Konstnärsparet Hanna och Georg Pauli

Det har funnits många kvinnor i konstens historia, men i tusentals år var de huvudsakligen med som modeller, man kan kalla dem objekt för Konstnären som självklart var en man ...

Av: Lena Månsson | 25 november, 2012
Konstens porträtt

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | 03 mars, 2014
Utopiska geografier

Den Gudomliga komedin Del 3

En purgatorivandring  När vi nu lämnar det första stadiet på vandringen genom "de tre rikena" har vi lämnat det statiska "trattlandskapet" bakom oss. Dante med sin Mästare och ledsagare Vergilius har ...

Av: Hans-Evert Renérius | 26 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Johan Svensson om 2009:s populärmusik

Snart är 00-talet över. Ett bra år för svensk musik. Här har ni undertecknads lista över det bästa som släpptes.2009 års bästa album: Deportees, "Under the pavement - The beach" Lars Winnerbäck ...

Av: Johan Svensson | 13 december, 2009
Kulturreportage

Hilma af Klint och den manliga konstens pionjärer ─ en jämförelse



Hilma af Klint är en av få svenska kvinnliga konstnärer med internationell ryktbarhetSveriges Konstföreningar har detta år 2012 ”Andlighet i konsten” som konstbildningstema. De framhåller att andlighet inte är detsamma som kristendom, utan att man kommer att arbeta med konstnärer och företeelser som på olika sätt speglar det andliga i konsten oavsett religion. Den 8 januari avslutades den första utställningen på detta tema ”Kallelser” som var ett möte mellan den svenska konstnärinnan ─ Hilma af Klint (1862-1944) och Adam Fuss, född 1961 i London. Han är en av världens mest hyllade fotobaserade konstnärer och anser sig vara besjälad av Hilma af Klints konstnärskap. De vill båda gestalta det som finns under ytan. I utställningskatalogen får man veta att det som förenar af Klint och Fuss är det intensiva arbetet med själens utveckling, De undersöker vetandet och naturens metoder som står fria från det vetenskapliga och materialistiska synsätt som är förhärskande och blir därför viktiga som alternativ för de människor som försöker undgå att påverkas av det invanda tankesättet. Hilma af Klints erfarenheter av utomkroppsliga upplevelser och att det finns ett språk för att gestalta det är något hon delar med sin sentida kollega. I ett hundratal verk möttes de på Konstmuseet i Borås för första gången i en gemensam utställning. Men det är inte första gången som Hilma af Klint ställer ut tillsammans med erkända, etablerade manliga konstnärer.

I likhet med många andra fascinerades jag oerhört av Hilma af Klint, när jag såg utställningen ”Målningarna till templet” på Liljevalchs museum 1999. Utställningen där bestod av 188 målningar som tillkom åren 1906-15. I denna målningssvit kom man både konstnärens tankevärld och hennes arbetsprocess in på livet, där influenser av det sena 1800-talets nyandlighet blandas med konstnärens mycket personliga förhållningssätt. Ledorden är evolution, inkarnation, och dualism. Gott och ont, andligt och materiellt, manligt och kvinnligt löper som en röd tråd genom hela serien och tar sig olika former, ibland abstrakta, ibland figurativa. Min främsta källa till denna essä har varit Åke Fants bok från 1986: Hilma af Klint ockult målarinna och abstrakt pionjär.

Hilma af Klint är en av få svenska kvinnliga konstnärer med internationell ryktbarhet. Hon växte upp i en kristen men disciplinerad familj där fadern var sjöofficer vid sjökrigsskolan i Stockholm. Redan som barn ansågs Hilma synsk och kunde, enligt egen utsago, tala med avlidna och hade omvittnad förmåga att bota sjuka med sina bara händer. Efter utbildning vid Konstakademin i Stockholm 1882-1887 började hon måla tidstypiska motiv med landskap och porträtt för att försörja sig. Det framkom dock att hon senare under flera decennier, utanför offentlighetens ljus, målade serier av verk med teosofiskt inspirerat idéstoff. Men först 42 år efter hennes bortgång visades hennes esoteriska tavlor för första gången på The Spiritual in Art, Abstract Painting, 1890-1985 i Los Angeles. Fyra konstnärer fick där speciell uppmärksamhet som pionjärer för den abstrakta konsten: de i konsthistorien välkända männen Vassily Kandinsky, Kazimir Malevitj, Piet Mondrian och den närmast okända Hilma af Klint. Orsaken till okändheten är inte bara omgivningens eventuella likgiltighet. Hilma af Klint ställde aldrig ut sina esoteriska tavlor. Hon vägrade dessutom att bjuda ut sina tavlor till försäljning och förbjöd alla offentliga exponeringar av sin konst fram till 20 år efter sin bortgång.

