DIKTER i AUGUSTI

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Av: Carsten Palmer Schale | 08 augusti, 2017
Utopiska geografier

En dikt av Hebriana Alainentalo

En dikt av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | 24 februari, 2017
Utopiska geografier

Benjamin 5

O

Av: Håkan Eklund | 10 september, 2011
Kulturen strippar

Poeter får inte ljuga

Jag läser en amerikansk poet som säger att poeter inte ska vänta sig pengars framgång. Det innebär förstås att poeter inte är poeter på riktigt, de gör något annat. Den här killen ...

Av: William Males | 18 december, 2008
Gästkrönikör

Musikens porträtt

En känsla av förundran. Van Morrison, del 5: Från Saint Dominic’s Preview till Caledonia Soul Orchestra

Att det krävdes tio år och Kevin Rowlands ihåligt metalliska röst i Dexys Midnight Runners för att ”Jackie Wilson Said (I'm in Heaven When You Smile)” skulle bli en bredare angelägenhet för singelkonsumenterna är helt obegripligt. Inte för att hitsinglar nu är något kvalitetsmått i sig, men Van Morrison hade inte gjort en så ettrigt livsrusig och smittande låt sedan ”Brown Eyed Girl” fem år tidigare. Den förtjänade faktiskt betydligt större framgångar än någonsin Gilbert O'Sullivans sprickfärdigt äppelkindade ”Alone Again (Naturally)”, Hot Butters plippepluppeploppande jingel ”Popcorn” och Dr. Hooks sirapskladd ”Sylvia's Mother” – allihop kioskvältare 1972, samma år som ”Jackie Wilson Said” kom ut. Enligt Kevin Rowland – som säger sig ha upptäckt musikens djupare kraft tack vare Van Morrison – lär upphovsmannen själv ha påstått att han tyckte att Dexys version var bättre än hans egen. Men det kan lika gärna vara ett utslag av Rowlands ego som redan då hade svällt upp till en zeppelinares dubbla storlek. I samband med att Dexys version seglade runt på hitlistor och i brittisk poptelevision skröt han: ”Jag tycker att jag är bättre än Van Morrison hur som helst.”

I övrigt tog LP:n ”Saint Dominic's Preview” inte många kommersiella hänsyn. Visst blev det en av hans bäst säljande LP genom tiderna, och visst kramade Warner Brothers ett par ytterligare singlar ur skivan – den visserligen fina ”Redwood Tree” och den lysande ”Gypsy” – men det som definierade skivan var de långa, reflekterande låtarna. Tre av dem upptog nästan en halvtimme av skivans totala speltid, och vittnade om att Morrison befann sig i rörelse bort från det radiovänliga format som kännetecknade ”Moondance”, ”His Band and the Street Choir” och ”Tupelo Honey”. Skivans centrala låt, ”Listen to the Lion”, var för övrigt en låt som blivit över från just ”Tupelo Honey”. Att spara den till ett senare tillfälle var klokt, då den med sina elva minuter hade bringat ”Tupelo Honey” i stilistisk obalans. ”Listen to the Lion” var ett artistiskt kraftprov jämförbart med ”Cyprus Avenue” och ”Madame George”, även om den saknade ”Astral Weeks” poetiska vigör. Många klagade redan vid utgivningen på att texterna kändes lite tunna. I en recension, som visserligen mynnade ut i betyget A-, skrev Robert Christgau att ”poängen är att orden – som på den här skivan är lika kvalitativt ojämna som låtarna – ibland säger mindre än rösten.”

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om det spännande arbetet med produktionen.

En känsla av förundran Van Morrison, del 4: Från Moondance till Tupelo Honey

Välrakad Van på omslaget till MoondanceNågon har sagt att ”Moondance” är det yang som kompletterar ”Astral Weeks” yin. Det är att tvinga på ”Moondance” ett beroendeförhållande till sin föregångare som ingen av dem behöver. De står båda två bra på egna ben, utan jämförelser. Om ”Astral Weeks” var insvept i mytens drömska dimma, så är ”Moondance” konkret och lättillgänglig. Det var också Van Morrisons ambition – att göra en skiva som kunde dra in lite pengar efter den konstnärligt förbluffande men kommersiellt misslyckade ”Astral Weeks”. ”Jag gör skivor för att sälja dem. Om de blir för knepiga är det många som inte förstår sig på dem”, påpekade han och tillade vid ett senare tillfälle: ”Jag var tvungen att bortse från den konstnärliga grejen för den fungerande inte på en praktisk nivå. Man måste ju äta.”

