Med novellen som sitt format … intervju med Éilís Ni Dhuibhne

Novellpriset. Om det fanns ett internationellt sådant skulle Éilís Ni Dhuibhne ligga bra till ... hon har redan vunnit flera priser för sina noveller och novellsamlingar på Irland, både på ...

Av: Belinda Graham | 02 januari, 2013
Litteraturens porträtt

 Marie Tonkin

Om förlåtelse som motståndshandling

En ny brinnande aktuell krönika av Marie Tonkin

Av: Marie Tonkin | 24 mars, 2017
Gästkrönikör

Serbiska Vinča var Europas första "stad"

Det som gör Vinča i Belgrads trakt till en sådan spännande och fascinerande plats är de faktum att boplatsen uppvisar många av de karaktäristika som vi idag anser synonymt med ...

Av: Jeremija Isakovič | 07 augusti, 2011
Kulturreportage

Benjamin 4

  Om Om

Av: Håkan Eklund | 03 september, 2011
Kulturen strippar

Ester Almqvist och hennes krets



Ester Almqvist. Källa. WikipediaEn återkommande fråga är varför äldre begåvade konstnärer ofta faller i glömska. Många konstnärer saknas i historiska översikter därför att de i sin tid inte sågs eller uppskattades av kritikerna och därför föll bort i nästa led. I synnerhet gäller detta kvinnliga konstnärer. Ester Almqvist (1869-1934) blev positivt uppmärksammad av samtida kritik, men ändå har hennes namn förblivit ganska okänt i vidare kretsar. Intresset för de kvinnliga modernisterna har lett till en omvärdering av deras position inom modernismen. Det har visat sig att de kvinnliga konstnärerna på olika plan har haft betydelse för modernismens framväxt och utformning. I detta porträtt refererar jag övervägande till Birgit Rausing som tidigare skrivit en monografi om Tora Vega Holmström, vilken idag är erkänd som modernistisk pionjär. Kanske har tiden äntligen hunnit ikapp pionjärerna.

Ester Almqvist föddes 1869 vid Bromma i Stockholm, men växte upp i småländsk prästgårdsmiljö. Fadern som var kyrkoherde, dog redan 1878 och efterlämnade från sitt andra giftemål den nioåriga dottern Ester som fick växa upp med sin syster Maria och modern Augusta. Eftersom Ester var född med ett fysiskt handikapp blev hon redan från början föremål för sin mors och systers alla omsorger. Prästänkan gav trygghet men inte frihet och själv menade Ester att hon fram till moderns död levde i två världar, den ena som hemmadotter, där modern med Esters hjälp tog emot inackorderingar och bedrev privat undervisning för att klara uppehället. En andra värld var förankrad i umgänget med likasinnade vänner och konstnärskolleger. Sin konstnärliga utbildning inledde hon vid Tekniska skolan i Stockholm 1889 och sökte sig därefter till Carl Larssons målarskola på Valand i Göteborg. Hon kände sig väl omhändertagen och hennes beundran för honom var enorm, vilket är anmärkningsvärt med tanke på hans välkända negativa inställning till kvinnliga konstnärer. Studierna fortsatte hon sedan vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm; hon blev medlem i Konstnärsförbundet och 1898 nämns hon av kritiken som en av de största begåvningarna och det var i första hand med sina kolteckningar som hon blev uppmärksammad.

Ester Almqvist blev en av förgrundsgestalterna inom Konstnärsförbundet. I kroppsligt avseende vanskapt och liten, var hon kanske som karaktär den resligaste, mest rakryggade och målmedvetna. Det var Richard Berg och Karl Nordström som betydde mest för Ester Almqvists måleri vid denna tid, vilket till stor del utgjordes av skymningslandskap. Generationsbrytningen gör sig gällande inom Konstnärsförbundet och Ester tillhör dem som markerar sitt utträde 1900, men hon fortsätter att delta i deras utställningar och 1900 fick hon sälja sin Björkhage efter solnedgång till Göteborgs museum samt en akvarell och fick därmed pengar till sin första utlandsvistelse, men längre än till Hilleröd i Danmark kom hon inte.

