Ett barn är fött...

Idyllen kan vara påträngande. Den kan bli för mycket. Idyllen är då ofta avskild från det verkliga. Den avsedda relationen av en s.k. inkarnation kan vara bruten. Några vill inte ...

Av: Hans-Evert Renérius | 25 december, 2014
Gästkrönikör

HANDLINGAR KRING RAYMOND ROUSSELS DÖD

"P.S. Kommissariat - sekt. Politeama - Palermo14 juli 1933 År XI i Fascismens EraInterntelegramÄrade herr förste PretorÄrade herr KvestorPalermo Vid omkring tiotiden idag på förmiddagen då hotellvaktmästaren Antonio Kreuz på Hotel ...

Av: Leonardo Sciascia. översättning: Torbjörn Elensky | 05 oktober, 2009
Utopiska geografier

Jacksonbot in action

Det där kan min robot göra bättre – om konst som algoritmer

Kallar du det där för konst? Min robot skulle kunna göra det mycket bättre! Kanske kommer konstnärer att ersättas av robotar i framtiden. Påståendet får nog en del att rynka ...

Av: Mathias Jansson | 18 februari, 2015
Essäer om konst

46. Kjell

Kjell skyndar över Mårtenstorget. Han är på väg till lasarettet för att sortera bland de gamla apparaterna. Han har varit där i perioder under hela hösten. Ombyggnationen som är på ...

Av: Kjell | 09 november, 2012
Lund har allt utom vatten

"Om man inte blir berörd själv så kan man knappast beröra någon annan."



majaelliott"Om man inte blir berörd själv så kan man knappast beröra någon annan."

Ett samtal med Maja Elliott. Text & foto av Carl Abrahamsson

Svensk-irländska kompositören Maja Elliott skapar evokativ stämningsmusik för drömska sinnelag i en liten kolonistuga i Göteborg. Och har dessutom en central musikalisk roll i engelska kultbandet Current 93. Definitivt en av Musiksveriges mest spännande tillgångar!

Ibland tycker jag man kan slås av hur formaliserad en stor del av dagens alternativa musik är. Även den som påstår sig vara experimentell eller gränsöverskridande. Kanske har det med teknologins dominerande roll inom den elektroniska musiken att göra? Eller en elitistisk trångsynthet och generell konservatism inom den improvisationella musiken?

Ibland stöter man tack och lov på undantag som bekräftar alla uttröttande regler. Maja Elliott är för mig ett av dessa undantag. Villig att prata och beskriva men medveten om att musiken i sig är det språk som gäller. Villig att utforska och experimentera vilt, men medveten om att de små medlen oftast är de allra mest fruktbara.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hennes senaste CD, "1000 water craters on the sea" (Precordings, 2006), är en fantastiskt signifikativ skiva för denna genomgående attityd. Den börjar med hennes egen änglalika röst som sjunger en slags folkinspirerad melodi. Därefter övergår det till stycken med solopiano (hennes huvudsakliga instrument), för att slutligen glida över till en slags massiv ljudmatta, ett moln av känslor. Koncist, väl avvägt, makalöst vackert. Musik som fungerar lika bra i Peterskyrkan i Rom som på någon undergroundklubb i New York eller London.

Maja Elliott bor och arbetar i Göteborg och har ett gammalt piano stående i en liten kolonistuga i Slottsskogen. Ofta fylls trädgårdarna runt omkring stugan med fantasifulla och flinka pianoeskapader, som för att skapa ytterligare skönhet i en redan prunkande omgivning. Men det räcker inte för Elliott, som nu håller på att bygga upp en egen liten studio för att kunna ta ut svängarna ordentligt och experimentera mer med andra instrument och även med ljud i sig.

Då vi ses i en miljö av fallande äpplen och gulnande höstlöv, är det uppenbart för mig att Maja Elliott är i sitt rätta element i en trädgård. En miljö som ständigt förändras och med subtila medel påverkar dem som befinner sig mitt i den. Endera dur och solsken, endera moll och regnfylld höst. Inte helt förvånande visar det sig att hennes eget liv varit nomadiskt och att resandet i sig varit en förutsättning för hennes dynamiska kreativitet. Vilka är då hennes egna första specifikt musikaliska minnen, kan man undra?

