Om utdanning og danning

Tematikken for herværende essay er, i vid forstand, moralfilosofi, det vil si at det er om hva en bør streve etter å realisere, hva som er høyverdig og hva som ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 september, 2009
Agora - filosofiska essäer

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | 12 januari, 2011
Konstens porträtt

Bergman, Fellini och Liv Ullman

Ett konstnärligt möte mellan Sverige och Italien

Den italienske kritikern och dokumentaristen Silvano Console om Ingmar Bergman och Federico Fellini.

Av: Silvano Console | 28 november, 2017
Essäer om film

En arbetslägenhet i Stockholm

- Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så vidare ...

Av: Peter Lucas Erixon | 04 januari, 2010
Utopiska geografier

"Allt är en del av processen"



Warpaint: Theresa Wayman, Emily Kokal, Stella Mozgawa, Jenny Lee Lindberg. Foto: Mia KirbyWarpaints 2010 var fullt av turnéer och uppmärksamhet kretsande kring det mångfacetterade debutalbumet "The Fool". Kvartetten från Los Angeles, bestående av Jenny Lee Lindberg (bas, sång), Emily Kokal (gitarr, sång), Theresa Wayman (gitarr, sång) och Stella Mozgawa (trummor, sång) skapade ett album som ingav glädjefullt nytt hopp vad gäller episk, psykedelisk och emotionell "indierock". Då man läste intervjuer med dem under året, kändes det ibland som att de till och med överraskat sig själva och att de inte helt varit förberedda på att omvärldens storörade kärlek skulle bli så omfattande.

Det sena 2010 och början av 2011 innebar dock en välbehövlig utandning för de fyra tjejerna. Jenny Lee Lindberg tog sig nu lite tid att e-posta över några svar till Tidningen Kulturens frågor.

Vad har skett i början av 2011 för Warpaint?

- Vi har hunnit ikapp med att umgås med våra nära och kära. Vi var borta större delen av 2010, så det här blev den första riktiga paus vi haft på länge. Dags att leka och att hinna ikapp med livet. Och då det är sagt, att göra en kopp te och spela musik. Skriva lite nytt material för framtiden. Woohoo!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hur träffades ni ursprungligen?

- Emily och jag träffades på en "casting" för en GAP-reklamfilm. Vilket skämt! Men vi fann varandra direkt. Vi hade liknande känslor om att inte vilja vara där vi var, vilket var i en kö för att bli refuserade av GAP... Det var som kärlek vid första ögonkastet. Vi höll kontakten. Senare presenterade hon mig för Theresa. De växte upp tillsammans i Eugene, Oregon. De har varit bästisar sedan de var elva. Wow! Efter ungefär fem år som band träffade vi Stella. Vi var förband för en improvisationsgrupp som bestod av Stella, Josh, John och Flea (från Red Hot Chili Peppers). Vi blev kära i henne som trummis den kvällen. Vi lekte med tanken på att hon skulle bli vår trummis. Det tog något år eller två innan vi vågade fråga henne.

Hur kom ni fram till bandnamnet?

- Emily kom på det en dag. Alla älskade det utom jag. Det tog tre månader att övertyga mig. Jag tror att jag kanske älskar namnet nu, till och med mer än vad de gör.

Hur skulle du beskriva er musikaliska vision? Har den förändrats sedan i början?

- Jag vill alltid vara trogen den känsla jag befinner mig i. Känslan förändras hela tiden. Så musiken förändras också. Genom att vara sann gentemot min känsla finner jag det ganska enkelt att skapa äkta ljud, och på så sätt skapa musik som jag älskar att lyssna på. Jag tror att min attityd gentemot musik alltid varit densamma. I det att jag växer, rör sig även musiken framåt. Det är en del av min process. Det kan till och med vara min utvecklings kärna.

Vad jobbade ni med innan ni började med bandet? Tog det lång tid innan ni lyckades sluta?

- Jag jobbade som bartender, kassörska, på en vegetarisk restaurang, på klädinsamlingar, på en klinik för medicinsk marijuana och jag producerade musik. Jag jobbade överallt, med allt jag kunde hitta för att hålla mig flytande. Tack och lov finns det massor av udda, enstaka jobb i Los Angeles. Det finns ingen här som vill ha ett riktigt jobb.

Vad tror du är nyckeln till ert sound?

- I ärlighetens namn... Vår vänskap.

Vilken är nyckeln till er framgång?

- Vår uthållighet och vårt tålamod.

Skulle du säga att era olika individuella "kreativiteter" är av samma slag eller är de annorlunda och kompletterande varandra?

- Vi är alla väldigt olika och uttrycker oss på ganska olika sätt, men vi gillar att använda samma uttryckssätt. Vi spelar till exempel alla musik, men en låt jag skapar låter inte alls som något som Emily, Theresa eller Stella skulle skapa. Theresa och jag tycker båda om att skapa kläder men våra stilar är väldigt olika.

Kan du se några faror med att hajpas för snabbt? Har ni upplevt det på något sätt?

- Självklart. Ingen vill väl att folk ska matas med den musik man skapar. Det är så mycket mer givande då allt sker naturligt. Jag tror inte vi upplevt någon hajp på en extrem nivå. Förhoppningsvis förblir det så.

Vad för slags publik har ni i Los Angeles? Känns det även som hemma för er rent musikaliskt?

- De flesta i publiken här tycks vara våra vänner och/eller människor vi lärt känna genom att vi spelat så många konserter i Los Angeles under så många år. Vi är alltid supernervösa inför att spela hemma. Men det är bra, det ger oss en liten kick och håller oss på spänn.

