Tankens ambivalens (Första brevet)

Vän och Broder! Inför din långa talan, dina styckade meningar och stormridna formuleringar fyllda av redan burna tankar, kan jag ännu inte skönja någon kontur och av läsningen har jag ett ...

Av: Göran af Gröning | 02 juli, 2014
Utopiska geografier

Dante i exil

Ekvivalens, acceptabilitet, förtrogenhet

La Divina Commedia, Den gudomliga komedin, äger i konstnärlig tyngd och konsekvens betydelse vida över dess litterära värde. Dante Alighieris uppenbarelser och mentala vandringar gestaltade i detta veritabla praktverk har ...

Av: Benny Holmberg | 01 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Monoteisterna. En utställning om interkulturell dialog i gamla skrifter

Wien vore inte Wien om det inte fanns en motvikt till främlingsfientligheten. För samtidigt som valplakaten handlar om att inte låta muslimerna och det främmande blodet få övertaget, visas en ...

Av: Lilian O. Montmar | 30 oktober, 2010
Kulturreportage

Sorteras eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå?

Går vi mot ett lågutbildat manligt proletariat undrar svenska professorer i en DN - artikel 2008-09-21. Som deltagare i en forskningsgrupp på Södertörns Högskola reflekterar Lilian O. Montmar över varför ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 oktober, 2008
Essäer om samhället

Med eller utan djävul



Image
Paganini.

Jag tror att Heinrich Heines berättelse är en oöverträffad sammanfattning av glädjen och ängslan i sökandet efter harmoni mitt i virvelvinden. Kanske kan detta tyckas obegripligt idag, i en tid som tenderar mot en viss pragmatisk perversion och där den teknologiska ackumulationen hotar att fördunkla mysteriets lyskraft. För en tid sedan gick jag på en ovanlig konsert. Den gavs i den lilla konserthallen i Santa Coloma de Grmanet, en by i utkanten av Barcelona. Under konserten tolkade den ukrainska violinisten Ala Voronkova i tur och ordning Niccolò Paganinis 24 Capriccios, vilket är fullkomligt exceptionellt givet några av styckenas utomordentliga svårighetsgrad. Under två timmar av svår och magnetisk musik lät Voronkova, ståendes mitt på scenen av naket trä utan någon som helst dekoration, stråken kämpa mot strängarna i en väl avvägd blandning av virtuositet och raseri. Vid sidan av den tekniska färdigheten var tolkningens fysiska ansträngning av en magnitud som gjorde att vi åhörare försattes i ovisshet, ängsliga för att något skulle avbryta den överdådiga musiken.

Mellan capriccio och capriccio var det omöjligt att inte tänka på den enorma mängd timmar av lärande och övning som gömde sig bakom denna tolkning, som bakom den ryska skolans passionerade form – i vilken Voronkova utbildat sig – lät ana en millimetrisk noggrannhet. Om den musik som når åhörarna alltid är den välslipade och lysande toppen av isberget som är synlig ovanför det enorma undervattensberget av övningar och repetitioner som uttolkarna varit tvungna att gå igenom för att ljuset slutligen ska glittra, måste i fallet med Paganinis capriccios  mängden av timmar som hade krävts för att komma fram till konserten vi avlyssnade ha varit långt utöver det vanliga.

Voronkova hade gett sig i kast med toner som gränsade till en närmast omöjlig musik. Trots sin omtalade måttlöshet tycks Paganini själv aldrig ha tolkat alla 24 capriccios i en enda konsert, och det är väl känt att hans tids violinister var skräckslagna inför de förgiftade partituren av mästaren från Genua. I några av styckena är Paganinis väg mot de musikaliska gränserna så beslutsamt skräckinjagande att det blir osäkert om han ens själv skulle ha lyckats göra ”det där” till musik.

Och just så, i Ala Voronkovas händer, och genom hennes fiol, tycktes Paganinis musik breda ut sig i den lilla konserthallen som en musik som kämpade med sig själv, som ett spel med tusentals dissonanser på spaning efter en hemlig harmoni. Vid flera tillfällen reste sig I capricci som en förebådelse om en framtida stil, annonserade 1900-talets musiks vilda glädje och smärta. Det fanns något samtidigt djävulskt och änglalikt i detta sökande efter njutningen mitt i kaos.

Jag kom att tänka på den underbara berättelsen Florentinska nätter av Heinrich Heine, där han alluderar på en legend kring Niccolò Paganini, och där han återberättar en av dennes konserter i Hamburg. Heine, som var en god kännare av sin tids musikaliska liv, ramar in sin historia med dagarna kring den unge Bellinis oväntade död och den gamle Paganinis falska dito, ett uppmärksammat journalistiskt misstag som var epokens skvallerfluga. Anekdoten funktion är att introducera läsaren till en föregiven pakt mellan Paganini och djävulen i syfte att komponera en omöjlig musik (ett sekel senare skulle Thomas Mann använda sig av drag ur denna legend för att beskriva en liknande pakt, men med värre konsekvenser, i sin roman Doktor Faustus).