I november 1906 vid 44 års ålder påbörjade Hilma af Klint sitt livsverk ”Målningarna till templet”. ”Skillnaden mellan hennes tidigare akademiska konst är så diametral att man lätt kan tro att de uppkom över en natt men insikten att hon i sin konst skulle skildra en annan dimension mognade under många år. Utvecklingen som stegvis förde henne till ett abstrakt bildspråk skedde inte på det måleriska planet bundet till materian utan till det esoteriska, osinnliga, immateriella planet. Hilma af Klint ansåg att hennes konstnärskap var en gåva från högre makter och hon var endast ett redskap. Hon försatte sig i ett medialt tillstånd och gjorde sig mottaglig för budskap från andliga ledare. Målningarna är utförda automatiskt, dvs. Hilma leddes vid utförandet av målningarna. Hela evolutionen skall gestaltas och hennes hand förs över vattnet, jorden och luften ännu sammanblandade, ännu i virvlande kaos. Ur detta kaos börjar de första formerna synas; spiralen, snäckan, bokstavstecken framträder. En skapelseprocess har inletts. I de första bilderna framställs en form av urkaos. Färgerna är gult, blått och rött och i både föreställande och mer abstrakta bilder tycks mannen representeras av en gul färg medan kvinnan representeras av en blå. En annan färg som ofta förekommer är den röda som benämns erosfärgen, en färg som förbinder det gula med det blå och som står för en högre form av kärlek, en änglakärlek eller gudomlig kärlek som påverkar relationen mellan man och kvinna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Redan i den första serien Urkaos ur vilken den materiella världen uppstår finns den polära uppdelningen i manligt och kvinnligtRedan i den första serien Urkaos ur vilken den materiella världen uppstår finns den polära uppdelningen i manligt och kvinnligt. De första serierna saknar individuella öden. Allt rör sig på ett allmänmänskligt plan, inget personligt kommer till uttryck, bara allmänna förutsättningar för en uppdelning i två kön. Serien De tio största (328 cm x 240 cm) handlar om det betydelsefulla i att människan genomgår en rad åldersförändringar. Enligt antroposofiska föreställningar sägs den mänskliga utvecklingen ske i sjuårsperioder. Vid den här tiden kom Hilma af Klint att intressera sig för Rudolf Steiner och tog del av antroposofiska idéer. De tio största kan man eventuellt se som ett uttryck för en sådan indelning av människans utveckling i sjuårsperioder. Genomgående finns en rad symboliska bilder. Det är musslan som uppenbarligen försöker dölja sin hemlighets pärla samt snäckan. Hon säger om musslan att dess skal, som passar till varandra är en bild av man och kvinna. Rosen sägs stå för mannen och liljan för kvinnan. En liknande betydelse tycks haken och hyskan ha. Begreppet asket och vestal står för samma element. Bokstavstecknen och symbolerna bidrar inte till någon större förståelse för bilderna. Även konstnären själv tycks ha stått frågande inför den konkreta innebörden av bilderna. Hon förmedlade ju endast ett mediumistiskt budskap. Det var i samband med dessa målningar som hon fick kontakt med antroposofins grundare Rudolf Steiner. Hans påstående att ingen kommer att förstå hennes måleri förrän efter femtio år sårade henne så att hon slutade måla under fyra år.

Det skedde mycket i Hilma af Klints utveckling under den långa pausen. Hon fick veta att arbetsmetoden för de kommande målningarna skulle bli annorlunda. Den andra avdelningens bilder förmedlades till henne genom ord och visioner. Den fösta avdelningen sades ha mottagits genom eterkroppen. Nu var meningen att hon skulle uppfånga dessa genom astralkroppen. I förra fallet var hon overksam. Nu skulle hon bli verksam. Enligt Rudolf Steiner utspelar sig de mänskliga drifterna, begären och lidelserna på det astrala planet liksom sinnesuttrycken utifrån. Genom drifter, begär och lidelser är det naturligt att moraliska och värderande aspekter får betydelse på det astrala planet genom att människans andliga jag påverkar lidelserna och förädlar dem, menar Steiner.

