Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | 25 december, 2009
Kulturreportage

Tibet - en dröm i väst

Om "Prisoners of Shangri-La" av Donald S. Lopez jr. Utgiven på The University of Chicago Press i Chicago 1998 Boken kan ses som en lång och faktaspäckad berättelse om hur ...

Av: Annakarin Svedberg | 23 februari, 2011
Essäer om religionen

Teater Sláva visar Inannas mod

Katabasis. Foto: Daniel Rudholm Den 7 november är det urpremiär för Katabasis - The Best of Hell i Teater Slávas uppförande. Spelet handlar om och kretsar runt Inannas nedstigning i underjorden. Inanna ...

Av: János Deák | 03 november, 2008
Scenkonstens porträtt

Primo Levi. Så faller det oanade över oss

Två poeter för mig okända i den egenskapen, Primo Levi så känd för sitt öde, delvis av politiska skäl, att det överskuggat hans diktning, Chlebnikov okänd för han språk för ...

Av: Oliver Parland | 27 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Musiken är en realistisk konstform



Image
L'arte é cosa mentale (Mauricio Kagel)
Tonsättaren Mauricio Kagel, som nyligen gick bort,  har sagt att musiken är en realistisk konstform. Han talar om den "icke-absoluta" musiken till skillnad från Stravinskij och Boulez som hävdar den "absoluta" musikens primat. Musik är musik, punkt slut.

Nu tror jag inte att Kagel är ute i några programmusikaliska ärenden med närgångna naturskildringar eller dito verklighetspanoreringar, där är jag övertygad om att han håller med Stravinskij och Boulez. Som naturligtvis har rätt i sak. Men musiken fungerar i ett uppförandesammanhang. Den strör betydelser omkring sig utan att egentligen veta om det. "Den instrumentala teatern", en av Kagels uppfinningar, handlar om detta, om framförandets teatrala och visuella sidor. Om dess "realism" - den gestik och aktion som själva spelandet ger upphov till och dess rent sceniska betydelser. Som man naturligtvis kan strunta i eller, som Kagel, förhålla sig medvetet till och dra in i själva kompositionsarbetet.

Han har också tagit steget fullt ut och arbetat med musikteater och ljudteater, hörspel för radio, låt vara i den alldeles egna tappningen, där det inte rör sig om någon enkel integration av musik och teater eller ljud och teater. Han har dessutom sysslat med musik som meta-språk. Musiken som lök. Och med andra ord strött betydelser omkring sig. Jag ska plocka upp några. Av vilka en är Kagel själv. Post mortem.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta kom för mig i Paris nyligen då jag på Theatre Louis-Jouvet såg ett framförande av två av hans mer eller mindre sceniska verk, åtminstone gäller det för "Der Tribun", som emellertid kom till som ett hörspel för radio, och på ett mer drastiskt sätt kanske för "Finale". Framföranden som Kagel måste ha känt till och säkert haft synpunkter på men som han missade med en dryg månad. Eller gjorde han det?

"Der Tribun" och "Finale", som här lanserades som en diptyk, är två mycket olika verk där det dock finns beröringspunkter, vilka man tagit fasta på.  Det handlar om olika former av maktutövning, diktatorns och dirigentens. I det första fallet rör det sig om en "prata", för att låna ett uttryck av poeten Sandro Key-Åberg, närmare bestämt en "diktatorsprata" på en halvtimme som bygger på hundratalet lappar som Kagel samlat på sig genom att avlyssna den politiska retorikens olika formuleringar och temata, av vilka han filtrerat och kompilerat fram ett urval som täcker de flesta ideologier, ett slags verbal snuttefilt som diktatorn kan mumsa på och känna sig någorlunda trygg med. Han gullar ohämmat med sig själv och sitt folk.

Ett illusionsnummer värdigt vilken magnetisör som helst, ytterst dråpligt och vansinnigt roligt samtidigt som det naturligtvis är skrämmande. Men man får inte glömma att Kagel är en av den västerländska konstmusikens ytterst få humorister. På Louis-Jouvet-teatern är det skådespelaren Bernard Bloch som står för översättningen till franska och för framförandet (på den skiva som Wergo gett ut är det Kagel själv som framför den tyska orginaltexten).  Han är påtagligt närvarande, rent av dubblerad, eftersom han samtidigt som han orerar från tribunen är avfilmad och projiserad på en jätteduk i bakgrunden, där stundtals närbilder på hans dramatiskt föränderliga ansiktsuttryck upptar hela scenutrymmet.

Till detta framförs marchmusik, Kagels "Zehn Märsche, um den Sieg zu verfehlen" ("Tio marcher om hur man missar segern") av L´Ensemble 2e2m som ingen armé i världen kan marchera efter utan att stå på huvudet. Det är en lysande föreställning.

