Mörkret i den digitala världen

Handen på hjärtat har du någonsin Googlat på dig själv? Naturligtvis har du inte det, men du kan vara förvissad om att ”någon annan” har gjort det. ”Allt” finns noterat, förvärvsarbete, föreningsverksamhet ...

Av: Kerstin Bernhardtz | 23 mars, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Samiska shamandomens nya dimensioner

 Man tar inte skada av att uppleva för mycket,Men man kan ta skada av att uppleva för litet! (Läkaren och författarenGöran Grip i boken:Allting finns) Vid seminariet Samerna i kyrkan i Enare ...

Av: Nina Michael | 19 augusti, 2013
Essäer om religionen

Stillbild ur Rewell Altunagas “Elegia” från 2015

Det grymma havet

På stranden ligger den lilla pojken i vattenbrynet. Det ser ut som om han sover. Fotografiet av treårige Alan Kurdis döda kropp som spolades upp på en turkisk strand 2015 ...

Av: Mathias Jansson | 07 oktober, 2017
Essäer om konst

Utdrag ur mitt CV, Lovisa Eklund

Lovisa Eklund - estradpoet och skrivpedagog, född och uppvuxen i Oskarshamn men bosatt i Malmö sedan 2005. Bronsmedaljör i poetry slam-SM 2009 och vinnare av flera lokala tävlingar från 2006 ...

Av: Lovisa Eklund | 01 oktober, 2012
Utopiska geografier

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan



Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan

Miklós Maros är en etablerad tonsättare som har sitt påbrå i Ungern som han lämnade 1967 tillsammans med sopranen Ilona som är också hans hustru. Miklós kommer från en tonsättarfamilj. Hans far Rudolf Maros är en portalfigur i den ungerska musikhistorien. I samband med utgivningen av Miklós Maros tidigaste kompositioner för elektroakustisk musik (Maros at EMS på Fylkingen Records) har Tidningen Kulturens Guido Zeccola träffat tonsättaren.

 maros1
Miklós Maros i början på 1970-talet
av den elektroakustiska
musikstudion EMS i Stockholm.
Foto: Gunnel Lindblom
 maros2
 Ilona och Miklós Maros. Foto: Janina Vántas
 maros4
Miklós Maros på en bild tagen i år.
Foto: Janina Vántas

TK Oavsett din far Rudolf och din hustru Ilona är ditt liv en lång resa i musiken. Du har träffat många musiker och tonsättare som flydde kommunismen: Ligeti framför allt men också de många andra som flyttade hit. Vill du prata om ditt liv i exil och om mötet med landsmän och -kvinnor du träffade under den långa resan?

MM Jag lämnade Ungern tillsammans med min fru och hoppade av i Wien i samband med ett gästspel med en kör. Jag ville studera vidare någonstans. Ligeti som bodde i Wien rekommenderade att jag skulle studera i Stockholm. Så blev det Musikhögskolan här med Lidholm som lärare. Ligeti var en återkommande gäst vid skolan som hade en seminarieverksamhet som var enastående internationellt. Räknar man upp alla som besökte kompositionsseminariet kunde man få med alla som finns i alla lexikon, böcker och avhandlingar över de som har varit mest tongivande inom den nya musiken under förra seklets andra hälft.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Sverige bodde ganska många musiker som hade flytt från Ungern 1956, både komponister och instrumentalister. Jag mötte många av dem ganska tidigt, inte minst de som jag senare skulle samarbeta med på ett eller annat sätt. Jag fick även en del hjälp inte minst vägledning i hur det svenska musiklivet fungerade på den tiden.

Men jag hade också tur, eftersom jag hade fått möjlighet att visa upp mig som tonsättare ganska snart efter att jag börjat studera på Musikhögskolan. Och bara något år senare fick jag några verk framförda på betydande internationella festivaler som ISCM och Zagreb Biennale. Det har gjort att jag egentligen startade min tonsättarbana utan att jag behövde få hjälp från några av mina tidigare landsmän.

Det är viktigt att utbyta erfarenheter och att använda sitt modersmål så att man inte förlorar sina gamla rötter när man skaffar sig ett nytt liv.

