Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | 17 november, 2011
Jessica Johansson

En historia, vilken som helst

För sin första roman, "Fem knivar hade Andrej Krapl" (2007), erhöll den finlandssvenska författaren Hannele Mikaela Taivassalo Runebergspriset år 2008. I motiveringen sade urvalsjuryn att berättandet "trots sina starka symboliska ...

Av: Jessica Poikkijoki | 07 december, 2010
Litteraturens porträtt

H.P. Lovecraft och esoterismen

Den amerikanska skräckförfattaren H.P.Lovecraft har aldrig varit mer populär än idag. Raden av nytryck och noveller som har inspirerats av hans fantasy- och skräckberättelser är många. De noveller som ibland ...

Av: Alexander Sanchez | 28 juni, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | 19 juni, 2007
Övriga porträtt

Med eller utan djävul



Image
Paganini.

Jag tror att Heinrich Heines berättelse är en oöverträffad sammanfattning av glädjen och ängslan i sökandet efter harmoni mitt i virvelvinden. Kanske kan detta tyckas obegripligt idag, i en tid som tenderar mot en viss pragmatisk perversion och där den teknologiska ackumulationen hotar att fördunkla mysteriets lyskraft. För en tid sedan gick jag på en ovanlig konsert. Den gavs i den lilla konserthallen i Santa Coloma de Grmanet, en by i utkanten av Barcelona. Under konserten tolkade den ukrainska violinisten Ala Voronkova i tur och ordning Niccolò Paganinis 24 Capriccios, vilket är fullkomligt exceptionellt givet några av styckenas utomordentliga svårighetsgrad. Under två timmar av svår och magnetisk musik lät Voronkova, ståendes mitt på scenen av naket trä utan någon som helst dekoration, stråken kämpa mot strängarna i en väl avvägd blandning av virtuositet och raseri. Vid sidan av den tekniska färdigheten var tolkningens fysiska ansträngning av en magnitud som gjorde att vi åhörare försattes i ovisshet, ängsliga för att något skulle avbryta den överdådiga musiken.

Mellan capriccio och capriccio var det omöjligt att inte tänka på den enorma mängd timmar av lärande och övning som gömde sig bakom denna tolkning, som bakom den ryska skolans passionerade form – i vilken Voronkova utbildat sig – lät ana en millimetrisk noggrannhet. Om den musik som når åhörarna alltid är den välslipade och lysande toppen av isberget som är synlig ovanför det enorma undervattensberget av övningar och repetitioner som uttolkarna varit tvungna att gå igenom för att ljuset slutligen ska glittra, måste i fallet med Paganinis capriccios  mängden av timmar som hade krävts för att komma fram till konserten vi avlyssnade ha varit långt utöver det vanliga.

Voronkova hade gett sig i kast med toner som gränsade till en närmast omöjlig musik. Trots sin omtalade måttlöshet tycks Paganini själv aldrig ha tolkat alla 24 capriccios i en enda konsert, och det är väl känt att hans tids violinister var skräckslagna inför de förgiftade partituren av mästaren från Genua. I några av styckena är Paganinis väg mot de musikaliska gränserna så beslutsamt skräckinjagande att det blir osäkert om han ens själv skulle ha lyckats göra ”det där” till musik.

Och just så, i Ala Voronkovas händer, och genom hennes fiol, tycktes Paganinis musik breda ut sig i den lilla konserthallen som en musik som kämpade med sig själv, som ett spel med tusentals dissonanser på spaning efter en hemlig harmoni. Vid flera tillfällen reste sig I capricci som en förebådelse om en framtida stil, annonserade 1900-talets musiks vilda glädje och smärta. Det fanns något samtidigt djävulskt och änglalikt i detta sökande efter njutningen mitt i kaos.

Jag kom att tänka på den underbara berättelsen Florentinska nätter av Heinrich Heine, där han alluderar på en legend kring Niccolò Paganini, och där han återberättar en av dennes konserter i Hamburg. Heine, som var en god kännare av sin tids musikaliska liv, ramar in sin historia med dagarna kring den unge Bellinis oväntade död och den gamle Paganinis falska dito, ett uppmärksammat journalistiskt misstag som var epokens skvallerfluga. Anekdoten funktion är att introducera läsaren till en föregiven pakt mellan Paganini och djävulen i syfte att komponera en omöjlig musik (ett sekel senare skulle Thomas Mann använda sig av drag ur denna legend för att beskriva en liknande pakt, men med värre konsekvenser, i sin roman Doktor Faustus).