- Då jag först flyttade till England lyssnade jag på klassisk indisk musik, minns hon. Jag fick då en otrolig känsla av "déja-vu". Jag pratade med min mamma om det och hon berättade att jag hört mycket indisk musik då jag var liten. Jag föddes i Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten. Vid den tiden fanns det massor av indier där för att bygga upp ett land som bara bestod av öken. Där fanns stora indiska marknader med sarees och mattor. Jag hade känslan av att jag hört den musiken förr och det visade sig stämma.

- Jag började spela helt själv, fortsätter hon. Vi hade ett piano som min far hade köpt för 20 pund. Han spelade inte och inte min mor heller. Min mamma tog mig till en pianotävling och det ledde till att jag kom att studera piano tillsammans med ett par. Mannen komponerade, en slags blandning av jazz och samtida klassiskt. Det blev en mycket bra skola för mig. Jag lärde mig om hur jag skulle använda min vänsterhand, min rytm. Boogie-basgångar, bossanova-rytmer, blues... Och jag studerade klassisk musik tillsammans med hans fru, men alltid på ett avspänt, öppet sätt.

- Jag tvingades t.ex. aldrig att öva skalor, berättar Elliott vidare. Det bara kom naturligt. Senare gled jag mer och mer in i klassisk musik men jag skrev också hela tiden egna låtar. Jag fick en bra teknik genom att spela storslagna romantiska stycken. Sedan dess vet jag att musiken är ett språk som bäst lärs ut på intuitiva plan. Man måste lära eleverna genom att lära dem att öppna sig. De lär sig mycket fortare då. Man behöver inte riktigt skilja teknik från uttryck.

"1000 water craters on the sea" är en kort, intensiv och oerhört rik skiva. Den spänner över ett antal känslolägen och är inte fastnaglad i någon speciell stil eller genre. Inte heller nämnvärt i någon tid eller period. Ett ord som "eterisk" passar bra in för att beskriva den. Maja Elliott tycks hålla med.

- Musiken är ofta drömlik, svarar hon. Jag älskar musik som tar mig till en annan plats. Musik som uttrycket ett känslomässigt tillstånd. Musik som lyfter upp mig. Jag gillar kompositörer som Arvo Pärt och Debussy. Musik som på något sätt tar mig till ett andligt tillstånd.

- Jag brukar börja med något ledmotiv jag hittar då jag bara improviserar. Ibland en melodi eller ett visst ackord. Innan jag börjar styrs jag av vad det är jag vill uttrycka. Jag försöker komma in i den känslan. Vad är det jag vill uttrycka? Först är det känslomässigt och sedan finner jag en struktur för den känslan när jag verkligen är i kontakt med den.

- Jag tycker min musik är lycklig men den har alltid en skiftning av melankoli, beskriver hon vidare. Då jag var nio år och inte riktigt visste vad melankoli var, så berättade en fröken i skolan att det var som en färg. Hon sa att jag hade den färgen inom mig och att det inte var något fel med det. Redan vid nio års ålder hade jag tydligen ett stänk av den färgen. Jag brukar uppskatta musik i moll.

Efter att ha utbildat sig i England inom samtida klassisk komposition och modern jazz, började Maja Elliott söka nya vägar. Med insikten om att den samtida konstmusiken ofta är så oerhört mental och att det abstrakta inte nödvändigtvis behöver vara den rådande ledstjärnan, experimenterade Elliott med att faktiskt söka sig till det mer formella.

- Då jag flyttade till Irland började jag arrangera musik för stråkkvartett. Jag skrev även stycken för stråkkvartett på beställning. De innehöll delar av allt det jag själv uppskattade. Ganska många upprepade delar, ungefär som Steve Reich, men ändå romantiskt.

Denna musikaliska pragmatism utgör definitivt hennes storhet både som musiker och kompositör. Med avstamp i det formella och ett behärskande av ekvilibristiskt utförande tar Maja Elliott  fart i viljan att utforska och ta sig an nya utmaningar.

- Pianot håller mig inte i det starkaste greppet men har definitivt varit mitt främsta verktyg fram till nu. De senaste åren har pianot känts lite grann som en begränsning. Jag har velat utforska ljud i sig. Ljudvävar. Ljudskulpturer. Jag har alltid älskat ambientmusik.