Genom Hilma af Klints hela verksamhet kan man i hennes anteckningsböcker uppleva att hon intensivt sysselsatte sig med kristendomens centrala tema. Ödmjukheten står främst. Ständigt faller hon på knä inför de viktigaste situationerna i Kristi liv. De moraliska bedömningarna är ämnet för Hilma af Klints uttalanden efter 1912. Det unika med bilderna i båda dessa avdelningar är att de både framställer abstrakta bilder och figurscener av symbolisk karaktär och det mest häpnadsväckande, menar Fant, är att hon helt plötsligt börjar utföra abstrakta bilder redan 1906. Detta gör hon, enligt honom, utan att synbarligen haft kontakt med konstcentra som München eller Paris och utan att hon i sitt tidigare måleri visat radikala eller analyserande tendenser av den art som de stora vägröjarna för ett nytt måleri under 1900-talets första årtionden. I det svenska materialet från tiden kan man endast påvisa en konstnär som Hilma af Klint bör ha haft kännedom om och som arbetade under betingelser som liknade hennes. Det är Ernst Josephson som från år 1888 under inflytande av spiritistiska källor arbetade automatiskt med att framställa teckningar, men han blev sinnessjuk och förlorade den sunda jagupplevelsen i sitt arbete. Han identifierade sig med konstens stora mästare och signerade sina teckningar med deras namn. På 1890 talet visades en utställning på Blanchs konstsalong med Ernst Josephsons sjuka och friska konst, där Hilma om inte förr, hade möjlighet att ta del av situationen kring hans arbete.

Det är under denna tidsperiod (1912-1915) som Hilma af Klint började måla med guld och silver förutom den gula och blå färgen som är ständigt förekommande i hela tempelserien. Hon lär enligt anteckningarna ha närmat sig alkemin. De sju bilderna som utgör Kunskapens träd kan ses som en illustration över evolutionen: från oskuldsfullhet och harmoni till uppdelningen i manligt och kvinnligt kön, syndafallet och frambringandet av barn. Det är under denna verksamhetsperiod som hon, gör sina mest förträffliga verk, nonfigurativa kompositioner, uppbyggda i klara färgfält och med ett minimum av, vad han kallar, esoterisk rekvisita. Hon utför under denna period bland annat en rad tavlor med hjärtmotiv som hon kallar Duvan och serien Svanen som handlar om en kärlekskamp mellan en svart och en vit svan. Hilma af Klint målade dessa två serier samtidigt som oroligheterna i Europa utmynnade i första världskriget. Dessa handlar om att nå upp till den högre föreningen mellan manligt och kvinnligt. De 24 bilderna i Svanen påbörjades i oktober 1914 och avslutades i mars 1915. Dynamiken och felteckningarna från det automatiska framställandet är nu helt borta. Kontrollen i utförandet och stabiliteten i kompositionen understryks av formatet. Efter att tidigare varit rektangulärt blir det nu kvadratiskt (150 cm x 150 cm).

serien Svanen handlar om en kärlekskamp mellan en svart och en vit svan.Endast få anteckningar från den tiden finns bevarade eftersom de, enligt Hilma af Klint, är av personlig karaktär. Ett viktigt element i serien är den symboliska kampen mellan manligt och kvinnligt, ljus och mörker. Svanen är en symbol för det översinnliga i många mytologier och religioner. Sinnebilden för den kvinnliga och manliga principens återförening finns i alkemin, där svanen är en viktig symbol. Svanen symboliserade den mystiska zonen mellan motsatsernas förening mellan kvicksilver och svavel, vatten och eld och framför allt mellan manligt och kvinnligt, vilket får den att framstå som en arketyp för androgynen. I den sista målningen bär svanarna i näbben fram Hilma af Klints emblem för det manliga och kvinnliga – den gula, manliga haken och den blå – kvinnliga hyskan – sammanfogade i varandra. Föreningen behövde däremot inte ske på det fysiska planet, den kunde lika väl ske på ett osinnligt plan eller inom människan själv. I Svanen återkommer Hilma af Klints ledmotiv, vilket löper som en röd tråd genom hela tempelserien nämligen dualtanken och alltings strävan efter helhet. Utgångspunkten tycks vara den teosofiska: att vår vanliga verklighet är Maya, skapad illusion som får sin prägel av polariteter och kontraster, av Hilma kallad dualtanken. De förenade/polariserade svanarna gestaltar dualtanken, en andlig insikt om världsalltets grundprinciper.

