Veckan från hyllan Vecka 21 - 2012

Egentligen hade jag tänkt skriva om vår statsministers rasistiska uttalanden. Men då nåddes jag av meddelandet att Carlos Fuentes hade dött. Och då kändes Reinfeldts korkade rasism lika stort som ...

Av: Gregor Flakierski | 19 maj, 2012
Veckans titt i hyllan

Veckans porträtt : Petra Mandal om Petra Mandal

  Petra Mandal om Petra Mandal   Detta är jag Halvvägs in i tapeten       Eller ut ur jag är jord talande i mitt hjärta   REBUS   Fina flickor Välter inga gravstenar fina flickor skriker inte         mamma ser dig! ögon masker         GULFJÄDERSTJÄRT   Kalas men inte på riktigt         HOMAGE TO HENRY DARGER   en död en ...

Av: Petra Mandal | 30 november, 2006
Konstens porträtt

Everybody needs somebody to love

I ett ringprogram på radio hörde jag en kvinna. Hon talade så klokt och tilltalande att jag var tvungen att skaffa hennes telefonnummer och ringa upp henne. Vi talade ungefär en ...

Av: Vladimir Oravsky | 28 december, 2013
Gästkrönikör

Hela Sverige inklusive Paret Truxa övar repövning

Idag var jag nere i Järva fältet och ända bort mot Solna. Kulvertarna når så långt, fast det kan ingen tro. När man tar bussen är det ju som om ...

Av: Boel Schenlaer | 30 september, 2009
Kulturreportage

Peter "Sleazy" Cristopherson, 1955-2010



Peter ”Sleazy” Christopherson, Paris 2008. Foto: Carl AbrahamssonPeter "Sleazy" Christopherson var en legend i många olika undergroundmiljöer. Inte bara tack vare deltagandet i välrespekterade projekt som COUM Transmissions, Industrial Records, Throbbing Gristle, Psychic TV och Coil, utan även som fotograf, designer och videoskapare. Och, dessutom, legendarisk som en extremt sympatisk person och en livsnjutare av rang. Den 24:e november 2010 dog Sleazy i sitt hem i Bangkok, 55 år gammal.

Bara en månad innan hade återförenade Throbbing Gristle tvingats ställa in konserter på en Europaturné på grund av att Genesis Breyer P-Orridge hoppat av, av personliga anledningar. De andra medlemmarna valde att direkt, i ögonblicket, skapa en ny konstellation, "X-TG", för att inte svika de fans som väntat länge och köpt biljetter för massor av pengar. Jag tror att Sleazy var en drivande kraft bakom detta impulsiva beteende. Hans spontanitet och distinkt kreativa sinne var alltid alert, omtänksamt och generöst på många sätt.

"This, my life, is finished, my karma is exhausted, what benefit prayers could bring has worn out / All worldly things are done with, this life's show is over / In one instant, I will recognize the very essence of the manifestation of my being / In the pure, vast realms of the bardo states / I am close now to taking up my seat in the ground of primordial perfection / The riches found in myself have made the minds of others happy / I have used the blessing of this life to realize all the benefits of the island of liberation / Having been with you, my noble disciples, through all this time / The joy of sharing the truth has filled me and satisfied me." (Longchenpa, Dzogchen-mästare från 1300-talet, citerad i Sogyal Rinpoches "The Tibetan Book of Living and Dying")

Förutom det radikala performance- och musikarbete han utvecklade tillsammans med COUM, TG, PTV och Coil, jobbade han tidigt parallellt på den kommersiella arenan i designgruppen Hipgnosis, som specialiserade sig på skivomslag, och som video- och reklamfilmsregissör. Bl.a. gjorde han omslagen till Pink Floyds "Wish you were here" och Peter Gabriels "I-II-III"-album. Bland videoverken återfinns en lika stor bredd, med Nine Inch Nails, Marc Almond och Rage against the machine å ena sidan och Yes, Van Halen, Barry Gibb, Hanson och Paul McCartney å den andra. Tala om spännvidd!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"Most people's lives are basically devoid of anything that adds meaning. That sounds so patronising to say, but I just think that the fulfilment I get from doing things that have no immediate everyday need while at the same time fulfilling other needs, certainly indicates to me that it would be interesting for other people to try them too. And you can only use yourself as an example for how you think other people should live - rather than saying in the way that religions do, "You must do this", or whatever." (Sleazy, intervjuad av Charles Neal i den förträffliga antologin "Tape Delay", 1987)

1997 träffade jag Sleazy och Coil-partnern Jhon Balance i London för första gången. De visade mig runt i sitt fina hus på Beverly Road vid Stamford Brook och jag var överlycklig över att vara där. Ett rum, "the spare room" (som användes för att hysa gäster), var fullt just av ett stort antal Austin Osman Spare-målningar. Hela huset var ovanligt tyst, mörkt, behagligt. Ett tidlöst rum. Vi drack kaffe, lyssnade på något av Julian Cope och pratade om pågående projekt och gemensamma bekanta. Här var Coil i full sving och sybaritiske Balance tycktes vara vid god hälsa. Vi åt senare middag på en Thairestaurang i närheten och det var, som alltid, fascinerade att umgås med människor vars konst varit så betydelsefull och inspirerande i mitt eget liv.