Ytterligare en läromästare kom här att leda den unga Ellen, Viggo Pedersen, som tog som sin uppgift att lära henne måleriets teknik. Själv hade han mest gjort sig känd för sitt valörmåleri i gammeldansk anda dvs. stilla interiörer och familjebilder kring aftonlampan i traditionell stil, men han hade också tillägnat sig ett modernare synsätt under inflytande av Zartmann och dennes senare neoimpressionistiska stil.

Det var under denna tid (1901) hon målade självporträttet. Naturligtvis påverkades hon av det samtida danska porträttmåleriet, men enligt Rausing, visar hon de första försiktiga tecknen till friare penselskrift, vilket pekar fram emot kommande utveckling och dessutom visar att hon var mottaglig för annat än guldålderns målarkonst . Att måla ett självporträtt måste vara något av att möta en betraktare, att uppleva sig sedd eller kanske hur man blir sedd. När Ester Almqvist målade sitt självporträtt var hon säkert medveten om betraktaren. Hon fäster blicken mot oss med allvarligt ansikte, slutna läppar, en lätt rynka vid ögonbrynen och en vänlig glimt i ögonen. Hennes intensiva personlighet lyser igenom i detta chosefria porträtt. Hon uttrycker medvetenhet, värme och självkänsla, men också en slags inre oro som är svårare att beskriva. Det är ett realistiskt vardagsporträtt. Bilden präglas av största enkelhet och sympati.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hon agerar ingen annan än sig själv.

Ester Almqvist berättar förhållandevis lite om sitt måleri i sina brev till mor och syster under vistelsen i Danmark, men desto mer detaljerat berättar hon om vardagsepisoderna, om umgänget, om utflykterna till Köpenhamn mm. Hon nämner alltså inte självporträttet i något av dessa brev. Det enda alster som kommenteras är några teckningar som hon skickar hem för utställning. Hon berätta vidare att hon finner stor glädje att se alla de danska målarna på ”frie udstilling”. Situationen var densamma i Danmark som i Sverige. Konstnärer från de fria skolorna stod i opposition mot den ålderdomliga Konstakademin. Det är tydligt att Ester Almqvist blev starkt påverkad av danskarnas måleri. Hon utvecklar ett känsligt valörmåleri och intresserar sig för okonventionella porträtt och gruppbilder.

AllemanslandSamma år visades hennes första mästerverk ”Hängbjörken på världsutställningen i Paris, påföljande år i München år 1903 i Göteborg och Köpenhamn samt i St. Louis 1904. Vid sistnämnda tillfälle belönades hon med bronsmedalj. Trots dessa framgångar och att hon uppmärksammades av tidens ledande kritiker, blev hennes konstnärsbana fylld av prövningar och hennes namn under några decennier nästan bortglömt. Under perioden 1901-1912 är Ester Almqvist bofast på den lilla herrgården Fogdaholm i Småland tillsammans med modern. Denna plats är på sommaren en blommande idyll och hela tiden känns den danska traditionen levande i Esters måleri från denna period. I Parken är en sådan bild. Här återges en lugn och stilla vrå i världen. De höga träden med sina stränga stamvertikaler i bakgrunden bidrar till lugnet. Kronorna avtecknar sig i silhuett mot den ljusa kvällshimlen ungefär som hos den skånska kollegan Ellen Trotzig och ljuset fångas upp av den vita trädgårdssoffan som nästan blir ett levande väsen som hos Hammershöj.

