Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | 05 september, 2017
Utopiska geografier

Minnesmonumentet vid platsen där Kaspar Hauser mördades. Här dödades en okänd av en okänd.

Kaspar Hauser och självmordsbombaren i Ansbach

I låten ”Fri till slut” nämner Håkan Hellström inledningsvis en viss Kaspar Hauser. Vem var han och vad gjorde han i Ansbach – en av flera städer i Bayern som ...

Av: Johan Werkmäster | 05 juli, 2017
Resereportage

45. Erik

Erik skyndade sig lite extra när han passerade Kulturanatomen. Han tittade ner på de intrampade gula löven så att han skulle slippa se den vackra tegelbyggnaden som dolde den modernare ...

Av: Erik | 02 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Farväl arbetsförmedlingen!

Jag har sagt upp mig från arbetsförmedlingen. Jag känner mig befriad. Jag känner mig lättad och plötsligt kom det en massa kraft till mig, och lust som jag inte känt ...

Av: Stina Tobiasson | 22 februari, 2013
Gästkrönikör

HP Gundersen, trollkarlen från Bergen



altHans Petter Gundersen är en norsk musiker och producent som varit aktiv sedan det tidiga 70-talet. Hans eklektiska smak, i vilken allt från Easy Listening, afrikansk pop, blues, jazz till country finns representerat, har påverkat hans sound, spelsätt och generella attityd. Gundersen är en musikälskare av mått och hans kreativitet har färgat och format många norska artister och band.

På sistone har han gått djupare och djupare in i sitt gitarrspelande och dessutom startat en alternativ musikskola för att lära ut kreativ komposition till ungdomar. Jag träffade honom i hemstaden Bergen en våldsamt regning dag i oktober ("Helt normalt här", förklarade han leende) för att lyssna på musik och höra om hans tankar och idéer.
HP Gundersen är som en dynamo. Han pratar intensivt men ändå alltid eftertänksamt, fingrar på gitarren, spelar upp nya musikstycken för att ytterligare förklara det han precis sagt i ord. Musiken är inte bara ett kreativt uttryck för honom, utan mer som ett helt eget språk.

I projekten The Last Hurrah (ny skiva kommer på norska Rune Grammofon i januari 2011), Tweeterfriendly Music, HP and the American dream och andra konstellationer får Gundersen utlopp för sin kreativitet. Gitarren finns alltid med, på senare mer och mer använd i "drone"-stil (ej att förväxlas med den tonalt monotona minimalism som finns inom t.ex. elektronisk musik/ambient. Vad Gundersen i intervjun menar med "drone" är en gitarrteknisk term/spelstil).

Hur blev du först intresserad av musik?

- Jag började inte med musik förrän jag var 19. Jag hade en flickvän som skulle studera i Tromsö. Hon ville att jag skulle flytta med och det var viktigt för henne att jag skulle trivas där. Hon köpte en Telecaster, en förstärkare och en Hagströmgitarr till mig. Jag startade sedan ett band i början av 70-talet. Jag var väldigt upptagen av politik då och umgicks med radikala. De kunde spela lite grann så vi startade ett band. Jag fick lust att komponera efter att vi satt igång.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hur låter det materialet idag, tycker du?

- När jag lyssnar på de första låtarna kan jag mycket väl höra att det är jag som skrivit dem. Det är intressant. Jag måste ha något slags kärna i mina preferenser. Jag fortsatte att utforska, framförallt gitarren. Jag kom så långt att jag insåg att jag kunde klara av ett slags Kurt Weill-kompositioner. Samtidigt var jag väldigt influerad av Easy Listening, "the Great American Songbook", Burt Bacharach och annat.
Vad är det som gör arbetet med musik så tillfredsställande?