- På sistone har jag samarbetat med en engelsk "drone"-kompositör vid namn Paul Bradley, berättar hon. Jag träffade honom då jag gjorde en konsert med "Scribble 7", tillsammans med Steve Stapleton (från kultbandet Nurse With Wound) och Andrew Lyles. Det var enormt inspirerande. Det var då jag bestämde mig för att bygga upp en egen studio. Jag vill mer in i att använda ljudens skönhet och att bryta mig ur konventionella former. Jag har ju alltid varit en pianissa och hur mycket jag än gillar pianots former och uttryck så tycker jag nu att de kan vara begränsande. Jag skulle vilja utforska mer på mitt eget sätt.

De senaste åren har Maja Elliott utforskat initialt genom denna typ av samarbeten med andra musiker. Stapleton och Nurse With Wound är definitivt en viktig inspirationell ingrediens i grytan. Current 93 och dess ledare David Tibet en annan. Sedan 1998 har Elliott varit en distinkt musikalisk motor i Current 93, ett band som ständigt utvecklat och omdefinierat sig musikaliskt. Andra band Elliott spelat med är Karl Blakes Evil Twin och Shockheaded Peters.

- Musik kan beröra människor på ett s mäktigt sätt, beskriver hon. Det finns mycket optimism i min musik, men även sorg och smärta. Jag tror det är viktigt att man tar sig igenom allt det. Jag har fått ta del av mycket mörkare former av musik genom Current 93. Det har varit bra för mig. Då jag växte upp lyssnade jag mycket på klassisk musik så jag kände inte till så mycket om riktigt mörk musik. Jag tycker det är mycket bra att man uttrycker även det. Det måste finnas en balans. Man måste släppa ut smärtan. Till syvende og sist, finns det alltid hopp. Jag tror starkt på att musiker kan skänka människor hopp.

- Arvo Pärt är nog mästaren när det gäller att kombinera mörker och hopp, konstaterar hon. Det låter inte alltid så hoppfullt men det finns alltid ett fantastiskt flöde av mänsklig sorg och andlighet. Jag tycker det är hoppfullt i det att hans musik alltid är så sublim och vacker. Jag gillar också Steve Reich. Det finns en slags hypnotisk stämning som jag gillar i hans stycken. Jag gillar Steve Stapleton också. Det han gör är enormt och häpnadsväckande. Han är en av de allra bästa musikerna jag någonsin träffat och detta till trots av att han inte spelar något instrument. Det har varit fantastiskt för mig att träffa sådana människor. Jag har alltid uppskattat mycket mer när någon kanske inte har en teknik men istället lägger ned mycket känsla i det som spelas. Det har med ljuden att göra och avsikten och den känslomässiga intensiteten som ligger bakom. Det betyder så oerhört mycket mer än bara ren teknik.

- Under lång tid var Steve Stapleton bara en mystisk figur som jag hörde historier om och som släppte sina egna skivor och var med i någon slags underground-miljö. Vi bodde båda på Irland och plötsligt kontaktade han mig och undrade om jag ville vara med på en skiva som en av hans vänner höll på med.

- Jag hade aldrig hört talas om David Tibet eller Current 93. Men vårt samarbete blev till albumet "Soft Black Stars". Han kom hem till oss och jag visste inte riktigt vad som förväntades av mig. (Current 93-medlemmen) Michael Cashmore var med också. Vi hade ett piano hemma och Michael spelade några korta teman. Jag frågade varför han inte spelade dem själv men han kände sig inte säker nog för det. Han ville att jag skulle utveckla dem. De var tydliga och mycket vackra. Så jag lärde mig dem och dessutom vissa strukturer som skulle passa till Davids texter. Jag gjorde ackorden en smula rikare och lade till lite basgångar. De sa till mig att jag skulle föreställa mig att jag precis hittat ett gammalt piano på en vind, att det skulle kännas som om jag återupptäckte musiken, likt bortglömda melodier.

- Det var inte så mycket som hände efter det, minns Elliott. Jag flyttade från Irland till Ungern för att lära mig spela cembalo. Jag hade också varit i Italien för att studera experimentell cirkus och akrobatik. Jag kunde inte studera cembalo så mycket som jag ville, men jag vidrörde i alla fall min vision, om man säger så. Då jag var i Budapest fick jag ett samtal från David. Han frågade om jag ville spela med dem på Bloomsbury Theatre i London. Det var helt oförglömligt. Antony & The Johnsons spelade förband. Helt fantastiskt. Sedan dess har jag spelat med dem ungefär en eller två gånger per år.

