Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

Med eller utan djävul



Image
Paganini.

Jag tror att Heinrich Heines berättelse är en oöverträffad sammanfattning av glädjen och ängslan i sökandet efter harmoni mitt i virvelvinden. Kanske kan detta tyckas obegripligt idag, i en tid som tenderar mot en viss pragmatisk perversion och där den teknologiska ackumulationen hotar att fördunkla mysteriets lyskraft. För en tid sedan gick jag på en ovanlig konsert. Den gavs i den lilla konserthallen i Santa Coloma de Grmanet, en by i utkanten av Barcelona. Under konserten tolkade den ukrainska violinisten Ala Voronkova i tur och ordning Niccolò Paganinis 24 Capriccios, vilket är fullkomligt exceptionellt givet några av styckenas utomordentliga svårighetsgrad. Under två timmar av svår och magnetisk musik lät Voronkova, ståendes mitt på scenen av naket trä utan någon som helst dekoration, stråken kämpa mot strängarna i en väl avvägd blandning av virtuositet och raseri. Vid sidan av den tekniska färdigheten var tolkningens fysiska ansträngning av en magnitud som gjorde att vi åhörare försattes i ovisshet, ängsliga för att något skulle avbryta den överdådiga musiken.

Mellan capriccio och capriccio var det omöjligt att inte tänka på den enorma mängd timmar av lärande och övning som gömde sig bakom denna tolkning, som bakom den ryska skolans passionerade form – i vilken Voronkova utbildat sig – lät ana en millimetrisk noggrannhet. Om den musik som når åhörarna alltid är den välslipade och lysande toppen av isberget som är synlig ovanför det enorma undervattensberget av övningar och repetitioner som uttolkarna varit tvungna att gå igenom för att ljuset slutligen ska glittra, måste i fallet med Paganinis capriccios  mängden av timmar som hade krävts för att komma fram till konserten vi avlyssnade ha varit långt utöver det vanliga.

Voronkova hade gett sig i kast med toner som gränsade till en närmast omöjlig musik. Trots sin omtalade måttlöshet tycks Paganini själv aldrig ha tolkat alla 24 capriccios i en enda konsert, och det är väl känt att hans tids violinister var skräckslagna inför de förgiftade partituren av mästaren från Genua. I några av styckena är Paganinis väg mot de musikaliska gränserna så beslutsamt skräckinjagande att det blir osäkert om han ens själv skulle ha lyckats göra ”det där” till musik.

Och just så, i Ala Voronkovas händer, och genom hennes fiol, tycktes Paganinis musik breda ut sig i den lilla konserthallen som en musik som kämpade med sig själv, som ett spel med tusentals dissonanser på spaning efter en hemlig harmoni. Vid flera tillfällen reste sig I capricci som en förebådelse om en framtida stil, annonserade 1900-talets musiks vilda glädje och smärta. Det fanns något samtidigt djävulskt och änglalikt i detta sökande efter njutningen mitt i kaos.

Jag kom att tänka på den underbara berättelsen Florentinska nätter av Heinrich Heine, där han alluderar på en legend kring Niccolò Paganini, och där han återberättar en av dennes konserter i Hamburg. Heine, som var en god kännare av sin tids musikaliska liv, ramar in sin historia med dagarna kring den unge Bellinis oväntade död och den gamle Paganinis falska dito, ett uppmärksammat journalistiskt misstag som var epokens skvallerfluga. Anekdoten funktion är att introducera läsaren till en föregiven pakt mellan Paganini och djävulen i syfte att komponera en omöjlig musik (ett sekel senare skulle Thomas Mann använda sig av drag ur denna legend för att beskriva en liknande pakt, men med värre konsekvenser, i sin roman Doktor Faustus).

Heines stora berättartalang frambesvärjer mycket precist de silhuetter Paganinis demoner består av. Det ska sägas att ingen av de främsta målarna har lyckats porträttera musikerns ansikte. Antingen förskönar de det för mycket, eller förfular de till överdrift. Paganinis personlighet slingrar sig undan hans samtida betraktare. Det finns, emellertid, ett undantag: den okände målaren Johann Peter Lyser, som med några få blyertsdrag lyckades framställa violinisten så väl att folk som såg verket, enligt Heine, inte visste om de skulle skratta eller förskräckas över teckningens trogenhet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det speciella med detta trogna porträtt är att det skapats av en konstnär som aldrig kunde lyssna på Paganinis musik eftersom han var döv. Lyser var personlig vän till Heine, som använder sig av hans dövhet för att uppamma idén hos läsaren att musiken som kompositören föreställde sig befann sig bortom de ljud som kom ur fiolen: en döv målare hade fångat in det djupare än någon annan konstnär. Lyser, för sin del, är säker på att det är djävulen själv som fört hans hand.

Heine kopplar ihop detta uttalande med den spöklika historia som i Italien berättades om den tjänsteande som alltid gjorde Paganini sällskap, en slags Mefistofeles som hade förvandlats till den faustiska kompositörens skugga. Sålunda stod det klart att Paganini hade sålt sin själ och att djävulen följde honom för att han inte skulle rymma ifrån honom. Med sedvanlig ironi skrattar Heine åt legenden om den misstänkte tjänaren, en vulgär och insmickrande typ som trippar runt kring Paganinis smala och respektingivande figur, som i syfte att spä på sitt rykte alltid klär sig i en dyster bonjour. Även om tjänaren eller sekreteraren tycks heta Georg Harrys, en komediförfattare, är det i verkligheten djävulen som intagit den stackars Harrys kropp och tillsammans med annan bråte slängt ned hans själ i en kista i Hannover.

Resten av den första florentinska natten är en fantastisk beskrivning av en Paganinikonsert i Hamburg. Här står det klart att Paganinis demoniska drag för den tyske författaren – som tydligen åhörde ett flertal av violinistens konserter – inte är något annat än en passionerad undersökning av musikens gränser. Genom hela beskrivningen får tonerna han drar ur fiolen åhörarna att sjunka ned i infernaliska avgrunder, själva förvandlade till fallna änglar, och när han höjer dem till himmelska sfärer blir de delaktiga i den eviga nåden. I sitt möte med tonerna spelar Paganini inte fiol, som man brukar påstå, utan strider med instrumentet, han anfaller det och låter sig anfallas. I konsertens kulmen förefaller det som om en av strängarna brister på grund av ett envetet pizzicato. Men det går inte att säga säkert då Paganini efter det antagna brottet fortsätter sin tolkning, än mer vibrerande och kraftfullt än tidigare.

Jag tror att Heinrich Heines berättelse är en oöverträffad sammanfattning av glädjen och ängslan i sökandet efter harmoni mitt i virvelvinden. Kanske kan detta tyckas obegripligt idag, i en tid som tenderar mot en viss pragmatisk perversion och där den teknologiska ackumulationen hotar att fördunkla mysteriets lyskraft.

Men om det nu verkligen är obegripligt – eller som de bekväma själarna brukar säga, ”alltför utopiskt” – desto mer tacknämligt att någon tar sig an den enda utmaning som verkligen är ansträngningen värd. Det skulle ha glatt mig om Heine hade kunnat gå på Ala Voronkovas konsert i den lilla konserthallen i Santa Coloma. Med eller utan djävul.   

 Rafael Argullol

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.