Hur skiljer sig europeisk publik från amerikansk?

- Till en början togs vi emot bättre i Europa. Nu verkar det jämna ut sig. De som kommer på våra konserter är där för att de verkligen gillar musiken. Det är en underbar energi att samarbeta med på scen.

Finns det en skillnad mellan kvinnliga och manliga fans reaktioner?

- Inte så mycket. Vanligtvis brukar folk antingen verkligen gilla det eller så fattar de det inte alls.

Om ni tittar tillbaka på "The Fool" nu, vad gör er riktigt, riktigt stolta över skivan? Och finns det någonting med den som stör er?

- Jag är stolt över att vi slutförde det vi påbörjade. Det fanns många tillfällen att avbryta allt, men vi höll oss kvar där. Det krävdes en hel del tålamod. Jag försöker att inte vara besviken över saker på skivan eftersom vi inte kan förändra den nu. Det som är gjort är gjort och det är bäst att vi börjar älska det vi inte tål, för så är det bara. Åtminstone när det gäller den här skivan. Allt är en del av processen, av Warpaints utveckling. Vi lär oss ständigt av våra misstag.

Hur kommer skiva nummer två att bli? Har ni börjat arbeta med den?

- Vi har vissa delar. Närhelst vi får en chans gör vi nytt material. Just nu är det ett mysterium men det är bra för jag älskar överraskningar.

Vad är mest njutbart, att arbeta i studion eller spela live? Känner ni alla likadant när det gäller det?

- Båda tillfällena är lika magiska, men extremt olika varandra. Jag njuter av att ta mig tid och att skapa något där och då i studion. När vi spelar live, älskar jag energiutväxlingen med publiken. Båda dessa erfarenheter är ovärderliga och ger verkligen en adrenalin-rush.

Om ni någonsin börjar bråka med varandra, till exempel på en turné, hur löser ni det?

- Vi har blivit extremt bra på att kommunicera med varandra. Grälen är inte speciellt omfattande och de varar inte länge. Vi börjar vanligtvis skratta eller gråta på bara några få ögonblick. Sedan följs det av en dramatiskt lång kram och ungefär 50 "Jag är så ledsen..."

Vad tycker ni om att göra när ni inte jobbar med bandet?

- Jag tycker om att bli bättre på att spela. Att träna, att umgås med vänner och familjen. Och umgås med bandet. Vi tycks inte kunna få nog av varandra. Kolla på film, äta god mat och ha kul med min pojkvän.

Vilka är fördelarna och nackdelarna med att vara med i ett "tjejband"?

- Jag känner inte till något annat. Så jag vet inte om jag kan jämföra det. Jag tänker inte på oss som att vi är ett tjejband. Jag betraktar oss som musiker som alla andra musiker. Så jag tror att fördelarna och nackdelarna är ungefär desamma. Jag är inte helt säker på att det stämmer i helhet, men jag vill gärna tro det.

Hur kopplar ni av när ni turnerar?

- Jag promenerar och försöker klämma in en massage eller två. Annars dricker jag mycket vatten och sover så mycket jag kan.

Vilken slags film skulle ni vilja göra soundtrack till?

- En tragisk kärlekshistoria med humoristiska inslag. En film som svämmar över med en bredd av känslor. Rolig, sorglig, galen, etc.

Vad skulle ni säga gör Warpaint unikt som band?

- Som individer har vi alla en kreativ vision och i det här bandet har alla en röst. Det är inte det enklaste sättet att göra saker på, det är helt säkert. Men jag tycker att vi klarat av det bra så här långt. Vi skulle inte vara Warpaint om vi gjorde något på ett annorlunda sätt.

 

Carl Abrahamsson

Ur arkivet

view_module reorder

Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2010

Illustration Hebriana Alainentalo

Onåbar del 3 av Gabriella Olsson

Morgonen före förmiddagen då hon på pendeltåget sparkade ihjäl mannen som ofredade henne på Gare de Lyon hade hon på bussen till stationen sett en familj om tre personer. Mamma ...

Av: Gabriella Olsson | Utopiska geografier | 20 juli, 2015

Applåd!!!

Vad är det egentligen vi applåderar när vi applåderar? Är det själva framförandet, den specifika tolkning vi just fått lyssna till? Eller är det kanske verket i sig: kompositionen? Eller ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 10 februari, 2016

Bildkonst, scenkonst och film i samspel på Doc Lounge Varberg

Under torsdagskvällen den 11:e april strömmar opera, vald av kvällens DJ Sven Andersson, ur högtalarna innanför Teater Hallands väggar. Det är Doc Lounge Varberg som för tredje gången under året ...

Av: Simone Frankel | Essäer om konst | 16 april, 2013

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2008

Djurskyddsinspektören

Jag har en moderlig väninna som är omöjlig att ta en promenad med eftersom hon oavbrutet plockar daggmask för att rädda dem från vad hon tror är en säker död ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 oktober, 2013

Ur led är tiden – en betraktelse nu när vi ställt tillbaka klockan

När högertrafiken infördes klockan fem på morgonen den 3 september 1967 stod alla bilar stilla en kort stund, och körde sedan vackert över på andra sidan mot vad de var ...

Av: Ivo Holnqvist | Gästkrönikör | 31 oktober, 2017

Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna.

Ulf Hultberg, Lisa Werlinder (Susanne) och Michael Nyqvist (Edelstam). Foto: Folkets bio Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna. En film som är en modell av ett stycke förflutet ...

Av: Åsa Steinsvik | Kulturreportage | 03 augusti, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.