Oavsett vart jag kom, träffade jag ungerska musiker. Bland mina gamla klasskamrater på musikgymnasiet har säkert hälften hamnat utomlands. Instängdheten, att man inte får röra på sig och inte få se annat än det som ges inom ett mycket begränsat område, om det gäller musik eller något annat, gör livet omöjligt. Så många valde emigrationen som enda utväg ur det hopplösa. Jag har fortfarande svårt att acceptera en del saker som vi har tvingats att göra, tycka och beundra i Ungern, liksom i andra länder inom Östeuropa och som hyllas även idag i väst. Trots att det har gått 50 år efter revolutionen, eller Ungernrevolten som det heter på svenska, är det mycket som är oförändrat i världen och inte enbart i Nordkorea.

TK I år är det 50 år efter invasionen av Ungern. Har du något minne av de där åren?

MM Jag har ett klart minne av revolutionen, demonstrationerna och även hur den slogs ner i regelrätta krig. Jag var bara knappt 13 år men råkade vara i Radiohuset på eftermiddagen den 23 oktober 1956. Jag sjöng i Radions barnkör, dessutom spelade min mor i Radioorkestern, så jag var där ofta. När demonstranterna, som ville läsa upp ett upprop men inte fick komma in, forcerade ingången med en lastbil och säkerhetsstyrkan började skjuta, kunde man bara komma ut ur huset via garaget. Radiohuset var en fästning med beväpnad vaktstyrka.

Jag bodde dessutom i den gamla staden, på en kulle, där det fanns ett stort studenthem och studenterna var aktiva upproret. Där såg jag mycket av det som senare blev frihetskamp. Den ryska armén sköt dag och natt, även mot vårt hus som var granne med studenthemmet. Vi fick sitta i källaren och hoppas på underverk. Man talade om FN-observatörer eller FN-styrkor. De kom aldrig. Jag var bara 13 år och deltog inte aktivt i något. Men jag fick gå ut ibland och försöka få tag i mat. Jag var ändå nära krigsplatserna. Jag ser fortfarande en massa döda kroppar när jag tänker tillbaka på den tiden.

TK Redan i slutet av 1960-talet började du komma in i det svenska musiklivet. Men det var 1970 som du fick prova att använda det teknologiska mediet. Ett medium som inte var så nytt om vi tänker på EAM (elektroakustisk musik) under 50- och 60-talen, från Darmstadt till Milano via New York och San Fransisco. Vad betydde EAM för dig då?

MM Jag blev nästan färdig med utbildningen vid Liszt-Akademien i Budapest, det återstod bara att skriva mitt diplomarbete när jag lämnade Ungern. Men jag ville fortsätta studera vidare för att jag visste att utbildningen i Ungern enbart gällde hantverket och jag var enormt nyfiken på vad jag inte fått se och höra. Och det var mycket. Jag hörde några sånger av Anton Webern för första gången i början av 60-talet. Och jag kom på att de var redan femtio år gamla!

Naturligtvis var min musikaliska bakgrund annorlunda jämfört med andra som inte kom från en musikalisk familj. Men jag behövde komma ikapp med det som jag hade missat.

Redan 1969 hade kompositionsseminariet ett besök på EMS där vi i ett par dagar kunde bekanta oss med apparaturen. Eftersom elektronmusiken var ett av de fält som helt saknades i det ungerska musiklivet, blev jag väldigt nyfiken på vilka möjligheter som fanns här och jag ville lära mig allt för att kunna behärska mediet. Jag började arbeta på studion redan 1970 och blev den förste som anställdes som lärare 1971. EMS (Elektronmusikstudion i Stockholm) startade redan 1964 men dataspråket som man kunde styra den s k stora studion med blev inte färdigt förrän vid den här tiden. Så vi hade kurser både för nybörjare och för etablerade komponister i hur man kunde komponera med hjälp av det nya mediet.

Datorn var en stor och otymplig maskin jämfört med dagens datorer, men det var på sin tid en av de modernaste i världen. Så jag tror att jag har lärt mig mycket inte minst tack vare att jag själv fick undervisa. Jag var anställd på EMS fram till 1978, och delvis samtidigt undervisade jag i elektronmusik på Musikhögskolan 1976-80.

