterade att den skjutne mannen på Sveavägen var statsministern. Gösta Söderström uppmärksammade debatten om Svenska syndabockar. Vi fick kontakt och blev vänner. Han var då pensionär sedan många år och utstrålade livserfarenhet och visdom, men också en tung trötthet. Jag målade av honom i hans hem i Herräng under ett par månader. Vi samtalade mycket. Jag förstod att Gösta offrat mycket i kampen mot officiella lögner i Sverige, framförallt kring Palmemordet. Han hade på ålderns höst fått erfara mörka sidor av vårt samhälle. Till exempel blev han grovt förtalad i massmedia och inom polismyndigheten. Han utsattes för hot, social utfrysning och till och med skadegörelse. Liksom många andra sanningssägare fick han betala ett högt pris. Gösta Söderström var en sann människa och en ovanligt samvetsgrann och ärlig poliskommissarie. Hans vittnesmål från mordnatten bidrog till att Christer Pettersson frikändes. Jag tycker det syns att porträttet föreställer en människa som fått gå igenom mycket. Gösta avled några dagar efter att jag avslutade arbetet med porträttet.

Vilka konstnärer tycker du själv bäst om?

Rembrandt, Anders Zorn, Bruno Liljefors, Ivan Aivazovsky och Isaac Levitan är några favoriter. Dessa konstnärer har jag länge umgåtts med i såväl hjärta som tanke.

Finns det några nu levande konstnärer som du uppskattar särskilt?

Det är ganska många jag uppskattar, de flesta av dem helt okända så kallade amatörmålare. Bland kända namn tycker jag att Odd Nerdrum har gjort en stor insats och är mycket skicklig på att måla människohud. Lars Jonsson är duktig på fåglar och har ett fint estetiskt sinne. Men det jag saknar hos de allra flesta figurativa konstnärer idag är det lugn, den ödmjukhet och innerlighet med vilken konstnärer förr ofta närmade sig ett motiv. Det fanns en mjukhet och ömhet i penseldragen, som idag nästan helt lyser med sin frånvaro även bland mycket skickliga konstnärer.

Hur ser du på den så kallade moderna konsten?

Vrede mot gudarna

Det största problemet med en stor del av den moderna konsten är att den får människor att sluta lita till sina egna ögon. Att acceptera den officiellt påbjudna versionen av konsthistorien och ha ”rätt” konstsmak är i vissa kretsar viktigt av ungefär samma skäl som det är viktigt att bära rätt kostym eller använda rätt parfym. Man lär sig vad som är passande och på modet att tycka utan att reflektera över vad man själv egentligen tycker om.

Mycket av det som definieras som modern konst är nonsens och pseudointellektuellt trams. Det finns också alldeles för få verkliga rebeller bland de konstnärer som enligt konsensus räknas som moderna och det är förstås ingen slump. Makten vill ha konstnärer som skönmålar makten. Så har det i vissa avseenden varit i alla tider, även om glappet mellan folkets och makthavarnas syn på konst var mindre förr än det är i vår tid. Modern konst handlar mycket om att ge aktivt bifall till vår tids estetik och vår tids maktideologier, såsom queerteorier, globalism, antinationalism och så vidare. Vissa antimodernister har velat få detta till att det handlar om ett krig mellan olika konstformer, till exempel måleri kontra videokonst. Jag menar emellertid att det inte är så enkelt, även om vissa konstformer genomsyras mer av politik än andra. Det finns förstås exempel på intressant, tankeväckande och meningsfull konst inom de flesta konstformer, även om jag personligen tycker att det figurativa måleriet är den rikaste och mest krävande konstformen.

Du målar i både olja och akvarell. Passar de teknikerna olika bra till olika typer av motiv? 

Jämlikhet

Ja, jag tycker det. Akvarell passar perfekt för att skildra vatten, vind och frisk natur ute i det fria. Färgerna transporteras av vatten i akvarellmåleriet och har en naturlig friskhet och lätthet medan oljemåleriet passar bättre för tunga porträtt och symbolladdade bilder. Men många motiv går bra att göra i såväl akvarell som olja och jag kan inte alltid ens för mig själv förklara varför det ena eller andra motivet passar bättre för den ena eller andra tekniken. Ett exempel på ett motiv som hade kunnat göra sig bra i både akvarell och olja, men där jag fastnade för akvarell, är målningen ”Vrede mot gudarna”. Den föreställer fyra soldater på ett fält som lyfter sina vapen mot himlen i en slags gest av vanmakt och vrede. Den tunga, något dystra symboliken i målningen skulle man kanske typiskt välja att gestalta i olja. Å andra sidan utgörs bakgrunden av ett höstlikt landskap där dimman hänger över fält och trädtoppar, vilket är en typ av motiv som jag gärna målar i akvarell. Det enda som räknas i slutänden är hursomhelst att det blir bra. 

Jag får ibland intrycket att nutida konstnärer typiskt sett inte arbetar med samma detaljrikedom och noggrannhet när de målar akvareller som när de arbetar i olja. Ligger det något i den observationen? 