Balances stora musikintresse och samlande hade korsat vägar med White Stains, min före detta grupp. Vi hade bytt skivor per post några gånger innan detta första möte. När vi gick från att vara ett rockband till ett mer experimentellt, elektroniskt dito, var Coil definitivt en av de allra starkaste ledstjärnorna. Deras musikaliska innovationer och deras patos av ständig förnyelse var en aldrig sinande källa till inspiration för mig och mina bandkamrater (och jag tror faktiskt inte den upphört än). Jag är också lycklig över att det i någon mån även fungerat åt andra hållet. En av Coils allra finaste låtar, "Amethyst deceivers", har en basgång som är minst sagt snarlik Peter Bergstrandhs i White Stains "The result", ursprungligen släppt på singel 1989. I andra fall hade jag blivit smått irriterad. Här var jag bara oändligt stolt.

Även om Sleazy och Jhon vid denna tid inte längre var tillsammans som ett par, fortsatte de leva i en relation som var mer än bara kreativ. Sleazys kärleksfulla omvårdnad av den tungt alkoholiserade Balance var definitivt den senares räddning under långa perioder. 2004 dog dock Balance, kraftigt berusad.
Sleazy flyttade vidare till Thailand efter Balances bortgång. Han färdigställde de sista Coil-inspelningarna och utvecklade dessutom samarbetet med den i Sverige bosatte ryssen Ivan Pavlov i projektet SoiSong. "I have hopes SoiSong will one day be equal to Throbbing Gristle and Coil in musickal and emotional power, combined.", skrev han i ett e-mail till mig i juni 2008.

Han fortsatte även arbetet med soloprojektet The Threshold House Boys Choir och det från 2004 återupplivade Throbbing Gristle. Många tvivlade på att "TG" någonsin skulle kunna nå upp till gamla höjder, men albumet "Part Two" (2007) och diverse konserter bevisade mer än väl att gammal är äldst även inom industrimusiken - eller kanske framförallt där.

Då Throbbing Gristle spelade i Paris 2008 var det en moderniserad genomgång av deras klassiska album "Second annual report" (konserten gavs senare ut på skiva, som "Thirty-second annual report"). Man återskapade albumet från början till slut i en blandning av återanvända och helt nya delar. Man visade också den ökända filmen som Sleazy en gång satt samman, "After cease to exist", som backdrop. Hans fascination för blod, ritualer och mänskliga extremer var här, liksom förr och liksom senare, ständigt integrerad i hans arbete.

De fyra åldersstigna industripionjärerna såg alla bra ut. Att åldras med grace är inte lätt, men det slog mig att när man är en ledare (inom vilket fält som helst) spelar detta ingen som helst roll. Sleazys uppenbarelse, som en stor krambjörn med grått hår, en för stor röd skjorta och med läsglasögon i halsband, påminde inte så lite om en disträ lärare av något slag. Vid ett tillfälle fäste han ett slags sensorer på sin panna och fick de egna huvudrörelserna att skapa ljud som fyllde oss alla med förundran. Det var något distinkt magiskt över det hela, för att använda en sliten kliché.

Kvällen innan TG-konserten gick vi på en restaurang i närheten av Palais de Tokyo (där Kenneth Anger, för övrigt också en vän till Sleazy, precis hållit i öppningen av en utställning av nyfunna tavlor målade av Aleister Crowley). Under en god middag påpekade Genesis en passant att alla vid middagsbordet vid något tillfälle spelat med honom, indikerandes sin egen centrala position: Sleazy, Bill Breeze (Coil, Current 93), David Tibet (Current 93), jag och även franska filmregissören Marie Losier. Helt sant, och det fick mig att vakna upp ur något som först känts som en lång fantasi eller dröm. Jag var en del av ett sällskap som jag 20 år tidigare idoliserat som supernördig fanzineredaktör.

Det var vid detta ögonblick jag först förstod det till fullo. Då Sleazy betalade för kalaset, vilket han ofta gjorde, tackade jag såklart och han svarade "You are most welcome." För mig, där och då, betydde det oerhört mycket mer än bara "varsågod".

