Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Skratt på fel plats

Vad man minst av allt förväntar sig på Judiska Museet i Berlin är att få sig ett gott skratt. Det är inte därför man går dit. Det som möter en ...

Av: Ulf Stenberg | 30 juli, 2009
Gästkrönikör

Bertil Falk - en svensk hjälte

Det finns människor som arbetar mot den kulturella provinsialismen utan att göra så mycket väsen av sig. Människor som samhället kallar kulturarbetare men i vissa fall handlar det om någonting ...

Av: Guido Zeccola | 23 juli, 2010
Litteraturens porträtt

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | 31 maj, 2015
Resereportage

Diane Arbus genom en personlig lins



Diane Arbus A woman with her baby monkey N J  1971För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som för närvarande huserar, istället för upprörda ledamöter, foton av amerikanen Diane Arbus (New York, 1923-1971), åtminstone fram till den femte februari. Arbus är en av nyckelfigurerna i 1900-talets konsthistoria; detta är hennes första stora retrospektiva utställning i Frankrike som består av cirka 200 fotografier från såväl museer som privata samlingar. Bland verken finns hennes mest berömda fotografier och porträtt, men även mindre kända och till och med tidigare opublicerade sådana.

Utställning är tämligen svårkategoriserad, det rör sig varken om en kronologisk, tematisk eller akademisk exposition, istället ska den erbjuda en slags resväg utmed vilken verken själva ska guida åskådarens blick. För att förhöja upplevelsen av individualism hos besökaren presenteras fotografierna endast med Arbus egna titlar, på så sätt kan de som är noggranna iakttagare möta dem genom en lins av sina egna erfarenheter.

Med den tanken i bakhuvudet inser jag hur pass mycket ens egna fördomar och tankar påverkar uppfattningen av fotografierna; genomgående för utställningen är en känsla av melankoli, vemod och sorg, människorna bär spår av någon slags olycka och kanske till och med tragedi. Åtminstone är det så de framstår genom min personliga lins.

Huruvida den blå stämningen i verken är en fabrikation av mina fördomar, tankar och upplevelser eller en verklig sanning är svårt att avgöra. Jag går dock genom rummen med en skavande känsla i mig; på porträtten ser man slarvigt påmålad eyeliner, något utsmetat läppstift och en introvert eller vild blick. Vissa, något suddiga, fotografier av en familj på en badstrand blir för mig suggestiva bilder som för tankarna till krig på grund av något slags kornighet. Genom att studera fotografierna kan man nog upptäcka saker och drag hos sig själv som man inte vill se eller inse; med en total avsaknad av försköning och finputsning blir verkligheten stundtals för verklig. Realismen gör ont och människors ensamhet blir oerhört påtaglig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Diane Arbus: Eddie Carmel and parents 1970Om jag ska ta mig friheten att på eget bevåg tematisera utställningen skulle det landa i rubriken Ensamhet. Fotografiernas objekt är människor som i mångt och mycket avviker från den samhälleliga normen; man finner ett flertal transvestiter, nudister, burleskdansare, hermafroditer, dvärgar, jättar och utvecklingsstörda.

Det är en ensamhet som läggs till grund av någon slags missanpassning eller snarare diskrepans; anledningen till att jag tolkar det som ensamhet har nog att göra med den oerhörda integritet som finns hos samtliga personer på fotografierna. Utan att egentligen vara ensamma på bilderna finns det en distans i blick och kroppshållning, hos många finns det även ett slags drömmande uttryck.

Just det drömmande är extra påtagligt i The 1938 Debutante of the Year at home, Boston, Mass. 1966, jag tycker mig se en reminiscens av den tid som flytt och hur man kan se tillbaka på sitt liv och inse att allt inte blev som man först hade tänkt sig. I nästa stund börjar jag att ifrågasätta vad jag egentligen ser, det finns egentligen inget i nyss nämnda bild som indikerar någon typ av ånger eller nostalgi från kvinnans sida; det är den späda kroppen, cigaretten och titeln som tillsammans får min fantasi och förutfattade meningar att dra ogrundade slutsatser.

De två sista rummen är dedikerad åt en biografi och dokumentation över Diane Arbus liv och samlade verk. Man upptäcker då hur kontroversiellt Arbus arbete var, författaren Norman Mailer har till och med sagt att "Giving a camera to Diane Arbus is like putting a live grenade in the hands of a child." 1971 avslutade dock Diane Arbus sitt liv på ett mycket abrupt sätt, under sin livstid hade hon lidit av depressioner och sa själv att "I go up and down a lot" (1968). För min del blir Arbus tragiska död ytterligare ett filter av sorg och vemod som läggs på fotona. När jag lämnar Jeu de Paume och Diane Arbus är det med en fundering över varför jag uppfattar tavlorna som mörka och sorgsna, är det till följd av vetskapen om Arbus död eller får Arbus död ytterligare en dimension av mörker på grund av skavet från fotografierna?

Signe Lundgren   

Ur arkivet

view_module reorder

Den europeiska tomheten

”Den civiliserade människans väsen är feghet.”(Joseph Roth, Die Flucht ohne Ende)  År 1927 utgav Joseph Roth (1894–1939) sin vändpunktsroman, den som markerar brottet mellan hans mogna ungdoms vänsterradikalism och hans alltför ...

Av: Anders Björnsson | Litteraturens porträtt | 16 maj, 2013

När tavlorna kommer till liv

Tänk att kunna gå in en tavla och uppleva en värld målad för hundra år sedan. Det franska uttrycket ”tableau vivant”, som betyder levande bild, har sedan romartiden varit ett ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 december, 2014

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 26 mars, 2016

Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | Kulturreportage | 30 augusti, 2017

Gdansk - stad i skymning av Hans Evert René

Kopernikus, Schoupenhauer, Fahrenheit...

Av: Hans Evert René | Utopiska geografier | 01 juni, 2015

"Om man inte blir berörd själv så kan man knappast beröra någon annan."

"Om man inte blir berörd själv så kan man knappast beröra någon annan." Ett samtal med Maja Elliott. Text & foto av Carl Abrahamsson Svensk-irländska kompositören Maja Elliott skapar evokativ stämningsmusik för drömska ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 12 oktober, 2006

Kanon och labyrinten

Litterär kanon. Ett ämne som väcker diskussion fast många kanske inte riktigt vet vad det innebär. Det blir ofta en diskussion om estetik och personlig smak; litteratur som ett slags ...

Av: Daniel Svederud | Essäer om litteratur & böcker | 31 januari, 2012

Hobbiten, en oväntad resa bort, och hem igen

J.R.R. Tolkiens bok ”Hobbiten – Bort och hem igen”fångar essensen av drömmen om ett mysigt hem med ensjungande tekittel. Vissa romankaraktärer åker runt hela jorden för att komma hem. Andra ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 06 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.