Färgerna bortom Parthenons vita marmor

Varje samhälle använder sig av monument och konst att skapa minnen kring. Minnen som legitimerar de identiteter människor innehar i samhället. När en kollektiv identitet, ett vi, skapas, skapas också ...

Av: Sandra Jönsson | 05 mars, 2013
Essäer om konst

Legenden vars bästa tavlor brann upp!

Inge Schiöler (1908-1971) på en bild tagen av okänd fotograf 1957En essä av Olle Pettersson om bildkonstnärens Inge Schiöler och hans psykiska besvär. Inge Schiölers konstnärliga framgångar följdes av svåra depressioner och ...

Av: Olle Pettersson | 14 augusti, 2008
Essäer om konst

Storsjöyran står sig trots allt

I Östersund står regnet som spön i backen när beskedet kommer att N.E.R.D, Storsjöyrans headlineakt har ställt in. Pharell Williams har tydligen drabbats av halsfluss. Storsjöyran har alltid varit en ...

Av: Jonatan Spejare | 13 augusti, 2010
Kulturreportage

Georges Gurdjieff

Georges Gurdjieff, den suveräna narren

"Meetings with Remarkable Men" är den andra delen av en trilogi som heter "All and Everything" och säkert Gurdjieffs mest läsbara bok. Kanske den enda som borde läsas. Georges Gurdjieff upptar en ...

Av: Guido Zeccola | 25 juli, 2015
Essäer om religionen

Musiken är en realistisk konstform



Image
L'arte é cosa mentale (Mauricio Kagel)
Tonsättaren Mauricio Kagel, som nyligen gick bort,  har sagt att musiken är en realistisk konstform. Han talar om den "icke-absoluta" musiken till skillnad från Stravinskij och Boulez som hävdar den "absoluta" musikens primat. Musik är musik, punkt slut.

Nu tror jag inte att Kagel är ute i några programmusikaliska ärenden med närgångna naturskildringar eller dito verklighetspanoreringar, där är jag övertygad om att han håller med Stravinskij och Boulez. Som naturligtvis har rätt i sak. Men musiken fungerar i ett uppförandesammanhang. Den strör betydelser omkring sig utan att egentligen veta om det. "Den instrumentala teatern", en av Kagels uppfinningar, handlar om detta, om framförandets teatrala och visuella sidor. Om dess "realism" - den gestik och aktion som själva spelandet ger upphov till och dess rent sceniska betydelser. Som man naturligtvis kan strunta i eller, som Kagel, förhålla sig medvetet till och dra in i själva kompositionsarbetet.

Han har också tagit steget fullt ut och arbetat med musikteater och ljudteater, hörspel för radio, låt vara i den alldeles egna tappningen, där det inte rör sig om någon enkel integration av musik och teater eller ljud och teater. Han har dessutom sysslat med musik som meta-språk. Musiken som lök. Och med andra ord strött betydelser omkring sig. Jag ska plocka upp några. Av vilka en är Kagel själv. Post mortem.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta kom för mig i Paris nyligen då jag på Theatre Louis-Jouvet såg ett framförande av två av hans mer eller mindre sceniska verk, åtminstone gäller det för "Der Tribun", som emellertid kom till som ett hörspel för radio, och på ett mer drastiskt sätt kanske för "Finale". Framföranden som Kagel måste ha känt till och säkert haft synpunkter på men som han missade med en dryg månad. Eller gjorde han det?

"Der Tribun" och "Finale", som här lanserades som en diptyk, är två mycket olika verk där det dock finns beröringspunkter, vilka man tagit fasta på.  Det handlar om olika former av maktutövning, diktatorns och dirigentens. I det första fallet rör det sig om en "prata", för att låna ett uttryck av poeten Sandro Key-Åberg, närmare bestämt en "diktatorsprata" på en halvtimme som bygger på hundratalet lappar som Kagel samlat på sig genom att avlyssna den politiska retorikens olika formuleringar och temata, av vilka han filtrerat och kompilerat fram ett urval som täcker de flesta ideologier, ett slags verbal snuttefilt som diktatorn kan mumsa på och känna sig någorlunda trygg med. Han gullar ohämmat med sig själv och sitt folk.

Ett illusionsnummer värdigt vilken magnetisör som helst, ytterst dråpligt och vansinnigt roligt samtidigt som det naturligtvis är skrämmande. Men man får inte glömma att Kagel är en av den västerländska konstmusikens ytterst få humorister. På Louis-Jouvet-teatern är det skådespelaren Bernard Bloch som står för översättningen till franska och för framförandet (på den skiva som Wergo gett ut är det Kagel själv som framför den tyska orginaltexten).  Han är påtagligt närvarande, rent av dubblerad, eftersom han samtidigt som han orerar från tribunen är avfilmad och projiserad på en jätteduk i bakgrunden, där stundtals närbilder på hans dramatiskt föränderliga ansiktsuttryck upptar hela scenutrymmet.

