Torsten, mera borsten!

Jag ser Johan August Strindberg promenera i ett stockholmskt snöfall. Snart nog ska han återvända till Blå tornet för att jaga bort kräftan med morfin. Bibeln lägger han på bröstet ...

Av: Stefan Whilde | 09 december, 2010
Stefan Whilde

Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | 07 juni, 2015
Reportage om scenkonst

Maria Anna (Nannerl) Mozart. En musikalisk begåvning, men en fotnot i historien

På Nationalmuseum i Stockholm visas sedan i slutet av september en utställning om kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige mellan 1750 och 1860. Den 18 maj 2012 hade en film ...

Av: Lilian O. Montmar | 16 oktober, 2012
Musikens porträtt

Asklepieios mirakelkurer och människans behov av myter

Människan verkar ha ett grundläggande behov av att förstå världen och särskilt det som hon inte har något inflytande över. Kan hon inte logiskt förklara de faktorer som omger henne ...

Av: Lilian O. Montmar | 23 september, 2013
Kulturreportage

In memoriam Rautavaara



In memoriam Rautavaara

Stefan Hammarén skriver ett memorandum över Tapio "Tapsa" Rautavaara, finsk sångare, skådespelare och idrottsman.

rautavaara 
Ett kareliskt liv utanför burken.
Komposition: Guido Zeccola

[(just)] en dag måste det också varit de hundra sekler år sen den finska människan nationale, romantikern, Nordens ultra, barrskogens starka katt, tangons en "Tapsa" Rautavaara (Järnfara, eller Järnfjället namne) föddes, och 1926 när han började femte året i Oulunkylän koulu (i den skolan, Helsingfors) och skoldoktorn, en kommunalläkare säger rakt i ansiktet på honom bleka elvaåringen, en liemannen tar dig närhelst, du dör innan året är slut, men om du sportar och idkar friluftsliv kan du klara dig, en dödsångest slog till för honom, redan följande år såg han så pass kry ut och kunde ansluta sig till idrottsföreningen "Oulunkylän Tähteen" [Oulubyn (Åggelby) stjärnorna åt], och han kom (senare) att bli [blev] känd älskad mest som sångare, filmdukshjälte samt stor nationell idrottsman, hans sånger Päivänsäde ja menninkäinen (ljusstrålen och en gnom), Isoisän olkihattu (farfars halmhatt) och Reissumies ja kissa (gårdfarihandlaren och en katt) anses oförglömliga, ock höjdpunkten på hans idrottskarriär var prakt ett OS-guld i spjut borta om London 1948, även om hans personliga rekord var över hela fem meter längre, och åstadkom bågskyttelagets guld 1958, samt mera, inte som mindre, annat som han axlade roller i det sammantaget 22 långfilmer, oftast huvudrollen, anträffar vad som anses till den finska filmindustriens en guldålder och av de mest populära dåtida filmerna i landet över, med mycket av hans romantiska, något styvt sorgmodiga musik i dem, ansågs även länge vara avlägset Finlands absolut vackraste man ock, en sömnadens och den ömma hyns man sagts som, som dessutom var mycket stor, med stor yta varhelst var helst tog i. Och hans två döttrar var direkt, kan sägas, astronomiska skapelser. Ävenledes, han hade sommarvilla och var granne till den som min mormor hade på den tiden, och han och mormor jämte mormors kavaljer, en polisdetektiv, grälade så stopporna yrde med honom nationalromantikern Rautavaara, om hur ett servitut stod till och vem som skulle ha den större parkeringsplatsen på vänstra sidan om en grushög i urskogen vid ett björkträd. Åsyftad polisman var ofta en fegis, sådan som skämdes för allt, och när en tankbil mosade hans beigea smörfärgade Rover som han fått av mormor, ville han inte ens anmäla saken, för skämdes så fan för sina poliskollegor, men morsan fick honom motsträvig att göra det ändå, och hon skällde till den grad ner tankbilsföraren att han började gråta och polismannen sprang bort (och man kan klara sig i en Rover även om den blir nära mos), fan gick än i honom polisen alltid när han såg honom Rautavaara, blev själv en stridstupp bandhund och kanske hackkyckling i täten samt läste lagen för honom allmänhetens hjälte, hade faktiskt någon slags notarieutbildning själv förutom sin polisskjutbildning och sin stundom paranoia. Och vad mera Rautavaara hade en ful sommarvilla, där som jag brukade med mormor stjäla hans kantareller om sensomrarna. Och Rautavaara dog år 1979 med att simma sitt huvud mot en bassängkant, kackafull som alikan han näst alltid lär ha varit på senare år, och på universitetssjukhuset skickade en ung medicinekandidat honom hem efter smärre omplåstring, med treslagsplåster och lim(fästen fastän) av om inre skallskada, nästan blivit med en platta slät panna i kluvnad han i huvudet han han han som två flat iron vid vart gatuhörn, allt trots det sa