Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | 23 november, 2013
Kulturreportage

Det urolige sinn. Del I

Innledning Artikkelen miner om tre ulike oppfattelser om menneskesinnet, der den enkelte oppfattelse utgjør et element i en mer omfattende teori om hvilke ting som fins i universet. Det gis, etter ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | 28 december, 2016
Gästkrönikör

Donald och Melania Trump

Dynastin Trump

Gwenda Blairs “The Trump: three generations of Builders” som gavs ut för femton år sedan har när den kommit på nytt utökats med en del sidor och fått några extra ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Tora Vega Holmström − en skånsk europé



Hos Goethe fann Tora Vega de eviga sanningarnaTora Vega Holmström var inte bara en målare som gick i spetsen för nya konstriktningar, hon var också litterärt begåvad och skrev tusentals brev, framhåller konstvetaren Birgit Rausing i sin stora monografi, från vilken jag hämtat flertalet uppgifter. Boken bygger helt på Tora Vega Holmströms livslånga och vittomfattande korrespondens. I förordet poängterar Birgit Rausing att hon velat skriva en levande bok, vilket den även blivit. Därför är det Tora Vega själv som kommer till tals i boken, hennes tankar, funderingar och livserfarenhet. Det är också en beskrivning av villkoren för kvinnliga konstnärer vid förra sekelskiftet. Dessutom erbjuder skildringen en levande bild av svenskt konst- och kulturliv vid tiden från 1800-talets slut och fram till Tora Vegas död 1967.

Tora Vega Holmström föddes de 2/3 1880 i Åkarp, ett litet samhälle utanför Lund. Hennes far Leonard Holmström har kallats den svenska folkhögskolans fader och var föreståndare för Hvilans folkhögskola. Modern Hedvig, var konstnärlig och musikalisk och födde sex barn. Tora Vega var näst yngst i syskonskaran, brodern Carl Torsten som även han blev konstnär var yngst. Hon växte upp i ett varmt, harmoniskt, gästfritt och intellektuellt hem. Föräldrarna lärde henne att finna de andliga värdena, en sanning som skulle följa henne livet ut.

Vid tiden för sekelskiftet spelade verksamheten vid folkhögskolan en betydande roll i folkbildningens tjänst och Leonard Holmström såg till att Hvilan blev ett centrum för traktens begåvade ungdomar såväl som för den tidens lärde i Lund. Det var mestadels jordbrukarfamiljer som skickade sina söner till doktor Holmström. Men till de enstaka kvinnliga lantbrukseleverna hörde bl.a. en som blev nära vän till Tora Vega, Hanna Larsdotter, senare gift med Ernst Norlind på Borgeby slott. Denne konstnär skulle även bli betydelsefull för Tora Vega i framtiden. Ernst och Hanna skapade på Borgeby en kulturell högborg i Skåne, celebra gäster blev bl.a Ellen Key, Paul Bjerre, och konstnärer som Axel Törneman och Tora Vega Holmström. Särskilt viktigt för familjen var umgänget inom det skånska kulturlivet med filosofer som Hans Larsson, författare som Anders Österling och Ola Hansson.

Tora Vega ritade och målade mycket som barn och gömde sina teckningar bakom pianot, där en syster hittade dem och hon skickade några till Carl Larsson för bedömning. Larsson såg visserligen en talang men underströk: ”Ett av det allra viktigaste har hon emot sig och det är hennes kön”. Att Tora Vega var kvinna skulle, enligt Carl Larsson, så gott som omöjliggöra hennes chanser att bli en bra konstnär. Trots Larssons konservativa inställning blev han senare en vän till familjen och Tora Vega. Hon lät sig inte avskräckas och efter förberedande studier i Köpenhamn skrevs hon in på Valands målarskola år 1900. Den Parisskolade Carl Wilhelmson var en lärare som kom att väcka henne till medvetande om färgernas vitala betydelse och att skilja mellan kalla och varma färger. Men medan Carl Larsson hade svårt att ta sina kvinnliga elever på allvar så behandlade Carl Wilhemson sina manliga och kvinnliga elever som likvärdiga och kom därför aktivt att bidra till kvinnornas konstnärliga frigörelse.

