Charles Taylors konsepsjon om den moderne identitetens historie

Grunnkategorier i Charles Taylors filosofi Charles Taylor skriver i forordet til boken sin Sources of the Self: The Making of the Modern Identity(39) at det han ønsker å denotere med termen ...

Av: Thor Olav Olsen | 28 mars, 2010
Agora - filosofiska essäer

Till försvar för fantasins frihet

Under några månader har jag vistats i Charlotte Brontës universum. Det räckte med några sidor, ja egentligen med bara inledningsmeningen i Villette för att jag skulle fastna: ”Min gudmor bodde ...

Av: Marie Tonkin | 04 februari, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Den sköna och den obscena Rut Hillarp

Under läsande och funderande kring det intressanta ämnet hbtq inom skönlitteraturen kom jag som av en händelse över författarnamnet Rut Hillarp (1914-2003). Hon var en var våra mest kända kvinnliga ...

Av: Mats Myrstener | 16 april, 2013
Litteraturens porträtt

Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och…

Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ...

Av: Freke Räihä | 09 februari, 2012
Essäer om konst

Musiken är en realistisk konstform



Image
L'arte é cosa mentale (Mauricio Kagel)
Tonsättaren Mauricio Kagel, som nyligen gick bort,  har sagt att musiken är en realistisk konstform. Han talar om den "icke-absoluta" musiken till skillnad från Stravinskij och Boulez som hävdar den "absoluta" musikens primat. Musik är musik, punkt slut.

Nu tror jag inte att Kagel är ute i några programmusikaliska ärenden med närgångna naturskildringar eller dito verklighetspanoreringar, där är jag övertygad om att han håller med Stravinskij och Boulez. Som naturligtvis har rätt i sak. Men musiken fungerar i ett uppförandesammanhang. Den strör betydelser omkring sig utan att egentligen veta om det. "Den instrumentala teatern", en av Kagels uppfinningar, handlar om detta, om framförandets teatrala och visuella sidor. Om dess "realism" - den gestik och aktion som själva spelandet ger upphov till och dess rent sceniska betydelser. Som man naturligtvis kan strunta i eller, som Kagel, förhålla sig medvetet till och dra in i själva kompositionsarbetet.

Han har också tagit steget fullt ut och arbetat med musikteater och ljudteater, hörspel för radio, låt vara i den alldeles egna tappningen, där det inte rör sig om någon enkel integration av musik och teater eller ljud och teater. Han har dessutom sysslat med musik som meta-språk. Musiken som lök. Och med andra ord strött betydelser omkring sig. Jag ska plocka upp några. Av vilka en är Kagel själv. Post mortem.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta kom för mig i Paris nyligen då jag på Theatre Louis-Jouvet såg ett framförande av två av hans mer eller mindre sceniska verk, åtminstone gäller det för "Der Tribun", som emellertid kom till som ett hörspel för radio, och på ett mer drastiskt sätt kanske för "Finale". Framföranden som Kagel måste ha känt till och säkert haft synpunkter på men som han missade med en dryg månad. Eller gjorde han det?

"Der Tribun" och "Finale", som här lanserades som en diptyk, är två mycket olika verk där det dock finns beröringspunkter, vilka man tagit fasta på.  Det handlar om olika former av maktutövning, diktatorns och dirigentens. I det första fallet rör det sig om en "prata", för att låna ett uttryck av poeten Sandro Key-Åberg, närmare bestämt en "diktatorsprata" på en halvtimme som bygger på hundratalet lappar som Kagel samlat på sig genom att avlyssna den politiska retorikens olika formuleringar och temata, av vilka han filtrerat och kompilerat fram ett urval som täcker de flesta ideologier, ett slags verbal snuttefilt som diktatorn kan mumsa på och känna sig någorlunda trygg med. Han gullar ohämmat med sig själv och sitt folk.

Ett illusionsnummer värdigt vilken magnetisör som helst, ytterst dråpligt och vansinnigt roligt samtidigt som det naturligtvis är skrämmande. Men man får inte glömma att Kagel är en av den västerländska konstmusikens ytterst få humorister. På Louis-Jouvet-teatern är det skådespelaren Bernard Bloch som står för översättningen till franska och för framförandet (på den skiva som Wergo gett ut är det Kagel själv som framför den tyska orginaltexten).  Han är påtagligt närvarande, rent av dubblerad, eftersom han samtidigt som han orerar från tribunen är avfilmad och projiserad på en jätteduk i bakgrunden, där stundtals närbilder på hans dramatiskt föränderliga ansiktsuttryck upptar hela scenutrymmet.