han jourhavande läkaren "lepoa pari päivää kyllä se siitä vila ni några dagar så blir det bra", men han nationale stor dog sedan under natten redan, och medicinaren begick därefter straxt självmord, för man låter inte så där bara en nationalromantiker dö. Min ena f.d. granne, en lika hård enträgen drinkare, från början mycket stormrik, ärvt en astronomisk förmögenhet av sin styvfar, med intressen sträckt bland annat i nöjesparken Borgbacken, en man som också introducerade amerikanska T-tröjan i landet, sålde dem i astronomiska mängder efter kriget, som alltid gick själv med halmhatt om somrarna (sic), dit till honom som min sköldpadda, mitt husdjur alltid rymde en sommar nerför sluttningen däråt, översten ringde några gånger, första gången efter någon vecka rasande, "passar avhämta er kilpikonna (sköldpadda) härifrån, den har gjort ner sig på en halmhatt", varför han nu hade halmhattar på golvet sedan, eller kanske tagit upp paddan och stoppat den i sin hatt, tänkt stjäla den, visste vems padda dock, för den hade namn- och adresslapp på skölden klistrad, (sonen än) på gamla dar blottad, samt haft hjärtbyte medelst operation, bodde i stadens hyreshus utan en mark, men innan, något år innan hade hunnit bjuda Tapsa Rautavaara på stor supfest, för då hade han sonen ännu lite pengar kvar, var fin man, och jag skulle också dit förvisso, kanske, nog som sagt det blev aldrig av med hjältens dödsfall, vilket kom emellan. Jag skulle ha sparkat honom på smalbenet och hälsat från mormor, så var det meningen. Och ännu till "Tapsa" Rautavaaras döttrar, dessa enorma, och absolut starka, när de skulle tvätta eller reparera sin bil (kommer inte ihåg vilkendera funktion), lyfte de upp den för hand, som ingenting. Och den ena var därtill så lång, att när butiksbudet kom, måste hon alltid sitta för att inte göra honom butiksmannen ledsen med att vara två huvuden kortare än hon. (ps. polismannen gav alltid massor av lakrits åt mig, tills han en dag läste i Hesari (största drakblaskan, större än DN) att den är farlig för blodet, synd nog. (2) polismannen (tio år 1926) var känd bland sina kollegor för att ha skjutit efter en biltjuv på Senatstorget, när han (tjuven) rymde från häktet, men rätt absolut förbjudet (att skjuta) på den platsen, regeringskvarter liksom). (3) polismannen tog mig en gång till polismuseet där i närheten och där finns/fanns ett foto av honom själv när han förpassar (någon fin, märklig dam i hatt) på flyget, lär ha hemligt blivit utvisad ur landet, när hon inte kunde ställas inför rätta för ett fruktansvärt skandalbrott) (4) på museet fanns också yxan som en primusstudent hackade sig i nacken och huvudet med, samma dag som han fick sitt studentbetyg med perfekta vitsord i alla ämnen, där han hade gått till sina föräldrar och sa, är ni nöjda nu, varpå han skyndade sig avsides slog med en yxan bort halva sitt huvud, och det ansågs av nestorn på museet obegripligt att han hade kunnat hacka bort så mycket av sitt huvud, innan han dock dukade av smärta (den omedelbara dödsorsaken), inte av blodförlust enligt. Sedan gav han en arg utläggning om det dåliga med för bra läshuvuden, stirrade surt på mig, anade något kanske (om än misstog sig). För övrigt lite konstiga vapen där på museet, och när jag skulle börja fingra på ett slog han mig på fingrarna med sin käpp, jävla gubbe par définition född 1926, han nestorn. Efteråt bjöd polismannen honom nestorn (också polis) på middag, och jag hängde med, och de svor som två idioter över allting, till ett minne sagt för dessa nationalhjältar, dessa (poliserna) grundade i samma stund ett jazzband som blev snart succé på några krogar och gillen, förallt dessa två poliser spelade dragspel resp. munharpa mera, och med vad som står att veta, fler anslöt sig till bandet Oboy harmonikkojen vellit, eller vad det slutligen hette alls, spelade och uppträdde itagna sina gamla uniformer och bandoneoner, blockflöjter, harpor tills även en viss kantor (definitivt född 1926) anslöt sig till bandet, krävde reform (han), och dessa poliser hade heller aldrig (aldrig någonsin) upplevt bland kollegor, sina interner, dårar, med soldatbefäl, narkomaner, ungdomar, hustrur, horor, hallickar, perversa, ryssar, papegojor, eller hos internisten Appelgren som dog av röntgenskador, inte heller att förglömma som en antikhandlare Söderlundh i Borgå, icke ens hört ur präkta idioters munnar som på oriktiga grunder anhållits det svära så oavbrutet genuint långt äkta envetet konsekvent perfeckt som han kantorn, utan avbrott, som herr Dagrins ordbok vore hans bibel och Pentaekukbog [Pentateuken ordet].