Kanske berodde Wilhelmsons liberala kvinnosyn delvis på att han var yngre men även att han kom från Bohuslän, där kvinnan på grund av mannens ofta långa frånvaro till sjöss skaffade sig en unik ställning. På Valand knöt Tora Vega livslånga vänskapsband. Under ungdomsåren var det Hanna Borrie, pionjär inom det svenska träsnittet som stod henne närmast. Bland de samtida manliga kolleger som bl.a. Ivar Arosenius, Carl Kylberg och Axel Törneman var det endast den sistnämnde som väckte beundran hos Tora Vera. På hans inrådan, och genom Ernst Norlinds förmedling fick hon sin fortsatta utbildning 1903 på österrikaren Adolf Hölzels skola i Dachau, ett centrum för sekelskiftets syntetiska och vemodsfyllda stämningsmåleri. Hölzel föreläste om färgernas harmoni och uttrycksmöjlighet. Hans tolvdelade färgkrets grundades bland annat på Goethes färglära, neoimpressionisternas kolorism och vetenskapliga avhandlingar om spektralfärger. Enligt Birgit Rausing hade Hölzels färgteori största betydelse för Tora Vega Holmströms fortsatta utveckling. Men efter flera år med primitiva arbetsförhållanden i kyla och fukt behövde hon vila och vård. Den reumatiska sjukdomen som hon drabbats av fördystrade hennes liv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Porträtt av Maria Blanchard, 1921Sommaren 1904 mådde hon dock bättre och efterfrågades som tolk på Borgeby där Ernst Norlind agerade värd. Redan då var det skånska godset en mötesplats för kulturpersonligheter och genom Ellen Keys förmedling gästades Borgeby av skalden Rainer Maria Rilke. Den språkbegåvade Tora Vega var ovanligt beläst i tysk litteratur och mötet med Rilke blev inledningen till en arton år lång vänskap och brevväxling. Birgitta Rausing skriver att hon frågat Tora Vera vad de diskuterade den första kvällen. Svaret blev helt kort: ”Goethe”, men att samtalet urartat i en dispyt, där den förnäme gästen ångrade sina kategoriska uttalanden om Goethe som Tora Vega närstuderat och hyste den största beundran för. I flera brev uttrycker Rilke sin aktning för hennes stilistiska förmåga och Rausing menar att han tagit djupa intryck av fröken Holmström. Mötet resulterade i en långvarig om än sporadisk brevväxling dem emellan 1904-22. Det var inte fråga om förälskelse utan om en intellektuell gemenskap mellan bildkonstnär och en författare på grundval av deras likartade värderingar av konstnärskapets innebörd.

Hos Goethe fann Tora Vega de eviga sanningarna och hon dryftade dem gärna med likasinnade. Till dem hörde Anders Österling, den ende i kamratkretsen som kom henne verkligt nära, han var god vän till brodern Torsten, senare känd under signaturen CTR. Tora hade känt Österling några år och deras vänskap var grundad på stark sympati och ömsesidig respekt och beundran. Österling bad henne att illustrera diktsamlingen ”Årets Visor” som blev hans litterära genombrott. Tora Vega fick också fin kritik för sina ”små mästerverk av fantasi”. Men hon avvisade den brådmogne poetens ”vädjan om kvinnlig ömhet”. Livet igenom valde hon bort kärleken till förmån för konsten. Tora Vega hade föresatt sig att värna om sin personliga integritet, hon ställde höga krav på sig själv och ville hålla vägen fri − den väg som ledde mot konstnärliga mål.

