Detalj ur omslaget till

Vad kan vi lära av Läsebok för folkskolan?

I ”Läsebok för folkskolan” – huvudlärobok för svenska skolbarn fram till 1960-talet – speglas tydligt hur ett samhälles rådande mentaliteter reproduceras när det gäller att smidigt infoga de unga i ...

Av: Björn Gustavsson | 13 juli, 2017
Björn Gustavsson

Jobbcoachen från Arbetsförmedlingen

Jag har aldrig träffat en sådan där jobbcoach från Arbetsförmedlingen som regeringen just nu satsar så stort på, men föreställer mig att deras uppgift går ut på att hjälpa människor ...

Av: Marja Beckman | 10 september, 2009
Gästkrönikör

Marco Missiroli. Foto Gian-Luca Rossetti

Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt

Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som Premio Campiello, Premio Comisso ...

Av: Guido Zeccola | 07 november, 2014
Litteraturens porträtt

Från Harmonia Mundis cd

Jean-Philippe Rameau och baletten Les Indes galantes

;William Christie tolkar Jean-Philipppe Rameau i Paris nyöppnade konsertsal

Av: Eva-Karin Josefson | 04 augusti, 2017
Essäer om scenkonst

In memoriam Rautavaara



In memoriam Rautavaara

Stefan Hammarén skriver ett memorandum över Tapio "Tapsa" Rautavaara, finsk sångare, skådespelare och idrottsman.