 

Stefan Hammarén

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Emma Sundström

Att låta världar mötas

Jag har alltid trott att jag ska dö ung. Bär hela tiden omkring på känslan av att vara döende. Att jag överlever gör mig inte det minsta lättad, snarare förvirrad ...

Av: Emma Sundström | Gästkrönikör | 16 februari, 2017

Höjdpunkterna från musikåret 2013

Hur jag än vrider och vänder på det kommer 2013 alltid att vara täckt av den dystra hinna som Lou Reeds frånfälle lämnade efter sig. Det var som att ett ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 28 december, 2013

Den 25:e ölen

Så här efter alla helgdagar, de olika högtidsdagarna har tillsammans med lördagar och söndagar bildat en ”bombmatta” av festtillfällen (också 2013 blir så om jag räknat rätt på hur dagarna ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 04 januari, 2013

Tintins skapare Georges Remi "Hergé" blir 100 år

Tintins skapare Georges Remi "Hergé"  blir 100 år I år skulle Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, ha fyllt 100 år. Sjöhistoriska museet i Stockholm firar med utställningen "Tintin ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Fragment av surrogatpyret V

Fragment av surrogatpyret V Hur ska man egentligen uttrycka sig, då ju detta ord själv lånar sin prägel från den skatosociologiska dyngan och helgar denna som stilmönster? Hur ska man ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 30 oktober, 2007

Ditt liv kommer bli bättre så här, sa kulturministern

Jag såg på CNN igår. De diskuterade tårtan och ministern, Makode Lindes numera världsberömda tårta och Sveriges kulturminister Lena Adelsson Liljeroth. Enligt Linde själv har alla, från Al-Jazeera och New ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 20 april, 2012

Östersjöfestivalen jubilerar

Östersjöfestivalen fyller tio år, ett initiativ av trojkan Esa-Pekka Salonen, Valery Gergiev och Michael Tydén, med den förstnämnde som konstnärlig ledare. Det är en festival med ambitioner, inte bara konstnärliga ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 01 september, 2012

Ina Sohlberg, dikter

Ina Sohlberg är 25 år och Magister i litteraturvetenskap med fokus på William Blake, Guillaume Apollinaire, Gunnar Ekelöf, André Gide och de franska surrealisterna på 1920-talet. Bor i Paris, flyttar ...

Av: Ina Sohlberg | Utopiska geografier | 12 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.