Morrison och hans fru Janet Planet hade flyttat till de lummiga trakterna kring Woodstock för att komma bort från den skräniga storstaden. Woodstock var säte för en inflyttad musikerenklav som bland annat innefattade både The Band och Bob Dylan, som båda tillhörde den minoritet av samtida artister som Morrison respekterade. Dylan lyckades han aldrig komma nära, kanske inte ens träffa på den tiden, men okänslig för sociala koder tvingade han sitt umgänge på The Band. En av hans bästa vänner och medmusiker från den här tiden, Jon Gershen, berättade: ”I The Bands ögon var Van mest ett pikant inslag. Bakom hans rygg pratade de om honom som en lustifikation. De tog honom inte riktigt på allvar. Nu för tiden påstår Robbie Robertson att Van var deras favoritkompis, men de såg honom som en narr. De låtsades vara upptagna när Van kom. Utom Richard Manuel, som var den känsligaste i bandet, han gillade Van. Men de andra verkade mest bara stå ut med honom. Det var inte förrän han blev mer framgångsrik som deras attityd till honom ändrades lite grann.” När Morrison inte kunde räkna med någon komphjälp från The Band fick han istället söka sig till mindre kända band som bodde i trakterna. Han lyckades skrapa ihop ett gäng musiker som han sedan tvingade att traggla sina låtar till leda. De repeterade och spelade in demos, repeterade och spelade in demos i vad som kändes som en evighet. Särskilt hårt nötte de låten ”Domino” som Van Morrison hade höga förhoppningar på. Men när ”Moondance” väl kom ut fanns den inte med på skivan.

Om operas rätt att klinga skönt – ett samtal med tonsättaren Mats Larsson Gothe

Mats Larsson Gothe Foto Torbjörn JakobssonI Umeå framskrider kulturhuvudstadsåret och på Norrlandsoperan närmar sig urpremiären av operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe. Hedvig Ljungar träffar honom för ett samtal om varför opera kan göra livet värt att leva.

Blanche Wittman och Marie Curie, vilka är de? Vad har de med varandra att göra? Innan mötet med Mats Larsson Gothe gör jag ett försök till kartläggning.

Marie Skłodowska Curie, född 1867, var kemist och fysiker och mottog – som enda kvinna i historien – nobelpriset två gånger. 1903 gick priset till henne och maken Pierre och avsåg deras forskning om radioaktivitet. Andra gången, 1911, gällde priset Maries upptäckt av grundämnena radium och polonium. Alltsedan 1890-talets början befann hos sig i Paris, där hon bedrev forskningen och sedermera blev professor vid Sorbonne.

I samma stad var Blanche Wittman under sexton år – 1878 till 1893 – inlagd med diagnosen hysteri på sjukhuset La Salpêtrière. Professor Jean Martin Charcot var sjukhusets suverän. Han använde hypnos för att behandla den bland kvinnor vanligt förekommande hysterin och gjorde sig känd för offentliga så kallade ”förevisningar”, där han demonstrerade sina experiment för publik. Bland åhörarna syntes ansenliga i tiden såsom Freud, som var Charcots student, och Strindberg. Blanche kallades hysterikornas drottning. Hon var Charcots bästa förevisare. Eller var det han som var hennes? Frågan ska återkomma.

När Charcot dog 1893 blev Blanche och samtliga hysteridiagnostiserade kvinnor friskförklarade. Hysterins egentliga existens är gåtfull och idéhistoriker som Karin Johannisson har talat om hysteri som en lika socialt som fysiskt betingad sjukdom. P O Enquist har i Boken om Blanche och Marie diktat en berättelse där kvinnorna möts. Blanche blir laboratorieassistent hos Marie, kvinnorna blir kollegor och Blanche är Maries förtrogna under den förfärliga tid då Nobelkommittén vill neka Marie det andra priset. Det hände verkligen; en relation mellan henne och en gift man vid namn Paul Langevin hade offentliggjorts och Marie fick skulden, som brukligt är för älskarinnor.

Musiken som ett flätverk av olika språk. En intervju med Ivo Nilsson

Ivo Nilsson Foto Misha PedanIvo Nilsson är kompositör och aktuell med verket Klätterbaronens sångbok (recenserad 11/9) som spelas på Medelhavsmuseet av och med ALICE scenkonstkollektiv och ljud, i vilket Ivo är medlem. Dagen efter premiären ringer jag upp honom för att ställa några frågor.

