Pompero Batoni Estasi di santa Caterina

Katarina av Siena och den heliga anorexin (anorexia mirabili )

Katarina föddes i Siena 1347 och dog i Rom den 29 april  1380. En historiker karaktäriserar Katarinas samtid på följande knapphändiga sätt. ”Det var en eländig tid för mänskligheten”. En ...

Av: Lena Månsson | 29 april, 2017
Essäer om religionen

De mortuis nihil nisi bene Med anledning av Alla helgons dag

En av mina vänner dog i kräfta. ”Han skall gravsättas på lördag”, tillkännagav hans flickvän som trodde att jag skämtade en smula när jag svarade ”it’s bad for him. Jag ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 november, 2013
Gästkrönikör

André Brink. Foto: Seamus Kearney, Wikipedia

André Brink, 1935-2015

André Brink avled den 6 februari på planet från Amsterdam till Kapstaden, efter att några dagar tidigare ha blivit hedersdoktor vid katolska universitetet i belgiska Louvain/Leuven.

Av: Ivo Holmqvist | 15 februari, 2015
Essäer om litteratur & böcker

 Paul Cezannes målning Mordet (1868)

Falskspelare och mördare i konsten

Han ser så fridfull ut där han ligger i badkaret. Den högra handen har halkat ner på golvet och han håller fortfarande gåspennan i ett fast grepp. I den andra ...

Av: Mathias Jansson | 26 november, 2016
Essäer om konst

Intervju med The Ark



The ArkGlamrockbandet The Ark har just landat efter en lysande konsert på Where the action is i Göteborg. Sångaren Ola Salo, gitarristen Mikael Jepson och trummisen Sylvester Schlegel pratar med några andra. Basisten Leari är hemma med nyfödd dotter och vi har fått tillåtelse att träffa de två återstående. Gitarristen Martin Axén och keyboardisten Jens Andersson konstaterar att förra gången vi sågs var vi grannar på Simrishamnsgatan i Malmö, det var 1999 och Jens var ännu inte med i bandet, men väldigt snart blev han inblandad när det visade sig att han var den enda som kunde sköta den digitala portastudio som bandet fått som förskott på sin första platta.

- Vår dåvarande manager hade satte stopp för våra planer att när vi får skivkontrakt så kan vi få ut en massa pengar i förskott, berättar Martin för oss. Han tyckte att det bara skulle bli kaffepengar ändå. Ljudet på den lät jävligt bra och vi spelade in många stora låtar med den och brände dem sedan på vår externa CD-brännare som på den tiden kostade 5000 kronor och kunde ta 8 timmar på sig att bränna en skiva!
Många år har gått och den där känslan av att vilja bli något stort och slå igenom har bytts mot stora framgångar både i Sverige och i världen. Tjugo år, fem studioalbum och hits som It Takes a Fool to Remain Sane, Father of a Son, The Worrying Kind. Nu står The Ark inför ett vägskäl. De ska spela tillsammans en sista sommar och sedan är de inte ett band längre. Jag undrar om de inte saknar den där första tiden tillsammans och vilka drömmar de kan ha nu, när de har nått så långt.

- Det som vi står inför nu är en stor sak, det kanske är ett sätt att nå tillbaka till den där känslan innan vi hade slagit igenom igen men på ett nytt sätt. Nu finns inte drömmen om att ha en stor publik där utan det är dags att börja jobba med det som är angeläget, säger Martin. Det är klart att The Ark har varit fantastiskt och dynamiskt men nu vill vi skapa något nytt var och en för sig.

Men utövar The Arks medlemmar några andra konstarter eller är det musiken som är det som kommer att ockupera deras tid efter The Ark?
- Ja, Jepson har ju sysslat med måleri och tryck och vi andra har ju framförallt det musikaliska området att utvecklas inom. Även om Martins matlagning också är en konst, säger Jens. Jag producerar också musik, så det blir väl något sånt.

Martin lägger till:
- Ja, jag har ju producerat evenemang och klubbar, där olika uttryck har blandats, framförallt på Malmö Opera.
Själv minns jag en legendarisk fest på Malmö Opera där glamrockens och operans uttryck blandades, jag var helt bländad från första stund med vitsminkade varelser som gungade i entrén till The Arks konsert sent på natten. Martin berättar att det var ett av de största evenemangen förutom de stora nattklubbarna i Malmö genom tiderna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- De arrangemangen var magiska och just den kvällen var något speciellt för många av dem som var där fortsätter att prata om det trots att det var så länge sen! Det blir intressant att se vad som händer med oss nu, vad vi väljer att göra...