- Jag tror att jag alltid varit extremt skönhetssökande i min forskning, att det är det det handlar om. Jag växte dessutom upp med föräldrar som hade väldigt bra musiksmak. Det här var innan Beatles och Stones dök upp. De var intresserade av genuin Hawaiimusik, helt otrolig musik. Jag började spela slidegitarr långt innan jag började med ackord. De lyssnade också på Louie Armstrong, Ella Fitzgerald, Bessie Smith. Och mycket Easy Listening, till och med Esquivel. Genialt. Man kallade Esquivel för underhållningsmusikens Stravinsky. Perfektionen som finns i den konstiga musiken... Helt underbart.

Upplever du att du blev präglad av allt som hände på 60-talet?

- Växte man upp på 60-talet fick man så sinnessjukt mycket med sig. Det var något i kulturen då som gjorde att många magiska saker skedde. Det handlade heller inte om genrer. Det var lika mycket i popmusiken som i bebop-jazzen. Jazzen på den tiden var fantastisk. Folk var mottagliga på ett helt annat sätt då. Idag räcker det inte med talang för en artist. Man måste också ha en vanvettig karriär-drive. De största konstnärerna har ofta inte det. Att leva i konsten är mer än nog. Att hålla på med musik har alltid varit mer ett studium än en chans att exponera mig. Att studera genom att komponera.

Vad är du mest känd som i Norge: låtskrivare, musiker eller producent?

- På 80-talet jobbade jag mycket som musiker för andra, men jag tyckte inte om det. Man blir som en stigmatiserad gitarrist med en massa förväntningar man inte kan leva upp till. Jag är nog mest känd som producent och sedan som kompositör. Men jag har alltid haft egna projekt också. Jag övar inte för att bli teknisk, jag övar för att få till det jag tänker.

Lyckas du alltid med det?

- Att fokusera på det emotionella är viktigt. Musikförståelse måste vara en emotionell förståelse. Det teoretiska är bara en förklaring av det emotionella. Det man inte förstår emotionellt kan man aldrig förstå. Jag hör ofta rätt intressanta saker som inte håller. Jag kan inte tro att konstnärerna verkligen menar det. Man kan prata om komplexitet i alla konstyttringar, men vad det handlar om är hur mycket passion man lyckas få in. Komplexitet kan radera fina saker. När man inte vet vad man känner, så blir det problem. Om det inte finns något som är rakt, finns det heller ingen spänning. De som inte kan hålla sig till det enkla, det raka, blottar sin överflödighet något våldsamt. Stravinsky var helt tagen av Kurt Weills symfonier som han skrev i sin ungdom. Men han själv ville ju hellre göra popmusik med vulgär sång. Till och med det amerikanska, "September Song" och det materialet, det är så att man får gåshud. Det är så grundläggande att det blir njutbart i sin komplexitet. Jag såg en intressant dokumentär om Gram Parsons nyligen. Det är samma sak där, ett förhållande mellan enkelhet och komplexitet.

Är han någon du lyssnat mycket på under åren?

- Ja, jag lyssnar mycket på Gram Parsons och Rolling Stones, så länge som Brian Jones var med. Vilken medvetenhet, att kunna skapa så mycket atmosfär. Till och med den första Stonesplattan är helt fantastisk. Att det går att få så mycket atmosfär med så enkla medel. Brian Jones var ett geni. Jag fick tag i en film som han gjorde musiken till, "Degree of murder" ("Mord und Totschlag", Volker Schlöndorff, 1967).. Helt fantastisk musik. När man lyssnar på slidegitarren på "Little Red Rooster"... Han var ju inte slidegitarrist egentligen. Ändå låter det så fantastiskt bra. Han gjorde allt med en sådan hypersensitivitet. Och det elektroniska på "Their Satanic Majesties"-plattan är ju enormt. Och "Pipes of Pan"-skivan... Fantastiskt. Det han och Jimi Hendrix höll på med var ju helt fantastiskt. Han var en multi-instrumentalist men jag tror också han hade kunnat bli en riktig superproducent, en studiokonstnär, ungefär som Brian Eno.