Därefter sägs det i anteckningarna att vi står inför ett nytt moment i utvecklingsserien som sägs handla om själens område. Här spelar det individuella ödet för första gången en viktig roll. Det är här som gott och ont kommer in i bilden. St. Göran och draken visar på kampen mellan ont och gott. Korset och korsfästelsen skildras där både man och kvinna hänger på korset. Kanske är det medupplevelsen av korsfästelsen och identifieringen med det kristna budskapet som skildras. Slutligen möter vi tre abstrakta målningar som Hilma af Klint kallar Altarbilderna där avsikten är att betraktaren ska sättas i ett tillstånd av andakt. Som avslutning på alla föregående serier utförde Hilma af Klint en liten oljemålning som skiljer sig från alla de andra. Målningen är 74x61 cm och har en blå bakgrund. Mot den avtecknar sig en svart oval, begränsad av en gul linje. I ovalen befinner sig en ung naken kvinna med böljande gult hår och vingar i grönt och rosa. Hon sträcker huvudet uppåt. Mellan sina båda händer håller hon ett guldhjärta omgivet av gröna strålar: På bildens baksida finns texten: ”Denna bild tillhör som avslutning hela arbetet.” Hilma af Klint gav själv bilden namnet Mänsklig kyskhet.

Den bärande idén i Tempelbygget är en idé om alltings enhet. Ur denna utgick för det första evolutionstanken. Allting är i rörelse, utveckling och i denna rörelse tillbaka till enhet till ursprunget, Gud, allting är gott. Mörkret, ljuset, det onda och goda är olika delar som befrämjar evolutionen. Dualsanningen är en annan grundläggande idé som finns utvecklad och belyst i bilderna. I dualsanningen finns också denna strävan efter helhet. I ett urtillstånd är människan ett med sin dual, men den Högste splittrade denna enhet och människan slungades ut i evolutionen. Hennes längtan efter enhet för henne genom evolutionen mot sin andra halva. För djupast i människan finns minnet av detta urtillstånd, det paradisiska tillståndet där hon var ett med alltet. Människan återkommer genom många reinkarnationer till jorden, där själen har en möjlighet att nå allt högre mot eller djupare mot sitt ursprung. Hennes livs viktigaste mission var enligt anteckningsböckerna att framföra dualtanken att man och kvinna måste nå förståelse om sitt komplement eller sin halvpart. Hilma af Klint går så långt i sina uttalanden i denna riktning att hon talar om mänsklighetens femte evangelium.

Rudolf SteinerPlatons gästabud tar hon upp som en universell sanning. Denna ser hon som högst aktuell realitet både för hennes samtid och för henne själv. Femfalden är till sist helheten för Hilma af Klint, det vill säga att kampen mellan man och kvinna är upplöst och den ursprungliga enheten uppnåtts. Denna enhet bör, enligt henne, representeras av ängeln, den rena androgynen. Hon menar att många av samtidens problem berodde på att man inte förstått detta fenomen och man måste kämpa för att uppnå förening med sin halvpart. Hon trodde på reinkarnation och könsbyte för att uppnå balans mellan det manliga och det kvinnliga. Hilma af Klint sökte hela livet efter en halvpart utan att finna honom. Det är enligt henne ett allvarligt misstag att förenas med fel person av motsatt kön.

