Benjamin 28

Av: Håkan Eklund | 25 februari, 2012
Kulturen strippar

Bigert & Bergström

Isklockan klämtar för klimatet

Tidningen Kulturens Mathias Jansson om klimatet och konsten.

Av: Mathias Jansson | 31 januari, 2016
Essäer om konst

Samurajestetiken

När Moses, Jesaja och andra Bibelns Profeter talar om ljud och oro från kroppens inre överensstämmer detta med japanernas gamla tro att själen har sin boning i människans mage. Det ...

Av: Bo I. Cavefors | 03 februari, 2013
Essäer om religionen

E.L. Doctorow. Foto: Mark Sobczak. Wikipedia

E. L. Doctorows Amerika. Del 2

Andra delen av Ivo Holmqvists essä-porträtt om E. L. Doctorows.

Av: Ivo Holmqvist | 02 augusti, 2015
Litteraturens porträtt

Ossler om mörk musik, industriromantik och Lennart Persson



altInnan solospelning och konsert med Thåström på Siesta-festivalen, träffar Tidningen Kulturens Rasmus Thedin, Pelle Ossler på hans hotell i Hässleholm, där det diskuteras inspiration, monotoni och avlidna musikskribenters förmåga att överdriva i det skrivna ordet.

"Det enda man kan vara säker på är att man en dag kommer att dö ensam."

Citerat Pelle Ossler, när han blev intervjuad av Lennart Persson för två år sedan. Man blir knappast förvånad över att dessa ord kommer ur hans mun. Ossler gör mörk musik, där monotoni är en dygd och texterna romantiserar industrialismen. Men när jag plockar fram det citatet skrattar Ossler och visar en sida han ofta plockar fram på scenen; han är en glad påg från Skåne som aldrig har långt till skrattet:

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- När Lennart intervjuade mig hade jag precis blivit refuserad av ett antal skivbolag, trots att jag visste att min skiva var riktigt bra. Jag var lite ur gängorna den dagen. Men när allt dras till sin spets så är man faktiskt bara ensam. Det tror jag kommer att kännas mycket när man ligger och drar sina sista andetag.

Ossler berättar att texterna han skriver ofta kommer som historier eller stämningar i drömmar. Sedan försöker han skriva ner dem.

- Men då blir de banala och tråkiga och det krävs en hel del redigering för att få till den där stämningen av osäkerhet.

Han funderar på om hans texter därmed är självupplevda:

- Kan man säga att psyket är självupplevt? Jag känner många som försökt begå självmord, men ingen som lyckats. I mina låtar gör de det. Ett annat exempel är låten "Lergraven" på förra skivan. Den handlar om en bror som drunknar i en lergrav på Ven. Lergraven finns där och jag har en bror. Men han är fortfarande i livet.

Rent musikaliskt har han fått mycket av Thåström och Niklas Hellberg.

- De gillar det monotona. En gång skulle vi spela några psalmer. Då sa Niklas: "Plocka bort hälften av ackorden". Efter att vi hade gjort det, tog vi bort hälften av de som var kvar. Och då blev det intressant.

altOssler talar om vad som inspirerar hans musik och texter. Han säger att det är svårt att sätta fingret på vad man inspireras av; man suger åt sig allt man gillar.

- En period lyssnade jag mycket på Tom Waits. Men det är jag färdig med nu. Det är intressant hur han dekonstruerar gamla örhängen. Den mannen är ett geni.

Andra musikaliska källor till inspiration han nämner är Einstürzende Neubauten och blues. Ett annat viktigt namn är författaren Jorge Luis Borges:

- Han är också ett geni. Den stämningen som finns i hans texter kände jag igen i det jag själv ville göra; att inget är stadigt att stå på, inget är säkert, inget är sant. Precis sådan är verkligheten.

Osslers senaste skiva har jämförts med Nick Caves andra album - The Firstborn Is Dead - från 1985. En skiva Ossler inte ens hade hört när han spelade in Ett brus.

- Jag började lyssna på Nick Cave i samband med att han släppte skivan The Boatman's Call 1997. Innan dess tyckte jag att han var en manierad fåntratt. Men Thåström älskar Nick Cave, och efter att jag hade spelat in skivan Ett brus, fick jag Caves The Firstborn Is Dead av honom. Den påminner starkt om skivan jag just hade gjort; skev europeisk blues av folk som inte kan spela blues.

Industriromantiken i Osslers texter kommer delvis från hans uppväxt i Tyskland på 60-talet.

- Det var mycket ösregn i november över min barndom. Och mycket industri. Jag hatade det. Men så är det väl; att man romantiserar barndomen.

- Gamla industriområden är väldigt vackra. Det ska bara fungera. Alla dessa rör, all denna betong. Det är så tyskt på något vis. Som alla gamla bunkers i Berlin som de inte lyckas få bort. Därför står de kvar. Hade man byggt Slussen i Stockholm med samma betong, så hade de inte behövt bygga om där nu.

En annan anledning till mörkret är att Ossler ser det som ett hål att fylla.

- Jag är så trött på all lallande svensk pop. Den är fördummande. Med risk för att låta som en gammal proggare så tycker jag att musiken de spelar på P3 är plastig och... Tom.

- Jag lyssnar knappt på glad musik. Men jag blir glad när jag hör ska. Och det finns inget gladare än ska. Men det är inte fördummande.