Kan du berätta om bakgrunden till arbetet med Klätterbaronens sångbok?

Det rör sig delvis om något så personligt som att jag har två söner i samma ålder som pojken i verket, som är 12 år. Den ena har alltid klättrat i träd, han älskar skogen, träden och pinnarna, medan lillbrorsan har ett annorlunda förhållningssätt och är mer av en liten filosof, säger Ivo.

Genom sönerna ges han inblickar i vad som upptar människor i den åldern: miljö- och klimatfrågor och existentiella funderingar. Frågor om migration och kulturblandningar. Allt gestaltas på sätt och vis i Klätterbaronen. Berättelsen bygger på en bok av Italo Calvino från 1957 och utspelar sig på 1700-talet. Texten blandar olika dialekter och språk när pojken Cosimo – som i uppror mot omvärldens normer bosätter sig i träden – förflyttar sig mellan olika länder och kulturer trädtoppsvägen.

En känsla av förundran. Van Morrison, del 3: Från Bang Records till Astral Weeks

EP-raritet med Them från 1967Han hade kunnat använda 1977 års skivtitel ”A Period of Transition” redan för att beskriva tiden efter Them, för en övergångsperiod var det för Van Morrison. En prövotid när han skulle försöka definiera sig själv inte bara som soloartist, utan också som vilken sorts soloartist han skulle vara. En av de sista låtar han gav ut med Them vittnade om en annan sorts Van Morrison, med en mer lyrisk ton. Kanske kan man kalla ”Friday’s Child” för en vattendelare. Eller en prematur sololåt. Särskilt musiken pekar mot ett annat håll än Thems råbarkade rhythm & blues men också texten, som även om den inte är något poetiskt storverk ändå överskrider hans samtidas ”you were easy to fool when you were in school” och ”the girl’s been so bad” i fråga om lyriska kvaliteter. De få gånger Morrison spelade låten live tog den otvunget plats bland hans andra, nya låtar. Mer så än någonsin ”Gloria”, för att bara ta ett exempel.

 

Morrison hade börjat staka ut en ny riktning – frågan var bara vilka musiker han skulle kunna hitta för att hjälpa honom att omsätta de nya idéerna i praktiken. En kort Hollands-turné 1967 med de inhemska Cuby & The Blizzards som kompband visade att den sortens band definitivt inte var rätt väg att gå. Inspirerade av den brittiska rhythm & blues-vågen – inklusive Them – låste de fast Morrison i ett för honom uttjänt format. Deras ruckliga gemensamma konserter var inte mycket mer än en dödfödd pendang till Them.

En känsla av förundran Van Morrison, del 2: Från vaggan till Them

The Monarchs. Van nedre raden, andra från vänsterMånga år senare, inför inspelningsteknikern, skulle Van Morrison påminna sig om den avlägsna tid i vilken han växte upp på Hyndford Street i Belfast där han föddes som George Ivan Morrison ett par dagar före andra världskrigets slut: ”On Hyndford Street/Where you could feel the silence at half past eleven/On long summer nights /.../ And tuning in to Luxembourg late at night/And jazz and blues records during the day/Also Debussy on the third programme”.

Musiken kom tidigt in i hans liv, och tidigt kom också hans debut som arvoderad sångare. När han var två år gammal fick han fem dollar – en smärre förmögenhet med den tidens penningvärde! – av en släkting från Detroit efter att ha sjungit, ironiskt nog, Andrews Sisters ”Money Is the Root of All Evil”. Musiken fanns runt omkring honom, inte bara på Radio Luxemburgs knastrande våglängd. Mamman sjöng ”allt från ’Ave Maria’ till Al Jolson” och pappan hade vid den tiden en av Belfasts största skivsamlingar. Den unge Ivan kunde botanisera bland prydligt förvarade 78-varvare och LP-skivor, dåtidens nymodighet, med blues, jazz och gospel. I tioårsåldern drabbades han på ett livsavgörande sätt av Leadbelly som med sin tolvsträngade gitarr hade en repertoar som sträckte sig från djupaste blues till lättnynnade sånger som ”Goodnight Irene”. ”Vore det inte för Leadbelly”, har Morrison sagt, ”skulle jag inte hålla på med det här. Han var min guru.”