Det är det svårt att sammanfatta budskapen i de olika serierna, men tydligt är att de innehåller element som berör relationen mellan man och kvinna. Men det är aldrig fråga om jämlikhetsproblematik, däremot tycks en grundläggande tanke vara att de manliga och kvinnliga elementen kompletterar varandra. Uppgiften att erövra ett medvetande om dessa båda poler verkar ha varit ett mål i den mediumistiska undervisning som Hilma af Klint fick. Hennes ledare underströk vikten av att utveckla både det manliga och kvinnliga hos människan. Hilma af Klint hade som uppgift att uppnå dualkunskap och förmedla dualkunskap. Hon förde en ständig kamp mot begär, lidelser och drifter.Dualtanken, tar sig i Hilma af Klints verk skiftande uttryck. Drivkraften i hennes skapande kommer från spänningen mellan dessa motsatser, men bakom det översinnliga budskapet anas en bortträngd sexualitet. Hon kallade sig själv för asket, men i konsten kunde erotiken förpassas till ett högre plan och sublimeras. Motsättningarna mellan det manliga och kvinnliga skulle upphöra och ett jämviktsläge skulle uppnås. Om det sedan skedde på det sinnliga eller osinnliga planet, det figurativa eller det abstrakta hade mindre betydelse.

Istället understryker hon det positiva och nödvändiga i kampen mellan könen. Kunskapen om de sinsemellan olikkartade begåvningsområdena för henne fram till en mycket positiv kraft som utgör grundvalen för allt skapande som är en unik förmåga hos människan. Alla positiva strävanden i livet för hon tillbaka till dualsanningen. Utan den kamp som detta innebär är grundvalen för ett positivt jordeliv borta.

Det påstås ofta att Hilma af Klint målade abstrakt innan de stora modernisterna gjorde det, så tidigt som 1907 gör hon flera abstrakta eller nonfigurativa bilder. De tio största är så gott som nonfigurativa. Men är dessa den västerländska konstens första? Ytligt sett kan det tyckas så, men Hilma af Klint är inte intresserad av att steg för steg upplösa motivet. För henne är inte själva målandet en undersökande process. I så motto är hon inte en abstraktionens pionjär. Hennes abstrakta resultat har ett annat ursprung. Hon gick inte in för att bryta med bildkonventionen utan bilderna kom till henne på andlig väg. En bättre benämning är kanske att kalla hennes bildvärld nonfigurativ. Den består av symboler, bokstäver, geometriska former och fragment av föreställande ting.

Det begynnande 1900-talet var rikt på brytningar och många nya idéer inom bildskapandet framträder. För Vassily Kandinsky (1866-1944) var det en självklarhet att en ny tidsålder var i vardande. Han beskriver i sitt viktigaste arbete Det andliga i konsten att mänskligheten inte bara står inför en andlig vändpunkt, som ska förändra allt utan också lever mitt i den omstörtande förvandlingen. Inom litteraturen upplevde han hur författarna arbetade med själsvibrationer och hur musiken förmedlade andliga impressioner. Även ryssen Kasimir Malevitj (1878-1935), inspirerades av samtidens ockulta strömningar. Kandinsky kämpade för det själsligt andliga i konsten och var liksom Malevitj intresserad av det som ständigt förändrades. Han var beredd till radikalt nya lösningar i sitt måleri. Så var inte fallet med Piet Mondrian (1872-1944). Mondrian var på jakt efter en rent andlig verklighet där förändringar, förvandlingar och tillfälligheter var bannlysta. Hans konst rör sig inte inom ett själsligt förvandlingsbart område utan har höjt sig till en objektiv sfär, där de eviga idéerna bakom den förgängliga verkligheten kan manifestera sig.

De stora modernisterna har försökt ge en tydlig form åt livet bakom tingen. Deras arbeten är det symboliska uttrycket för en värld bortom medvetandet och även bortom drömmarna. Målet för dessa var livets och tingens innersta medelpunkt, deras oföränderliga urgrund och en inre visshet. Konsten hade blivit mystik. Ingen konstnär uppfattade denna konstens fond av mystik lika klart som Kandinsky. I hans ögon låg de stora konstverkens betydelse inte på ytan i yttre egenskaper utan i konstens mystiska innehåll. Därför säger han: ”Konstnärens blick borde alltid vara vänd inåt, mot det inre livet, och hans öra borde alltid lystra till den inre nödvändighetens röst.” Den mest påtagliga och överhängande frågeställningen för de tidiga pionjärerna inom den icke föreställande konsten rörde sig om den icke föreställande konstens värde och det abstrakta konstverkets mening. Både Kandinsky och Mondrian arbetade systematiskt med att bearbeta, reducera och abstrahera föreställande motiv.

