Illustration av Hebriana Alainentalo

Glömda poeter

Arne Melberg om tre poeters udda öde: Bengt Berg, Sam Carlquist och Lars Järlestad.

Av: Arne Melberg | 16 september, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | 28 september, 2015
Utopiska geografier

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | 07 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | 26 juni, 2012
Gästkrönikör

En intervju med Stuart Staples från Tindersticks



Stuart StaplesStuart Staples, sångare och låtskrivare i det engelska bandet Tindersticks, möter mig med ett stort leende och ett fast handslag. Han är enkelt och elegant klädd i kavaj, skjorta, mörka jeans och har en scarf runt halsen. Det enda som bryter av är de ljusbruna skorna, som verkar ha valts mer efter fotriktighet än stil.

Bandets musik brukar beskrivas som dramatisk, romantisk och melankolisk men den innehåller även mycket groove och humor, som den senaste skivan, Falling Down A Mountain, har många exempel på. Originaluppsättningen av Tindersticks splittrades för några år sedan och de tre medlemmarna som lämnade bandet har ersatts av nya musiker.

Ni bor på olika ställen i Europa (i Tyskland, Tjeckien och Frankrike osv.). Hur fungerar det då att jobba tillsammans?

- Vi försöker utnyttja tiden så mycket vi kan när vi träffas. Vi testar olika idéer och går in i studio i några dagar och sedan går jag igenom och ser vad som kan användas. Men det är inte lätt att hitta tid. Fast när alla bodde i London, där vi hade en egen replokal och studio, gjorde vi allt annat än att spela musik. Det fanns all tid i världen men den slösades bort. När vi nu bara har några dagar på oss har vi större disciplin.

Hur skriver ni era låtar?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Vi har ofta utgått från låtidéer och ibland har det varit nästan färdiga låtar som jag har jobbat mycket med. Andra gånger börjar vi tex  med en basgång och ser vad som kan hända utifrån den. På det sättet har vi alltid arbetat.

Men du är den huvudsakliga låtskrivaren?

- Jo, så är det väl men alla i bandet kan komma med idéer. Till en skiva med tio låtar kanske vi från början har 20 olika låtidéer som går igenom flera olika stadier. Sedan måste alla kunna stå bakom och vilja spela dem.

altHar sättet du skriver på förändrats mycket genom åren?

- Inte i grunden men på ett sätt har låtarna blivit mer sofistikerade, för varje ny jag har skrivit har jag lärt mig något nytt och det tar man med sig till nästa. Man vill inte återupprepa sig utan letar hela tiden efter nya idéer.

Har ni några nya influenser till er senaste skiva? En låt som She Rode Me Down får mig att tänka på cowboyfilmerna med Clint Eastwood från 1960-talet.

- Ha ha, i grunden är den inspirerad av Lee Hazlewood och hans blandning av både komiska och sorgsna inslag i sina låtar. De får en att le men där finns också smärta. Vi har lärt oss mycket av det sättet att skriva och det sammanföll med vårt sätt att se på musik och känslor. Vi har aldrig bara velat uttrycka smärta med våra sånger utan vill även låta det finnas något som gör att man kan uppleva andra sorts känslor.

Många beskriver er musik som dyster och romantisk men de verkar missa att där även finns mycket humor. Ett exempel är Peanuts från er senaste skiva.

- Jag tycker det är roligt att göra musik, det är ingen större vits att hålla på om det inte skulle vara det. Att testa låtidéer och se vad de kan bli, även om det är en påfrestande och svår process, är roligt. För våran nya skiva var det viktigaste för oss att komma tillbaka till en lekfullhet. Det är ingen perfekt skiva men vi var tvungna att göra den på det sättet, att vara osäkra på vart låtidéerna skulle ta oss och att bara följa dem. Men de var tvungna att komma från en påtaglig känsla som gav dem själ och hjärta.

Har du tröttnat på den beskrivningen av er musik eller du bryr dig inte längre?

