Förlustens svarta geografi - David Goodis och skymningens underland

David Goodis var, underligt nog, en av de första amerikanska noirförfattarna som jag läste. Underligt, i alla fall utifrån en svensk horisont; Goodis har aldrig översatts till ...

Av: Nanok | 12 april, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Dataspelet E.T Atari funna på en soptipp i New Mexico.

Dödliga böcker och filmer med förbannelser

Den sista kopian av stumfilmen London After Midnight (1927) brann upp 1967 men i TV-serien Whitechapel dyker den upp igen. Serien som gick i fyra säsonger mellan 2009 och 2013 handlar ...

Av: Mathias Jansson | 07 februari, 2016
Kulturreportage

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

Ett litteratöröde

Ett litteratöröde Litterär berömmelse är en vansklig historia. De flesta av dagens "namn" är snart glömda eller förvandlade till anekdoter i litteraturhistoriens marginal. Den en gång uppburne Gustaf af Geijerstam lever ...

Av: Göran Lundstedt | 26 april, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Johan Angergård - mångsysslare i indiesvängen



altDet finns bara två drömyrken för de som älskar musik. Det ena bör ändå vara musiker. Rätt logiskt. Det andra måste vara att driva ett eget skivbolag. Att enbart få ge ut den musik och de band man gillar. Johan Angergård har bägge dessa yrken.

På Torsgatan, ett stenkast ifrån St: Eriksplans tunnelbanestation, ligger Teater Giljotin. Teatern startades 1989, och har sedan dess haft diverse pjäser och uppträdanden som enligt hemsidan skall fungera som ett virus för samhällets immunförsvar, som de kallar "normalitet". "Tortured Teens in Bondage" och "The Total Fucking Death Experience" heter två av de verk som spelats sedan starten. Två pjäser jag aldrig tidigare hört talas om men som låter tämligen lockande att se. Kanske är det läge att ta på sig galondräkt och hjälm och gå på en föreställning? I samma byggnad som den fria teatern ligger också "Vasastans trevligaste vardagsrum", även kallat Café Giljotin. Caféet fungerar som en servering när teatern har föreställningar, och annars som fik/lunchrestaurang. En rätt smal trappa upp från entrénivån leder rakt in i "vardagsrummet". Det känns lite som om man kommer hem till någon, och med det menas att hela det stora rummet ger en väldigt hemtrevlig känsla. Lokalen har gammalmodig inredning, stolarna och de små soffor är klädda i plysch. Kuddarna ligger strategiskt utlagda och är omgivna av sidentyg. Detta gäller också de röda gardiner som teatraliskt hänger på valda delar av väggarna. Borden är små men fyller sin funktion. Det känns skönt att det fortfarande finns alternativ till alla de franchising-caféer som ständigt ploppar upp likt acne hos en hormonstinn tonåring.

Femton minuter kvar innan Mr Labrador himself, Johan Angergård, har sagt att han ska komma. Jag slår mig ner vid ena kortsidan av ett schackrutigt bord. De enda andra gäster som finns i lokalen är två kvinnor i trettioårsåldern som verkar vara bekanta med caféets servitris . Från högtalarna strömmar behaglig instrumental musik som på något sätt förstärker den positiva känsla caféet utstrålar.

Efter att ha sovit på vad som knappt kan kvala in som en soffa hämnas nacken genom att stråla smärtsamma signaler till min hjärna. Nackhelvete! Servitrisen kommer med en Loka Naturell och meddelar att den mycket populära lasagnen tyvärr är slut, men att de för dagen har en annan pasta som serveras tillsammans med bland annat parmaskinka. Låter utmärkt, men jag väntar gärna med att beställa till dess mitt sällskap kommer.

Johan Angergård har gett ut skivor sedan i början på nittiotalet med olika konstellationer.  I grund och botten är han musiker, men efter att ha pratat med lite folk runtomkring honom så förstår man att Johan är som gjord för att vara Verkställande Direktör på ett bolag också. Johan Angergård och hela etiketten Labrador Records är kända för inte kompromissa beträffande vilka band de signar. Som band/artist kan man inte bli droppad från skivbolaget bara för att man inte säljer några skivor. Det handlar inte om pengar. De enda krav som finns är att de ska hålla Labradorstandard. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nästan precis när klockan slår halv två, vilket var den avtalade tiden, slås ytterdörren upp en trappa ner. Några sekunder senare dyker han upp från den lilla trappen som ligger i hörnet av lokalens ena långsida. Han hinner knappt heja innan han rusar fram till servitrisen bakom kassan och frågar efter en speciell sallad han gillar och som tydligen inte finns med på menyn.  Café Giljotin ligger endast ett hundratal meter från Labradors kontor på Odengatan, så Johan har varit på caféet förut. Servitrisen tar in övriga beställningar och vi kan slå oss ner vid det schackrutiga bordet.