2007 släppte Ossler skivan Sällskapet tillsammans med Joakim Thåström och Niklas Hellberg. Projektet började med att de tre spelade in nya versioner av Thåströms låtar. Några av dessa låtar finns med på skivan Kompost från i vintras. En vecka innan Siesta-festivalen satte sig bandet i studion och började spela in igen.

- Förra skivan tog flera år att spela in, så jag har ingen aning om när nästa kommer. Men blir vi inte ovänner så kommer den. Och jag har svårt att se att vi skulle bli osams.

Han säger att nästa Sällskapet-skiva kommer att bli mindre pop.

- Tänk dig de instrumentala låtarna på förra skivan. Fast ännu mindre som låtar. De kommer visserligen att ha sång, men helst ska de inte kännas som låtar alls.

altÄven om Ossler kanske inte tillhör de artister som släpper nytt stup i kvarten (han har släppt fem soloalbum sedan 1997) är han fortfarande väldigt produktiv. Förutom Sällskapet-skivan finns det planer på en ny soloskiva.

- Jag har börjat pilla med nya låtar. Men jag vet inte när det blir någon skiva. Men om jag säger så här: jag blir förvånad om den inte kommer nästa år.

Ossler säger att planen är att fortsätta med mörkret och monotonin från de senaste två plattorna - Krank och Ett brus - men att han vill vrida upp det ytterligare, göra det tyngre, använda fler gitarrer.

- Den plattan kommer nog att avsluta den här perioden. Sen funderar jag på att göra en visplatta. Klä av musiken, göra det akustiskt. Jag gillar visorna, tyvärr är de inte så kul att spela live. Det är roligare att mullra på.

Förutom planer på en ny soloplatta så snackas det också om en uppföljare till Conny Nimmersjös Skörheten och Oljudet. Även Conny tänker sätta sig ner och skriva låtar i sommar. Conny spelar gitarr i Osslers kompband. Christan Gabel står för trummorna. Ossler har även där blivit tillfrågad om han vill medverka på nästa soloskiva (uppföljaren till 2008 års instrumentalplatta 1900).

Thåström och Ossler träffades när de båda bodde i Malmö. Thåström bodde hos en gemensam bekant och genom denne vi de möjligtvis att träffas, dricka öl och prata om en nystart. För Thåström innebar det uppgången till skivan Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal. En skiva som Thåström så här i efterhand inte är så särskilt förtjust i. För Ossler innebar nystarten dubbelalbumet Desorienterad, som Thåström gästar på.

Man känner igen Ossler när man lyssnar på Thåströms skivor. Ljudet av hans gitarr går inte att ta miste på.

- Jag spelar så och han gillar det. Det han gillar får lov att ta plats på hans skivor. Han sparar det han gillar och sen använder han det. Så är det för alla i bandet.

Vid sidan av musikerkarriären jobbar Ossler även som snickare. Han gillar materialet han då får jobba med och det faktum att folk blir glada av det han gör. Ännu ett citat från intervjun med Lennart Persson dyker upp:

"Man skulle kanske såga av sig några fingrar och lösa ut försäkringsmiljonerna, åka på semester ett par år och slippa spela."

Ossler skrattar igen.

- Visst, det är enormt påfrestande att spela inför en liten publik och få lite respons. Men det är live man får fram musiken bäst. Men jag har ingen snickarförsäkring. Lennart la de orden i min mun. Han gillade att överdriva.

Rasmus Thedin, text
Anton Svensson, bilder

Ur arkivet

view_module reorder

Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | Essäer | 25 mars, 2011

”Jag tycker, det är alldeles ljust omkring mig”

Stockholmsutställningen 1930 var, som en av romanfigurerna i Eyvind Johnsons Krilon-serie uttrycker det, ”den tydliga, klara början till en ny och finare värld.” En paviljong på utställningen hette Svea Rike ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 26 november, 2017

Ingela Lind  Foto Bengt Oberger

Den övermodiga Ingela Lind

Man kan kanske tycka att Ingela Lind valt en onödigt defensiv undertitel till sin senaste essäsamling ”Övermod” som just kommit på Atlantis: ”utsvävningar och lätta stycken”. Visserligen förekommer det en ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 21 augusti, 2016

Måndagarna med Maria

Det är sent på dagen. Ändå lyser solen skarpt, obarmhärtigt. Dess strålar sticker vasst i ögonen. Maria Wines mörka och omisskännliga glasögon, aningen kattlika, skyddade som alltid denna poesins och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 27 december, 2010

Statue of Buddha, Polonnaruwa, Sri Lanka

Moder Jord, Tibet och alla papporna

Det heter Fädernesland. Det heter Moder Jord. Modern är en och fäderna många. La ma betyder stor moder. I Tibetansk tradition är lama en andlig lärare – oftast munk, oftast ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 18 juli, 2016

Musikkrönika i maj

”Vad gäller kulturturism är Tyskland ledande i Europa”, sa Petra Hedorfer, chef för det tyska turistrådet, när hon talade vid årets tyska turistmässa, som hölls i anrika kulturstaden Weimar – ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 27 maj, 2015

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

Den italienska tragikomedin. Intervju med Giorgio Vasta

Giorgio Vasta föddes i Palermo för 42 år sedan. Han har bott och arbetat i Turin i 16 år och efter flera vistelser utomlands, bl.a. i Finland och på Island ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 15 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.