Heines stora berättartalang frambesvärjer mycket precist de silhuetter Paganinis demoner består av. Det ska sägas att ingen av de främsta målarna har lyckats porträttera musikerns ansikte. Antingen förskönar de det för mycket, eller förfular de till överdrift. Paganinis personlighet slingrar sig undan hans samtida betraktare. Det finns, emellertid, ett undantag: den okände målaren Johann Peter Lyser, som med några få blyertsdrag lyckades framställa violinisten så väl att folk som såg verket, enligt Heine, inte visste om de skulle skratta eller förskräckas över teckningens trogenhet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det speciella med detta trogna porträtt är att det skapats av en konstnär som aldrig kunde lyssna på Paganinis musik eftersom han var döv. Lyser var personlig vän till Heine, som använder sig av hans dövhet för att uppamma idén hos läsaren att musiken som kompositören föreställde sig befann sig bortom de ljud som kom ur fiolen: en döv målare hade fångat in det djupare än någon annan konstnär. Lyser, för sin del, är säker på att det är djävulen själv som fört hans hand.

Heine kopplar ihop detta uttalande med den spöklika historia som i Italien berättades om den tjänsteande som alltid gjorde Paganini sällskap, en slags Mefistofeles som hade förvandlats till den faustiska kompositörens skugga. Sålunda stod det klart att Paganini hade sålt sin själ och att djävulen följde honom för att han inte skulle rymma ifrån honom. Med sedvanlig ironi skrattar Heine åt legenden om den misstänkte tjänaren, en vulgär och insmickrande typ som trippar runt kring Paganinis smala och respektingivande figur, som i syfte att spä på sitt rykte alltid klär sig i en dyster bonjour. Även om tjänaren eller sekreteraren tycks heta Georg Harrys, en komediförfattare, är det i verkligheten djävulen som intagit den stackars Harrys kropp och tillsammans med annan bråte slängt ned hans själ i en kista i Hannover.

Resten av den första florentinska natten är en fantastisk beskrivning av en Paganinikonsert i Hamburg. Här står det klart att Paganinis demoniska drag för den tyske författaren – som tydligen åhörde ett flertal av violinistens konserter – inte är något annat än en passionerad undersökning av musikens gränser. Genom hela beskrivningen får tonerna han drar ur fiolen åhörarna att sjunka ned i infernaliska avgrunder, själva förvandlade till fallna änglar, och när han höjer dem till himmelska sfärer blir de delaktiga i den eviga nåden. I sitt möte med tonerna spelar Paganini inte fiol, som man brukar påstå, utan strider med instrumentet, han anfaller det och låter sig anfallas. I konsertens kulmen förefaller det som om en av strängarna brister på grund av ett envetet pizzicato. Men det går inte att säga säkert då Paganini efter det antagna brottet fortsätter sin tolkning, än mer vibrerande och kraftfullt än tidigare.

Jag tror att Heinrich Heines berättelse är en oöverträffad sammanfattning av glädjen och ängslan i sökandet efter harmoni mitt i virvelvinden. Kanske kan detta tyckas obegripligt idag, i en tid som tenderar mot en viss pragmatisk perversion och där den teknologiska ackumulationen hotar att fördunkla mysteriets lyskraft.

Men om det nu verkligen är obegripligt – eller som de bekväma själarna brukar säga, ”alltför utopiskt” – desto mer tacknämligt att någon tar sig an den enda utmaning som verkligen är ansträngningen värd. Det skulle ha glatt mig om Heine hade kunnat gå på Ala Voronkovas konsert i den lilla konserthallen i Santa Coloma. Med eller utan djävul.   

 Rafael Argullol

Ur arkivet

view_module reorder

Det kalla rikets mästare. Om Vladimir Sorokin

Senvintern 2012-2013 seglar en döende meteorit in över Sibirien. På sin väg in över Uralbergen och nedslagsplatsen i miljonstaden Tjeljabinsks utkanter lämnade rymdstenen en utdragen svans efter sig. När man ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2013

Bild: Anikó Bodoni Lind

En dikt av Mats Waltrè

från Mats Waltrè nya diktsamling

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 25 april, 2016

Jan Stenis diktar

Den Härdade fridsfursten dr Jan Stenis nyårsdikt

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 27 december, 2016

Elden. Foto: Suneth Haduva

Fridfull lunk på Urkult 2015

Missade du Urkult? Här får du till livs Liv Nordgrens och Suneth Haduvas inspirerade upplevelse av Urkult-festivalen, anno 2015.

Av: Liv Nordgren | Essäer om musik | 10 augusti, 2015

Bild och ornament i den islamiska konsten

”Otroligt, att något sådant kan skapas av människohand! Det verkade som om man stod och betraktade någonting som uppstått av sig själv och som skänkts som en uppenbarelse från himmelen.” Så ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 12 december, 2012

 “In Bed: The Kiss” av Henri de Toulouse-Lautrec från 1893.

Bädda ner dig i konstens säng

När den brittiska konstnären Tracey Emin 1999 ställde ut sin säng på Tate Gallery så väckte det en hel del reaktioner. Det var inte i första hand för att hon ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 18 juli, 2017

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

Kris som möjlighet. Har människan en framtid på Jorden?

Det finns en förening i England som heter Scientific and Medical Network (SMN). Det är en världsomspännande organisation som begrundar och söker förbättra vår världsbild och vårt tänkande, så att vi skall ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 06 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.