rautavaara 
Ett kareliskt liv utanför burken.
Komposition: Guido Zeccola

[(just)] en dag måste det också varit de hundra sekler år sen den finska människan nationale, romantikern, Nordens ultra, barrskogens starka katt, tangons en "Tapsa" Rautavaara (Järnfara, eller Järnfjället namne) föddes, och 1926 när han började femte året i Oulunkylän koulu (i den skolan, Helsingfors) och skoldoktorn, en kommunalläkare säger rakt i ansiktet på honom bleka elvaåringen, en liemannen tar dig närhelst, du dör innan året är slut, men om du sportar och idkar friluftsliv kan du klara dig, en dödsångest slog till för honom, redan följande år såg han så pass kry ut och kunde ansluta sig till idrottsföreningen "Oulunkylän Tähteen" [Oulubyn (Åggelby) stjärnorna åt], och han kom (senare) att bli [blev] känd älskad mest som sångare, filmdukshjälte samt stor nationell idrottsman, hans sånger Päivänsäde ja menninkäinen (ljusstrålen och en gnom), Isoisän olkihattu (farfars halmhatt) och Reissumies ja kissa (gårdfarihandlaren och en katt) anses oförglömliga, ock höjdpunkten på hans idrottskarriär var prakt ett OS-guld i spjut borta om London 1948, även om hans personliga rekord var över hela fem meter längre, och åstadkom bågskyttelagets guld 1958, samt mera, inte som mindre, annat som han axlade roller i det sammantaget 22 långfilmer, oftast huvudrollen, anträffar vad som anses till den finska filmindustriens en guldålder och av de mest populära dåtida filmerna i landet över, med mycket av hans romantiska, något styvt sorgmodiga musik i dem, ansågs även länge vara avlägset Finlands absolut vackraste man ock, en sömnadens och den ömma hyns man sagts som, som dessutom var mycket stor, med stor yta varhelst var helst tog i. Och hans två döttrar var direkt, kan sägas, astronomiska skapelser. Ävenledes, han hade sommarvilla och var granne till den som min mormor hade på den tiden, och han och mormor jämte mormors kavaljer, en polisdetektiv, grälade så stopporna yrde med honom nationalromantikern Rautavaara, om hur ett servitut stod till och vem som skulle ha den större parkeringsplatsen på vänstra sidan om en grushög i urskogen vid ett björkträd. Åsyftad polisman var ofta en fegis, sådan som skämdes för allt, och när en tankbil mosade hans beigea smörfärgade Rover som han fått av mormor, ville han inte ens anmäla saken, för skämdes så fan för sina poliskollegor, men morsan fick honom motsträvig att göra det ändå, och hon skällde till den grad ner tankbilsföraren att han började gråta och polismannen sprang bort (och man kan klara sig i en Rover även om den blir nära mos), fan gick än i honom polisen alltid när han såg honom Rautavaara, blev själv en stridstupp bandhund och kanske hackkyckling i täten samt läste lagen för honom allmänhetens hjälte, hade faktiskt någon slags notarieutbildning själv förutom sin polisskjutbildning och sin stundom paranoia. Och vad mera Rautavaara hade en ful sommarvilla, där som jag brukade med mormor stjäla hans kantareller om sensomrarna. Och Rautavaara dog år 1979 med att simma sitt huvud mot en bassängkant, kackafull som alikan han näst alltid lär ha varit på senare år, och på universitetssjukhuset skickade en ung medicinekandidat honom hem efter smärre omplåstring, med treslagsplåster och lim(fästen fastän) av om inre skallskada, nästan blivit med en platta slät panna i kluvnad han i huvudet han han han som två flat iron vid vart gatuhörn, allt trots det sa han jourhavande läkaren "lepoa pari päivää kyllä se siitä vila ni några dagar så blir det bra", men han nationale stor dog sedan under natten redan, och medicinaren begick därefter straxt självmord, för man låter inte så där bara en nationalromantiker dö. Min ena f.d. granne, en lika hård enträgen drinkare, från början mycket stormrik, ärvt en astronomisk förmögenhet av sin styvfar, med intressen sträckt bland annat i nöjesparken Borgbacken, en man som också introducerade amerikanska T-tröjan i landet, sålde dem i astronomiska mängder efter kriget, som alltid gick själv med halmhatt om somrarna (sic), dit till honom som min sköldpadda, mitt husdjur alltid rymde en sommar nerför sluttningen däråt, översten ringde några gånger, första gången efter någon vecka rasande, "passar avhämta er kilpikonna (sköldpadda) härifrån, den har gjort ner sig på en halmhatt", varför han nu hade halmhattar på golvet sedan, eller kanske tagit upp paddan och stoppat den i sin hatt, tänkt stjäla den, visste vems padda dock, för den hade namn- och adresslapp på skölden klistrad, (sonen än) på gamla dar blottad, samt haft hjärtbyte medelst operation, bodde i stadens hyreshus utan en mark, men innan, något år innan hade hunnit bjuda Tapsa Rautavaara på stor supfest, för då hade han sonen ännu lite pengar kvar, var fin man, och jag skulle också dit förvisso, kanske, nog som sagt det blev aldrig av med hjältens dödsfall, vilket kom emellan. Jag skulle ha sparkat honom på smalbenet och hälsat från mormor, så var det meningen. Och ännu till "Tapsa" Rautavaaras döttrar, dessa enorma, och absolut starka, när de skulle tvätta eller reparera sin bil (kommer inte ihåg vilkendera funktion), lyfte de upp den för hand, som ingenting. Och den ena var därtill så lång, att när butiksbudet kom, måste hon alltid sitta för att inte göra honom butiksmannen ledsen med att vara två huvuden kortare än hon. (ps. polismannen gav alltid massor av lakrits åt mig, tills han en dag läste i Hesari (största drakblaskan, större än DN) att den är farlig för blodet, synd nog. (2) polismannen (tio år 1926) var känd bland sina kollegor för att ha skjutit efter en biltjuv på Senatstorget, när han (tjuven) rymde från häktet, men rätt absolut förbjudet (att skjuta) på den platsen, regeringskvarter liksom). (3) polismannen tog mig en gång till polismuseet där i närheten och där finns/fanns ett foto av honom själv när han förpassar (någon fin, märklig dam i hatt) på flyget, lär ha hemligt blivit utvisad ur landet, när hon inte kunde ställas inför rätta för ett fruktansvärt skandalbrott) (4) på museet fanns också yxan som en primusstudent hackade sig i nacken och huvudet med, samma dag som han fick sitt studentbetyg med perfekta vitsord i alla ämnen, där han hade gått till sina föräldrar och sa, är ni nöjda nu, varpå han skyndade sig avsides slog med en yxan bort halva sitt huvud, och det ansågs av nestorn på museet obegripligt att han hade kunnat hacka bort så mycket av sitt huvud, innan han dock dukade av smärta (den omedelbara dödsorsaken), inte av blodförlust enligt. Sedan gav han en arg utläggning om det dåliga med för bra läshuvuden, stirrade surt på mig, anade något kanske (om än misstog sig). För övrigt lite konstiga vapen där på museet, och när jag skulle börja fingra på ett slog han mig på fingrarna med sin käpp, jävla gubbe par définition född 1926, han nestorn. Efteråt bjöd polismannen honom nestorn (också polis) på middag, och jag hängde med, och de svor som två idioter över allting, till ett minne sagt för dessa nationalhjältar, dessa (poliserna) grundade i samma stund ett jazzband som blev snart succé på några krogar och gillen, förallt dessa två poliser spelade dragspel resp. munharpa mera, och med vad som står att veta, fler anslöt sig till bandet Oboy harmonikkojen vellit, eller vad det slutligen hette alls, spelade och uppträdde itagna sina gamla uniformer och bandoneoner, blockflöjter, harpor tills även en viss kantor (definitivt född 1926) anslöt sig till bandet, krävde reform (han), och dessa poliser hade heller aldrig (aldrig någonsin) upplevt bland kollegor, sina interner, dårar, med soldatbefäl, narkomaner, ungdomar, hustrur, horor, hallickar, perversa, ryssar, papegojor, eller hos internisten Appelgren som dog av röntgenskador, inte heller att förglömma som en antikhandlare Söderlundh i Borgå, icke ens hört ur präkta idioters munnar som på oriktiga grunder anhållits det svära så oavbrutet genuint långt äkta envetet konsekvent perfeckt som han kantorn, utan avbrott, som herr Dagrins ordbok vore hans bibel och Pentaekukbog [Pentateuken ordet].