Ernst Norlind hade varit med om att grunda Skånska Konstnärslaget, i vars krets Tora Vega kom att debutera 1906 med sin porträttmålning Sibyllan där hon ännu dröjde kvar i det provinsiella dunkelmåleriet med Rembrandt som förebild. Initiativet till debuten kom förutom från Norlind även från Anders Österling och Axel Törneman. Vännernas uppmuntran kom att bli avgörande för den unga målarinnan. Signalerna till en ny friskare färgsyn hade hon dock uppfattat på konstnärsförbundets minnesutställning 1905 i Stockholm, där hon hos Bruno Liljefors iakttagit en giftigt grönglänsande färg som blandad med gult långt senare skulle komma att dominera hennes mogna måleri.

Att vara kvinna och konstnär i början av seklet innebar många prövningar. Tora Vega kämpade för en rättvisa mellan könen − kvinnliga konstnärer skulle ha samma möjligheter, ansåg hon, som sina manliga yrkeskamrater att bli erkända, förutsatt att deras begåvning var jämbördig. Tora Vega är medveten om att äktenskap är ett hinder för att fullfölja de egna visionerna. Hon var länge beroende av ekonomiskt stöd från familjen men fick uppleva att lillebror Torsten fick företräde vad gällde utbildning. Istället gav en konstnärsväninna henne ett lån så att hon kunde resa till Paris. För den mänskliga mognaden och den fortsatta intellektuelle utvecklingen såväl som den kvinnliga frigörelsen spelade Parisvåren 1907 en betydande roll.

Hela tiotalet fortsatte Tora Vega ett kringflackande liv med längre vistelser i Skåne, Norrland, och Stockholm för att se Axel Törnemans konst som hon vid detta tillfälle fann så stark att verkligheten ”vissnade”. Påföljande år såg hon där, strax före avresan till Finland, Carl Wilhelmsons färgstarka friska, spanska målningar − men framför allt var det återigen Törneman som gjorde djupast intryck och som hon hade kvar på näthinnan, då hon anträdde sin resa till Finland. Det konstnärliga utbytet med Gallen – Kallela tycktes inte spela så stor roll som hon väntat, men mötet med den finska naturen och människorna i fjärran ödebygder inspirerade till fortsatta naturstudier

I Stockholm fick hon periodvis en ateljé och där framställdes 1913-1915 målningen Främlingar. Såväl stilistiskt som innehållsmässigt är den att beteckna som en milstolpe i hennes livsverk. Den föreställer en moder med barn och illustrerar en väsentlig sida i hennes konstnärskap − exotismen, dragningen mot det fjärranliggande, färgstarka och samtidigt mystikmättade. Hon ger sig här i kast med allt djärvare koloristiska motsättningar, hela tiden med Törneman som inspiratör. Det är lyskraften i hans färg och den monumentala helheten som hon eftersträvar. Liksom för att understryka det geografiska avståndet mellan åskådaren och modellerna har Tora Vega ställt dessa mot ett indiskt draperi som fond. Deras egen upplevelse av främlingskapet är skildrat med djup inlevelse på ett sätt som gör målningen tidlös och till en allmängiltig symbol för människosläktets alienation. Modern bär detta främlingskap som en tung börda, som vore hon ansvarig för generationens och världsrymdens otrygghet. Den uttrycksfulla distinktionen mellan moderns introverta, ödestyngda ansikte och barnets undrande fjärrskådande blick uppmärksammades av Rilke.

figurkomposition 1916Han skriver till Tora Vega: ”Det finns något stort i era Främlingar, sedan igår har jag dem framför mig och jag lever mig in i bilden och jag uppfattar den tragiska räckvidden hos dessa varelser, som inte bara måste bära och uthärda sitt eget öde utan också hela världen.” Han skriver att kvinnans mörka slutenhet kommer sig av att det inte finns något för henne därutanför och att det är hon som måste vara allt. Han fortsätter: ”Men det som grep mig såsom ännu klarare uppfattat är barnet! Barnet som trots allt blickar ut i en främmande värld, utan att vare sig känna eller känna igen den. För mig är barnet det mest betydelsefulla i Er tavla, färgen har frigjorts och kommit till det starkast möjliga andliga uttryck för Er rena och stora livserfarenhet. Jag kan inte säga mer om detta − här är ju slutligen det skrivna ordet blott otillräckligt och Ni märker nog att vi inte behöver det för att gemensamt glädja oss över det vi så härligt upplever”.