En känsla av förundran. Van Morrison, del 1: Inledning

Van Morrison på Notodden Blues Festival 2013Ska man beskriva honom måste man ta till en gammal klyscha: Van Morrison är som en lök. Man skalar och skalar men man kommer aldrig till någon kärna. Faktum är att när man har skalat löken ett tag är det inte säkert att det ens är en lök längre. Ibland känns det som att man försöker pilla loss bitar från en betongklump. Perspektiven förskjuts hela tiden, informationen ändras, uppfattningen vrids och revideras. Inte sällan känns det helt ogenomträngligt, med virrvarret av påståenden, åsikter, hörsägen, fakta och faktaoider, förstahandsinformation som kan ha angripits av tidens gång och sviktande minnen.

Att ge sig in i Van Morrisons livsverk är nära nog ett livsverk i sig. Man kan gå in i och ut ur det, vara borta från det kortare eller längre perioder, men man måste alltid förr eller senare tillbaka till det, som av ett inre tvång. Har man en gång fäst sig vid hans musik är det en kärlek för livet. Men det är ingalunda en problemfri relation. Tvärtom – emellanåt är den stormig. I synnerhet om man ska försöka förstå Van Morrison bortom det uppenbara: hans skivor och konserter. Även det kan vara nog så förbryllande ibland, men riktigt komplicerat blir det om man försöker närma sig Morrison från andra håll. Hans minst sagt besynnerliga beteende och uppenbara brist på sociala färdigheter – vilket mer än en gång gisslat inte minst journalister – gör att man lätt blir förvirrad, förbannad och eventuellt till sist resignerad. Vid en jämförelse kan man läsa Bob Dylan, en annan erkänt svår och undanglidande artist, som en öppen bok.

Ur arkivet

view_module reorder
Johann Heinrich Wilhelm Tischbein - Goethe i Rom

Om den reella humanismen och liberalismen

Esaias Tegnér och Viktor Rydberg är naturliga företrädare för en humanistisk livshållning. Låt vara att dessa författare kanske inte är så frekvent lästa i Sverige numera. Tegnér förbinder man säkert ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om politiken | 10 juli, 2015

Lokal kultur på frammarsch

Omslaget till ”Det hände i Limhamn … och Rosengren var där” (2013) är oemotståndligt. Lokomotivet – som rasade ner från tippen den 6 april 1939 och som ingenjören Edward Rosengren ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 28 oktober, 2013

Julian Aguilera Marías om Herakleitos

Iillustration: Joakim Ceder Julian Aguilera Marías om Herakleitos I filosofihistorien är det vanligt att betrakta filosofen Herakleitos (540-480 f.Kr.) som motsats till filosofen Parmenides (540-470, ev. 515-445 f. Kr.), vilkas tankevärldar ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 oktober, 2007

Michael Mandiberg, From Aaaaa! To ZZZap! på Denny Gallery i New York (2015)

Skriv ut hela internet!

Tänk att ha hela Wikipedia i sin bokhylla. Förr i tiden hade varje bildat hem ett uppslagsverk i bokhyllan. Det kunde vara Bonniers Familjelexikon, Bra Böckers Lexikon eller Nationalencyklopedin. Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 juli, 2015

Monika Sidén En novell

Om mig: Jag skriver. På papper, tangentbordet, i mobilen. Och i tankarna. Drivs av sammanhangen, människorna, bilderna, känslorna, musiken. Bor, lever och jobbar i Stockholm men drömmer mig ofta bort ...

Av: Monika Sidén | Utopiska geografier | 23 april, 2012

Birger Norman - ett levande arv

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Litterära sällskap ska inte vara rädda att lyfta fram sina respektive skyddslingars kontroversiella och stridbara sidor. Inte minst därför att det är ...

Av: Gregor Flakierski | Litteraturens porträtt | 09 april, 2013

Flykten från Estland 1944

Baserat på Leida och Jaan Saviojas samt Hille Ustavs minnen. Nedtecknat av Talvi Eellend 1997 och redigerat av Hille och Leida 2003-2006. (vid datorn; Enel Melberg) Efter de stora bombningarna av Tallinn ...

Av: Talvi Eellend | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

En för alla, alla för en

Marisol Misenta från Argentina belönades med årets Almapris den 26 mars 2013. ALMA står för Astrid Lindgren Memorial Award. Denna utmärkelse ges till årets bästa barn- och ungdomsförfattare. Pristagaren kallar sig ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om konst | 04 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.