"I don't think there's such a thing as fate really. I don't think there's such a thing as chance either, but that's different. Fate implies that a certain thing is bound to happen, but I don't think that's the case. To rely on logic, then obviously whatever's going to happen is going to happen. But at the same time, the implication that it's out of your control is obviously rubbish. At any point you have a myriad of choices, whether it's running and jumping out of the window or not. Obviously things happen as a result of circumstances that one could not possibly foresee and that is what one calls chance." (Sleazy, "Tape Delay" igen)

2009 sågs vi igen, denna gång på Equinox-festivalen i London. Hans framförande med The Threshold House Boys Choir var mäktigt. En stor videoprojektion föreställande hans stab av (för det mesta avklädda) manliga "assistenter" från Thailand, till musik av klassiskt Sleazy-snitt: varma syntmattor och lekfulla melodier, lite gulligt men samtidigt vackert och oändligt mörkt, djupt, existentiellt vibrerande.

Över musiken berättade han om sin kärlek till Thailand, livet där, assistenterna, teknologi och de omedelbara kommunikationsmöjligheter vi upplever idag. Intrycket var improviserat, spontant och kärleksfullt, med buddistiska visdomar invävda än här och än där. Hela den konsertupplevelsen var verkligen som en summering av honom själv: storslagen och lågmäld på samma gång, varm, intelligent, humoristisk, livsnjutande, omåttligt kreativ och, det ska inte förnekas, definitivt dekadent.

Efter London skickade jag ett mail till honom. Ett autosvar, om än det mest poetiska jag någonsin fått, blev svaret den gången:

"I am on retreat in a Parallel Universe. One of my favorites, in fact. Here, Herod had a migraine on the day he was supposed to order the Crucifixion of Christ; it never happened, and so Christianity never got off the ground. The Wright Brothers both died of the Measles in childhood, and Churchill was hit by a coal truck at the age of 31, so Germany won the Second World War... Fortunately the high-speed trains between Hoxton (great Capital City of Albion) and the heart of Siamese Empire, run on time! I am currently meditating on the pinnacle of one of the few mountains remaining above sea level. I will probably be able to read your email from the Other Side, via the Dark Mirror, but my reply will not reach you till next Monday 6th July 2009, your Earth Time at the earliest. Please have patience."

Ett liknande meddelande snurrar nu säkerligen runt i etern, med ungefär samma innehåll och i samma anda, får man förmoda.

Men några fler personliga uppföljande svar blir det tyvärr inte. Ett mycket, mycket sorgligt faktum.

Carl Abrahamsson

Ur arkivet

view_module reorder

Ruhr där man odlar kol

Som rostiga gamla rymdskepp ligger den stora industrianläggningen med sin rör och skorstenar inbäddad i vårgrönskan, och långt därnere i underjordens mörker ringlar sig ett oöverskådligt system med mil efter ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 04 maj, 2010

"Jag var inte toastmaster åt någon generation" - Bob Dylan och livet fram…

"Jo", börjar jag försiktigt, "Bob Dylan fyller sjuttio år den 24: e maj, tror du att jag kan få in något om det?". När redaktören svarar javisst blir jag smått ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 24 maj, 2011

Isadora Duncan, en levande skulptur

"Danser, c'est vivre", att dansa är att leva; orden står att läsa på ett vykort med Isadora Duncans porträtt. Vykortet är från 1928, tryckt till Duncans minne, några månader efter ...

Av: Cecilia Carlander | Reportage om scenkonst | 18 januari, 2010

Sosialt liv

Innledning Hva menes med ‘sosialt liv’? ‘Sosialt liv’ betyr ikke ‘opphopning av et stort antall mennesker på et vel avgrensede område’ eller ‘at på en varm sommerdag kan det være så ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 juni, 2014

Krakow – en stad för alla

Det första som fångar din uppmärksamhet när du landar i Krakow, historiens och festens stad, en europeisk stad, (hrmm), är att det inte finns en enda skylt på engelska. ”pcac” ...

Av: Jenny Keljevic Berggren | Resereportage | 07 november, 2013

Att cykla i Palermo

Det finns byråer som säljer äventyrsresor. Du går in i djungeln eller i öknen, under de högsta vattenfallen i världen eller i de djupaste grottorna. Du gör forsränning i oframkomliga ...

Av: Nadia Scapoli | Resereportage | 01 november, 2013

Bild: Melker Garay

Döden har blivit en höna

Melker Garay om döden.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 13 mars, 2016

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 09 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.