- Jag har dessutom alltid varit intresserad av Stephen Stills som musiker. Det finns en genialitet där. Jag läste att han på en låt hade stämt gitarren på ett visst sätt. Jag ville också pröva. Jag fann att jag kunde spela polyrytmiskt genom att pröva mig fram. Jag började spela tillsammans med en afrikansk kör. Det var perfekt med dronegitarr tillsammans med kör. Det var för två år sedan vi började med det. Det blev en väldigt rytmisk utmaning. Man ska inte tänka och räkna utan bara känna flytet i det hela. Bara gå in i det. Vi jammade mycket till västafrikanska bluesgrunder. Då hade jag bestämt mig för att jag ville viga mitt liv åt de musikaliska utmaningarna. Att spela gitarr är en ny glädje hela tiden. Jag tycker inte om att ha tråkigt så jag måste hela tiden finna nya aspekter att sätta mig in i.

Andra musiker som inspirerat?

- Min favoritjazzmusiker är faktiskt Jan Johansson. Ögonblickskompositioner på sårbart landskap. Man blir som en elefant i glashus i jämförelse. Han gjorde de mest perceptiva kompositioner jag någonsin hört. En mästare.
Finns det något samarbete du är speciellt stolt över?

- Jag är stolt över samarbetet med den engelska sångerskan Jess Morgan. Hon är verkligen en poet. Förra skivan producerade jag. Hon har spelat in sång och gitarr själv. Efter det lägger vi på helt subtila saker, lite pedal steel och slidegitarr. Men bara hon och gitarren gör att man egentligen inte saknar något alls. Det är tillräckligt starkt.

Hur fick ni kontakt?

- Hon tog kontakt med mig via myspace. Vi fick till ett riktigt innerligt samarbete. Jess har nu påbörjat album nummer två med en bra producent i England. Jag ville inte producera den här gången. Jag har lite grann pensionerat mig som popproducent. Jag vill bara producera saker som jag är direkt involverad i. Det är ingen idé att producera när man vet att man bara går på halv maskin. Jag måste veta att jag kan göra mitt bästa. Men hon och jag har skrivit en del låtar tillsammans. Vi ska sätta ihop ett band, White Mercedes, där hon är medlem.

Vad har du på gång i den närmaste framtiden?

- Jag ska starta Norges första droneklubb här i Bergen. Alla kan spela tillsammans, jamma med jazzmusiker, folkmusiker, säckpipespelare, allt. Alla kan vara med på någon nivå. Jag ska också starta en alternativ musikskola. Med hjälp av dronegitarren kan jag förklara musik och komposition tydligt. En nybörjare kan börja spela på en gång. Jag kommer att undervisa i popkomposition, även om det är ett oändligt begrepp. Mycket av Beatles är samma fragment av en durskala, om och om igen. Det är enkelt att lära sig. Om man gör melodin på dronegitarr innan man börjar tänka på ackorden och sedan bygger vidare på det, då hittar man spänningar. Det är genialt för nybörjare. Gitarren är ett fantastiskt förklaringsverktyg.

När börjar det här?

- Jag kommer igång med undervisningen i januari 2011. Jag ska ha klubben och skolan på samma ställe. Jag vill att eleverna ska kunna jamma med husbandet. Jag har även ett projekt som heter Drone Jazz. Jag har fått med Jon Irabagon på saxofon, en stor stjärna som spelat med Herbie Hancock, Wynton Marsalis, U2 och Lou Reed. Vi ska spela in en skiva här i Bergen snart. Det blir stort. Konserten blir också öppningen av Bergens Droneklubb.

Hur kom du i kontakt med honom?

-Vi skulle spela i Brooklyn, som förband till Mostly other people do the killing, där Irabagon är medlem. Han och trummisen hängde på och jammade. Folk var inte alls förberedda på det. Det blev till slut något Pink Floydaktigt av det hela. Efter det fick jag mail från honom som sa att han tyckte det var kul att spela ihop och att han såg fram mot nästa gång. Han är som ett levande collage av jazzhistoria. Han vet verkligen vad han håller på med.

