Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | 03 december, 2010
Essäer om samhället

Universums svekfullhet & förtrolighet

 Hur närma sig verkligheten? Det vore inte obefogat att hävda att stora delar av G.K. Chestertons mångsidiga författarskap graviterar emot denna fråga. Om den då etablerade verklighetsbilden heter det 1912 ...

Av: Claes-Magnus Bernson | 23 februari, 2013
Agora - filosofiska essäer

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | 26 juli, 2012
Litteraturens porträtt

David Bowies comeback

Få 66-åringar slänger upp en video på nätet och får sociala medier att fullkomligt explodera. David Jones, mer känd som David Bowie, är en sådan 66-åring. Den 8 januari 2013, 46 år ...

Av: Johann Bernövall | 10 januari, 2013
Gästkrönikör

Unterwegs zur Musik. Om Anton Webern



Anton WebernAnton Webern var den mest radikala bland Schönbergs lärjungar och en portalfigur för alla musikpionjärer under andra hälften av nittonhundratalet.

Teoretiker av en integral serialism och framför allt, grundaren av ett nytt musikaliskt begrepp om komposition, är Anton Webern inte bara fadern till strukturalismen i Darmstadt skolan, utan också stamfar till flera generationer kompositörer som ifrågasatte själva sättet att lyssna på musiken.

När andra världskriget var slut, i september 1945, sköts Webern av en amerikansk soldat under den allierade ockupationen, då han trotsade utegångsförbudet genom att röka en cigarr på trappan till sin svärsons hus.
När Pierre Boulez projekterade den första kompletta inspelningen av Weberns verk, inklusive kompositionerna som inte fanns i katalogen, krävde det inte mer än sex CD-skivor.

Anton Weberns musikverk tar därför alltså mindre plats än t ex Beethovens nio symfonier. Beethoven, som inte heller var en så produktiv tonsättare.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Trotts detta visar Wienkompositören sig vara den mest kompromisslösa och radikala eleven till Arnold Schönberg, han lyckades påverka den nutida musiken som ingen annan under 1900-talet.

Anton Webern blev en symbol för nittonhundratalets avant garde-musik.
Der Weg zur Neuen Musik, Vägen till den nya musiken, en bok som förlaget Ejeby just har givit ut, innehåller Weberns egna teoretiska skrifter.

Som postum samling av några bland hans föreläsningar om de nya kompositiva metoderna (serialism) är boken ett mästerverk som enkelt beskriver Weberns musikaliska filosofi.

För Anton Webern är serialismen vägen till den nya musiken därför att den innefattar slutet på den det tonala i musiken. En musik som befriar sig från den diskursiva funktionen och därför från det så kallade Tema, en musik (eller snarare ett sätt att komponera musik) som söker vägen till ljudets rumslighet mer än dess linjaritet och temporalitet.

Med andra ord betyder detta döden på för romantismen och dess stereotyper.

Jag tror dock inte att Webern hade kunnat föreställa sig att dessa teorier hade kunnat revolutionera i en så hög grad ett halvt sekel av komponerande.

Om det är sant att Webern är i skuld till Schönberg och hans dodekafoni (tolvtonsystem), är det också sant att det som skiljer de två tonsättarna från varandra är en hel del.

Medan den ena (Schönberg) ändå har lyckats skapa en balans mellan den nya och den klassiska stilen, sorts sublimering av mellanpunkten mellan förflutet och framtiden, gjorde Webern tabula rasa med det förflutna, med undantag för några tidigare kompositioner som han själv tog bort från sitt opus. Knappast skulle hans ursprungliga musik tyda på sådana extrema ståndpunkter.

Men kanske det är just motsättningen mellan liv och tanke som ofta genererar revolutioner (inre och yttre alltså).

Sonen till en gruvingenjör, kom Webern från en ädelfamilj. Den unge Anton von Webern Friedrich Wilhlem kunde avsluta sina musikaliska studier utan några särskilda problem.

