La Décoration Suspect (2014)

Färgernas språk

Monokrom av Melker Garay pågår till den 30 september Galleri Kameleont i Norrköping

Av: Ida Thunström | 14 september, 2016
Essäer om konst

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Dr Krabba 12

Av: Janne Karlsson | 23 december, 2011
Kulturen strippar

Efterdyningar av en duven stämning. Om Francesca Woodman



Francesca WoodmanFinns det en kvinnlighet bunden i sig själv? Är det fastslaget genom konventionella mönstringar hur kvinnan ska återspeglas av medierna och den någorlunda statiskt flödande omgivningen? Finns det skäl att tro det? Francesca Woodman trotsar den väv som kapslat in femininiteten med ett självgjort svärd, ett svullet svärd dolt i bilden. Dolken som får ytan att förblöda och lämnar kvar ett virilt inre.

Ett svärd som löper genom hennes fotoserier, hennes självporträtt - porträtt av livet.

Francesca Woodman föddes 1958 i Denver, Colorado och växte upp i en konstnärsfamilj där båda hennes föräldrar, samt hennes bror var konstnärer. Hon intresserade sig för fotokonst vid en tidig ålder och redan som trettonåring framkallade hon sina första fotografier. 1975 började hon studera vid Rhode Island School of Design i Providence fram till 1979.

Hon avlade ett års studier i Rom och flyttade därefter till New York. Där gav hon sig in i mer ambitiösa projekt som att designa sina egna fotoböcker. Den enda boken som blev publicerad under hennes liv kom ut i januari 1981 under namnet Some Disordered Interior Geometries.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Francesca Woodman arbetade mycket med sin egen kropp och egna omgivningar i fotografiet. Hon lyckades få dessa två att smälta samman till en kraftfull spegling ur ett inre landskap, en inre vildmark. Hennes egen kropp blev ett redskap för att utforska surrealistiska stämningar och ironiska betydelser. Hon använde sig ofta av lång slutartid och dubbelexponering så att hon kunde placera in sig själv i kompositionen. Fotograferade sig själv eller andra i rörelse som kontrast till en fullkomligt stillastående, skarpt återgiven miljö. Genom att fotografera med lång slutartid kunde hon förvandla en kropp till en utdragen dimma, en individ i kontakt med en annan sfär.

Francesca Woodman

De två sfärerna liv och död inkräktar allt som oftast på varandra i hennes verk och till och med i hennes tidigaste fotografier kan man upptäcka en hänförelse för hur människan kan framställas som en vålnad eller uppenbarelse. Woodman fortsatte använda den här tekniken genom sitt liv och kunde fotografera sig själv hoppandes, vinkandes, i rörelse, ofta  i tomt skrikande utrymmen.

Att kvinnokroppen är det centrala motivet i Woodmans verk kan tolkas som hennes reflektioner över materialism och det förekommande samt vagt befintliga. De mest erkända av hennes fotografier kan tyckas ha en feministisk innebörd. Hon trotsar det kvinnliga "innehållet" och utseendet, det bestämda kring kvinnlighet.

Frågeställningen: kan någon bestämma en form?

Omkastade grundsanningar.

Är detta ett förnekande av den egna stipulerade existensen?

Gestaltandet av en försvinnande individ, hur döden ter sig som kvävda melankoliska bortfall? Gestaltandet av ett löst landskap i trasor?

Francesca Woodman gav en förståelse för bland annat symbolism, barocken, surrealism och futurism i sina förföljande sensuella och stundtals makabert våldsamma självporträtt.

De symboliska laddningarna i hennes bilder återger en komplex och outhärdlig tystnad som ges röst i framkallningen.

Francesca WoodmanFotografierna hon hann skapa under sitt korta liv har gjort henne till en av konstvärldens tysta legender. Hon hann bli en märkbart influerande och betydande fotograf som fortfarande påverkar med sina budskap, sina odöpta inre rum skildrade i etsande brottstycken, kaotisk stagnation.

22 år gammal valde Francesca Woodman sin egen död, detta en kort tid efter publiceringen av boken Some Disordered Interior Geometries, genom att hoppa ut genom ett fönster ur sin ateljé i New York.

Frestelsen att definiera konst utifrån en konstnärs självmord är ett fenomen som gör sig bäst att avstås ifrån.

Bilderna som ofta är kala och tyngda är lika ofta lekfulla och sökande.

Genom att låta Woodmans självmord förbyta betydelsen i hennes fotografier är som att förneka det inre som skapade fotografierna.

Det sätt hennes liv avslutades är synligt som avtryck i hennes verk men är inte det enda avgörande för uttrycket.

Hennes bilder rör sig på gränsen.

På ytlinjer och i djupskarven mellan den expressiva existensen och avslagna reträtter.

En slocknad tillvaro med efterlämnade förslitningar.

Matilda Södergran

Ur arkivet

view_module reorder

Äntligen sex års forskning gått till sin ände,

 resultatet rörande osvikligt: bokstaven C blev T när jag föddes, och fortsatt som loserförfattare.   Ni några minns kanské mina små rapporter under årens lopp från Loserförfattarfabriken om eller till blodläkarna. Från ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 10 maj, 2012

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2014

Den hårda lotten att vara författare. Och författarfamilj

”Förr i tiden hade författare inget annat att göra än att ofreda sin familj. Idag kan man ju alltid kylskåpsäta, kolla sina e-mail, surfa lite på nätet, gå ut på ...

Av: Belinda Graham | Litteraturens porträtt | 22 november, 2012

Stillbild ur filmen Sunspring skriven av en AI

Artificiell intelligens skapar framtidens kultur

Artificiell intelligens (AI) beskrivs ofta i Science Fiction i dystopiska ordalag. Det är en HAL i Kubricks 2001 A Space Odysseus, ett ondskefullt Skynet i Terminator-filmerna eller en Matrix som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 02 juli, 2016

Vladimir Oravsky som västanvinden Zefyros i Botticellis Venus födelse Foto Hedvig Wallin

Svenska Dagbladet, Gefle Dagblad, Wikipedia och andra kunskapsliberaler

 I inledningen till min bok ”I skuggornas hetta” skriver jag bland annat ”Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker han kanske ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2015

Fredriksson om Wittgenstein

Fredriksson om Wittgenstein En gammal bok av Gunnar Fredriksson om Ludwig Wittgenstein aktualiserad i en artikel av Bo I Cavefors. "Hälsa alla att jag har haft ett underbart liv"; det verkar ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 26 oktober, 2006

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 maj, 2015

Personligt inför den 8 mars

Den internationella kvinnodagen är min födelsedag. Det är jag stolt över. Även om jag haft och har svårigheter att kalla mig feminist. Dels beroende på en ovilja och oförmåga att ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.