Johan är för dagen klädd i ett par mörka jeans och en marinblå pikétröja. Pikén får ändå anses vara en del av indiepopens sommaruniform. Och i Sverige är Johan Angergård definitivt en av generalerna för indiearmén.

Acid House Kings, Club 8 och The Legends är de tre grupper som Johan skriver låtar till och spelar med. Alla tre grupperna har turnerat över hela världen i olika omgångar, så det är inte direkt några garageprojekt det handlar om. Förutom att skriva låtar producerar han allt material. Och detta utöver rollen som drivande kraft på det skivbolag han också äger.

- Alltså, det känns inte så arbetsamt måste jag säga. Jag känner mig mer ledig än vad jag tror att de flesta gör, fast det kanske inte är så. Jag gör det jag vill göra och det jag tycker är roligt. Sen så är det ju så att om vill jag vara ledig en dag, så är jag det. Det är ingen som styr mitt arbete, jag kan göra det när jag själv vill vilket är en fördel, säger Johan med ett skratt.

altJohan har av sin omgivning beskrivits som en outtömlig källa av nya låtar. En kille som kan massproducera till alla sina projekt. Själv säger Johan att de riktigt stora stunderna är när han just gjort klar en låt i studion och får komma hem, plugga in hörlurarna och lyssna på den på repeat en massa gånger. Det är då han är som lyckligast.

Men då är det musikern Johan Angergård som talar. Affärsmannen Johan Angergård finns också någonstans där under den kreativa låtskrivaren. Inte minst har han läst ekonomi på universitetet i Lund, och utan honom skulle Labrador inte vara där de är idag. Men som sagt handlar inte Labrador om försäljningssiffror. Labrador går mot strömmen i en pengagirig värld.

- Själva vitsen med att ha ett eget skivbolag är att kunna sprida och tvinga på folk min musiksmak. Skulle jag tänka på försäljningssiffror och att tjäna pengar så skulle jag hellre sälja tvättsvampar. Det är bra mycket lättare att stå för sådant än för dålig musik. Det skulle vara totalt poänglöst. Om ett Labradorband säljer riktigt bra så är det en bonus, men det är inte elementärt.

Som skivbolagsdirektör, eller som "Mr Labrador", beskrivs Johan som väldigt professionell. Han är rak, kortfattad, snabb och tydlig med det han gör. Det är hans sätt att få det att funka, vilket han uppenbarligen gör jävligt bra. Inga kompromisser eller krusiduller.

På förhand låter det stundtals som att han är en kallsinnad affärsman utan känslor för något annat än sin smala musiksmak. En musikfascist helt enkelt. Faktum är att Johan visar sig vara en trevlig och ödmjuk kille. Han ger liksom ett intryck av att vara en svärmorsdröm i sin timida och trygga framtoning.

altDet känns som om det finns en grupp människor som är spridda över hela världen som köper precis allt som kommer från Labrador Records, stämmer det tror du?

- Mmm, men det är väl fördelen med att jag har en väldigt smal musiksmak. Om någon gillar ett av våra band, så är chansen ganska stor att de gillar de andra banden också. Det negativa med det är väl att vi inte når en bredare publik, men vi får istället en trogen lyssnarkrets runtom i världen.

Men är det en medveten strategi att vara så pass smal?

- Nja, det är väl en slags medveten strategi, men absolut ingen försäljningsstrategi. Som sagt så tycker jag att det är sjukt meningslöst att ha ett skivbolag om man inte tycker att allt på bolaget är kanon.

Hur många är ni som jobbar med bolaget?

- Förutom jag så är det egentligen bara en och en halv till på lönelistan. Ena killen jobbar med layout av hemsidan och delen som har med grafisk design att göra. Sen jobbar det en till kille ibland som har hand om bokningar av Labradorband.

Så det gör dig till den som bestämmer vad och vilka som ni signar till Labrador?

- Ja, egentligen så är det så. Men hittar jag något som jag är intresserad av så skickar jag självklart runt det till de andra så att alla får uttala sig om vad de tycker. Skulle kännas konstigt annars, men eftersom det är jag som ska jobba med det sen så är det såklart jag som har det slutgiltiga ordet (skratt).

