La Décoration Suspect (2014)

Färgernas språk

Monokrom av Melker Garay pågår till den 30 september Galleri Kameleont i Norrköping

Av: Ida Thunström | 14 september, 2016
Essäer om konst

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Dr Krabba 12

Av: Janne Karlsson | 23 december, 2011
Kulturen strippar

En intervju med Stuart Staples från Tindersticks



Stuart StaplesStuart Staples, sångare och låtskrivare i det engelska bandet Tindersticks, möter mig med ett stort leende och ett fast handslag. Han är enkelt och elegant klädd i kavaj, skjorta, mörka jeans och har en scarf runt halsen. Det enda som bryter av är de ljusbruna skorna, som verkar ha valts mer efter fotriktighet än stil.

Bandets musik brukar beskrivas som dramatisk, romantisk och melankolisk men den innehåller även mycket groove och humor, som den senaste skivan, Falling Down A Mountain, har många exempel på. Originaluppsättningen av Tindersticks splittrades för några år sedan och de tre medlemmarna som lämnade bandet har ersatts av nya musiker.

Ni bor på olika ställen i Europa (i Tyskland, Tjeckien och Frankrike osv.). Hur fungerar det då att jobba tillsammans?

- Vi försöker utnyttja tiden så mycket vi kan när vi träffas. Vi testar olika idéer och går in i studio i några dagar och sedan går jag igenom och ser vad som kan användas. Men det är inte lätt att hitta tid. Fast när alla bodde i London, där vi hade en egen replokal och studio, gjorde vi allt annat än att spela musik. Det fanns all tid i världen men den slösades bort. När vi nu bara har några dagar på oss har vi större disciplin.

Hur skriver ni era låtar?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Vi har ofta utgått från låtidéer och ibland har det varit nästan färdiga låtar som jag har jobbat mycket med. Andra gånger börjar vi tex  med en basgång och ser vad som kan hända utifrån den. På det sättet har vi alltid arbetat.

Men du är den huvudsakliga låtskrivaren?

- Jo, så är det väl men alla i bandet kan komma med idéer. Till en skiva med tio låtar kanske vi från början har 20 olika låtidéer som går igenom flera olika stadier. Sedan måste alla kunna stå bakom och vilja spela dem.

altHar sättet du skriver på förändrats mycket genom åren?

- Inte i grunden men på ett sätt har låtarna blivit mer sofistikerade, för varje ny jag har skrivit har jag lärt mig något nytt och det tar man med sig till nästa. Man vill inte återupprepa sig utan letar hela tiden efter nya idéer.

Har ni några nya influenser till er senaste skiva? En låt som She Rode Me Down får mig att tänka på cowboyfilmerna med Clint Eastwood från 1960-talet.

- Ha ha, i grunden är den inspirerad av Lee Hazlewood och hans blandning av både komiska och sorgsna inslag i sina låtar. De får en att le men där finns också smärta. Vi har lärt oss mycket av det sättet att skriva och det sammanföll med vårt sätt att se på musik och känslor. Vi har aldrig bara velat uttrycka smärta med våra sånger utan vill även låta det finnas något som gör att man kan uppleva andra sorts känslor.

Många beskriver er musik som dyster och romantisk men de verkar missa att där även finns mycket humor. Ett exempel är Peanuts från er senaste skiva.

- Jag tycker det är roligt att göra musik, det är ingen större vits att hålla på om det inte skulle vara det. Att testa låtidéer och se vad de kan bli, även om det är en påfrestande och svår process, är roligt. För våran nya skiva var det viktigaste för oss att komma tillbaka till en lekfullhet. Det är ingen perfekt skiva men vi var tvungna att göra den på det sättet, att vara osäkra på vart låtidéerna skulle ta oss och att bara följa dem. Men de var tvungna att komma från en påtaglig känsla som gav dem själ och hjärta.

Har du tröttnat på den beskrivningen av er musik eller du bryr dig inte längre?

- Jag har inte hört den om våran nya skiva så jag har inte tänkt på det på länge. Men de flesta reaktioner vi har fått nu är besvikelse över att den inte är tillräckligt dyster, ha ha! Men egentligen bryr jag mig inte. Vad det handlar om är att göra musik och att vara sann mot sig själv. Då har det egentligen ingen betydelse vad andra säger.

Hur kom det sig att ni omformade bandet?

- Den första uppsättningen av bandet hade jobbat tillsammans kontinuerligt under tolv år och den tiden var både förvirrande och smärtsam. Men vad det egentligen handlade om var att vi inte hade något att prata om längre. Vi försökte hålla fast vid vår uppfattning av vad bandet var men kreativiteten var borta.

altDu har gjort två soloskivor, var tanken att bandet skulle upphöra?