Det är inte helt lätt att begripa vad Rilke menade men för Rilke var tolkningen av barnet i målningen det centrala. Kanske kände han av olika anledningar ett behov av eftertanke och analys. En ensam moder med barn − ett motiv på en gång så när och så fjärran honom personligen. Som diktare var det troligtvis sina egna barndomsupplevelser som han tänkte på. Barnet står utanför den uttolkade världen. Det går inte att skilja mellan det förgångna och framtiden. Det lever bara i nuets verklighet men i hans tolkning ligger ändå något i grunden positivt. Där finns hopp, en möjlighet till förvandling mot något gott och förtroligt. Tora Vega tycks omedvetet ha spelat rollen av katalysator och det var i vilket fall varken första eller sista gången Rilke lät sig lät sig inspireras av en bildkonstnär. Fler länkar skulle komma att förena dessa båda konstnärer, förkärleken för Paris som de såg som symbol för alla städer i alla världar. De söker också båda två djupdimensionen i livet och kontakten dem emellan blev djup och varaktig. Under Stockholmstiden anslöt sig Tora Vega till ett kvinnligt nätverk med bland andra Siri Derkert och Vera Nilsson vilka arbetade för feminism, fred och solidaritet. Stödet från kvinnliga kolleger betydde mycket och i Skåne hade hon ett fruktbart samspel med tidigare Valandsvännerna Ester Almqvist, Ellen Trotzig och senare Agda Holst.

1920 var Tora Vega tillbaka i Paris: Genom den spanska konstnären Maria Blanchard kom hon i kontakt med de innersta kubistkretsarna. Blanchard levde i yttersta fattigdom men var en av de mest ansedda modernisterna. Kubisternas formdisciplin och dynamiska bildkonstruktion var, enligt Rausing, också av största betydelse för Holmström. Starkast och tydligast avspeglar sig detta i mästerverket Ryttaren eller Den rike ynglingen. Senhösten 1920 hade Tora Vega Holst kommit ner till Beauvallon i Sydfrankrike, där hon bland annat påbörjat detta stora porträtt som ställdes ut på Salon des Indépendants 1922. Det är en uppgörelse med krigsåren - en skildring av den invärtes förstörda människa som gått segrande ur kriget men ändå fylld av leda, bitterhet och anklagelser. Hon berättar i sina brev om en europeisk överklassyngling som hon velat gestalta i hans dubbla roll av offer och förtryckare. Den rike ynglingens familj ägde vidsträckta jordegendomar som spände över högslätter och öknar som för Tora Vega representerade oändligheten. Afrika - svärmeriet låg visserligen i tiden men Tora Vega drevs av sin egen nyfikenhet på det nordafrikanska landskapet som modellen berättar om och som hon ville måla som en fond till porträttet.

Systrar, 1916Hon reste till Marseille med båt i tre dygn och kom sedan till Biskra i Algeriet. ”Jag vill så gärna gå ut i det som ingen gräns och ände har”, skriver hon 12/12 1920 i ett brev till sin syster och berättar om de två negersoldaterna som hon såg stående på en gata i Biskra utanför ett musikcafé. Det skulle dröja nio år innan de återkom i hennes målning Negrer lyss till musik. Hon hade behövt lång tid för att, uttryckt i Rilkes termer, förvandla det synliga till något osynligt. ”Landet här, öknen, kamelerna, araberna, negrerna är mig förunderligt välbekanta. Trots varningar går jag trygg ensam bland dem. Allting är som en drömuppfyllelse… Karavaner draga mot fjärran och oändligheten. Öknen blånar mot havet. Stjärnorna är ofantligt stora”. På samma sätt som Rilke var hon dock medveten om att det var Allah som var den eviga makthavaren i denna del av världen. Makten tillkommer Allah allena, har hon med arabiska tecken målat på en skylt vid modellens ena axel, och landskapet, som omger honom är en syntes av målarinnans alla reseupplevelser.

