Musik som minnesmärken

Om relationella ramverk, bilder av identitet, igenkännandets betydelse och tixotropiska förbindelser i konsten via den norske tonsättaren Lars Petter Hagen och hans tankedialog med den franske installationskonstnären Christian Boltanski ”På mange ...

Av: Stefan Thorsson | 09 mars, 2013
Essäer om musik

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | 15 september, 2015
Melker Garay : Reflektioner

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | 17 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Bernadette och miraklet i Lourdes

Helgon finns i de flesta religioner och intresset för helgon har varit utbrett i alla tider. Inom olika kulturer har män och kvinnor betraktats som särskilt heliga och vördnadsvärda på ...

Av: Lena Månsson | 25 maj, 2014
Essäer om religionen

In memoriam Rautavaara



In memoriam Rautavaara

Stefan Hammarén skriver ett memorandum över Tapio "Tapsa" Rautavaara, finsk sångare, skådespelare och idrottsman.

rautavaara 
Ett kareliskt liv utanför burken.
Komposition: Guido Zeccola

[(just)] en dag måste det också varit de hundra sekler år sen den finska människan nationale, romantikern, Nordens ultra, barrskogens starka katt, tangons en "Tapsa" Rautavaara (Järnfara, eller Järnfjället namne) föddes, och 1926 när han började femte året i Oulunkylän koulu (i den skolan, Helsingfors) och skoldoktorn, en kommunalläkare säger rakt i ansiktet på honom bleka elvaåringen, en liemannen tar dig närhelst, du dör innan året är slut, men om du sportar och idkar friluftsliv kan du klara dig, en dödsångest slog till för honom, redan följande år såg han så pass kry ut och kunde ansluta sig till idrottsföreningen "Oulunkylän Tähteen" [Oulubyn (Åggelby) stjärnorna åt], och han kom (senare) att bli [blev] känd älskad mest som sångare, filmdukshjälte samt stor nationell idrottsman, hans sånger Päivänsäde ja menninkäinen (ljusstrålen och en gnom), Isoisän olkihattu (farfars halmhatt) och Reissumies ja kissa (gårdfarihandlaren och en katt) anses oförglömliga, ock höjdpunkten på hans idrottskarriär var prakt ett OS-guld i spjut borta om London 1948, även om hans personliga rekord var över hela fem meter längre, och åstadkom bågskyttelagets guld 1958, samt mera, inte som mindre, annat som han axlade roller i det sammantaget 22 långfilmer, oftast huvudrollen, anträffar vad som anses till den finska filmindustriens en guldålder och av de mest populära dåtida filmerna i landet över, med mycket av hans romantiska, något styvt sorgmodiga musik i dem, ansågs även länge vara avlägset Finlands absolut vackraste man ock, en sömnadens och den ömma hyns man sagts som, som dessutom var mycket stor, med stor yta varhelst var helst tog i. Och hans två döttrar var direkt, kan sägas, astronomiska skapelser. Ävenledes, han hade sommarvilla och var granne till den som min mormor hade på den tiden, och han och mormor jämte mormors kavaljer, en polisdetektiv, grälade så stopporna yrde med honom nationalromantikern Rautavaara, om hur ett servitut stod till och vem som skulle ha den större parkeringsplatsen på vänstra sidan om en grushög i urskogen vid ett björkträd. Åsyftad polisman var ofta en fegis, sådan som skämdes för allt, och när en tankbil mosade hans beigea smörfärgade Rover som han fått av mormor, ville han inte ens anmäla saken, för skämdes så fan för sina poliskollegor, men morsan fick honom motsträvig att göra det ändå, och hon skällde till den grad ner tankbilsföraren att han började gråta och polismannen sprang bort (och man kan klara sig i en Rover även om den blir nära mos), fan gick än i honom polisen alltid när han såg honom Rautavaara, blev själv en stridstupp bandhund och kanske hackkyckling i täten samt läste lagen för honom allmänhetens hjälte, hade faktiskt någon slags notarieutbildning själv förutom sin polisskjutbildning och sin stundom paranoia. Och vad mera Rautavaara hade en ful sommarvilla, där som jag brukade med mormor stjäla hans kantareller om sensomrarna. Och Rautavaara dog år 1979 med att simma sitt huvud mot en bassängkant, kackafull som alikan han näst alltid lär ha varit på senare år, och på universitetssjukhuset skickade en ung medicinekandidat honom hem efter smärre omplåstring, med treslagsplåster och lim(fästen fastän) av om inre skallskada, nästan blivit med en platta slät panna i kluvnad han i huvudet han han han som två flat iron vid vart gatuhörn, allt trots det sa han jourhavande läkaren "lepoa pari päivää kyllä se siitä vila ni några dagar så blir