Pastan och den lufttorkade skinkan från Italien smakar bra och allteftersom den delikata maträtten sinar på tallriken, fortsätter samtalet och bilden av Johan Angergård att klarna mer och mer. Han älskar sin musiksmak och vill att hela världen ska lyssna på det han älskar. Med sitt skivbolag Labrador vill han missionera världen över och har som mål att frälsa den.

- Det skulle bli en bättre värld om alla lyssnade på våra band, säger Johan och ler lite, samtidigt som han ser helt uppriktig ut.

När jag inför denna intervju gjorde research om bolaget fick jag höra ett rykte om att Labrador Records sagt nej till flera av de idag större och framgångsrika alternativakter som Sverige har. Några av de namn som nämnts är I'm From Barcelona, Anna Järvinen, Peter, Bjorn and John och Andreas Matsson från Popsicle. Det är ändå de indieakter som kanske gått bäst i Sverige på senaste tiden. Karaktärsstarkt är ett ord som tycks stämma väl överens med skivbolagets kompromisslösa sätt att jobba. Vi lever i en materialistisk värld där pengar styr - money talks. Därför kommer man hela tiden tillbaka till det ovanliga faktum att detta bolag endast har vinsttänkandet liggandes sekundärt.

Acid House Kings, Club 8 och The Legends. Tre olika band med tre olika syften, stämmer det?

- Jo, men det stämmer.  I Acid House Kings och Club 8 sker allt jag gör inom ramen för ett samarbete. Med The Legends får jag göra precis vad jag vill eftersom det bara är jag i bandet.

Hur ser dina bandlemmar från Acid House Kings och Club 8 på ditt soloprojekt?

- Karolina (Komstedt, Club 8. Reds anm) gillade inte alls första The Legends-skivan, minns jag. Hon tyckte det var för mycket hits på den. Men hon gillar den senaste mycket och var rentav med och spelade på vår första "Over and over"-spelning i Leipzig häromveckan. Vi har gjort lite saker tillsammans med Acid House Kings och The Legends, delat på musiker och gjort turné i USA och sådär, så det tror jag har varit bra. Sedan slipper de ju ha mig tjatandes om att det ska låta som att någon borrar en i huvudet på skivorna med "Kungarna". Det är de nog tacksamma för, skrattar Johan.

The Legends släppte den 6 maj i år skivan "Over and over", som är den fjärde i ordningen för Angergårds soloprojekt. Singeln som släpptes innan skivsläppet var "Seconds away", vilken har beskrivits som "the noisiest pop single to ever come out of Sweden" på Labradors hemsida. Anledning till detta till en början svårtolkade uttalande, är att Johan till denna produktion valt att jobba mycket med oväsen och rundgång som kavaljer till de vackra popmelodierna.

Hur kommer det sig att "Over and over" fick den ljudbild den har?

- Dels för att oväsen har en väldigt välgörande effekt på huvudet. Det känns som om det distraherar, rensar och fyller upp huvudet så att jobbiga tankar inte får plats. Sen är ju The Legends ett soloprojekt och poängen för mig har varit att utforska nya marker hela tiden och göra saker jag inte gjort förut och det blir lätt som en motreaktion på det jag gjorde senast. Innan "Over and over" gjorde jag med Club 8 skivan "The Boy Who Couldn't Stop Dreaming", som är rätt mjuk och försiktig och innan dess ett elektroniskt The Legends-album. Det var dags för oväsen. 

altThe Legends album skiljer ganska kraftigt från varandra även produktionsmässigt ...

- Ja, egentligen så skulle kanske låtarna till The Legends funka att spela med till exempel Acid House Kings om man skalade ner dem till bara gitarrspel. Men med The Legends så är produktionerna konceptuellt väldigt hårt dragna åt något håll och ofta är det så att jag har en idé om någon ljudbild som jag tycker saknas i min skivsamling, och som jag därför försöker göra. Något sound som jag inte tycker någon annan gör, eller gör det för jävla dåligt. Något som jag själv vill höra.

Och den här gången var det rundgång och oväsen helt enkelt, konstaterar Johan.

- Ja, Magnetic Fields släppte en skiva i fjol som hette "Distortion". På förhand, när jag läste om den, tänkte jag att det här kan bli hur bra som helst, men jag tyckte den var helt värdelös. Det kändes som dansbandsmusik, så fruktansvärt tillrättalagd. Den hade kunnat bli cool, men blev bara så mesig och menlös.