1906 är ett lyckligt målarår för Ester Almqvist. Modern är centralgestalten och favoritmodellen på Fogdaholm. I målningen Aftonljuset ser vi Augusta, den gamla prästänkan, läsande sin bibel i skenet av en ensam ljuslåga. I denna bild härskar en rofylld andakt. Nu kommer genrebilderna, ömsinta porträtt av modern, figurstudier eller familjegrupper som tar upp den danska traditionen med dess finstämda valörmåleri och dess vardagstrivsel. I Aftonljuset och Vid kaffebordet leker hon med ljus och skugga och tilldelar skuggan en symbolisk betydelse i tidens anda. Här vilar något av det tunga allvar som för Ester stod i skarp kontrast mot de ljusa, fria åren på Valand med konstnärskamraterna. Det kan inte ha varit lätt för henne att koncentrera sig på det konstnärliga arbetet under dessa år tyngda av hemmadotterns dåliga samvete. Ändå var hon privilegierad såtillvida att modern tycks har haft den största förståelse för konstnärsdotterns behov.

Att åren på Fogdaholm varit av största betydelse för Esters mänskliga och konstnärliga utveckling går inte att betvivla. Hon var född med ett svårt handikapp, en totalt deformerad rygg och därmed följande komplikationer. Men om hon till det yttre var liten och vanskapt hade hon i gengäld en inre styrka och mod som bar henne över de flesta svårigheter. Hon hade tidigt känt en dragning åt Christian Sciencerörelsens budskap och tagit fasta på dess s.k. mind cure som hon några gånger sökt sig till. ”Jag målar, det håller i alla fall själen frisk”, säger hon om sig själv. Filosofen Rollo May menar att för att människan ska kunna vara och bliva är modet en nödvändighet. Det är grunden för förmågan att gå vidare trots svårigheter. Det skapande modet är att upptäcka symboler och mönster och det är framför allt konstnärer som gestaltar och visar fram nya former. Människan övervinner oro och ångest eller ängslan genom att konfronteras med känslan och därmed vara kreativ och skapande. Men 1908 befinner hon sig i akut kris och tvingas uppsöka läkare som konstaterar att hennes tilltagande hjärtbesvär bör ses i relation till hennes deformerade skelett och hennes puckelrygg.

Efter en lång sjukdomsperiod återkommer Ester till sina landskap, där vatten och träd är viktiga bildelement liksom monumentala insjölandskap eller slättbilder som Höstplöjning på maden 1911 med en vemodigt dämpad och nästan högtidlig stämning. Här har det regionala blivit nationellt. Den svenska nationalromantiken känns levande och landskapet som ett själstillstånd är alltjämt tidens tecken I likhet med de skånska kollegerna Tora Vega Holmström och Ellen Trotzig går hon in i landskapet, söker dess egenart, dess inre själ. Dessa konstnärer för en dialog med landskapet. Varje detalj ges sin betydelse, samtidigt gestaltas en helhet. Horisonten är ofta hög och horisontlinjen där jord och himmel möts är viktig. På samma gång blir solens uppgång och nedgång motiv som återges, eftersom det betecknar jordens möte med himlen men också cyklisk tid − förändring och återkomst.

Olympiaåret 1912 aktiverade konstlivet i Stockholm med en rad utställningar och till de mest uppmärksammade hörde Konstnärsförbundets, vilken blev föremål för kommentarer från en yngre generation som menade att den kvardröjande nationalromantiken i 1890-talets anda var förbrukad. På egen hand hade Ester Almqvist kommit till liknande resultat. Hon hade ställt ut flitigt i olika sammanhang och ofta fått sälja det hon kunde måla samtidigt som hon förträngt det hon ville uttrycka i sin konst, då hon ibland på grund av sin tekniska skicklighet, befann sig för nära ren avbildning, vilket inte är detsamma som konst, något saknas, men vad? Hon är en sökande människa. Kanske känner hon intuitivt behovet av en mer extrovert hållning, men hon känner ingen stimulans utifrån, eftersom hon inte får möjlighet att besöka den internationella expressionist- utställningen i Köln, årets stora och mycket omskrivna händelse i konstlivet.