 

Stefan Hammarén

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Karnevalståg från Moderna Museet 1968

Art Distribution – en omöjlig historia som fyller femtio år

Vi vet att vi lever i en värld där marknadskrafterna styr och ställer. Du måste, om du vill överleva, göra dig själv till ett varumärke, det vill säga om du ...

Av: Percival | Kulturreportage | 13 augusti, 2016

Bernadette och miraklet i Lourdes

Helgon finns i de flesta religioner och intresset för helgon har varit utbrett i alla tider. Inom olika kulturer har män och kvinnor betraktats som särskilt heliga och vördnadsvärda på ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 25 maj, 2014

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | Övriga porträtt | 04 oktober, 2013

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Humanismens historia

Illustration: Joakim Ceder Humanismen och den kristna etiken lyfts ofta fram som grunden för det västerländska samhället. Religionshistorikern Christer Hedin ser närmare på dessa traditioner och deras betydelse för dagens samhälle.I ...

Av: Christer Hedin | Essäer om religionen | 08 januari, 2011

Ester Henning och den skapande kraften

”Jag är den största konstnären”, förkunnar Ester Henning för världen. I romanfantasin ”Drömmen om Ester” fascineras Anna Jörgensdotter av hennes motstånd och okuvliga konstnärliga kraft. Författaren har närmat sig ett ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 02 november, 2017

Regler og regelstyring

Innledning Eksempler på aktiviteter som er regelstyrt, er sjakk og fotball: I det tjuende århundre dukket det opp filosofer som hevdet at språk er regelstyrt (Austin; Searle).Ut fra en oppfatning om ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 juni, 2013

Att fullgöra den plågande plikten – industrimusikens roll för individen i samhället

Einstürzende Neubauten sade tidigt i sin karriär, långt före de hade blivit det romantiskt anlagda band de inte utan finnes är idag, och medan de fortfarande gjorde en musik som ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 14 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.