Typiskt sett är det nog så. Själv har jag tagit upp äldre tiders akvarellmåleri och utvecklat en teknik som gör det möjligt att få till en stor detaljrikedom med hög precision. I korta drag går min teknik ut på att arbeta i många skikt på ett starkt, ganska tjockt akvarellpapper med fin gräng. I början av en målning arbetar jag vått i vått, det vill säga jag målar på ett fuktigt papper utan att låta papperet torka mellan att jag lägger på de olika färgerna. Mot slutet låter jag däremot papperet torka innan jag lägger de knivskarpa detaljerna. Ibland kan jag även lösa upp detaljer med hjälp av vatten och vått i vått-teknik. Den här tekniken förutsätter ett starkt, påkostat papper, annars håller det inte hela vägen. Ett exempel på en målning där jag har använt den här tekniken är ”Stugan vid Ämsjön”, där jag har avbildat en sommarstuga vid en sjö på uppdrag av dess ägare.

Är oljemåleriet svårare att lära sig behärska än akvarellmåleriet?

Stugan vid Ämsjön

Nej, det kan man inte säga generellt. Själva materialen man använder i oljemåleriet är starkare och tål fler och mer omfattande ändringar, vilket i det avseendet gör oljemåleriet lättare än akvarellmåleriet. Men både oljemåleri och akvarellmåleri kräver verklig materialkännedom som bara kan erövras genom långvarigt praktiskt arbete med materialen.

DN:s konstkritiker Mårten Arndtzén har kallat dig ”en sopa”. Samtidigt har en annan konstkritiker, Joakim Borda-Pedreira, sagt att du besitter större teknisk skicklighet än uppburna konstnärer som Karin Mamma Andersson och Linn Fernström. Hur kommer det sig att omdömena om din konst varierar så våldsamt?

Många konstkritiker är journalister utan någon som helst utbildning inom det område de skriver om. De saknar kunskap om själva hantverket och värdesätter inte tekniskt kompetent måleri. Istället fungerar de som ett slags kulturpoliser som sågar allt som inte i alla avseenden följer strömmen och som avviker från vad som är politiskt korrekt. Mårten Arndtzén är en av dem. Den kritik han har framfört grundar sig inte på någon kunnig utvärdering av måleriets kvalitet, utan om att han inte gillar vad jag gör av politiska skäl. ”Politiskt suspekt”, var talande nog ett av de omdömen han fällde om min konst. Absurt nog ser merparten av de tongivande konstkritikerna konst som politik. Om man ägnar sig åt klassiskt måleri, och försöker bygga vidare på den västerländska konstnärliga traditionen istället för att håna den, betraktas det som ett reaktionärt politiskt ställningstagande.

Svenska syndabockarJoakim Borda-Pedreira är däremot utbildad konsthistoriker och har goda kunskaper om klassiskt måleri och dess tekniska aspekter. Till skillnad från de flesta i hans bransch ser han dessutom inte konst som ett led i en politisk kamp. Han förmår hålla isär estetik och politik, vilket tyvärr är en ganska ovanlig egenskap.

Det är beklagligt att ett fåtal kritiker har fått så stort inflytande, i synnerhet som de ofta är okunniga och verkar se sin verksamhet som någon form av kulturradikal politisk aktivism. Jag menar att gemene man ofta är minst lika väl skickad att avgöra vad som är ”god konst” som de konstkritiker vi har idag. Själv har jag ofta fått höra mycket tänkvärd konstkritik från människor med helt skilda bakgrunder och yrken, ibland även från barn. Det var ju barnet i sagan som sade att kejsaren var naken. 

Tobias Ridderstråle

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

dr Krabba 8

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 25 november, 2011

Komplexitet som inte låter sig styras

Melanie Mitchell är professor i datorvetenskap i Portland, Oregon, och ”external professor” vid Santa Fé-institutet i New Mexico. Vid det senare utsågs hon att ge en föresläsningsserie, som hon kallade ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 03 augusti, 2012

Hannah Wilke. Intra Venus

Hannah Wilke dör i cancer 1993. Ett liv tillika livslångt konstprojekt når sin ände. Det identitetspolitiska i hennes konst dröjer kvar än idag. Detta politiska stoff som omgärdar subjektet kan ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 10 maj, 2013

Konst, Vadstena och Ungern – Intervju med Lajos Szelényi

Lajos Szelényi är en bildkonstnär som föddes i Ungern för 70 år sedan. Han är verksam som målare och emellanåt även som musiker och samhällsdebattör. Lajos har haft flera utställningar ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 15 maj, 2013

Ett kvinnoporträtt, Dora Maars upprättelse

Dora Maar Britt Ståhlberg Norées bok "Dora Maar och Picasso" kastar ett nytt ljus på Picassos musa, älskarinna och konstnärskollega. Britt flyttade till Paris på 70-talet och har blivit kvar ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 18 mars, 2009

Kroppens strukturer i ledning och leda

Utifrån temat leda skriver jag om kroppar som känner leda och kroppar som utsätts för en hantering som är tänkt att utesluta leda. Kroppsbegreppet Vårt synsätt på kroppen har förändrats radikalt i ...

Av: Birgitta Smiding | Agora - filosofiska essäer | 28 juni, 2012

Det Messianska löftet. Julen som epifani och epistemologi…

Vi kan trots all den ambivalens som omger oss i våra känslor kring julen, visionen av löftet, kraven, den goda viljans fest, och därmed även lätt hyckleriets, och de stora ...

Av: Oliver Parland | Essäer om religionen | 25 december, 2011

Emma Kunz – abstrakt konstnär, visionär och healer

På Moderna museet i Stockholm pågår fram till och med den 26 maj 2013 utställningen Hilma af Klint – abstrakt pionjär. Den sägs bli en av museets största publiksuccéer genom ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.