Tora Vega Holmström sände Rilke ett foto av Ryttaren som tillhör huvudverken i hennes samling, även om den där betecknar ett kortvarigt och tidstypiskt stadium. Djupare sett är den, trots det för konstnären föga mondäna maneret och den yttre kyliga objektiviteten, målad med ett engagemang, som var kännetecknande för Tora Vega Holmström. Hela 20-talet fortsatte Tora Vega sin ambulerande tillvaro. Hon höll kontakten med Hölzel i Tyskland och 1924 fick hon nya lektioner i färgharmoni: ” Han dikterar färg för mig och jag tecknar”. Därefter började hon i många år dagen med intuitiva experiment i pastell, ett slags skalövningar. Och när ledsjukdomen hindrade henne från att hålla pensel var kritan en utväg. I pastellen är hon pionjär inom det abstrakta måleriet och når ibland oanad styrka och färgklang, enligt Birgit Rausing. De impulser hon fick under sina Parisvistelser spelade en avsevärd roll inte minst för den regionala Skånekonsten. Redan i hennes måleri från 20-talet förekommer abstrakta former. I porträttet Cilia (1937) finner man dessa i bakgrundens färgspektrum av klara röda, orange, gula, lila och blå färger. Mot dessa framträder Cilias gulgröna ansikte och gröna blusliv: Som så ofta i sina porträtt har Tora Vega skildrat en människa i ett förandligat tillstånd. Kontrasten mellan den statiska passiva modellen och den rörliga aktiva bakgrunden är påtaglig. Hon avbildar alltid figurer i vila - allt skulle bli ”med ro” för att använda hennes eget uttryck. Till grund för porträttet ligger ett foto eller snarare minnesbild av en avlägsen släkting, dock inte en realistisk sådan utan en fri tolkning baserad på en vision av kvinnans utseende. Modellen är framställd mot en mönstrad bakgrund inte helt olik färgerna i en skånsk röllakansväv. Cilia har sin hemortsrätt i Skåne fastän hon på samma gång representerar något allmängiltigt, tidlöst. Hon kan sägas vara prototypen för den introverta, meditativa kvinnan, hon som resignerat inför livets outgrundlighet.

Tora Vega var besatt av färg och kunde, vällustigt beskriva nyanser: Svartmörk-purpurfärgade auberginer på starkt gredelin botten mot grönt i olika nyanser, ett litet vitgrönt äpple och ett gråaktigt plommon till sällskap. Under 30-talet berikades hennes måleri med en ny jordnära och sinnlig färgglöd. Detta i samband med en målarsejour i Marseille som Tora Vega beskriver i en tidningsintervju:”Jag älskar Provence, dess glada människor, klara solsken och skarpa färger. Man får lust att måla när man strövaromkring i Vieux Port, den gamla stadsdelen i Marseille med dess vimmel av folk i olika kulörer.