Kandinsky: Fugue 1914Kandinsky ger noggranna beskrivningar av sin möda med att uppleva visuella former rent på ett abstrakt sätt. Han menade att formerna mognade inom honom efter lång kamp: Sådan inre mognad kan inte varseblivas: den är mystisk och har dolda orsaker. Kandinsky satte likhetstecken mellan konstnärens strävan och innehållet. Vad han syftade till med sina inre upplevelser var en andlig verklighet bakom de fysiska formerna, ett kosmos av andligt väsen som blev allt viktigare då världen var på väg in i ”Det stora andligas epok”. I sin bok ”Det andliga i konsten” (1912) hyllar han den väg till inre medvetande som gjorts känd i Västerlandet av Teosofiska Samfundet. Teosofin fanns som en förenande länk hos såväl Kandinsky, Piet Mondrian som Hilma af Klint. Den moderna konstnärens mål är att finna ett uttryck för sin inre vision av människan, för livets och världens andliga bakgrund.

Men kan Hilma af Klints konst jämföras med Kandinskys Malevitjs eller Mondrians? I huvudsak överensstämmer hennes fall med merparten av de abstrakta pionjärernas, yrkesutbildning före sekelskiftet, tron på det andliga som det viktigaste vad gäller bildskapande, förtrogenhet med ockulta källor. Men till skillnad från dem arbetade hon, enligt Fant, isolerad, utan att veta något om den abstrakta konst som växte fram på kontinenten, och ändå kom hon fram till samma resultat. Hon utvecklade även en bildteknik, en parallell- framställning också använd av Kandinsky, vilken innebar att rörelser och tankar på den normala, fysiska nivån har paralleller på ett högre andligt plan. Enbart detta uppvisar teosofins visuella potential som för dessa konstnärer med fruktbar fantasi och visuellt skapande innebar en rik källa för upptäckter inom måleriet. I likhet med sina manliga kolleger knyter Hilma af Klint an till en esoterisk tradition i ord och bild. Här finns en tradition i rakt nedstigande led till de abstrakta diagrammen på de paleolitiska grottväggarna, via renässansen, nyplatonism och kabbalism, romarrikets nyplatonism och mysteriekult. Platons filosofiska kosmogram, pythagoréerna, och de babyloniska astronomerna. Med det här synsättet blir det svårt att tala om ett remarkabelt brott inom konsten i början av 20: e århundradet. Istället visar sig den abstrakta revolutionen vara fortsättningen på en tradition jämngammal med människan och hennes försök att göra världen fattbar.

Trots dessa likheter kan man som Lars Nittve gör i förordet till Åke Fants bok om Hilma af Klint ställa frågan om de ”spelade samma spel”. Han undrar även om det ockulta kan vara en frizon för att bryta ny mark för sin konst. Dessa manliga föregångsmän var inbegripna i en prestigeladdad dialog med den europeiska samtidskonsten och de var medvetna om att de skrev konsthistoria. Allt sådant var främmande för Hilma af Klint som av allt att döma såg sig som jaglös förmedlare av en högre andlig verklighet. I likhet med sina manliga kolleger fick hon starka impulser genom ockult litteratur men till skillnad mot dessa bearbetade hon dem i djupet av sitt omedvetna och tog fram dem när hon stod med penseln i handen. Arbetsmetoden skiljer sig inte så mycket från den inspirerade konstnärens bara med den skillnaden att det skett utan kontroll av hennes dagsklara medvetande. I förhållningssättet står hon William Blake nära.För Kandinsky var resultatet överskuggande medan budskapet, om än outgrundligt, var centralt för Hilma af Klint. Möjligen hade Steiner rätt; han lyckades förutspå att runt 1960 kunde man se konstnärer som Mark Rotko, Barnett Newman, Ad Reinhardt och Yves Kleins mycket personligt utformade konstuttryck, där andliga värden gavs stort utrymme - en konst som fick positivt mottagande hos en bredare publik. Visioner om en högre mänsklighet på jorden är ett återkommande tema hos många människor, att återknyta till vårt gudomliga ursprung som vi förlorat kännedom om. Alla symboler och tecken i Hilma af Klints konst kan tolkas som manifestationer av en högre medvetandenivå, vilket till skillnad från ord främst talar till det mänskliga psyket. Goethe såg i konsten en förenande kraft mellan känsla och förnuft.

