21. Erik

Vi tackar för den välskrivna artikeln. Efter noggrant övervägande har vi dock bestämt oss för att inte publicera den. Gerard Richter är en intressant konstnär, men hans målningar av fotografier ...

Av: Erik | 04 maj, 2012
Lund har allt utom vatten

Bild av Melker Garay

Slaktbänken

Melker Garay om den etiska värden som verkar vara skrivna i sand.

Av: Melker Garay | 30 november, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Atlantis - den sjunkna kontinenten

Det var Platon som i Kritia och sedan - fast i mindre omfattning - även i Timaios invigde det som kan kallas den längsta debatten som mänskligheten någonsin hållit. Allt började ...

Av: Guido Zeccola | 06 november, 2011
Essäer om religionen

Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | 26 april, 2015
Litteraturens porträtt

Musikens porträtt

Sten Hanson in memoriam (1936-2013)

 Sten HansonÄr utomlands när jag nås av beskedet att Sten Hanson är död. Plötsligt känns världen mindre och tråkigare. Tomrummet är lika påtagligt som det gigantiska luftrum som uppfyller katedralen i Bayeux som jag just vandrat igenom. Men här handlar det om ett metafysiskt tomrum, inte om det fysiska tomrum som Sten lämnar efter sig. Som för mig är oändligt mycket större och påtagligare. Sten Hanson var en institution, om inte ordet vore förbrukat på en massa trista inrättningar, vilket Sten var motsatsen till. Han var det konstnärliga salt utan vilket ett musikliv förtvinar. Men man visste aldrig var man hade honom. Nu har vi honom inte längre.

För ett antal år sedan gjorde jag ett försök att ringa in fenomenet Sten Hanson, Sten Hanson i toppform, så som vi vill komma ihåg honom.

Att luta sig ut ur huvudet – Om Robert Brobergs engelska skivor

Vanebilden av Robert Broberg.Pass på nu, nu säger jag det: Robert Broberg.

Där placerade jag antagligen bilder framför er inre syn av gula kassettbandspelare, blåa gitarrer och spelevinkiga, utsålda Globen-shower.

Det är den uppfattningen de flesta har av Robert Broberg idag. Möjligen utökad med några takter ur ”Båtlåt”, ”Maria-Therese” eller den frejdigt frustade refrängen till ”Uppblåsbara Barbara”. Den som var liten i början av 70-talet minns kanske också ”The Pling & Plong Show”, där en vansinnigt uppskruvad Robert Broberg i sällskap av en dysfunktionell robot förstummade och roade barnen både i och framför TV-rutan med nippriga sånger om huppegupptäcksfärder och järnvägsövergångar. (Jag älskade själv serien som barn. Nu, som vuxen och regelbunden besökare i SVT:s öppna arkiv, framstår programmet som bland det absolut underligaste jag har sett.)

Vare sig man vill det eller inte så har väl alla sin egen Robert Broberg, antingen han heter just så eller Robert Karl Oskar Broberg eller Robban eller något mycket konstigare än så. För den som hade radion på i början av 80-talet heter han möjligen Zero och förknippas med ”Vatten - stan är full av vatten”. Men jag vågar påstå att för de allra flesta är han, vad man än tycker om honom, en sångare som sjunger trallvänliga melodier på svenska. Att han haft en kortare och betydligt mer oregelbunden karriär på engelska är inte lika bekant.

Kaija Saariaho – metallarbetarens eteriska dotter

Kaija SaariahoI dag, den 27 augusti 2013, delas årets upplaga av polarpriset ut. Sett till pristagarna genom åren kan man snabbt konstatera en något beklämmande, och kanske inte så oemotsagd, slagsida åt västerländska män. Därför är det med glädje jag kan konstatera att årets pristagare – den finländska tonsättaren Kaija Saariaho och den senegalesiske musikern Youssou N’Dour – antyder en nödvändig kursändring. För drygt fem år sedan skrev jag en essä om Saariaho; med utgångspunkt i en generell frågeställning om hur man som nutida tonsättare finner en personligt förankrad syntes mellan konstruktion och emotion, och hur hon i många avseenden har lyckats med att förena detta, för många upphovsmän, estetiskt oförenliga motsatspar. Texten är något daterad, eftersom den inte behandlar några av hennes senare verk, men äger fortfarande en giltighet för de som vill få en introduktion till hennes konstnärskap.