Till detta framförs marchmusik, Kagels "Zehn Märsche, um den Sieg zu verfehlen" ("Tio marcher om hur man missar segern") av L´Ensemble 2e2m som ingen armé i världen kan marchera efter utan att stå på huvudet. Det är en lysande föreställning.

"Finale" är mer av "instrumental teater". När jag hörde stycket på Cité de la Musique i Paris under en "Kagel Show" som anordnades där för ett par år sedan berättade Kagel för mig efteråt om bakgrunden till detta märkliga verk som har ett slut som, om man inte känner till det, är chockartat. Så också på Louis-Jouvet-teatern. Jag var nog den ende som skrattade, lite för tidigt kanske. Det erkänner jag. Men dirigenten var så övertygande. Snart anslöt sig fler, även om det satt ganska långt inne. Och några direkta varningssignaler finns det egentligen inte, om man bortser från att slagverkaren tutar i ett kraftfullt bilhorn några gånger före själva katastrofen.

Vad händer? Jo, helt plöstligt och utan förvarning så störtar dirigenten huvudstupa rakt fram, rätt över notstället och hamnar med ett våldsamt brak nedanför på konsertmästaren som efter en stund med sin stråke ytterst behärskat och närmast oberörd petar på honom, som när man kollar om potatisen är färdigkokt. Men ingen reaktion. Orkestern fortsätter att spela, nedtonat men fullt hörbart. När stycket är slut kommer två scenarbetare in och bär ut honom. Salongen släcks ned. Nu skrattar allt fler, allt våldsammare. Vad betyder då allt detta?

Kagel berättade för mig att den store dirigenten Erich Kleiber hade haft en önskedröm, att han skulle dö mitt under ett framförande av Mendelssohns "En midsommarnattsdröm" men att han inte kunde bestämma sig för när i stycket detta skulle ske. Jag misstänker att detta också var Kagels önskedröm, inte att det skulle ske i ett verk av Mendelssohn utan i ett eget, han dirigerade ofta sina egna verk, och att han på så sätt skulle försvinna in i sin egen musik och bli kvar där. Nu skedde detta en dryg månad efter hans egen fysiska död, men visst var det Kagel som försvann.

Visst var det ett självporträtt av hans önskedröm (han skrev förövrigt stycket som en gåva till sig egen femtioårsdag, 1981). Och han finns fortfarande där, i musiken, var så säker, och kommer till liv varje gång vi spelar honom  (plockar upp honom). Kanske skrattande sitt våldsamma skratt som han en gång sålde till den västtyska televisionen för 800 DM. Musiken är en realistisk konstform.

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder

Konstnären Olle Bonniér minns Ulf Linde

I tisdags besökte jag konstnären Olle Bonniér vid hans ateljé på Glasbruksgatan i Stockholm. ”Maestro Olle” var en aning fundersam kring livets oväntade vägar i och med att konstkritikern Ulf ...

Av: Estoardo Barrios Carrillo | Konstens porträtt | 18 oktober, 2013

Bad och bibliotek samt tillit

Storuman, vid inlandsbanan, är både ett samhälle och en sjö. Alltså ett stopp på väg söderut och hemåt. Vi har detta år gjort en rejäl norrländsk sväng på 307 mil ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 04 augusti, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 13, 2012

Han var mannen som gav opportunismen i världshistorien ett ansikte. Hånad av Tom Lehrer i de oförglömliga sångraderna ”Once the rockets are up, who cares where they come down? /That's ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 24 mars, 2012

Den naturliga uppenbarelsen och den historiska. Stagnelius Näcken än en gång

Kvällens gullmoln fästet kransa Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför spela?Kan ...

Av: Erland Lagerroth | Kulturreportage | 02 januari, 2013

Tro og metaetisistisk kritisisme. Del II.

Emosjon og ambivalens Jeg går nå over til å snakke om emosjoner, især med henblikk på emosjon og ambivalens, e.g. at emosjoner som kjærlighet, stolthet, ære, selvtillit, takknemlighet, tilfredshet/fornøydhet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 maj, 2011

Shushan Purim i Jerusalem

Purim är en judisk högtid som firas till minne av judarnas räddning från en utrotnings komplott ledd av Haman i det Persiska riket på 400-talet före Kristus. Historien berättas i ...

Av: Loulou d'Aki | Bildreportage | 22 maj, 2010

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

Den 14 juli firar jag med pannkakstårta och Burgundsenap

Det finns vissa datum som är fastetsade i mitt minne. Jag kan inte nämna alla här, men jag antar att många av dessa överensstämmer med de flesta människors minnesdagar i ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 14 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.