Här hittade hon sin favoritmodell Catherine som tycktes komma som en skänk från ovan i rätt ögonblick. Hon var en profan madonna som födde sju barn och som Tora Vega räddade ur slummen. Medan den svenska konstens ensamma mödrar, Siri Derkert och Vera Nilsson, med kraft och inlevelse ägnade sin konstnärliga strävan åt att i bild finna uttryck för moderskapets lycka och vedermödor försåg ödet Tora Vega med en konstnärligt inspirerande familj. Hennes längtan att åter måla moder med barn fick ny näring och gestaltningen av motivet var långt ifrån den svårmodigt slutna och inåtvända modern i Främlingar från 1913. Här framträdde i stället den sinnliga glöden i Catherine och hennes barn. Målningen Lindebarnet, som Tora Vega väntat på med en moders inlevelse skulle komma att bli föremål för många tolkningar och minnesbilder i de djärvaste färgklanger från hennes palett − alltifrån krapplack till cinnoberrött till gult och grönt. Denna profana madonna var i Tora Vegas ögon höjd över fattigdom och smuts. Konstnären kände sitt sociala ansvar och lyckades efter många svårigheter rädda rädda mor och barn ur denna slum till ett värdigare liv i en bättre tillvaro. I skarp kontrast såväl till modern i Främlingar men även till den allmängiltiga Cilia kom den sydländska Catherine att representera en direkt verklighetsförankrad kvinnotyp. Det var hon som kom att förmedla den sinnligt jordnära livsglädjen och berätta om en mors förhållande till sitt barn. En ny expressiv vitalitet kom att dominera 30-talets figurmåleri kring moder med barn – temat. För Tora Vega Holmström liksom för Vera Nilsson representerar barnet människan. Båda konstnärernas barnporträtt präglas av allvar och högtidlighet.

Strangers 1913

Tora Vega Holmström balanserade mellan två ytterligheter. Den ena var förknippat med kunnande, den andra med ett omedvetet autonomt gestaltande. Till den senare kategorin hör hennes nonfigurativa teckningar, tillkomna genom lek med pastellkritor.1924 skriver hon om den konflikt hon upplevde när hon tog emot porträttmålningar: ”Det svåraste när man målar är att hålla vägen klar så att det kan strömma inifrån ohämmat”. Det centrala här var tydligen det spontana uttrycket i själva tillkomstprocessen − konceptionen och bilden berörde henne inte. Det finns därför inte något som talar mot att bilden kan ha existerat i någon form i hennes föreställning innan överföringen på duken ägde rum. Hans Larssons uppfattning att när konstnären vilar, så arbetar hans undermedvetna med verket, fann stark genklang hos Rilke. Filosofen menade också att tillkomsten av konstverket omfattar mycket större tankevidd än det som slutgiltigt kom till uttryck i själva Marc Chagall skriver: ”Konst verkar framför allt vara ett själstillstånd”. Man finner i Tora Vega Holmströms korrespondens ständiga bevis på att hon hela sitt liv sysselsatte sig med de stora frågorna som rörde liv och död. För henne var döden i hög grad ett realistiskt begrepp, hon hade mött den åtskilliga gånger utan att skygga undan, som vår tids människor ofta i sin ångest och rädsla är benägna att göra.

Landskapet hade varit en integrerande del av Tora Vega Holmströms figur- och stillebenmålningar, där det öppnar nya dimensioner, men det skulle dröja innan det behandlades som självständigt bildelement. Hon ansåg att naturen i dagsljus var alltför uttryckslös, vilket väl får ses mot bakgrunden av hennes ursprungliga förankring i den skånska skymningsromantiken och konstnärsförbundarnas nationalromantiska kolorism. Det blev det svala gryningsljuset eller solnedgångens varma dagrar hon helst ville tolka. Som mogen konstnär började Tora Vega intressera sig för landskapet som självständigt motiv.

Gemensamt för många kvinnliga konstnärer är att landskapet uppfattas som likvärdigt med människan, som en personlighet att lära känna, de går in i landskapet, söker dess egenart, dess djupaste väsen. Landskapsmålningarna uttrycker en kontemplativ tystnad. Hon försökte avtvinga landskapet dess hemligheter och hösten var hennes bästa årstid. I Tora Vegas senare landskapsmålningar renodlar hon landskapets helighet och inre själ.

Tora Vega skulle med tiden omge sig med ett alldeles eget favoritlandskap. Redan 1908 hade hon tillbringat några sommarveckor vid Skånes sydkust, där hon fångats av strandängarna som stupade brant i havet vid Kåseberga och 1937 skaffade hon sig en ateljébarack vid Kåseberga backar och återvände år efter till detta dramatiska landskap som hon tolkade med allt mer dynamiska och djärva stiliseringar. Rausing skriver: ”inte ett ord för mycket, inte ett överflödigt penseldrag”. Hon fick Sydsvenska Dagbladets stora kulturpris med motiveringen: ”Härstammande från skånsk kultursläkt har Tora Vega Holmström efter konstnärlig utbildning i Tyskland och Frankrike omsatt de internationella rörelserna i sin egen konst på ett helt egenartat sätt”.

