Niklas Aurgrunn Ögonblick av skräckslagen nåd

Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, debuterade i Grupp 84 (W&W) och har vid sidan av otaliga helt misslyckade projekt, en handfull romaner och barnböcker på eget förlag och nåt ...

Av: Niklas Aurgrunn | 10 juni, 2013
Utopiska geografier

Kallets konstruktion

Fotograf: Hans Fredrik Asbjørnsen Kallets konstruktion Fiktions- och verklighetsbegreppet har varit flitigt debatterat i samband med höstens romanutgivning. Hanne Ørstavik, en av Norges främsta författare i den yngre generationen säger bestämt: ...

Av: Theres K Agdler | 05 november, 2007
Litteraturens porträtt

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Carl von Linné och bildningen

TEMA BILDNING För Carl von Linné utgjorde bildning, forskning och religiösa föreställningar en helhet. Det tycks bli allt svårare att förstå Linné och hans tid. Den populärvetenskapliga litteraturen vill gärna framställa ...

Av: Mikael Mogren | 10 april, 2008
Gästkrönikör

Théophile-Alexandre Steinlen – Radikal medkänsla efter Pariskommunen



Théophile-Alexandre Steinlen, Prochainement, Tournée du Chat Noir de Rodolphe Salis. Courtesy Van Gogh Museum. Foto: Wikipedia.Om Théophile-Alexandre Steinlens namn fortfarande väcker associationer är det förmodligen främst på grund av de gestaltningar av katter som den schweiziskfödde konstnären excellerade i. I oljemålningar, litografier, reklamaffischer och statyer avbildar han de djur som aldrig upphörde att fascinera honom. För en svensk publik är han intressant med tanke på att han under 20-talet skapade dekoren till vissa av Svenska balettens föreställningar på Théâtre des Champs-Elysées i Paris under Rolf de Marés ledning.

Steinlens konstnärliga register är rikare än man hittills kunnat föreställa sig och det ger konkreta inblickar i det politiska, intellektuella och konstnärliga klimat som dominerade det sena 1800-talets vänsterkretsar i Frankrike. En möjlighet att bekanta sig med hans mångfasetterade konstnärskap erbjöds för en tid sedan genom en utställning på Musée de Montmartre i Paris. Flertalet av de verk som visas finns normalt i Genève, där de ingår i Musée du Petit Palais samlingar. En privat konstsamlare, Oscar Ghez, har genom sitt systematiska arbete med att spåra Steinlens verk gjort det möjligt för eftervärlden att lära känna ett konstnärskap, som var dömt till glömska.

Ghez började på 30-talet kamma igenom Paris loppmarknader i jakten på Montmartremålare. Steinlenslitografier, målningar och statyer kunde införskaffas till mycket överkomliga priser, eftersom han inte betraktades som någon verklig konstnär. Ghez såg tydliga paralleller mellan Steinlen och förkubisten Picasso, men hans son Claude Ghez, en av utställningens arrangörer, var som yngling bekymrad över att hans far nästan maniskt fyllde huset med skapelser av en konstnär som inte ens omnämndes i de etablerade konsthandböckerna. Utställningen finns dokumenterad i den innehållsrika katalogen Théophile Alexandre Steinlen (1859-1923) utgiven av Musée du Petit Palais i Genève.

Då Steinlen i tjugoårsåldernslog sig ner i Paris, föll hans val helt naturligt på Montmartre. Emile Zolas roman Krogen hade gjort ett djupt intryck på honom genom skildringen av människor som där levde i misär. Medan konstnärer som Pierre-Auguste Renoir lyfter fram det idylliska Montmartre i målningar som Le Moulin de la Galette, 1876, där solen sipprar ner genom lövverket över enskara människor i feststämning, väljer Steinlein att skildra utsatta människors kamp för överlevnad. Steinlen blev redan på 1880-talet tongivande bland de radikala konstnärer, vissångare och intellektuella som starkt ifrågasatte den tredje Republikens Frankrike och som i Montmartre fann en mötesplats.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Pieter Dupont, Porträtt av Théophile-Alexandre Steinlen, 1901. Foto: Wikipedia.En av de viktigaste scenerna för de upproriska varkabarén”Le Chat Noir”, grundad av Rodolphe Salis i början av 80-talet, där musiker, vissångare, poeter och dramatiker under kabaréns första år fick förverkliga sina kreativa ambitioner i total frihet. Snart gav man också ut en veckotidskrift, där Steinlen var en av de flitigaste tecknarna. Vissångaren Aristide Bruant, som var väl förtrogen med kvarteret och de svåra förhållanden som Montmartreproletariatet levde under, fick här fritt framföra sina samhällskritiska sånger, som när de publicerades ofta illustrerades av Steinlen, hans själsfrände. Bruant har förevigats av Toulouse-Lautrec, som i en affisch understryker hans pondus och radikalism genom att återge hans breda ryggtavla, stora svarta hatt och röda halsduk.

