Det händer i huvudet på Vladimir Oravsky i december

2 december Kattens dag I dag, söndagen den 2 december är utnämnd till ”Kattens dag”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Kattens dag”. Och här ...

Av: Vladimir Oravsky | 01 december, 2012
Essäer

Slottet Hanstein. Foto: Björn Gustavsson

Resa till Westfalen

Westfalen är möjligen en lite förbisedd region i Tyskland – men spännande för dig som vill upptäcka ”Tyskland bortom allfarvägarna”. Här möter ett böljande landskap med berg och vidsträckta skogar ...

Av: Björn Gustavsson | 03 juni, 2015
Resereportage

En återblick på Beckett – 1932-1952: Från Dream of Fair to Middling Women…

I år är det inte bara Strindberg det finns anledning att se tillbaka på. Även om det inte är 100-årsjubileum, kan det ändå vara intressant att uppmärksamma att det i år ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 03 april, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Posten i Dawson City under guldrushen

Den 16 augusti 1896 hittade guldgrävarna Skookum Jim, Dawson Charlie och George Carmack guld i bäcken i Rabbit Creek i Kanada. Enligt uppgift efter tips från en viss Robert Hendeson ...

Av: R. Bergendal | 12 november, 2010
Essäer

Efterdyningar av en duven stämning. Om Francesca Woodman



Francesca WoodmanFinns det en kvinnlighet bunden i sig själv? Är det fastslaget genom konventionella mönstringar hur kvinnan ska återspeglas av medierna och den någorlunda statiskt flödande omgivningen? Finns det skäl att tro det? Francesca Woodman trotsar den väv som kapslat in femininiteten med ett självgjort svärd, ett svullet svärd dolt i bilden. Dolken som får ytan att förblöda och lämnar kvar ett virilt inre.

Ett svärd som löper genom hennes fotoserier, hennes självporträtt - porträtt av livet.

Francesca Woodman föddes 1958 i Denver, Colorado och växte upp i en konstnärsfamilj där båda hennes föräldrar, samt hennes bror var konstnärer. Hon intresserade sig för fotokonst vid en tidig ålder och redan som trettonåring framkallade hon sina första fotografier. 1975 började hon studera vid Rhode Island School of Design i Providence fram till 1979.

Hon avlade ett års studier i Rom och flyttade därefter till New York. Där gav hon sig in i mer ambitiösa projekt som att designa sina egna fotoböcker. Den enda boken som blev publicerad under hennes liv kom ut i januari 1981 under namnet Some Disordered Interior Geometries.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Francesca Woodman arbetade mycket med sin egen kropp och egna omgivningar i fotografiet. Hon lyckades få dessa två att smälta samman till en kraftfull spegling ur ett inre landskap, en inre vildmark. Hennes egen kropp blev ett redskap för att utforska surrealistiska stämningar och ironiska betydelser. Hon använde sig ofta av lång slutartid och dubbelexponering så att hon kunde placera in sig själv i kompositionen. Fotograferade sig själv eller andra i rörelse som kontrast till en fullkomligt stillastående, skarpt återgiven miljö. Genom att fotografera med lång slutartid kunde hon förvandla en kropp till en utdragen dimma, en individ i kontakt med en annan sfär.

Francesca Woodman

De två sfärerna liv och död inkräktar allt som oftast på varandra i hennes verk och till och med i hennes tidigaste fotografier kan man upptäcka en hänförelse för hur människan kan framställas som en vålnad eller uppenbarelse. Woodman fortsatte använda den här tekniken genom sitt liv och kunde fotografera sig själv hoppandes, vinkandes, i rörelse, ofta  i tomt skrikande utrymmen.

Att kvinnokroppen är det centrala motivet i Woodmans verk kan tolkas som hennes reflektioner över materialism och det förekommande samt vagt befintliga. De mest erkända av hennes fotografier kan tyckas ha en feministisk innebörd. Hon trotsar det kvinnliga "innehållet" och utseendet, det bestämda kring kvinnlighet.

Frågeställningen: kan någon bestämma en form?

Omkastade grundsanningar.

Är detta ett förnekande av den egna stipulerade existensen?

Gestaltandet av en försvinnande individ, hur döden ter sig som kvävda melankoliska bortfall? Gestaltandet av ett löst landskap i trasor?

Francesca Woodman gav en förståelse för bland annat symbolism, barocken, surrealism och futurism i sina förföljande sensuella och stundtals makabert våldsamma självporträtt.

De symboliska laddningarna i hennes bilder återger en komplex och outhärdlig tystnad som ges röst i framkallningen.

Francesca WoodmanFotografierna hon hann skapa under sitt korta liv har gjort henne till en av konstvärldens tysta legender. Hon hann bli en märkbart influerande och betydande fotograf som fortfarande påverkar med sina budskap, sina odöpta inre rum skildrade i etsande brottstycken, kaotisk stagnation.

22 år gammal valde Francesca Woodman sin egen död, detta en kort tid efter publiceringen av boken Some Disordered Interior Geometries, genom att hoppa ut genom ett fönster ur sin ateljé i New York.

Frestelsen att definiera konst utifrån en konstnärs självmord är ett fenomen som gör sig bäst att avstås ifrån.

Bilderna som ofta är kala och tyngda är lika ofta lekfulla och sökande.

Genom att låta Woodmans självmord förbyta betydelsen i hennes fotografier är som att förneka det inre som skapade fotografierna.

Det sätt hennes liv avslutades är synligt som avtryck i hennes verk men är inte det enda avgörande för uttrycket.

Hennes bilder rör sig på gränsen.

På ytlinjer och i djupskarven mellan den expressiva existensen och avslagna reträtter.

En slocknad tillvaro med efterlämnade förslitningar.

Matilda Södergran

Ur arkivet

view_module reorder
Malin Bergman Gardskär

Den kränkta högern

I sekvensen från den tecknade filmen om Robin Hood som varje år visas i teveprogrammet "Kalle Anka och hans vänner önskar god jul", kan vi se hur den legendariska stråtrövaren ...

Av: Tidningen Kulturen | Gästkrönikör | 02 oktober, 2015

Diane Arbus genom en personlig lins

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 17 januari, 2012

 Paul Cezannes målning Mordet (1868)

Falskspelare och mördare i konsten

Han ser så fridfull ut där han ligger i badkaret. Den högra handen har halkat ner på golvet och han håller fortfarande gåspennan i ett fast grepp. I den andra ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 26 november, 2016

Mubarak har odlat skägg. Samtal med Fayek Saleh

Det finns nog ingen palestinavän i Uppsala som inte känner Fayek Saleh. Han är ordförande för Palestinska folkets förening och brukar tala på de flesta palestinamöten i staden. Han föddes ...

Av: Mohamed Omar | Porträtt om politik & samhälle | 18 oktober, 2012

Om och till Tomas Tranströmer

"Hemligheten med hans popularitet är att han sätter ord på en vag känsla av andakt inför livet och naturen som många läsare känner igen hos sig själva". Det ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om litteratur & böcker | 11 april, 2011

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

På väg mot musiken. Del II. Vår akustiska natur

Det bibliska uttrycket ”i begynnelsen var ordet” är inte en produkt av ”civilisationen” utan är ett av de mest arkaiska begreppen i mänsklighetens historia. Det finns urbefolkningar i bland annat ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 04 december, 2012

Genren som inte tas på allvar

Genren som inte tas på allvar Kulturhuset i Stockholm anordnar varje år en fest till novellens ära. Ett kalas som i år väckte tankar om den korta prosaberättelsens tynande tillvaro. Hur ...

Av: Erika Hesselgren | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.