- De handlade mer om att komma fram till vem jag var utanför Tindersticks, som hade varit en stor del av mitt liv under många år. Och vi behövde en paus för att ge bandet en chans att hitta en ny väg. Den  varade i fem år och när vi träffades igen diskuterade vi hur vi ville fortsätta. Särskilt Neil och David (gitarristen resp. klaviaturspelaren) var intresserade av att göra något nytt för att se var vi hamnade. Vi träffades under några dagar och prövade olika idéer som sedan blev nya låtar. Då blev vi övertygade om att vi hade något på gång. Men vi hade aldrig någon uttänkt plan. Istället hade vi inställningen att vi får se hur det utvecklas. Och sedan dess, det var tre år sedan, har det bara fortsatt.

Sedan de andra tre medlemmarna försvann upplever jag att eran musik fick nytt liv.

- Det tog två år att bli klar med Waiting For The Moon och vi var inte nöjda med resultatet. Därför var det viktigt för oss att göra något snabbt och The Hungry Saw spelades in på sju åtta dagar. Vi kände att allt som behövdes fanns och skulle det ta längre tid att spela in var det något som var fel.

I intervjuer har ni gett uttryck för en pessimistisk livssyn, tex att AIDS aldrig kommer att botas. Är du fortfarande lika pessimistisk?

- När man är ung är det lätt att säga sådana saker men  jag tycker inte att mina eller bandets åsikter nödvändigtvis behöver vara pessimistiska. Men på många sätt är det svårt att inte vara cynisk. Samtidigt tycker jag att det alltid finns hopp i våra låtar, även om det ibland är litet.

altJag såg er spela för 14 år sedan och ni verkade vara väldigt inbundna, det såg ut som att ni inte tyckte om att spela live.

- Vi har fått lära oss att tycka om att spela ute. Anledningen till att vi började spela musik var inte någon önskan om att stå på scenen.

Känner ni er mer bekväma när ni ger konserter nu?

- Bekväm är nog fel ord men jag har lättare att inte bry mig om sådant som tidigare besvärade mig när vi spelade. Jag får försöka acceptera obehaget att bli betraktad och känslan av att vara i en "fish tank".Om man får kontakt med publiken kan barriären scenen utgör brytas ned och det känns som att bandet och publiken får en gemenskap. Det är den känslan man är ute efter. Originaluppsättningen av Tindersticks var väldigt inbunden. När vi träffades igen efter den långa pausen var en av sakerna vi kom fram till att vi måste bli mer öppna. 
Hur kändes det när serien The Sopranos använde er låt Tiny Tears?

- Själv har jag inte sett avsnittet men av alla saker vi har gjort har jag aldrig fått så många reaktioner som då. Vänner ringde hela kvällen och berättade om det. Jag tittar knappt på tv men jag kände till serien och att de hade frågat oss om de fick använda en av våra låtar. Men det var inte speciellt viktigt för oss.

Thomas Renhult

 

Ur arkivet

view_module reorder

Äntligen sex års forskning gått till sin ände,

 resultatet rörande osvikligt: bokstaven C blev T när jag föddes, och fortsatt som loserförfattare.   Ni några minns kanské mina små rapporter under årens lopp från Loserförfattarfabriken om eller till blodläkarna. Från ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 10 maj, 2012

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2014

Den hårda lotten att vara författare. Och författarfamilj

”Förr i tiden hade författare inget annat att göra än att ofreda sin familj. Idag kan man ju alltid kylskåpsäta, kolla sina e-mail, surfa lite på nätet, gå ut på ...

Av: Belinda Graham | Litteraturens porträtt | 22 november, 2012

Stillbild ur filmen Sunspring skriven av en AI

Artificiell intelligens skapar framtidens kultur

Artificiell intelligens (AI) beskrivs ofta i Science Fiction i dystopiska ordalag. Det är en HAL i Kubricks 2001 A Space Odysseus, ett ondskefullt Skynet i Terminator-filmerna eller en Matrix som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 02 juli, 2016

Vladimir Oravsky som västanvinden Zefyros i Botticellis Venus födelse Foto Hedvig Wallin

Svenska Dagbladet, Gefle Dagblad, Wikipedia och andra kunskapsliberaler

 I inledningen till min bok ”I skuggornas hetta” skriver jag bland annat ”Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker han kanske ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2015

Fredriksson om Wittgenstein

Fredriksson om Wittgenstein En gammal bok av Gunnar Fredriksson om Ludwig Wittgenstein aktualiserad i en artikel av Bo I Cavefors. "Hälsa alla att jag har haft ett underbart liv"; det verkar ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 26 oktober, 2006

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 maj, 2015

Personligt inför den 8 mars

Den internationella kvinnodagen är min födelsedag. Det är jag stolt över. Även om jag haft och har svårigheter att kalla mig feminist. Dels beroende på en ovilja och oförmåga att ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.