På något underligt sätt har detta försvunnit ur den svenska elektronmusikhistorien. Det saknas i Fylkingens skrifter, inget nämnt, ännu mindre är hörbart på de samlingsskivor som har kommit ut vid olika jubileer. När jag försökte ta reda på orsaken till det kom som enda förklaring, att den nya generationen av elektronmusiker är historielös och egentligen inte heller intresserad av vad som har varit, utan de är enbart intresserade att göra saker och se framåt. De har gett ut mig eftersom de aldrig har hört något av mina musikstycken, de visste inte ens att de fanns! Vilket är lite konstigt när man ändå ge sig på att författa jubileumsskrifter, eller hur?

Så, för att råda bot på detta har Fylkingen gett ut en CD med i stort sett alla mina verk som tillkom på EMS. Jag komponerade de första styckena redan året efter den omnämnda kursen, det är Rege resp. Violasonata. De två datorgenererade styckena Rörelser resp. Ostinato kom i mitten av 70-talet liksom liveelektronikverken med den teknologin som vi hade tillgång till, inklusive den mycket innovativa Svenssonlådan som tyvärr bara fanns i ett exemplar. Och när den slutade fungera tystnade också repertoaren. Svensson-lådan är ett programmerbart kopplingsdon som möjliggör snabba omkopplingar genom att bestämda villkor uppfylls (som exempelvis hur många av ingångarna får signal, m a o hur många instrument som spelar just för ögonblicket) eller genom att man med hjälp av en pedal flyttar till nästa del i programmet. Det var viktigt för att musikern själv skulle kunna sköta hela apparaturen samtidigt som man spelade.

TK Ett verk, Manipulation IV (1979), som finns på Fylkingens cd är inte din sista elektroniskmusiks komposition, men du har mer och mer övergivit mediet. Är det ett estetiskt val?

MM Det var det kanske på ett sätt. Jag ställde frågan, inte minst för mig själv, och försökte besvara den om hur mycket styrning man får i kompositionsarbetet av apparaturen eller program. Och eftersom det blev ganska mycket som styrdes av tekniken, inte minst genom nyare och nyare möjligheter som förutsatte att man lärde sig nya sätt att arbeta, upplevde jag ett fenomen som nästan var som en personlighetsklyvning när man fick komponera på olika sätt beroende på hur man framförde verket.     

TK Vilken skillnad finner du mellan elektronmusiken på 60- och 70-talen och den  musiken som ljudsätts idag?

MM Den teknik som vi använde på 60- och 70-talen och det som finns att tillgå idag skiljs av den enorma utvecklingen som tekniken gick igenom. Tänk bara att en sak som färg-TV räknades som lyx på 60-talet och kostade en månadslön (för mig skulle det har kostat tre månadslöner, jag hade inte så mycket betalt på EMS). Idag har alla en laptop med alla program som man behöver för att göra mycket mer än det som vi gjorde med en dator som kostade en miljon 1969 och en egen stab av medarbetare som utvecklade de program som kunde styra de dyra maskinerna. Utvecklingen går fort inom elektroniken och allt blir mindre. Snart kan alla komponera, om än enkla saker, med sin telefon!

Men det är intressant att klangen som man kunde få i den analoga studion återigen börjar bli intressant, tongeneratorer, modulatorer, sönderklippta band, allt det kan kännas ganska fräscht idag igen. Det digitala ljudet är tröttsamt oavsett om det kommer från en kyrkorgel eller från den just nämnda telefonen. Därför tror jag att skivan med mina gamla stycken egentligen kommer på en ganska bra tidpunkt. Idag komponeras mycket som låter som om det gjordes under 60-70-talet.

TK Du har komponerat symfonier, kvartetter, musik för soloinstrument, operor med mera. Man skulle kunna säga att du har experimenterat med musikens alla former. Vilka bland dina verk tycker du talar mest om Miklòs Maros musikalisk poetik?