- Jag tycker att varje genuint utbyte mellan människor är det mest berikande som finns, förklarar Maja Elliott. Det kan vara att jag spelar här i stugan eller i en konsertlokal med Current 93. Med dem blir det oftast en fantastiskt varm upplevelse. Det är som att spela med sin familj för andra familjemedlemmar. Det finns folk som aldrig missar en Current 93-konsert, oavsett var den äger rum.

Utanför den lilla kolonistugan i höstsoliga Göteborg finns en stor värld av intryck och tillika influenser. Maja Elliotts egen resa har tangerat många kulturer och musikaliska frön. Från ett Arabien i utveckling, över England, Irland, Italien, Ungern, Rumänien och tillbaka till mödernets hemvist i Sverige. Resandet i sig har ofta påverkat henne mer än själva de musikaliska former hon integrerat, hävdar hon.

- Jag kan känna igen spår av resandet i min musik. Ibland är det subtilt. Jag inspireras t.ex. av bulgariska rytmer. I vissa av mina egna kompositioner finns det liknande rytmer, men det är inte så att det är övertydligt. Det irländska är nog lättare att känna igen. Vissa stycken har jag medvetet komponerat i en irländsk stil. Jag älskar den irländska sångtraditionen.

- I Connemara, där jag bodde för att lära mig gaeliska, finns en hårdare sångstil som påminner mer om arabiska sångstilar. Hårdare och väldigt, väldigt rörande. I Sverige finns det en bra blandning tycker jag. Jag älskar den öppna och ganska högröstade sångstilen här. Jag tycker att svenska folksångare sjunger väldigt direkt och naturligt. Det finns en udd i det men den udden är vanligtvis ganska mjuk.

Jag undrar om det finns element i hennes egna kompositioner som specifikt är svenska eller nordiska, oavsett om det handlar om det röstburna eller det spelade.

- Det finns en underbar nordisk tradition i samtida jazz och klassisk musik som jag verkligen uppskattar, svarar hon eftertänksamt. Den är stämningsfull och transcendental. Det är aspekter jag verkligen gillar i musik. Det är på något sätt musik inspirerad av Keith Jarrett och Jan Garbarek. Det finns ett mått av kontemplation i den musiken som även finns i min tycker jag.

- Det är lätt att glida ut i klichéer med pianot, fortsätter hon. Det är alltid en frestelse då jag spelar. Det är därför det är bra för mig att bygga upp min egen studio så att jag kan experimentera mer. Jag är mycket nyfiken på att arbeta med befintliga, naturliga ljud. Den digitala inspelningsvärlden möjliggör så mycket. Det är lite grann som makro-objektiv inom fotografiet. Man kan inte riktigt uppskatta en blommas inre för man kan inte se det med blotta ögat. Det är detsamma med musikinspelning nu. Att ha med naturliga ljud lägger dessutom till en känsla av liv.

Resonemanget känns igen från "musikfilosofen" Steve Stapleton i Nurse With Wound, definitivt en förespråkare för organiska ljudcollage.

- Absolut, skrattar Elliott. Steve skulle nog helst få mig att undvika syntar. Men det viktiga är alltid äktheten. Man kan definitivt använda en synts färdiga ljud. Men ett piano har en enorm dynamik, en enorm spännvidd. Då jag spelar med Current 93 använder jag verkligen pianot som en hel orkester.

- Jag har känt mig en smula begränsad i det att jag varit beroende av andras studios och andras hjälp, fortsätter hon. Jag tror att jag är på väg i en riktning som är mer meditativ. Jag vill fokusera på att komponera och framföra min egen musik. Jag har lärt mig mycket från det jag gjort med andra. Att ge mig ut på egen hand är som att hoppa ut i mörkret lite grann. Jag har ju framfört min egen musik i samband med vissa Current 93-konserter och det har varit mycket trevligt. Det var mer "pianistiska" stycken, men nu vill jag skapa annorlunda strukturer på scen. Bort från bara pianot.

- Jag håller på att avsluta inspelningen av ett nytt album. Det bygger mer på sångstrukturer. David Tibet har inspirerat mig att sjunga mer själv. Vanligtvis har jag sjungit andras dikter eller texter. Jag är inte riktigt någon textförfattare men jag beundrar dem som verkligen är "ordsmeder". Men David sa att ingen annan kan skriva mina texter än jag själv. Det har han rätt i. Så det blir fler egna sånger på den nya skivan. Jag försöker också förenkla min egen teknik på den skivan. Jag försöker hålla den mer sparsmakad.

- Jag kan inte uttrycka mig musikaliskt om jag inte känner att jag verkligen lever, förklarar Elliott. Jag inspireras av naturen och av resor. Resandet i sig har inspirerat mig på en djupare känslomässig nivå än själva de besökta platsernas musikaliska uttryck. Simmandet är också viktigt. Jag simmar varje dag. Jag älskar vatten.

- Jag målar också, berättar Elliott vidare. Det är viktigt för mig. Drömmande tavlor, fyllda med rymd, inre landskap. Man kan ofta skönja element som är väldigt vattniga. Det finns mycket vatten i mina målningar. Jag föddes vid havet och kunde faktiskt simma innan jag kunde gå. Då vi flyttade från Arabien till England och jag var tre år, sprang min bror och jag rakt ut i vattnet. Vi kom upp igen skrikande eftersom det var så oförskämt kallt! Vi var förkylda i månader...

Maja Elliott är en i Sverige unik generator av spännande musik och bildkonst som dessutom agerar en slags kontrapunkt till mycket av det förprogrammerat dikterade i dagens kulturkonsumtion. I Elliott är den kommunikativa riktningen inifrån och ut, med hjälp av den teknologi hon har tillgång till, och inte tvärtom. Visionen hon har och det hon vill uttrycka påverkas inte alltför mycket av teknologin i sig.

- Jag gillar helt enkelt konst som uttrycker kärlek, förklarar hon. Jag har alltid tyckt att det här, själva konsten, bara är ett sätt att uttrycka kärlek, glädje, skönhet. Jag tänker på konst som något som kan beröra folk. Det finns mycket lidande därute. Konsten kan påminna folk om att det faktiskt finns några glädjeämnen också.

- Jag tycker det är viktigt att komponera musik som berör, avslutar hon. Men om man börjar med det som ett uttryckt mål, så kan det lät bli inställsamt. Det är farligt. Om man inte blir berörd själv så kan man knappast beröra någon annan. Man måste vara ärlig mot sig själv.

Carl Abrahamsson
Vidare lasning
http://www.majaelliott.com

Ur arkivet

view_module reorder
Gunilla Nordlund

När drömmen blir verklighet

Jag känner Gunilla Nordlund sedan minst 10 år tillbaka. Jag har alltid uppskattat hennes kraft som regissör och kulturarbetare att aldrig böja sig för makten utan ständigt fortsätta kämpa för ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 02 november, 2016

Holismer och reduktionismer

Holismen handlar i princip om att se all verklighet som en helhet (inte en delhet). Positivismen (som är den naturvetenskapliga förståelsens centrum och metod) handlar om att se - eller ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 13 maj, 2011

Johan Heinrich Füssli, Le prince Arthur et la reine des fées. Foto:  BOT

Modernismens fria bildspråk

Tänker, tänker jag, att jag nu tagit mig vatten över huvudet med en text (essä) om en så bred och inkluderande -ism som modernismen med utgångspunkt i den anglosaxiska, latinska ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 22 juni, 2015

Pino Masi och det italienska ärret Intervju med Roan Johnson

På den italienska filmfestivalen den 4 – 7 oktober på biografen Sture visades bland annat filmen ”Högst upp på listan” (I primi della lista), en skruvad komedi med allvarliga undertoner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 oktober, 2012

Universums svekfullhet & förtrolighet

 Hur närma sig verkligheten? Det vore inte obefogat att hävda att stora delar av G.K. Chestertons mångsidiga författarskap graviterar emot denna fråga. Om den då etablerade verklighetsbilden heter det 1912 ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 23 februari, 2013

Eddie och Reb in da House

  Eddie och Reb. Foto: Agneta Tröjer Eddie och Reb in da House I år har Pride House flyttat in på Södra Teatern med ett digert programutbud under Prideveckans första fem dagar. Det ...

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 04 augusti, 2007

Lotta Lotass Fjärrskrift- återvändsgränd eller befrielse?

Lotta Lotass nya bokutgåva är en telexremsa som getts namnet Fjärrskrift och som består av en exklusiv upplaga på 100 ex av ett telexband där förlaget Drucksache också filmat remsan ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 07 juni, 2011

Veckan från hyllan, vecka 27. 2012

Den ekonomiska krisen fortsätter, och detaljerna kring den blir allt mer bisarra. Förra veckan raljerade jag över den nya grekiska finansministern. Det gick bara någon dag och det blev ännu ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 30 juni, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.