Till detta framförs marchmusik, Kagels "Zehn Märsche, um den Sieg zu verfehlen" ("Tio marcher om hur man missar segern") av L´Ensemble 2e2m som ingen armé i världen kan marchera efter utan att stå på huvudet. Det är en lysande föreställning.

"Finale" är mer av "instrumental teater". När jag hörde stycket på Cité de la Musique i Paris under en "Kagel Show" som anordnades där för ett par år sedan berättade Kagel för mig efteråt om bakgrunden till detta märkliga verk som har ett slut som, om man inte känner till det, är chockartat. Så också på Louis-Jouvet-teatern. Jag var nog den ende som skrattade, lite för tidigt kanske. Det erkänner jag. Men dirigenten var så övertygande. Snart anslöt sig fler, även om det satt ganska långt inne. Och några direkta varningssignaler finns det egentligen inte, om man bortser från att slagverkaren tutar i ett kraftfullt bilhorn några gånger före själva katastrofen.

Vad händer? Jo, helt plöstligt och utan förvarning så störtar dirigenten huvudstupa rakt fram, rätt över notstället och hamnar med ett våldsamt brak nedanför på konsertmästaren som efter en stund med sin stråke ytterst behärskat och närmast oberörd petar på honom, som när man kollar om potatisen är färdigkokt. Men ingen reaktion. Orkestern fortsätter att spela, nedtonat men fullt hörbart. När stycket är slut kommer två scenarbetare in och bär ut honom. Salongen släcks ned. Nu skrattar allt fler, allt våldsammare. Vad betyder då allt detta?

Kagel berättade för mig att den store dirigenten Erich Kleiber hade haft en önskedröm, att han skulle dö mitt under ett framförande av Mendelssohns "En midsommarnattsdröm" men att han inte kunde bestämma sig för när i stycket detta skulle ske. Jag misstänker att detta också var Kagels önskedröm, inte att det skulle ske i ett verk av Mendelssohn utan i ett eget, han dirigerade ofta sina egna verk, och att han på så sätt skulle försvinna in i sin egen musik och bli kvar där. Nu skedde detta en dryg månad efter hans egen fysiska död, men visst var det Kagel som försvann.

Visst var det ett självporträtt av hans önskedröm (han skrev förövrigt stycket som en gåva till sig egen femtioårsdag, 1981). Och han finns fortfarande där, i musiken, var så säker, och kommer till liv varje gång vi spelar honom  (plockar upp honom). Kanske skrattande sitt våldsamma skratt som han en gång sålde till den västtyska televisionen för 800 DM. Musiken är en realistisk konstform.

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder

Jean Rhys och det inställda livet

Life is what happens when we are busy doing other things.(John Lennon) ”Det är synd att det kommer försent, alldeles för sent”. Den här deprimerade kommentaren fälldes av den brittiska författarinnan ...

Av: Elisabeth Brännström | Litteraturens porträtt | 18 oktober, 2012

Tänderna blev långa och skarpa som knivar, saliven alldeles blå...

  Den sandstensfärgade fasaden på S:t Pauli kyrka höjde sig som ett utropstecken. Gatan var regnblöt. Det var mörkt. Från gatstenarna steg reflexer av vatten som splittrades var gång en bil passerade ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 21 februari, 2011

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 16 juli, 2012

Bruce Springsteen på Ullevi 1985 under Born in the U.S.A. Tour. Foto: Associated Press/Brucebase.

Springsteen på Ullevi

I boken "Rockens text" skriver Ulf Lindberg, att ”alla som har något förhållande till Bruce Springsteen vet att han skall upplevas som scenartist – live”, och jag skulle vilja tillägga ...

Av: Richard Ohlsson | Musikens porträtt | 20 juni, 2016

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

Översättarduell vid Themsen

Bakgrunden är imponerande. Londons Öga – pariserhjulet utformat som ett cykelhjul med ekrar genom vilka parlamentet syns samtidigt som navet snurrar och långsamt låter de stora gondolerna ”snudda vid” Big ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 30 maj, 2013

Diktandet och kriget

Diktandet är någonting som relateras alltid till diktarens själ.  Den psykosomatiska förnimmelsen, tillsammans med förmågan till en sinnesrörelse och reaktion mot det existerande - kan förvandlas i poetisk nödvändighet oavsett ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 mars, 2017

Lars Huldén foto CC BY SA 3.0

Lars Huldén – in memoriam

Hedersmannen, skalden och österbottningen Lars Huldén har lämnat det jordiska, drygt 90 år gammal. Förutom egna dikter, språkvetenskapliga och litterära verk, översatte han och sonen Mats det finska nationaleposet Kalevala ...

Av: Bengt Berg | Litteraturens porträtt | 12 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.