Han levde ett ganska rikt liv, åtminstone fram till det första världskriget.

Inkallad blev Webern snart avskedat från armén på grund av bristande syn.

Att hans framtid var musiken var lätt att gissa enligt det som lärarna sade om honom. Anton studerade kompositionsteori för Edwin Komauer, musikvetenskap för Guido Adler, och slutligen för Arnold Schönberg, för vilken han studerade fram till 1908, året för sammansättningen av Weberns första verk, Passacaglia op.1. Passacaglia blev ett av Weberns mest berömda verk, trots att det knappast kan definieras som "webernskt".

Passacaglia op.1 lider fortfarande av postromantiska influenser och erfarenheter långt ifrån det seriella.

Under en lång tid följer Webern i spåren av Mästaren Schönberg och av hans alltmer nära vän Alban Berg, atonaliteten, den väg som leder honom till serialismen. Anton komponerar instrumentella och vokala kompositioner (sånger, bagateller, stråkkvartetter, osv.), verk starkt påverkade av Schönberg.

Det första dedakofoniska experimentet är daterat 1925: Tre andliga sånger. Verket kännetecknar början på den nya kursen, för honom och för all nittonhundratalsmusik, detta två år efter Schönbergs teoretiska texten text Komposition mit 12 tonen (1923).

Anton Weberns första verk för soloinstrument, skrivet med den här tekniken, är String Trio, Op. 20 (1927). Verket bär redan tydliga tecken av en serialism "a la Webern".

Serierna han skapar är ofta intrikata och höjderna är grupperade i celler som innefattar varandra i variationer en efter den andra.

Komplex teknik, men som i huvudsak syftar till att ekonomisera och hushålla materialsammansättningen, en egenskap som blir allt mer uppenbar hos Webern.

Men revolutionen stannar inte här.

Genom en radikalisering av de seriella teknikerna, i hans senare verk, tillämpar Webern i alla musikaliska parametrar (längd, intensitet och framför allt klang) den organisation av ljuden som Schönberg hade avsett endast för de musikaliska höjderna.

Instrumenten ingår också i serialiseringprocessen, en process som samtidigt innebär en drastisk minskning av det melodiska materialet och avskaffandet av alla diskursiva förhållandet mellan ljuden.
Integral serialism och rumsligt ljud: musiken ändrar sin riktning.

Resultatet av dessa försök har i grunden två syften: det första leder till den integrala serialismen (så definieras tillämpningen av seriella kompositionstekniker till alla musikaliska parametrar), en "geografisk", rumslig spridning av ljudet aldrig tidigare upplevt, och för det andra  leder till en stark minskning av ljudmaterialet, det som senare kommer att kallas"pointillism" (en term lånad från bildkonsten).

Webern tenderar att alltmer isolera enskilda ljud för att göra dem oberoende av varandra och lägga mer uppmärksamhet på deras färg.

Musiken, med ljud som reser från ett instrument till ett annat, lämnar alla sina referenser och dess diskursiva linjäritet, relationerna mellan tonerna blir ett förhållande mellan ljud och tystnad.

Webern skapar den tredimensionella musiken: en "melodi av toner" är resultatet av denna extrema syntes.

Och detta gäller både för orkesterverken och för verk för soloinstrumenten (ett tydligt exempel är Variationer för piano, Op. 27).

Utsmyckningen som varit kännetecken för musiken, förlorar sin mening och blir värdelös framför de essentiella rumsliga och konceptuella relationerna mellan ljuden.

Dessa stilistiska val skapade många problem för Webern under den nazistiska regimen, som kallade hans musik "kulturell bolsjevism", och stämplade den som "degenererade".

Webern förlorade sitt arbete och tvingades leva som korrekturläsare.

Men det var inte bara regimen som inte förstod och frös ut hans geni. Det skulle ta lång tid innan Weberns teorier blev uppmärksammade.
Svårt att se hur långt Webern hade kunnat komma med sin musik och sina teorier, om en dum berusad amerikansk militär under de allierades ockupation i Österrike, inte hade dödat honom.