det bra", men han nationale stor dog sedan under natten redan, och medicinaren begick därefter straxt självmord, för man låter inte så där bara en nationalromantiker dö. Min ena f.d. granne, en lika hård enträgen drinkare, från början mycket stormrik, ärvt en astronomisk förmögenhet av sin styvfar, med intressen sträckt bland annat i nöjesparken Borgbacken, en man som också introducerade amerikanska T-tröjan i landet, sålde dem i astronomiska mängder efter kriget, som alltid gick själv med halmhatt om somrarna (sic), dit till honom som min sköldpadda, mitt husdjur alltid rymde en sommar nerför sluttningen däråt, översten ringde några gånger, första gången efter någon vecka rasande, "passar avhämta er kilpikonna (sköldpadda) härifrån, den har gjort ner sig på en halmhatt", varför han nu hade halmhattar på golvet sedan, eller kanske tagit upp paddan och stoppat den i sin hatt, tänkt stjäla den, visste vems padda dock, för den hade namn- och adresslapp på skölden klistrad, (sonen än) på gamla dar blottad, samt haft hjärtbyte medelst operation, bodde i stadens hyreshus utan en mark, men innan, något år innan hade hunnit bjuda Tapsa Rautavaara på stor supfest, för då hade han sonen ännu lite pengar kvar, var fin man, och jag skulle också dit förvisso, kanske, nog som sagt det blev aldrig av med hjältens dödsfall, vilket kom emellan. Jag skulle ha sparkat honom på smalbenet och hälsat från mormor, så var det meningen. Och ännu till "Tapsa" Rautavaaras döttrar, dessa enorma, och absolut starka, när de skulle tvätta eller reparera sin bil (kommer inte ihåg vilkendera funktion), lyfte de upp den för hand, som ingenting. Och den ena var därtill så lång, att när butiksbudet kom, måste hon alltid sitta för att inte göra honom butiksmannen ledsen med att vara två huvuden kortare än hon. (ps. polismannen gav alltid massor av lakrits åt mig, tills han en dag läste i Hesari (största drakblaskan, större än DN) att den är farlig för blodet, synd nog. (2) polismannen (tio år 1926) var känd bland sina kollegor för att ha skjutit efter en biltjuv på Senatstorget, när han (tjuven) rymde från häktet, men rätt absolut förbjudet (att skjuta) på den platsen, regeringskvarter liksom). (3) polismannen tog mig en gång till polismuseet där i närheten och där finns/fanns ett foto av honom själv när han förpassar (någon fin, märklig dam i hatt) på flyget, lär ha hemligt blivit utvisad ur landet, när hon inte kunde ställas inför rätta för ett fruktansvärt skandalbrott) (4) på museet fanns också yxan som en primusstudent hackade sig i nacken och huvudet med, samma dag som han fick sitt studentbetyg med perfekta vitsord i alla ämnen, där han hade gått till sina föräldrar och sa, är ni nöjda nu, varpå han skyndade sig avsides slog med en yxan bort halva sitt huvud, och det ansågs av nestorn på museet obegripligt att han hade kunnat hacka bort så mycket av sitt huvud, innan han dock dukade av smärta (den omedelbara dödsorsaken), inte av blodförlust enligt. Sedan gav han en arg utläggning om det dåliga med för bra läshuvuden, stirrade surt på mig, anade något kanske (om än misstog sig). För övrigt lite konstiga vapen där på museet, och när jag skulle börja fingra på ett slog han mig på fingrarna med sin käpp, jävla gubbe par définition född 1926, han nestorn. Efteråt bjöd polismannen honom nestorn (också polis) på middag, och jag hängde med, och de svor som två idioter över allting, till ett minne sagt för dessa nationalhjältar, dessa (poliserna) grundade i samma stund ett jazzband som blev snart succé på några krogar och gillen, förallt dessa två poliser spelade dragspel resp. munharpa mera, och med vad som står att veta, fler anslöt sig till bandet Oboy harmonikkojen vellit, eller vad det slutligen hette alls, spelade och uppträdde itagna sina gamla uniformer och bandoneoner, blockflöjter, harpor tills även en viss kantor (definitivt född 1926) anslöt sig till bandet, krävde reform (han), och dessa poliser hade heller aldrig (aldrig någonsin) upplevt bland kollegor, sina interner, dårar, med soldatbefäl, narkomaner, ungdomar, hustrur, horor, hallickar, perversa, ryssar, papegojor, eller hos internisten Appelgren som dog av röntgenskador, inte heller att förglömma som en antikhandlare Söderlundh i Borgå, icke ens hört ur präkta idioters munnar som på oriktiga grunder anhållits det svära så oavbrutet genuint långt äkta envetet konsekvent perfeckt som han kantorn, utan avbrott, som herr Dagrins ordbok vore hans bibel och Pentaekukbog [Pentateuken ordet].

 

Stefan Hammarén

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Tomas Tranströmer. Foto: Caj Westerberg

Postum lektion i konsten att arbeta med språket

Torsten Rönnerstrand om Tomas Tranströmers ”I arbetets utkanter”.

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om litteratur & böcker | 30 december, 2017

Michel Houellebecq. Foto Phillippe Matsas

Vem lever lycklig i en tid som vår?

För några år sedan kunde man i den franska veckotidskriften Le nouvel Observateur läsa om den då senast inträffade politiska skandalen, när den åldrade ägarinnan till det stora parfymimperiet L’Oréal ...

Av: Claes-Magnus Hugoh | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2016

Våldet i fantasylitteraturen

Steven Ekholm synar våldet i några fantasyromaner från Sagan om ringen till Harry Potter. Om man skulle göra en hastig översyn av ungdomars läsning idag så är nog fantasylitteraturen den genre ...

Av: Steven Ekholm | Essäer om litteratur & böcker | 01 april, 2011

En strålande jul i Sverige Upplevd av Angelo Tajani

“Jul, jul, strålande jul...” - det tog flera år innan jag förstod dessa ords verkliga innebörd. Den svenska julen är verkligen enastående och dess fantastiska stämning borde spridas ut i världen. Det ...

Av: Angelo Tajani | Kulturreportage | 24 december, 2012

Goethe Farbkreis

Kungen av Kalifornien

Romanen är en parasitär form, en hybridexistens som Frankensteins monster, skriver Kristoffer Leandoer. Visst har den lånat ihop till sin form och gestalt av saga, fabel och skröna, men memoaren ...

Av: Kristoffer Leandoer | Essäer om litteratur & böcker | 23 september, 2017

Ingen elektronisk växtvärk i underjorden. Om Art’s Birthday

Många bitar faller på plats under den vecka i Stockholm då maskinisterna i Kraftwerk gör fyra fullsatta konserter på Cirkus och dessutom visar sin 3-D-installation 1 2 3 4 5 ...

Av: Curt Lundberg | Essäer om musik | 29 januari, 2014

Börft Records - kulturbärare i periferin

Ungefär samtidigt som syntpopen, emblematiskt representerad av Human Leagues platta ”Dare” och Depeche Modes debut, slog sina kommersiella lovar kring den skivköpande publiken, utvecklades en mindre för allmänheten mindre iögonenfallande ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 23 september, 2013

Hugo Ball

   Hugo Ball

Av: Stefan Hammarén | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.