Som vägvisare till en utomjordisk verklighet är Hilma af Klint den främsta företrädaren i tidig svensk 1900-talskonst. För henne var den ockulta eller andliga dimensionen betydligt viktigare än den konstnärliga. Den sensibla människan har svårigheter i det materialistiska samhället. Att utforska världens andliga och själsliga natur är kontroversiellt enligt modernt västerländskt synsätt. Den inre människan har fått allt svårare i en pragmatisk och teknikfixerad värld, men det är inte enbart analys som bör räknas. Ibland kan det analytiska tänkandet sätta stopp för kreativitet och den konstnärliga skapelseakten. Konstens funktion är att uttrycka själslivets djupaste skikt. Upplevelsen utgörs av den unika helheten och inte av det material som ingår i den. Känslomässig kraft kan överföras genom bilder som utstrålar en enorm energi, kraftfulla budskap där inte det lineära tänkandet råder. Då är nu, nu är då. Efter vad jag kommit fram till var Hilma af Klint mystiker och visionär som genom sitt skapande arbete gick igenom en intensiv kamp för att nå fram till den insikt som hon ville förmedla till mänskligheten. Hennes uppdrag var profetiskt. Hon skulle med hjälp av konsten sprida kärleksbudskapet som förmedlats av en högre makt. Visioner är budskap från en annan dimension. Visioner och det konstnärliga budskapet hör ihop. Hela hennes verk andas balans, återhållsamhet och harmoni och det som samtiden inte kunde se blir mer tydligt genom avståndet i tid. Det är helt uppenbart att det är de visionära erfarenheterna som motiverat till denna sköna konst.

Jag avslutar med Hilma af Klints egna ord från 1918: ”Endast för den som vågar mista livet i den kända formen skall livet uppenbara sig i nya formbildningar av ännu större skönhet och fullkomlighet. Men för att kunna uppnå en sådan ståndpunkt måste tystnad åstadkommas inom både tanke och känsloliv. Detta är att mista livet, ty först och främst är livet genomsyrat av mänsklighetens tankar och känslor i en allmängiltig och gemensam form. Den som sönderbryter formen, den som tager avstånd från sitt nuvarande tillstånd för att kasta sig i okända faror ut i universums mörker, sträcker sina båda händer uppåt och ropar. Hjälp mig att komma genom den stängda porten. Hon ska erhålla bistånd av ljusets krafter, hon ska bli en banbrytare för kommande tider”.

Lena Månsson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld."

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld." Ett samtal med Carl Johan De Geer. Text & foto: Carl Abrahamsson Det finns ingen annan Carl Johan De Geer än Carl Johan De ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 01 november, 2009

Gilda Melodia

Gud och Futurismen

Berättar les cahiers du situationism som under maj 1968 vissa aktivister tog, för att provocera de dogmatiska maoisterna under ett studentmöte, en kort manifest upp.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 01 december, 2017

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 maj, 2008

Bygdeböcker i Västerbotten

Byaböcker är en fascinerande och, i takt med avfolkningen och avkristningen av Norrlands landsbygd, mycket livaktig genre. Ögonskenligen paradoxalt – men drivkraften att dokumentera de försvunna levnadsformerna och de strävsamma ...

Av: Nikanor Teratologen | Gästkrönikör | 16 juli, 2012

Poeter får inte ljuga

Jag läser en amerikansk poet som säger att poeter inte ska vänta sig pengars framgång. Det innebär förstås att poeter inte är poeter på riktigt, de gör något annat. Den här killen ...

Av: William Males | Gästkrönikör | 18 december, 2008

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | Kulturreportage | 29 november, 2012

Arkitektur som reklam

Michelin-byggnaden som den framställdes i begynnelsen. Arkitektur som reklam En byggnad har många olika funktioner. En kan vara att förmedla budskap. Våra kyrkor har denna uppgift, som inte bara manifesteras av ...

Av: Bertil Falk | Essäer om konst | 13 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.