Och du själv? Är du alltid säker?

- Det finns inget på den kommande skivan med The Last Hurrah som det går att ställa några frågor kring. Det finns inga frågetecken. Musiken bygger på den universella sanningen. Det man förstår emotionellt, det är det enda man ska bry sig om. Och så måste man ha en massa preferenser. Ett genuint universum uppstår. Och innanför sitt verktyg måste man vara så kreativ man bara kan.

Är det tankar du har även när du producerar andra?

- Det första jag försöker göra är att lokalisera konstnärens preferenser och innerlighet. Om man inte har lokaliserat det så har man inget att jobba med. Det finns mycket intressant musik som bara är humbug. Om jag hör något i kompositionen som är undertryckt så vet jag hur man kan förädla det. Det har jag gjort många gånger. Jag vill ge det mer substans, men det betyder inte att jag måste göra det mer "spejsat".
Förutom musik, vad har inspirerat dig mest?

- Boxning. Och en författare: Thomas Bernhard från Österrike. Vissa konstnärer. Filosofiska typer. Jag tycker om moral och filosofi. Existentialism. Man får betala ett högt pris för att vara sanningssökande men det är nödvändigt för att få klarhet. Om man inte är ärlig finner man inte sanningen. Det kräver objektivitet. Man måste se sig själv i ett objektivt ljus också. Jag hoppas att jag helt och hållet uppfyller mig själv innan jag dör. Att jag är kvitt allt arvegods. Jag känner att jag nästan är där nu. Det är en process som pågått väldigt länge.

Kan du sammanfatta den processens visdom hittills?

- Genom musiken trycker jag på olika centra i folk. Man ska veta vad man gör och man ska inte överdriva utan avsikt. Kan man beröra folk har man ju också ett ansvar. Hela sanningen måste fram, både det behagliga och det obehagliga. När man jobbar med komplexa saker så krävs tankeverksamhet. Man kan inte komma längre som konstnär än man kommit som människa. Hjärnan är som en muskel: ju mer man använder den, desto bättre kapacitet får man.

Text & foto: Carl Abrahamsson

Ur arkivet

view_module reorder
Johannes Vermeers  

Med karta och GPS genom konsten

Minns du krysset på den hemmagjorda skattkartan som var starten på barndomens äventyr? Eller när du tog fram kartboken ur bokhyllan och följde floder och bergskedjor till exotiska städer? Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 december, 2017

”Gud slickar sina testiklar” Anteckningar till Noréns ”Ingen”

Det handlar om döden. Den annalkande. Det tillstånd som kommer att äga fullt tillträde till din kropp i en icke alltför avlägsen framtid. Döden. Denna kvalité. Inte i betydelsen något ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 27 mars, 2014

Aki Onda: Musik skapad av minnen

Den japanske ljudkonstnären var nyligen på besök i Stockhom för att uppträda på konstscenen Weld. Tidningen Kulturens Dev Karnal Fridén var där och passade då också på att prata lite ...

Av: Dev Karnal Fridén | Musikens porträtt | 23 juni, 2010

Noemi Scéci, Krizstina Tóth, Anna Jókai, Ágnes Judit Kiss  Foto: Linda Johansson

Kvinnliga författare från Ungern kämpar vidare under Bokmässans invigningsdag

Balassi-institutets ledare lämnade alla invigningen efter att blivit hårt kritiserade av kända författare, bland andra författarinnan Masha Gessen, vilka öppet kritiserade det statligt finansierade kulturinstitutet och bokmässans samarbete.

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2015

Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | Kulturreportage | 25 december, 2009

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | Konstens porträtt | 07 december, 2013

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 7

 Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 16 juli, 2013

Om blicken från WM-Data

Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.