MM Jag tycker faktiskt att den hörs i alla mina verk. Men det blir olika om man lyssnar på ett stort upplagt verk för många instrument, som exempelvis min Symphonie Nr 4 eller min Pianosonat som är i stort sett lika stort upplagd men för endast ett instrument. Jag har arbetat mycket med att utnyttja klangen, använda klangfärgen som något speciellt i alla instrument och ofta kombinerat dem i ganska ovanliga sammansättningar. Men mina mindre soloverk innehåller också den musikaliska poetik som finns med i de stora verken, men i mindre format. Jag tycker att vokalmusiken a priori ska vara den som bär fram poetiken. Och även här arbetar jag i olika format, från små romanser till helaftonsopera.

TK Några ord om det som du arbetar just nu?

MM Jag har rest en hel del under de senaste åren eftersom mina verk oftare framförs utomlands än i Stockholm. Det gör att jag träffar musiker som också är intresserade av att kunna framföra något nytt verk av mig. Det är så som man fungerar bäst som komponist. Min nyfikenhet träffar en annan musikers nyfikenhet. Och det mynnar ut i att både musiken och musikern utvecklas.

Samtidigt är det också intressant att några av mina gamla verk fått en ny renässans genom nya musiker som har upptäckt dessa. Och genom ett internationellt projekt har man nu börjat överföra den gamla liveelektronik som vi använde i 70-talet, inklusive Svenssonlådan.

Så har exempelvis min Manipulation III för två instrument och elektronik nu framförts i Malmö och i Danmark under sommaren, fast digitaliserat, nytvättat och färdigpackat för att också andra ska kunna framföra det. Genom det har dörren mot den elektroakustiska världen plötsligt öppnats igen. Och jag har redan förfrågningar om att skriva ett stycke för en instrumentalensemble och elektronik. Kanske jag kommer igång med det snart.

Just nu arbetar jag med ett större verk för soloviolin. Det var för snart trettio år sedan jag skrev ett fiolstycke senast. Verket ska uruppföras under våren nästa år. Och därefter kanske blir det äntligen dags att skriva en stråkkvartett. Det har jag velat göra sedan mycket länge.

Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder

Men det är hungern som är mödan värd

En klar minnesbild från den tidiga tjugo årsåldern, då jag och en kär vän liftade ner till Andalusien, för att som resans mål, ta oss över till Tanger och sedan ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 05 Maj, 2014

Skönt för de döda att slippa lyssna

Magnus William-Olsson är en fin människa. Han är säkerligen aldrig trampat på en igelkott. Han skriver tunna böcker. Orden vägs på en nogsamt kalibrerad våg och väljs med omsorg. Han skriver högstämda ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 28 februari, 2008

Carster Palmer Schale

Fem dikter av Carster Palmer Schale

nya dikter av Carster Palmer Schale

Av: Carster Palmer Schale | Utopiska geografier | 11 april, 2016

Maskeradliv i mellankrigstid

    Maskeradliv i mellankrigstid Sveriges historia rymmer världens mest berömda maskerad. Alla har hört om hur Gustav III blir skjuten 1792. Men få känner till att operamaskeradernas historia i landet sträcker sig ...

Av: Gabriel Widing | Essäer om samhället | 09 oktober, 2007

Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 09 september, 2012

Fragment av surrogatpyret XV

När Ester återvände me mat å dryck hade hon dom tre gloryholekuksugerskerna i fnittrit slamsande följe. Tindra, Blossa å Grådask va nu påklädda i vanliga käringpalter å luderutstyrslar å verka ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 10 april, 2008

Pippin Barr och Marina Abramovic Institute – Dataspel om performance

Med spelet ”The Artist Is Present” fick Pippin Barr internationell uppmärksamhet både i konst- och dataspelsvärlden. Spelet handlade om Marina Abramovic performance på MOMA i New York 2010. En performance ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 11 november, 2013

Ett slags möte med Pentti Saarikoski

En författare bland många, som det sällan talas om numera, och inte tidigare heller, här i Sverige, är och var det stora språkgeniet Pentti Saarikoski. En helt otrolig människa på ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 16 Maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.