Men finns det några som kan axla er mantel och fylla det hål som kommer att uppstå?
- Vi hoppas ju att det ska dyka upp några nya på scenen, säger Jens, problemet är ju att det just nu inte finns så många verkligt nya uttryck. Det måste vara ett nytt ungt band med galen stil, även om de inte ska låta som oss. Kanske är det så att det inte finns samma behov längre. Nu finns otroligt många grupperingar som räknar sig som outsiders.

I kön till maten på Where the action is tänkte Tidningen Kulturens utsända på hur det var förr i tiden när det fanns bara ett visst antal personer som verkligen var annorlunda i varje stad. Och att det på ett sätt var på liv och död, därför att vi upplevt förföljelse och hot på grund av ett valt utanförskap.

Vad var det som gjorde att just The Ark valde denna exhibitionistiska och modiga väg, frågar jag Martin och Jens.
- Vi hade väl en längtan, på varsitt håll när vi växte upp och när vi träffades blev det verklighet. Det var viktigt då att hålla ihop som outsiders. Nuförtiden finns en det en massa hipsteroutsiders och alla håller med varann ändå på något sätt, säger Martin. Till en konsert i Hultsfred kom det 2000 outsiders och det tyckte vi var jättemånga, sen kom raggarna och slogs med oss, så var det bara.

Har ni några stalkers eller som kopierar er stil?
- Nej, funderar Martin med en liten paus, det är många som har följt oss från början och som går på alla konserter. De har man börjat hälsa på i publiken speciellt, som en hemlig blinkning... Sedan har det kommit till fler vid varje skivsläpp och det är ju också roligt att se. Men några förföljare har vi aldrig haft på det sättet.

Ni har ju allihop skaffat familj, men hur tar era respektive ert turnéliv och det faktum att ni nu ska lägga av med det?
- De träffade oss som musiker och visste villkoren och det är inte så dåligt ändå att man kan vara borta i en vecka och sedan hemma med sitt barn och på ett sätt "ledig" flera månader ibland, säger Martin.

Slutligen, vad kommer orden "Calleth you, cometh I" ifrån? Vi kan inte hitta betydelsen någonstans.
- Det är helt enkelt ett poetiskt uttryck som är grammatiskt fel, det ska vara "calleth you, come I", men det låter ju inte hälften så fint, säger Martin. Sången handlar om att inte kunna motstå om en person vill att man ska vara där, även om man inte vet varför kanske och det har gått lång tid. Vi är i gott sällskap med Håkan Hellström som slog igenom samtidigt som oss och som hela tiden använder sig av grammatiskt fel svenska på ett väldigt poetiskt sätt.
Saknaden efter The Ark i svenskt musikliv kommer att bli stor, inte minst för alla dem som funnit tröst och styrka i deras budskap att göra det man känner är rätt själv.

Lena Lidén och Per Karlsson
Foto: Per Karlsson

Ur arkivet

view_module reorder

POETRY SLAM - folklighet eller elitism?

POETRY SLAM - folklighet eller elitism? Poesi - ett artificiellt språk från de finlitterära salongerna, eller ett ärligare sätt att uttrycka sig på, ett medel för att spräcka barriärerna och säga ...

Av: Elin Bengtsson | Kulturreportage | 09 februari, 2007

Michael Mandiberg, From Aaaaa! To ZZZap! på Denny Gallery i New York (2015)

Skriv ut hela internet!

Tänk att ha hela Wikipedia i sin bokhylla. Förr i tiden hade varje bildat hem ett uppslagsverk i bokhyllan. Det kunde vara Bonniers Familjelexikon, Bra Böckers Lexikon eller Nationalencyklopedin. Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 juli, 2015

Om förväntningar och böcker

Oftast börjar upptäckten av ett författarskap med att jag läser en bok av personen ifråga, gillar boken och blir nyfiken på mer. Antingen har jag blivit rekommenderad boken av någon ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 05 juni, 2012

Claus Beck-Nielsen - En identitet

Den nionde oktober år 2010 begravde den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck-Nielsen sig själv. Närmare bestämt var det hans identitet som begravdes och det skedde under värdiga former och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om samhället | 29 oktober, 2010

Dokusåpan och döden

I dagarnas Big Brother-diskussioner kan man påminnas om två brittiska tv-dramer på temat. Den första av de båda, The Year of the Sex Olympics, sändes 1968 inom ramarna för BBC2:s ...

Av: Charlotte Wiberg | Essäer om film | 24 december, 2017

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Christopher Locke

Floppydiskar och hårddiskar som konst och miljöhot

Det är ett välkänt problem inom konsthistorien att kunna bevara all konst som görs i olika material. Och ju snabbare tekniken utvecklar sig, desto svårare blir det för konstrestaurerarna att ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 april, 2015

Moral og moralske verdier

Rent allment er det slik at folk som arbeider med moral og teorier om moral, er opptatt av at det gis et rimelig klart skille mellom moral på den ene ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.