Efter en lång sjukdomsperiod återkommer Ester till sina landskapÄnnu skulle det dröja något år innan Ester Almqvist vågade kasta loss och söka in på nya vägar, fastän hon kände att det var dags. De yttre omständigheterna kom att bli avgörande. Det stora omslaget i henne liv och konst kom omkring 1913-14 dvs. vid tiden efter moderns bortgång, vilket kom att innebära stora förändringar i Esters yttre levnadsförhållanden. Hon flyttade nu från Fogdaholm till Aneby, ett litet stationssamhälle i närheten. Hon som så ingående och kärleksfullt målat så många stilla hörn och intima porträtt av danskt kynne blir plötsligt intresserad av gamla godsvagnar, stationskåkar och sågverk. Den slutna helgdagsstämningen övergår i öppen vardag. ”Jag har alldeles klart för mig att jag aldrig borde ha blivit målare”, säger Ester i ett brev till sin syster, där hon också jämför sig med van Gogh och berättar att hon läser om hans liv i en bok med fina illustrationer. Hennes oljemålning Sågverket decembersol, signerad 1914 är målad i van Goghs anda. Samma glödande patos, samma intensitet i penselföringen, samma brinnande middagssol. Tekniken är närmast neoimpressionistisk, en teknik som låg i tiden.

Först omkring 1915 säger hon sig ha upptäckt den moderna konstens idé men redan den 2 december 1912 jublar hon: ”Jag målar nu för brinnande livet, har idel nya tavlor igång i ett modernt manér”. Från den stämningsmättade skymningsidyllen och de storslagna landskapen med de vida horisonterna har Ester Almqvist nått fram till en konstnärlig frigörelse som står i samklang med yttre omständigheter men i grunden bottnar i ett inre behov. Hon hade dessutom fått inbjudan att delta i Baltiska utställningen, vilket säkert skulle stimulera henne till nya krafttag. Även om hon deltog som utställare får hon inte möjlighet att se vad som i övrigt visades. Första världskriget stängde gränserna och omöjliggjorde studier utomlands.

På sensommaren 1917 kom Ester Almqvist för första gången till Skåne, där hon fann sig väl tillrätta hos Tora Vega Holmströms föräldrar på Hvilans folkhögskola. Själv beskriver hon silverdimmornas lockelse, det mjuka silverdiset över den vida slätten, den trädkantade vägen till Lund, närheten till Malmö med hamn och hav. Att Ester Almqvists konstnärliga mognad var en långsam process har troligtvis sin förklaring i bristen på stimulans utifrån. Bortsett från några korta utlandsresor varav en till Berlin 1905 skulle det dröja till 1921-22 innan hon kunde resa utomlands. Nya impulser samlade hon då under en längre vistelse i norra Italien. I synnerhet tycks kyrkorna och museerna i Florens ha fångat hennes intresse. Lärdomarna från Uffizierna bekräftade hennes egna erfarenheter i fråga om färgteori − hon tycks ha litat mera på de gamla mästarna och deras sätt att använda sig av ett fåtal färgpigment än neoimpressionismens företrädare. Hos Caravaggio upptäckte hon vad hon kallar en mörk passionerad färg i svart, violett, rött eller svag rosa, vilka återkommer som dova anslag i hennes senare måleri. Denna resa blev av största betydelse för hennes kommande måleri.