I skrift har Tora Vega ofta gett uttryck åt sina känslor inför krig och orättvisor i världen, inte minst under andra världskriget då hon engagerade sig starkt för flyktingarna och baltutlämningen men annars ansåg hon i grund och botten att konst och politik borde hållas var för sig.” Att aldrig underkasta sig” blev något av ett credo för henne. Hon skrev detta i ett brev till sin gode vän Hans Larsson och syftade på att hon aldrig kunde acceptera några former av sociala orättvisor. Hennes medvetna val att aldrig gifta sig eller skaffa barn gjorde att hon kunde vara yrkesverksam som konstnär hela livet. Hon hade betraktat livet som ett stort konstverk och lidandet som en naturlig integrerande del av konstverket, nödvändig för kontrastens skull, eller för balansens. Som komplementfärgerna ropar efter varandra eller som skuggan följer ljuset. Hon tänkte som den sanna konstnär hon var.

Tora Vega kände inga gränser, hon var en pilgrim på irrfärd. Ett av hennes resmål var Carthago − i slutet av 40-talet kom hon dit. Vart hon än kom samlade hon intryck för sitt kommande måleri. I ett stilleben ”Utsikt från Carthago” från 1951 framställs vita klassiskt formade vaser och skimrande snäckor mot ett blågrönt hav som för tankarna till förgångna kulturer och ut i friheten. Snäckspiralen var en urgammal och för henne viktig symbol. Den uppträder ofta i hennes skrift liksom för att ge emfas åt det sagda. Snäckan öppnar nya dimensioner mot evighetens horisonter. Snäckspiralen betraktade hon som något av det mest fulländade hon visste. Både som människa och konstnär var Tora Vega Holmström fjärran från den isolering och provinsialism som ofta nämns i samband med Skåne. Hennes måleri sträcker sig från sekelskiftets skånska skymning till det sena 1950- talets djärva färgklanger och stränga formdisciplin som långsamt mognat under möten med konst, natur och människor alltifrån Norrland till Nordafrika. Hon var en mondän kosmopolit och världsmedborgare och kan av goda skäl kallas en skånsk europé.

 

Lena Månsson

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa       Jag sörjer; visar ej min svaghet här – jag älskar; hatet tycks min enda lag – jag handlar, utan att nämna den avsikt jag bär. Jag tyckes stum; i ...

Av: Elizabeth I | Utopiska geografier | 28 januari, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Gaston Bachelard 1965

Bachelard och den poetiska föreställningens fenomenologi

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2017

Det omedvetna och Freud

Det är en morgon i Wien. Sigmund Freud går genom sin våning klädd i badrock och tofflor. I en plötslig ingivelse greppar han sin ena toffel och kastar den med ...

Av: Johan Lundin Kleberg | Essäer | 26 oktober, 2010

När det var bättre förr

När det var bättre förr Nyligen är det femtio år sedan sista numret av Sveriges utan konkurrens bästa novelltidskrift kom ut. Någon riktig efterföljare har den aldrig fått och det är ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Bild: Anikó Bodoni Lind

Himlen – Det är tid för debatt

Efter att jag skrivit några teaterpjäser tillsammans med den numera guldbaggeprisade Mikael Segerström, var det dags att skriva en pjäs helt på egen hand. Det skulle vara en pjäs som ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 08 september, 2016

Pipor, cigaretter och fimpar i konsten

”Rökning skadar allvarligt dig själv och personer in din omgivning.”  En essä om rökning i konsten borde lämpligen inledas med en varningstext eftersom rökningen ligger bakom 90% av alla fall av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.