"Finale" är mer av "instrumental teater". När jag hörde stycket på Cité de la Musique i Paris under en "Kagel Show" som anordnades där för ett par år sedan berättade Kagel för mig efteråt om bakgrunden till detta märkliga verk som har ett slut som, om man inte känner till det, är chockartat. Så också på Louis-Jouvet-teatern. Jag var nog den ende som skrattade, lite för tidigt kanske. Det erkänner jag. Men dirigenten var så övertygande. Snart anslöt sig fler, även om det satt ganska långt inne. Och några direkta varningssignaler finns det egentligen inte, om man bortser från att slagverkaren tutar i ett kraftfullt bilhorn några gånger före själva katastrofen.

Vad händer? Jo, helt plöstligt och utan förvarning så störtar dirigenten huvudstupa rakt fram, rätt över notstället och hamnar med ett våldsamt brak nedanför på konsertmästaren som efter en stund med sin stråke ytterst behärskat och närmast oberörd petar på honom, som när man kollar om potatisen är färdigkokt. Men ingen reaktion. Orkestern fortsätter att spela, nedtonat men fullt hörbart. När stycket är slut kommer två scenarbetare in och bär ut honom. Salongen släcks ned. Nu skrattar allt fler, allt våldsammare. Vad betyder då allt detta?

Kagel berättade för mig att den store dirigenten Erich Kleiber hade haft en önskedröm, att han skulle dö mitt under ett framförande av Mendelssohns "En midsommarnattsdröm" men att han inte kunde bestämma sig för när i stycket detta skulle ske. Jag misstänker att detta också var Kagels önskedröm, inte att det skulle ske i ett verk av Mendelssohn utan i ett eget, han dirigerade ofta sina egna verk, och att han på så sätt skulle försvinna in i sin egen musik och bli kvar där. Nu skedde detta en dryg månad efter hans egen fysiska död, men visst var det Kagel som försvann.

Visst var det ett självporträtt av hans önskedröm (han skrev förövrigt stycket som en gåva till sig egen femtioårsdag, 1981). Och han finns fortfarande där, i musiken, var så säker, och kommer till liv varje gång vi spelar honom  (plockar upp honom). Kanske skrattande sitt våldsamma skratt som han en gång sålde till den västtyska televisionen för 800 DM. Musiken är en realistisk konstform.

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | Utopiska geografier | 26 januari, 2009

Det mångkulturella Storbrittannien

   Tarquin Hill. www.tarquinhall.com Det mångkulturella StorbrittannienBok- och biblioteksmässan i Göteborg har varje år många intressanta utländska gäster. Förutom att ge oss värdefulla insikter om världen utanför vår lilla svenska ankdamm, kan ...

Av: Tidningen Kulturen | Litteraturens porträtt | 28 september, 2006

Mathias Jansson

Mathias Jansson. En dikt

Indimmiga loci. En dikt av Mathias Jansson , konstvetare och konstskribent med mera

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 18 juli, 2016

Angående balansgång och att kunna flyga med verkligheten

Henrik Eklundh Paglert, redaktör, formgivare och förläggare, uttrycker sig mycket insiktsfullt i bokens inledningstext: ’…vi låter titeln vara osagd och bilderna fria för var och ens tolkning.’ ’Elskåp på malmöitiska alltså’ ...

Av: Ida Thunström | Essäer | 26 januari, 2013

Anna Larsson om kulturföretagande i dagens Sverige. Intervju

Anna Larsson började som gymnast och märkte efterhand att hon var duktig på att dansa. Då började hon ta lektioner i streetjazz och hiphop på en dansskola i Lund, för ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2013

Döden är den stora illusionen

Den tibetanska dödsboken och det som aldrig dör

”Total närvaro är väsentligt då någon dör. Det är av yttersta vikt och mycket kraftfullt om vi kan relatera i nuet, eftersom det just då finns en osäkerhet mellan kropp ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 01 december, 2015

En martyr är dödad...

Budskapet kommer som ett brev på posten: oväntat, opaketerat och sårbart. Det centrala temat denna Annandag jul är martyrens. Det är ett nytt budskap, som talar om lidande, försakelse, sorg ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 26 december, 2014

Guido Zeccola. Foto: Ida Thunström

Innan festen tar slut

Chefredaktören Guido Zeccola lämnar i februari Tidningen Kulturen. Ida (som även hon lämnar sitt uppdrag -som konstredaktör- på tidningen) och Guido har träffats för att tala om Tidningen Kulturens liv ...

Av: Ida Thunström | Media, porträtt | 28 februari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.