Färgsammansättningen rött och svart förknippas ofta med den anarkistiska rörelsen. Den återkommer mycket ofta i Steinlens målningar, litografier och affischer från sekelskiftet. I affischen La tournée du Chat noir från 1896 tronar en svart katt med gula ögon på ett rött underlag med en lätt hotfull uppsyn, vilken förstärks av de energiskt spretande morrhåren och den något taggiga pälsen. Några år tidigare hade Steinlen i Le Chat noir Gaudeamus använt en svart katt som symbolen för uppror. Svängande med en röd fana bestiger den stridslystet en brant sluttning. Det ligger nära till hands att associera till den viktiga roll som Montmartre spelade under Pariskommunen 1871, då kommunarderna intog kullen i Montmartre och försökte hålla regeringstrupperna stången. För många vänsterorienterade konstnärer levde Pariskommunen kvar i medvetandet och det korta folkupproret kunde trots misslyckandet framstå som en förebild. Som radikal, kanske t.o.m. anarkistisk konstnär, fick Steinlen snart ögonen på sig. 

Steinlen hade redan i Schweiz på 1870-talet kommit i kontakt med tidigare kommunarder. Georges Renard, hans lärare vid universitetet i Lausanne, hade tvingats gå i landsflykt, och väckte sina studenters intresse för fransk litteratur. Det var genom Renards föreläsningar som Steinlen upptäckte Zolas verk. Men Renard påverkade också sina studenter politiskt. Kontakterna med kommunarderna intensifierades för Steinlens del i början av 1880-talet, då dessa efter att landsförvisningen hävts, började återvända till Paris. En legendomspunnen gestalt bland dessa var Louise Michel, en radikal lärare som varken tvekade att hålla flammande politiska tal eller delta i striderna. Förmodligen är Louise Michel en av de militanta kvinnor som bidragit till att den något överdrivna myten om ”petrolöserna” skapats. En engelsk journalist som hört talas om dessa blodtörstiga kvinnor som spred förödelse genom att tända eld på Paris byggnader begav sig förväntansfullt dit för att rapportera om dem, men tvingades snart konstatera att de kvinnor som deltog i upproret oftast transporterade mat eller tog hand om sårade män.  

Basilikan Sacré-Coeur i Montmartre, Paris.Ett exempel på den viktiga roll som Pariskommunen spelar i Steinlens konstnärskap är oljemålningen La Commune, Louise sur les barricades, den radikale konstnärens svar på Delacroix målning La liberté guidant le Peuple från 1830. Medan Delacroix låter Marianne omges av en skara upproriska, låter Steinlen målningen helt domineras av en kvinnogestalt. Ursprungligen var målningen inte tänkt att gestalta Michel. Dåtida betraktare förknippade dock automatiskt förnamnet med den kända kommunarden. I sitt nypublicerade, innehållsrika och nyanserade arbete om konstnärliga gestaltningar av Pariskommunen visar konsthistorikern Bertrand Tillier vilken central roll som Louise Michel intar inte bara i politiska teckningar, utan också i det måleri som återger folkupproret. Inte oväntat är hon ofta föremål för karikatyrer, där hennes manhaftighet framhävs. Förvänstersinnade framstår hon som en generös, vacker och fullkomligt orädd person. De många biografier som publicerats under senare år befäster redan i titeln just denna bild.

När Louise Michel i början av 1880-talet återvände till Paris var detta en stor tilldragelse i vänsterkretsar – inte bara i Frankrike. Hon gjorde en rad uppmärksammade turnéer i bl.a. Holland och Belgien, och hennes memoarer som publicerades på 90-talet lästes flitigt både av män och av kvinnor. (För inte så länge sedan publicerades de i en nyutgåva). Då Steinlen kring sekelskiftet i målningar åter gestaltar en militant och rödklädd kvinnogestalt, som manar de förslavade till uppror mot förtrycket, ligger det nära till hands att associera till Louise Michels intensiva, politiska aktiviteter under samma period. 

Speciella hatobjekt bland tredje Republikens regimkritiker var kyrkan och armén, som med gemensamma ansträngningar ansågs hålla de sämre lottade i schack. Att uppföra den monumentala kyrkobyggnaden Sacré-Coeur just på den plats där kommunarderna envist kämpat för att befria folket ansågs vara en mycket utstuderad hämnd. För den franska regeringen var det under den politiska turbulens som präglade 1800-talets sista decennier viktigt att visa var skåpet skulle stå. I svidande satiriska målningar som röjer ett djupt förakt för dubbelmoral och egoism konkretiserar Steinlen kritiken mot en stat som fortfarande framstodmer som en förtryckarregim än som en republik. Ett exempel är oljemålningen Inkräktaren från 1900-talets början, där en Kristusgestalt omgiven av nödlidande människor tränger in i en pampig kyrkobyggnad och med sin ljungande blick får representanter både för kyrkan och armén att förfärade rygga tillbaka. 