Heines stora berättartalang frambesvärjer mycket precist de silhuetter Paganinis demoner består av. Det ska sägas att ingen av de främsta målarna har lyckats porträttera musikerns ansikte. Antingen förskönar de det för mycket, eller förfular de till överdrift. Paganinis personlighet slingrar sig undan hans samtida betraktare. Det finns, emellertid, ett undantag: den okände målaren Johann Peter Lyser, som med några få blyertsdrag lyckades framställa violinisten så väl att folk som såg verket, enligt Heine, inte visste om de skulle skratta eller förskräckas över teckningens trogenhet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det speciella med detta trogna porträtt är att det skapats av en konstnär som aldrig kunde lyssna på Paganinis musik eftersom han var döv. Lyser var personlig vän till Heine, som använder sig av hans dövhet för att uppamma idén hos läsaren att musiken som kompositören föreställde sig befann sig bortom de ljud som kom ur fiolen: en döv målare hade fångat in det djupare än någon annan konstnär. Lyser, för sin del, är säker på att det är djävulen själv som fört hans hand.

Heine kopplar ihop detta uttalande med den spöklika historia som i Italien berättades om den tjänsteande som alltid gjorde Paganini sällskap, en slags Mefistofeles som hade förvandlats till den faustiska kompositörens skugga. Sålunda stod det klart att Paganini hade sålt sin själ och att djävulen följde honom för att han inte skulle rymma ifrån honom. Med sedvanlig ironi skrattar Heine åt legenden om den misstänkte tjänaren, en vulgär och insmickrande typ som trippar runt kring Paganinis smala och respektingivande figur, som i syfte att spä på sitt rykte alltid klär sig i en dyster bonjour. Även om tjänaren eller sekreteraren tycks heta Georg Harrys, en komediförfattare, är det i verkligheten djävulen som intagit den stackars Harrys kropp och tillsammans med annan bråte slängt ned hans själ i en kista i Hannover.

Resten av den första florentinska natten är en fantastisk beskrivning av en Paganinikonsert i Hamburg. Här står det klart att Paganinis demoniska drag för den tyske författaren – som tydligen åhörde ett flertal av violinistens konserter – inte är något annat än en passionerad undersökning av musikens gränser. Genom hela beskrivningen får tonerna han drar ur fiolen åhörarna att sjunka ned i infernaliska avgrunder, själva förvandlade till fallna änglar, och när han höjer dem till himmelska sfärer blir de delaktiga i den eviga nåden. I sitt möte med tonerna spelar Paganini inte fiol, som man brukar påstå, utan strider med instrumentet, han anfaller det och låter sig anfallas. I konsertens kulmen förefaller det som om en av strängarna brister på grund av ett envetet pizzicato. Men det går inte att säga säkert då Paganini efter det antagna brottet fortsätter sin tolkning, än mer vibrerande och kraftfullt än tidigare.

Jag tror att Heinrich Heines berättelse är en oöverträffad sammanfattning av glädjen och ängslan i sökandet efter harmoni mitt i virvelvinden. Kanske kan detta tyckas obegripligt idag, i en tid som tenderar mot en viss pragmatisk perversion och där den teknologiska ackumulationen hotar att fördunkla mysteriets lyskraft.

Men om det nu verkligen är obegripligt – eller som de bekväma själarna brukar säga, ”alltför utopiskt” – desto mer tacknämligt att någon tar sig an den enda utmaning som verkligen är ansträngningen värd. Det skulle ha glatt mig om Heine hade kunnat gå på Ala Voronkovas konsert i den lilla konserthallen i Santa Coloma. Med eller utan djävul.   

 Rafael Argullol

Ur arkivet

view_module reorder

Fantomerna: 7 tips varför nummer 14 är så bra ...

 Petrinideckarna är som Sveriges (mycket sena) svar på Enid Blytons Femgänget och Hemliga sjuan. Massor av mysrys och massor av spänning! 2012 blev Petrini nummer fjorton framröstad till Sveriges bästa ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 27 september, 2013

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten Klockan är halv elva i Stockholm, och säkert på många andra ställen också, men här i Stockholm är det den varma ...

Av: Ida Thunström | Essäer om politiken | 05 september, 2009

Shiiter och sunniter – svurna fiender?

 Det heliga namnet av Allah. Kollage: Guido Zeccola Shiiter och sunniter – svurna fiender? Tidningen Kulturens Mohamed Omar om de teologiska och historiska skillnaderna mellan sunniter och shiiter i den muslimiska ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2007

Min "lost" generation: en generation i det tysta

Döden är tystnad. Människor säger att döden är våldsam men jag ser döden som något som följs av tystnad. Kanske det kommer från uttrycket "att bli tystad". Och vissa dödsfall ...

Av: Sachiko Hayashi | Essäer om religionen | 10 juni, 2010

I världsmedborgarskapets döda vinkel

Alla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en ...

Av: Andreas Åberg | Övriga porträtt | 12 december, 2013

Sarojini Naidu – poet och hjältinna i den indiska frihetskampen

”Söker du skydd eller stöd, kom till oss! Jag ger, till hela världen, friheten i detta Indien, som aldrig dog i det förflutna, skall vara oförstört i framtiden och kommer ...

Av: Annakarin Svedberg | Litteraturens porträtt | 27 augusti, 2014

Chaplin och hans skugga

Det händer inte ofta att en bok håller mig fången timmar i sträck tills jag läst ut den. Men Charles Chaplins My Autobiography gjorde det när den just hade kommit ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 26 augusti, 2014

Svenska PEN kräver ett slut på den tysta diplomatin

Fredagen den 23 september var det på dagen tio år sedan Dawit Isaak och en rad andra eritreanska journalister fängslades i ett tillslag mot den oberoende journalistiken i landet. Tio ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.