I början av det förra seklet kollapsar tonaliteten och musiken blev enligt några förespråkare plötsligt fri. Beroende på var man stod så ansåg en del att friheten var oändlig och att detta skulle lyfta musiken till högre höjder medan andra upplevde att den hade förlorat sitt fotfäste. Det existerade inte längre en standard eller referens att förhålla sig till och denna avsaknad av tradition upplevdes på olika vis. Efter andra världskriget ville modernismen bryta med det förflutna genom att radera ut all möjlig barlast – det fanns ingen återvändo, ingen väg tillbaka, man skulle inte blicka bakåt. Upprepning och återanvändning gav inte längre någon mening och betraktades som yta och ornament. Motståndarna ansåg att detta neo-akademiska, elitistiska förhållningssätt kunde jämställas med det hårdnande, auktoritära politiska klimatet och därmed lades grunden för protester, uppbrott och manifestationer som genomsyrade stora delar av 60-talet. När dammet hade lagt sig och parollerna rullats ihop infann sig en period av resignerat lugn. I stället för att söka nya vägar försökte en del att skapa mening med det som redan fanns, det som traditionen frambringat och som utvecklingen av den samma burit med sig.

Utklädd till livet . Intervju med Little Annie

Little AnnieSom sextonåring i New Yorks förort ville hon bli artist – och började klä sig som en. "Du ser ut som om du borde stå på scen", sa någon. Hon gick upp, men hade inte tänkt på att de också skulle vilja höra henne sjunga. Men hon sjöng, och det gör hon ännu. Frida Sandström träffar Little Annie strax innan hennes konsert tillsammans med Baby Dee, på Stora teatern i Göteborg.

Jag är säkert två decimeter längre än vad hon är, Little Annie.

– Toaletten är där borta, gumman.

Hon pekar övertydligt. Dörrhandtaget är på armslängds avstånd, ändå förklarar hon som om det vore på andra sidan byggnaden.

– Där ja, sötnos. Ja, just där.

I hennes vägbeskrivning förlorar jag orienteringen. Famlar mig fram till dörren, flyttar på en väska och tappar balansen.

En spegel.

– Den har alltid varit min fiende, säger hon och betraktar dess yta, sitt ansikte:

– Fastän jag är fullt medveten om vad den gör med mig, så tappar jag bort mig så fort som jag ser in i den. Jag fastnar.

Om händer

Pierluigi BilloneTonsättaren Esaias Järnegard (f. 1983), komponerar huvudsakligen kammarmusik, och då oftast utifrån en fenomenologisk infallsvinkel. Han baserar till största delen sitt arbete på förhållandet mellan kropp och instrument, och då inte enbart utifrån de enskilda ljudens unika och direkt fysiska egenheter, utan han intresserar sig snarare för det eventuella, och enligt honom alltid så eftersträvansvärda magiska, tillstånd som kontakten med ett specifikt instrument och klang kan innebära. I denna essä – baserad på sitt möte med den uppenbarligen och dessvärre relativt okände ­italienske tonsättaren Pierluigi Billone (f. 1960) och hans musik – utvecklar han sina egna musikaliska och estetiska visioner.

Konturer

Det kan alltid finnas skäl till biografiska inslag i en text. Det finns goda exempel på poesi, där själva poetens belägenhet rent socialt och historiskt har varit av oumbärlig vikt vid översättning. Musik behöver inte den formen av översättning. Däremot utgör den en specifik kultur – och den kan te sig extremt lokal – en i viss mån ställföreträdande översättning, eller låt säga, tolkning. Adornos uttalande om vår oförmåga att förstå musik – eller överhuvudtaget något runtomkring oss – utan att göra det genom vår kultur ekar alltjämt med tung auktoritet över oss.

Victoria Jordanovas exceptionella resonans

Victoria JordanovaInom konstmusiken förväntas instrumentalisten till viss del underordna sig musiken, och stå till verkets förfogande, men vissa musiker har en sådan stark personlighet att verken de framför blir språngbrädor för den egna integriteten. Detta måste inte vara något negativt även om det går emot många av de gängse uppfattningarna. Men det är viktigt att ha i minnet att det bygger på en överensstämmelse mellan musik och instrumentalist. Att det finns en exceptionell resonans mellan människa och musik.

Denna starka samklang finns mellan John Cage och harpisten Victoria Jordanova. Intensiteten i hennes förståelse för Cages musik är så stor och intuitiv att man lätt glömmer bort att hon framför någon annans musik när man lyssnar på hennes inspelningar av ”Postcard from Heaven” och ”In a Landscape”. Kanske beror det också på att Jordanova har valt ett så förhållandevis ovanligt soloinstrument som harpan, att hon därmed kunnat muta in ett område som praktiskt taget blir hennes eget. Men att säga det vore ändå att förringa hennes kapacitet. Instrumentet är bara verktyget med vilket hon uttrycker sin förståelse och intuition.

Viktoria Pop Jordanova föddes 1952 i Serbien. Hon studerade vid Mokranjac-konservatoriet för musik och filosofi i Belgrad, och har bland annat en fil kand. i musik vid universitetet i Michigan. Numer är hon bosatt i Kalifornien där hon sedan 2003 driver ArpaViva. ArpaViva är dels ett skivbolag, dels en organisation som lyfter fram harpan och dess konstmusikaliska repertoar.