Man kunde ha väntat att hon efter sin Italienresa i likhet med andra svenskar skulle ta fäste i ett tidstypiskt måleri i den nya saklighetens anda. I stället återknyter hon till sitt tidigare valörstudium men med en ny friare penselskrift. Efter hemkomsten från sin andra stora utlandsresa, vars mål är Paris 1925 och som sedan sträcker sig ner till södra Frankrike, bearbetar hon sitt skissmaterial. Samtidigt tar hon nytt fäste i nordvästra Skånes hörn, där landskapet knyter an till samma inspirerande kurvatur som kännetecknat sydländska alpsilhuetter hon minns från sin resa. Ofta låter hon djur och människor röra sig i detta landskap, men hennes mest expressiva målning från denna tid är ett renodlat stycke natur. Ljungbackarna i Grevie som helt och hållet lever på sin klassiska monumentala enkelhet och interna färgglöd − så eruptiv men på, samma gång så väl disciplinerad. Det är en förtätad bild som glöder av liv trots sin tunga färg. Behovet av stegrade uttrycksmöjligheter bryter naturalismens ram. Hos Tintoretto och hans krets fanns också den glöd under dämpade färger som präglar detta mästerverk. Denna målning är en av höjdpunkterna i hennes 20-talsmåleri.

Från och med 1927 blir den dramatiska arbetarskildringen Ester Almqvists huvudtema

En ny motivkrets odlar Ester Almqvist i Ronneby, där hon fascineras av ån som flyter ut i havet ut i det oändliga liksom döden. Båtar, fiskare och sjöfolkblir här allt viktigare bildelement. Arbetande människor i full verksamhet fångar hennes uppmärksamhet. Hon samlar i sina skissböcker material till de bildsynteser som växer fram på dukar och pannåer. ”Jag måste kunna motivet utantill, teckning och färg så att jag kan gå på utan tvekan.” Ur de hundratals förstudierna växer kompositionen intuitivt fram. Den visar en strävan att i allt stramare syntes fånga allt mer av liv. Motivet intensifieras och fördjupas. Färgen kan dämpas ner till ett förandligat samspel av valörer, men glöder desto intensivare under ytan. Detaljerna arbetas bort; det väsentliga förstoras och får växa upp. Bilden är på samma gång allmängiltig och tidlös. Lingonplockerskor på Hallandsås liksom hennes olika versioner av Potatisplockare och Skördearbetare är goda exponenter för denna period. Även inför dessa motiv förs tankarna till Tintoretto. Den tredje stora utlandsresan 1928 till Norditalien och hem över Frankfurt ger näring åt det redan påbörjade.

Från och med 1927 blir den dramatiska arbetarskildringen Ester Almqvists huvudtemaEster Almqvist har en gång liknat det sydfranska landskapet vid en symfoni. Inför hennes verk får man ofta idéassociationer som söker anknytning i musikens värld.

Vistelsen i den sydfranska hamnstaden Sanary karakteriserar målarinnan som sin islossning. Och skisserna vittnar om inspirerat arbete av okuvlig intensitet. Gatuarbetarna blir hennes mest inspirerande modeller. Målningarna och inte minst teckningarna − av arbetare i arbete vittnar om skarp iakttagelseförmåga, känsla för rörelse, för komposition, men knappas något socialt patos. Hennes vilja att uttrycka sig i konst hade inga biavsikter. På ett vilohem i Vittsjö arbetar hon med brinnande energi efter sin efter hemkomst. Med stigande ålder och tilltagande orörlighet i förening med ständigt återkommande infektioner, finner hon i allt högre grad utlopp för sin livslust genom att skildra rörelse och rytm. Då hon efterhand finner att den rytm hon söker intensivast tecknar sig i arbetet, särskilt kroppsarbetet på åkerfält, vid bryggan och fabriker, i hamnen och på bryggor blir hennes konst social i ordets vidaste bemärkelse. För henne var det inte längre nödvändigt att själv kunna röra sig, hon kunde ändå ha en känsla av upplevelser och förflyttningar. Allt rörde sig ju kring henne, och alla rörelser de själsliga framför allt hade kommit så mycket närmre. Hon tyckte sig leva i ett centrum av spänning. Man kunde tycka att det låg något patetiskt i detta envisa fasthållande vid livet, men det hade hela tiden varit Ester Almqvists kännetecken. Hon sökte de eviga värdena. Hennes lugna förtätade figurkomposition Sammankomsten målad i Daumiers anda, stämmer till eftertanke.