Kommer det bli någon spelning i Sverige för The Legends i och med skivsläppet?

- Ja, 5 och 6 juni är det spelning i Malmö respektive Stockholm. Sen är det dags för USA-turné. Eller snarare New York-turné. Det blir tre-fyra spelningar där i samband med att albumet lanseras i USA. 

Tiden har bokstavligen sprungit iväg under intervjun och för Johan är det dags att återgå till Labradors kontor. Min ömmande nacke säger också mig att det är dags att snabbt sätta punkt och släpa kroppen till ett apotek, alternativt en pub, för inhandling av något som lindrar värken.

Så slutligen, hur ser du på framtiden för dina band och för Labrador?

- Vi kommer satsa ännu hårdare på att Labrador ska växa utomlands. Vi talar just nu med lite större samarbetspartners i Sydamerika, där våra grejer faktiskt inte släppts alls tidigare, vilket även är fallet i Japan. Vi började även nyligen att jobba med Caroline/EMI i USA för distribution där borta och har börjat satsa mycket hårdare på promotion och marknadsföring i just USA. Världsdominans alltså! Mina egna band får växa med Labrador.

Jag skrattar lätt åt ordvalet "världsdominans", men har ändå känslan av att karln menar lite allvar. Johan Angergårds missionärsarbete av sin musiksmak verkar faktiskt inte ha några gränser. Den drivkraft som Johan besitter lyser igenom och stundtals glöder det i hans ögon. Det finns en trovärdighet bakom orden som gör att talet om världsdominans plötsligt inte känns som en omöjlighet.

Vi skiljs åt och jag tror mig skymta en apoteksskylt i horisonten. Eller kanske är det bara en pub med grön skylt? Kroppen säger mig att strunta i sådana teknikaliteter och helt enkelt låta ödet avgöra. Men att leka med ödet är inget jag är sugen på så jag lyder kroppen och kan kallt konstatera att det jag närmat mig är en av Odengatans alla pubar. Skylten var förresten inte ens grön, utan gul. Se där ja.

Joakim Skoglund
 Foto: Henrik Mårtensson (press) och Joakim Skoglund (intervju)

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag hoppas du ligger vaken som jag” Om Karin Boyes brev

Pia-Kristina Garde har varit på detektivjakt efter brev och information om den mytomspunna Karin Boye i många många år. 2011 gav hon ut en bok, Karin Boye och människorna omkring ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om litteratur & böcker | 13 september, 2013

En dikt av Bianca Olsson

Bianca Olsson går just nu på Westerdals School of Communication (WSoC) som ligger i Oslo, men är själv svensk - bördig från Göteborg. Hon säger själv att hennes språk förändrats ...

Av: Bianca Olsson | Utopiska geografier | 23 Maj, 2011

Anna Quirentia Nilsson Public Domain Wikipedia

Från Ystad till Hollywood - Anna Quirentia Nilsson

Andy Warhols färgglada porträtt av Greta Garbo auktioneras ut för en stor summa, ser jag på nätet, och på frimärket för utlandsportot (14 kr) finns Ingrid Bergmans vackra profil, träffsäkert ...

Av: Ivo Holmqvist | Filmens porträtt | 18 mars, 2016

Feminism och nazism: Elin Wägner och John Landquist

Elin Wägner (1882-1949), mitten av 1920talet. Foto: okänd Det var i den lilla skånska semesterorten Arild det hela började. Vid denna tid var det idylliska Arild en mycket populär sommarort, inte ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 15 augusti, 2008

Skräcken i kulturens hjärta

- Jag har en del demoner att bearbeta. Alla skräcktavlor porträtterar mina egna demoner - de är inte bra skrämmande för skräckens skull, alla demoner har namn och en betydelsefull ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 14 oktober, 2009

Isak Serholt

Tre dikter av Isak Serholt

Mitt namn är Isak Serholt och är 28 år. Jag bor i en liten by utanför Göteborg med min fru och mitt ett år gamla barn. Jag jobbar som snickare och fyller ...

Av: Isak Serholt | Utopiska geografier | 05 Maj, 2017

Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 16 september, 2010

"Kritikernas kritiker" - ny konstform bringar förtjusning och förtret

Jag sällar mig minsann till alla andra tyckare som i detta nu besätter varenda blank ruta där man kan få in en stavelse eller två. Jag njuter av att kommentera ...

Av: Linda Bönström | Essäer om litteratur & böcker | 28 januari, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.