Digitala avtryck

Utsnitt ur partituret till empreintes digitales

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via en närstudie och analys av ett specifikt verk – empreintes digitales från 2009 – får vi läsare ta del av en för många ny, och samtidigt förhoppningsvis varaktig, bekantskap inom den svenska tonsättarkåren.

Joakim Sandgrens musikaliska språk har länge fascinerat mig. Både hans estetiska val att i varje stycke begränsa det musikaliska materialet till att bestå av endast ett fåtal ljud men också, och kanske huvudsakligen, hans sätt att koppla samman musikens instrument, akustiska som elektroniska, till en väv av inbördes relationer. Det finns en envishet i musiken, en konceptuell klarhet och en homogen ljudvärld som rör sig mot något mekaniskt, industriellt. Med en musik som ofta är uppbyggd av pulserande linjer har han arbetat fram ett eget musikaliskt språk där de enskilda klangliga detaljerna är lika viktiga som helheten.

"Musiken förvandlas till gestik och gesten till musik. " Intervju med Lucia Ronchetti

Lucia Ronchetti. Foto Stefano Corso 2012Under ett snabbt besök i Stockholm träffade jag tonsättaren Lucia Ronchetti på det Italienska kulturinstitutet där några av hennes tidigare verk framfördes av KammarensebleN. Konserten kommer att sändas i Sverigesradio P2 den 22 februari. Det var en glad och rolig musik, med en speciell insats av stränginstrumenten, framförallt violan. Ronchetti gav mig känslan av ett nytt sätt att komponera; fräschare och mera färgrik, något helt annat jämfört med musiken av vissa unga manliga italienska tonsättare.

Medan vi i Sverige ser en ökad tillväxt av framgångsrika kvinnliga tonsättare verkar Ronchetti tämligen ensam inom den italienska nutida musiken. Intervjun som följer handlar delvis om detta.

Du studerade först vid konservatoriet Santa Cecilia i Rom. Därefter flyttade du utomlands för studier på bl.a. IRCAM i Paris, samt i USA och Tyskland.
Du har studerat för tonsättare som t.ex. Gèrard Grisey och Tristan Murail…

– Den kanske viktigaste händelsen i mitt liv var när jag bestämde mig för att flytta utomlands. Med mina studier i komposition på Santa Cecilia och med en fil. Kand. i filosofi och musikhistoria, där jag skrev en doktorsavhandling om Bruno Maderna, kände jag att det saknades någonting i mitt bagage. Det var 1983 men jag var inte en tonsättare, inte än.

Jag behövde söka någonting annat. Min professor på universitet Pierluigi Petrobelli gav mig möjligheten att studera för François Lesure, som på den tiden var en av de viktigaste musikologerna vid La Sorbonne i Paris, med Debussy som sin specialitet. På den tiden var det svårt att få stipendium för att studera utomlands om man bara hade ett diplom från konservatoriet, därför fick jag hjälp från universitet i Rom.

Ur arkivet

view_module reorder

Bill Saylor – det direkta uttryckets frihet

Bill Saylor – det direkta uttryckets frihet Amerikanske konstnären Bill Saylor är aktuell med en utställning i Stockholm under september månad. Med stora målningar som exploderar i olika riktningar, bjuder Saylor ...

Av: Carl Abrahamsson | Porträtt om politik & samhälle | 18 september, 2007

Feminism - befrielse eller tvångströja?

Eftertankar kring 8e mars, internationella kvinnodagenVärlden är full av tvångströjor. Är det bara att välja? Roma, du som tog vår frihet för att ge oss skydd och värn – nu, var ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 11 mars, 2014

"Anti-skriket" Edvard Munchs utställning i Paris

La Pinacothèque heter en relativt ny, privatägd, flervåningsutställningslokal, belägen i centrala Paris, bakom Madeleine-kyrkan vid de elegantaste och dyraste matbutikerna. "Från Rembrant till Vermeer" hade en enorm succé och kön ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 11 mars, 2010

Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker

De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 september, 2015

Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | Filmens porträtt | 22 april, 2016

Tröghet

Döden är framför allt detta: allt man har sett, har setts förgäves. En sorg över det som vi förnummit." Roland Barthes (Övers. Leif Janzon, Kärlekens samtal, Modernista 2016)

Av: Torbjörn Elensky | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2017

Figlio de putinara

Enär jag tidigt sent omsiden vaknade till hade demonstrationsskara samlat sig fram, hittat till utanförr leprahemmet, förkunnade i en och samma ivriga folkmun att dr Timo Prokrustes Ylimäärä genast skulle ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 05 mars, 2014

Beatrice och baby – en hommage till katten och kattens dag

Kattens dag infaller på samma dag som första advent. Så är det bestämt. Det här året firar vi således Kattens dag den 30 november. Men den 30 november 2014 är ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 30 november, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.