Vi kan njuta av ett konstverk eller betrakta det med vördnad men vi kan aldrig reda ut hemligheten med det. Det sublima spränger skönhetens gränser och denna upplevelse har man inför det som är så stort att det nästan överskrider mänsklig fattningsförmåga.

Ester Almqvist var som en orolig flyttfågel och inte förrän 1920 blev hon bosatt i Lund och de sista åren 1930- 31 präglas av febril verksamhet. Från sitt fönster vid Stortorget fångar hon i sitt skissblock det myllrande myllrande folklivet som passerar förbi. Men samtidigt framträder som hjärtpunkter i hennes konst, bibelparafraser som Noaks tackoffer och Lustgården. Ju äldre och kroppsligen klenare Ester Almqvist blev, dess mer livsbejakande blev hennes konst. De tidigare årens lyriska landskapstolkning inspirerad av kamraterna i konstnärsförbundet, efterträddes av ett uttrycksfullt måleri, där man kan spåra likheter med bl. van Gogh. Hela hennes liv hade varit en serie uppbrott, konstnärliga såväl som bokstavliga. Den sista verksamhetsperioden är förlagd till olika delar av landet; trakter kring Vätterns strand, Skälderviken med vida havsutsikter och Kullens monumentala silhuett i fonden. Det ständigt starkare kravet blir för Ester Almqvist att i hela dess rikedom och djup finna den innersta rytmen i naturens och människornas strävan och att lyfta den till konstnärlig klarhet. I träsnitt och litografier renodlar hon sin linjerytm och hennes senaste måleri präglades av hennes lidelsefulla önskan att uttrycka vad hon djupast kände, allt som hörde hemma i hennes inre värld.

Som konstnär hör Ester Almqvist hemma bland dem som banade väg för modernismen i Sverige. Hon blev uppmärksammad av samtida kritiker men ändå har hennes namn förblivit ganska okänt. Det var inte lätt att var kvinnlig pionjär och ännu svårare om man bodde i provinsen långt från huvudstaden. Som en glädjande överraskning kom 1992 nyheten att Förenta Nationernas postadministration beslutat illustrera den tjugonde artikeln för de mänskliga rättigheterna, den som handlar om den fria mötesrätten med ett frimärke som hämtat motivet från Ester Almqvists Sammankomsten.

Mest avgörande för att vissa äldre konstnärer är förhållandevis okända hänger samman med de outtalade lagar som styr både konstkritik och konsthistorieskrivning, vilka marginaliserar de kvinnliga konstnärerna och deras insatser. Detta drabbar inte minst kvinnorna inom modernismen, eftersom, enligt dess ideologiska bas, kvinnor per definition inte kan tilldelas en skapande funktion. Även om äldre konstnärers verk inte kan ge svar på vår tids frågor säger de ändå något om den tidens konstklimat, konstsyn och verklighetsuppfattning.

Agda HolstDet konstnärliga intresset för människan hade Ester Almqvist gemensamt med sina kolleger Tora Vega Holmström och Ellen Trotzig. Deras tidiga måleri var inriktat på det närliggande på människan och hennes miljö. Alla tre tar sig konstnärliga friheter med det skånska landskapet runt Kåseberga som fascinerar dem med sina monumentala rytmer och får dem att känna vind och vågor i samspel. Dessa målarinnor hade ett gemensamt, de stod för en vital förnyelse av den svenska 1900-talskonsten och de påverkades av expressionismens radikala färg – och formuppfattning. Alla ville skildra verkligheten som hela tiden är föränderlig. Det gällde att finna en form för denna verklighet och förmedla upplevelsen i sig. Samtida kolleger, inte minst de manliga visade ofta uppskattning av de tre målarinnorna, medan samtida kritiker särskilt de uppsvenska ibland negligerade eller förhöll sig kritiska. Tora Vega, Ellen och Ester var alla starka personligheter. De stimulerade varandra och trodde på varandras förmåga att skapa.. De är relativt okända även för en konstintresserad allmänhet. Det kan bero på att de kvinnliga konstnärerna inom modernismen ännu är alltför lite utforskade. Deras verklighet, deras syn på livet och världen och deras vägar att gestalta denna verklighet sammanföll inte alltid med deras manliga kamraters.