Anton Weberns arv togs emot några år efter hans död av en grupp unga tonsättare som gjorde honom till en symbol för den nya musiken.

Sedan början av 1950-talet kom hans teorier att vara grunden för en skola i Darmstadt, en skola som inte av en slump kallades post-Webernska.

Men det var inte bara på grund av mytiseringen som de olika Stockhausen och Boulez gjorde av Webern som Mästarens undervisningar löpte vidare.

Med en liten dos av mental elasticitet och historiskt perspektiv är det lätt att se hur mycket den radikala omvandlingen som Webern gjorde av musicerandet har påverkat, ofta indirekt, hela musiken efter det andra världskriget.

Om Webern inte hade öppnat till oss för ljudets rumsliga perspektiv, hade vi knappast kunnat prata om Stockhuasen, Nono, Ligeti, Xenakis, Kagel, Cage och, vaför inte? Även ambient music eller minimalism.

Överdriver jag? Kanske. Men historien behöver ofta visionärer som Webern och sedan Cage för att bli förstådd.

Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder

Erik Carlquist översätter dikter av Paul Klee

I en anteckning talade Paul Klee (1879-1940) om sina olika intressen. Först kom konsten att leva, och sedan poesi och filosofi, medan han som sin egentliga uppgift såg de plastiska ...

Av: Paul Klee | Utopiska geografier | 10 november, 2017

Théophile-Alexandre Steinlen – Radikal medkänsla efter Pariskommunen

Om Théophile-Alexandre Steinlens namn fortfarande väcker associationer är det förmodligen främst på grund av de gestaltningar av katter som den schweiziskfödde konstnären excellerade i. I oljemålningar, litografier, reklamaffischer och statyer ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 29 augusti, 2012

Göran af Gröning. Havstankar - En poetisk vågrörelse

(I) Åter. Att tänka är att slå ett tärningskast. Bara ett tärningskast skulle på slumpens grund kunna affirmera nödvändigheten och skapa ”det enda Tal som utesluter alla övriga”. Det handlar om ett ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 29 december, 2014

Crister Enander

Crister Enander - Den litterärpolitiske aktivisten och aktive litteraturgiganten.

Med anledning av Crister Enanders sjukdom och det hopp och den önskan vi hyser om hans snara tillfrisknande delger jag läsarna mina recensioner och essäer genom åren om Cristers författarskap ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 03 augusti, 2017

Pia Tafdrup. Foto: Johannes Jansson

Från ihåliga änglar till stålets cykler

Det är de mänskliga livsvillkoren hon fördjupat sig i; existensen och dess mer eller mindre konkreta framträdelseformer. Som kropp, som språk, som minne. Det är i mötet, kollisionen och symbiosen ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 08 juli, 2015

Hon vill aldrig gå i pension

Hon vill aldrig gå i pension Från ett krigshärjat Afghanistan till människoöden i Vitryssland.  Hennes engagemang i sociala frågor har fört henne till de mest avlägsna platser och det är ...

Av: Johanna Wilkens | Övriga porträtt | 02 september, 2006

Sofia Ahmad,, Dikter

Sofia Ahmad växte upp i Enköping och efter mina utlandsstudier valde jag att bosätta mig i ”Sundets pärla” Helsingborg. Ett enkelt val för havet betyder mycket för mig, jag älskar ...

Av: Sofia Ahmad | Utopiska geografier | 05 december, 2011

Från Fångarna på fortet till Stjärnorna på slottet

Bara några år efter murens fall riktades en stöt mot DDR-Sveriges hjärta. TV4 inlemmades i marknätet och hela folket kunde nu ta del av det fantasiomspunna kapitalistiska mediet. Samhällskroppen som ...

Av: Axel Andersson | Gästkrönikör | 04 februari, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts