Anders Mård

Ryssland bortom schablonerna

Anders Mård försöker tolka den ryska gåtan ur sitt perspektiv. Han gör det i boken ”Vägen heter Ryssland” på det finlandssvenska förlaget med samma namn.

Av: Rolf Karlman | 12 Maj, 2017
Essäer om litteratur & böcker

5 – Erik

När dörren slöt sig bakom honom sjönk han ner med ryggen mot den. Han kunde se rakt igenom den praktiska ettan med sovalkov och ut genom fönstret i vardagsrummet. Han ...

Av: Erik | 13 januari, 2012
Lund har allt utom vatten

Vampyren ett monster i tiden

Ingen har väl kunnat missa vampyrtrenden inom populärkultur och litteratur just nu? På TV har under våren Alan Balls hyllade serie "True Blood" visats och på biblioteken är Stephanie ...

Av: Annsofi Lindberg | 08 september, 2010
Essäer

Veckan från hyllan, vecka 27. 2012

Den ekonomiska krisen fortsätter, och detaljerna kring den blir allt mer bisarra. Förra veckan raljerade jag över den nya grekiska finansministern. Det gick bara någon dag och det blev ännu ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2012
Veckans titt i hyllan

Han gör det här för att han måste



Musikartist, radiopratare, skribent och nu senast programledare för
SVTs "Filmkrönikan". Navid Modiri har hunnit med mycket.  Till hösten släpper han en tredje skiva tillsammans med bandet Gudarna.

Allt började då han som femtonåring klev upp på Café Hängmattans scen
och läste en dikt i samband med ett Poetry Slam.
   - Sedan var jag fast, konstaterar han.

Navid Modiri föddes i Tehran, Iran, 1983 men kom vid två års ålder till Sverige
tillsammans med föräldrarna, efter att situationen i hemlandet dömts ohållbar.
För hans föräldrar, som var politiskt engagerade, verkade Sverige vara det land
som hade mänskligast samhällsklimat och som uppmuntrade till förändring.
   - Mina föräldrar kände att de behövde utrymme att utvecklas. Plus att farsan
gillar ABBA, säger han med ett leende.

   Det märks tydligt att det är ett ämne som han inte gärna går in på i detalj. Kriget
finns kvar inom honom, och utnyttjas som bränsle i hans skapande. Hans diktsamling
"Skrik om du brinner", som gavs ut av Predi Förlag förra året, bygger till stor del
på förnimmelser från hans barndom; dofter, synintryck och information som etsat
sig fast innanför huden.
   - Det är svårt det det här med minnen. Jag har alltid haft svårt för att skilja på
verklighet och fantasi. Jag vill få läsaren, och lyssnaren, att ifrågasätta vad som
har hänt och vad som är dikt.

När han var femton år gammal så ställde han sig ensam på Café Hängmattans
scen och läste en dikt i samband med ett Poetry Slam. Det krävs mycket mod
för att göra något sådant när man är i den åldern. Speciellt om man är kille, och
än mer om titeln "invandrare" ännu pryder ens kropp. Men han använde sina
motsättningar till sin fördel och upptäckte att poesin kunde utnyttjas för att
kanalisera det han bar inom sig.
   Hans texter är ofta väldigt lättsamma, och skrivna med en stor portion humor,
men om man går djupare så kommer man ganska snart att upptäcka budskap
som är allt annat än lätta.
   - Det är ett sätt att skapa en distans, som samtidigt har glimten i ögat. Texterna
är seriösa, men man kan prata om begrepp som död, sorg och apati på så många
olika sätt.
   Något som man bör vara medveten om vad gäller Navid Modiri är att han inte
är någon introvert poet med torgskräck, utan snarare en utåtriktad gaphals.
Han vet att man inte kan stå och vänta på sin tur, utan att man måste ta utrymme
på egen hand.
   - Jag vill ha människor som skriker när de brinner. Inte folk som är minimalistiska.
Jag gillar folk med överdrivna kroppsrörelser, och som är högljudda. För dem är
livet en enda stor buffé, förklarar han.

Även om Navid Modiris stora personlighet kan leda till att han uppfattas som en
odödlig profet, så är han bara mänsklig. Och det är något som visade sig tydligt
då all stress slutligen hann ikapp honom i December förra året. Han beslutade sig
för att resa till Kerala i Indien tillsammans med sin vapenbroder Povel Ohlsson,
som också är trummis i bandet, för att läka sig själv och ta en paus ifrån karriären.
Det hann bara gå fyra dagar innan de marscherade in i närmsta musikaffär och
började skriva låtar.
   - Det var ju en så sjukt inspirerande miljö. Att sitta och titta på delfiner som lekte,
förklarar Povel i ett slags försök att jaga bort sitt dåliga samvete över att även
semestern kulminerade i jobb.

Det var i detta skede av Navids liv som soloprojektet Cobra Charlie började ta form;
bland stress och känslomässigt kaos.
   - Jag var utbränd och käkade rosentabletter under arbetet med den plattan. Vi satt
i en betongbunker i Stockholm. Bara jag och Povel. Det fanns inga begränsningar,
och inga förväntningar.