Att tillhöra en grupp har stor betydelse i samband med konstnärlig kreativitet som annars gärna betraktas som en individuell insats. Konstnären är i hög grad beroende av sina kolleger, sin publik och sina kritiker. Kanske var det det hätska manliga föraktet och motståndet en anledning till att de kvinnliga kollegerna sökte hålla ihop och hjälpa varandra, inte bara konkurrera vilket ligger nära till hands i detta egocentriska yrke.

Ester Almqvist älskade livet och det är därför naturligt att nature morte - motivet så gott som saknas i hennes verk. Hela hennes liv var kamp, hård men inte bitter. Själv tvekade Ellen Almqvist aldrig att spänna bågen så högt hon förmådde och hon offrade allt för sin konst, den som i ett monumentalt frimärksformat till sist skulle föra hennes namn långt utanför Sveriges gränser. Enligt hennes testamente fick konsthistorikern Nils – Gösta Sandblad i samråd med Tora Vega Holmström ansvaret för den konstnärliga kvarlåtenskapen.1 juni 1934 skriver Tora Vega Holmström till Agda Holst: ”Ester är död och begraven men mycket levande. Jag får mycket att tänka på i samband med hennes kvarlåtenskap den konstnärliga. Där är mycket jag nu får behålla för mig själv, det är som om var nära stående som dör tar med sig ett stycke av ens liv”.

 

Lena Månsson       

Ur arkivet

view_module reorder

Percy Bysshe Shelley - en glömd poet

I Anthony Burgess roman A Clockwork Orange har den mest korkade av ultravåldsligisten Alexs kumpaner, Dim, en mask som föreställer "a poet veck called Peebee Shelley".

Av: Björn Kohlström | Essäer om litteratur & böcker | 05 juli, 2008

Visionära rum

Vi behöver alla våra visionära rum. En förening hyr en lokal och verksamheten frodas. Ett företag bygger, växer och producerar. En församling lånar ett rum och samlar de troende. Ibland ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 06 augusti, 2012

Cyborger och diskurser

Vilken roll kommer cyborgens identitet spela i framtida kontexter när det inte längre finns något diskursivt kön som upprätthåller sociala och mellanmänskliga relationer? Eller snarare, vilka problem uppstår i människans ...

Av: Lejla Fazlic | Agora - filosofiska essäer | 01 juni, 2013

Sandra Bengtsson Stiskalo, Dikter

Sandra Bengtsson Stiskalo. Skriver sedan länge dikt men numera även prosa, processen är maklig men kontinuerlig och hon välkomnar dess krav om större utrymme. På hemsidan www.stiskalo.com skriver hon om ...

Av: Sandra Bengtsson Stiskalo | Utopiska geografier | 26 december, 2011

Staffan Hellstrand och Roger Karlsson, foto Linda Berg

Dundersuccé på musikaliskt jubileum

Roger Karlsson är en sympatisk artist, som skriver fina texter med bra melodier. Roger Karlsson är en punkare med massor med energi

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 03 oktober, 2016

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 10 maj, 2017

Nina Ahlzén. Gårdsten

Nina Ahlzén bor i Göteborg. Skriver regelbundet för Dagensbok.com och medverkat i diverse antologier. Har tidigare utkommit med två diktsamlingar "Man kan inte mota en gryning", Pupill Förlag och "Och ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 24 mars, 2014

lunanuova. Foto: Gilda Melodia

Bortom det tänkta i en tankes poetik

”… men förhållandet kvarstod: han blev aldrig sig själv, aldrig frigjord, aldrig en avslutad individ. Han förblev en mistel, som icke kunde växa utan att bäras upp av ett träd; ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 05 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.