Steinlen ville uppenbarligen ge sitt stöd åt de utsatta med medel som kunde förstås av alla. Den nya form av masskultur med politiska och sociala förtecken som växte fram under 1800-talets sista decennier och som oftast förknippas med affischer, dagstidningar och en rik flora tidskrifter, inbegriper alltså i Steinlens fall även måleriet.

Under första världskriget använde han de konstnärliga uttrycksmedlen i sin kamp mot kriget. Jacques Christophe har i sitt arbete, som publicerades för några år sedan och som inleds med en av de få biografier som finns om Steinlen, visat hur konstnärens vrede över krigets meningslöshet paras med en djup medkänsla med dess offer. Liksom sin belgiske kollega, Franz Masereel, och en rad andra europeiska intellektuella, slöt Steinlen upp bakom den franske författaren Romain Rolland, som genom sin aktiva pacifism bemöttes med iskyla i Frankrike.

Louise Michel. Foto: WikipediaSom Tillier påpekar i sitt arbete har mycket få franska konstvetare intresserat sig för konstnärers politiskaengagemang under den aktuella perioden. På ett föredömligt sätt redovisar han de arbeten som utförts av främst engelska och amerikanska konstvetare inom området. Ingen fransk konstvetare har hittills ägnat Steinlens verk någon utförlig studie. Däremot publicerade den amerikanska forskaren Susan Gill för drygt tjugo år sedan en avhandling om Steinlen som grafiker. Rolf Söderberg har behandlat Steinlein som bokillustratör. För en tid sedan ställdes målningar av den med Steinlen samtida Maximilien Luce ut i Paris. Den gick obemärkt förbi. Luce har i en rad målningar gett sin version av Pariskommunen, men ingen fransk konstvetare har ägnat hans politiska verk någon ingående studie.

Framstår de båda konstnärerna helt enkelt som för samhällsomstörtande för den franska akademiska tradition som har svårt att acceptera uttalat politiska tendenser i dikt och bild? För socialistledaren Jean Jaurès omöjliggjorde ett tidigare samröre med anarkistiska kretsar ett samarbete med socialister. Steinlens och Luces upproriska konst ratades till förmån för den symbolistiske målaren Puvis de Chavannes paradisskildringar. Ytterligare en anledning till att man avstår från att analysera en politiskt radikal konstnär är att detta kan uppfattas som ett partipolitiskt ställningstagande i ett klimat som inte präglas av radikalism.

Tillier har inte bara i sitt väldokumenterade arbete tillfört nya perspektiv på ett komplicerat skede i Frankrikes politiska och kulturella liv. I den permanenta utställningen om Pariskommunen på Musée d’art et d’histoire i Saint-Denis i Paris konkretiserar han problematiken och låter perspektiven brytas mot varandra genom att låta besökaren ta del av skilda konstnärers attityder till upproret. Vad som saknas är alla de intellektuella som i litterär form gestaltade sina upplevelser.

Ett intressant exempel är anarkisten Lucien Descaves som i en roman från 1910 också ger en bild av sina meningsfränder, exempelvis Georges Renards liv i exil. Museet som är inrymt i ett pietetsfullt renoverat karmeliterkloster från 1600-talet är i sig värt ett besök. På museet organiseras ofta utställningar kring mindre kända konstnärer och författare eller kring mindre kända sidor av deras skapande. Ett exempel på detta var för några år sedan en mycket intressant utställning om den surrealistiske diktaren och motståndsmannen Paul Eluard. Både Eluard och Steinlen uttrycker i sitt skapande författares och konstnärers strävan att förändra samhället och ingripa i ett politiskt skeende.

Eva-Karin Josefson

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 28 maj, 2009

Carl R. Westerling – Det halva fotografiet

Jag föds under det sista året av det glada åttiotalet i en förort sydost om Stockholm. Men växer upp och går i skolan gör jag nere i Södermanland, ständigt omfamnad ...

Av: Carl R. Westerling | Utopiska geografier | 10 september, 2012

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Det underbara. Aragon, Breton och begäret

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om konst | 30 juni, 2010

Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 19 april, 2011

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2009

Aleister Crowley

Från djävulen till Buddha

Det goda rykte buddhismen har i våra dagar har den inte alltid åtnjutit. Länge sågs den som full av vidskepelse och många påstod att den var ateistisk. Numera ses ...

Av: Gustaf Redemo | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.