   Detta kan vara svaret på varför texterna på hans soloalbum "Jag kommer tappa
det" är så intrikata, och fragmentariska, i förhållande till det konkreta och lättsamma
material som återfinns på de album han gjort tillsammans med Gudarna. Känslan
man får av att lyssna på den musik han har skapat som Cobra Charlie är kluven;
allting är bakvänt och surrealistiskt. Han talar om sabeltandade skalbaggar, grannar
som knullar sig genom väggen och hävdar att han som liten ramlade ned i en balja
med blandsaft vilket gjorde honom konstant hög. Soloalbumet kan bäst summeras
som en kollektion feberdrömmar.
   - Feberdrömmar är en utmärkt beskrivning. Cobra Charlie-projektet handlar om
att gå tillbaka till rötterna och skapa något som kontrasterar till det jag gör tillsammans
med Gudarna. Att börja om från scratch.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Image
Navid Modiri och Povel Ohlsson

Under Navids arbete med SVTs "Filmkrönikan", och soloalbumet, så blev det tyst
kring Navid Modiri Och Gudarna, som med rätta har kallats för "Sveriges tajtaste band".
Nu kan deras fans dock andas ut, för deras väntan betalar sig snart i form av ett
tredje album. I oktober beräknas det finnas i butikerna, och turnéschemat börjar
fylla i sig självt.

   - Första skivan "Dags För Slagsmål" var kaxig, uppföljaren "Många Mil Att Gå" var
coolare, och den nya skivan är jävligt proffsig, säger han med en påtaglig stolthet i sin
uppsyn.
   Och han har anledning att vara stolt. Få människor kan ha så många bollar i luften
utan att tappa fokus, och Navid är en sådan där person som gör sin sak ända tills hjärtat
exploderar. Ett mindre dramatiskt avsked kan han nog knappast godkänna.
   I låten "Om jag ska dö", från andra skivan "Många Mil Att Gå", förklarar han hur
han ska rida nedför avenyn med en spikklubba och bulta skit ur de som skit ska
bultas ur för att sedan detonera sig själv, och färga hela boulevarden blodröd. 
   En tanke som är återkommande i alla delar av hans skapande är att han tycks vara
besatt vid att lämna avtryck, och odödliggöra. Att han gör det här för att han måste.

Text och foto: Tim Sterner

Namn: Navid Modiri
Född: 2/5 1983 i Tehran, Iran.
Bor: Masthugget, Göteborg tillsammans med sin flickvän.
Hemsida:
http://www.navidmodiri.com/  

 

Ur arkivet

view_module reorder

SPARKS

Thomas Renhult intervjuar keyboardisten och låtskrivaren Ron Mael från Sparks, med anledning av en konsert i Malmö i oktober.  Sparks, som består av bröderna Ron och Russell Mael, har hållit på ...

Av: Thomas Renhult | Musikens porträtt | 13 november, 2012

En gammal idiots bekännelser

Marseille. Skit … Jag är fortfarande bara i Marseille … Illustration: Hannes Iversen Varje gång tror jag att jag ska vakna upp i djungeln. När jag var hemma efter min första resa ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 27 november, 2007

Skulptur av fallos i Pompeji

Sapfo och Catullus som antika inspiratörer

Carsten Palmer Schale om den erotiska poesin i antiken: Sapfo och Catullus.

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 13 oktober, 2015

Drömmen om Pontus En kort romantisk novell av Charles E.J. Moulton

Charles växte upp trespråkigt i Göteborg och i Kalmar som son till en operasångerska och en författare. Hans första roll var Klampe-Lampe i föräldrarnas pjäs, turnéproduktionen ”LEVE TROLLEN”, på 80-talet ...

Av: Charles E.J. Moulton | Utopiska geografier | 08 april, 2013

Emma Sundström

Det tar en livstid att dö, och ingen tid alls

För nio veckor sedan dog min mamma. Hon blev 60 år gammal, och var den enda, vars kärlek, jag aldrig tvivlat på. Jag gråter redan här. Det gick för fort.

Av: Emma Sundström | Gästkrönikör | 27 april, 2015

Bild: Melker Garay

De skapande våndorna

Ett tankefragment om skapandets våndor av Melker Garay.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 10 april, 2016

Om Sohrab Rahimi, en intervju om och kring skapelseprocessen

En gång sade du, Sohrab, till mig, i ett annat sammanhang, om kritiken som sådan, vilken jag framhävde som en gestaltning: ”Ja. jag gillar ordet gestalt. För då skriver man ...

Av: Freke Räihä | Litteraturens porträtt | 16 juni, 2012

Samtal med Witold Gombrowicz.

- Hitler skymmer fortfarande sikten... Ett överjordiskt samtal mellan Thomas Nydahl och Witold Gombrowicz någonstans någon gång i Berlin...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 15 september, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.