- Jag har inte hört den om våran nya skiva så jag har inte tänkt på det på länge. Men de flesta reaktioner vi har fått nu är besvikelse över att den inte är tillräckligt dyster, ha ha! Men egentligen bryr jag mig inte. Vad det handlar om är att göra musik och att vara sann mot sig själv. Då har det egentligen ingen betydelse vad andra säger.

Hur kom det sig att ni omformade bandet?

- Den första uppsättningen av bandet hade jobbat tillsammans kontinuerligt under tolv år och den tiden var både förvirrande och smärtsam. Men vad det egentligen handlade om var att vi inte hade något att prata om längre. Vi försökte hålla fast vid vår uppfattning av vad bandet var men kreativiteten var borta.

altDu har gjort två soloskivor, var tanken att bandet skulle upphöra?

- De handlade mer om att komma fram till vem jag var utanför Tindersticks, som hade varit en stor del av mitt liv under många år. Och vi behövde en paus för att ge bandet en chans att hitta en ny väg. Den  varade i fem år och när vi träffades igen diskuterade vi hur vi ville fortsätta. Särskilt Neil och David (gitarristen resp. klaviaturspelaren) var intresserade av att göra något nytt för att se var vi hamnade. Vi träffades under några dagar och prövade olika idéer som sedan blev nya låtar. Då blev vi övertygade om att vi hade något på gång. Men vi hade aldrig någon uttänkt plan. Istället hade vi inställningen att vi får se hur det utvecklas. Och sedan dess, det var tre år sedan, har det bara fortsatt.

Sedan de andra tre medlemmarna försvann upplever jag att eran musik fick nytt liv.

- Det tog två år att bli klar med Waiting For The Moon och vi var inte nöjda med resultatet. Därför var det viktigt för oss att göra något snabbt och The Hungry Saw spelades in på sju åtta dagar. Vi kände att allt som behövdes fanns och skulle det ta längre tid att spela in var det något som var fel.

I intervjuer har ni gett uttryck för en pessimistisk livssyn, tex att AIDS aldrig kommer att botas. Är du fortfarande lika pessimistisk?

- När man är ung är det lätt att säga sådana saker men  jag tycker inte att mina eller bandets åsikter nödvändigtvis behöver vara pessimistiska. Men på många sätt är det svårt att inte vara cynisk. Samtidigt tycker jag att det alltid finns hopp i våra låtar, även om det ibland är litet.

altJag såg er spela för 14 år sedan och ni verkade vara väldigt inbundna, det såg ut som att ni inte tyckte om att spela live.

- Vi har fått lära oss att tycka om att spela ute. Anledningen till att vi började spela musik var inte någon önskan om att stå på scenen.

Känner ni er mer bekväma när ni ger konserter nu?

- Bekväm är nog fel ord men jag har lättare att inte bry mig om sådant som tidigare besvärade mig när vi spelade. Jag får försöka acceptera obehaget att bli betraktad och känslan av att vara i en "fish tank".Om man får kontakt med publiken kan barriären scenen utgör brytas ned och det känns som att bandet och publiken får en gemenskap. Det är den känslan man är ute efter. Originaluppsättningen av Tindersticks var väldigt inbunden. När vi träffades igen efter den långa pausen var en av sakerna vi kom fram till att vi måste bli mer öppna. 
Hur kändes det när serien The Sopranos använde er låt Tiny Tears?

- Själv har jag inte sett avsnittet men av alla saker vi har gjort har jag aldrig fått så många reaktioner som då. Vänner ringde hela kvällen och berättade om det. Jag tittar knappt på tv men jag kände till serien och att de hade frågat oss om de fick använda en av våra låtar. Men det var inte speciellt viktigt för oss.

Thomas Renhult

 

Ur arkivet

view_module reorder

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Essäer om religionen | 24 december, 2017

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Umberto Saba, geten och döden

En regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2013

Domenico Morelli. Iconoklasti. 1864. Museo di Napoli

Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord

Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 30 augusti, 2015

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 11 januari, 2016

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.