Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Med eller utan djävul



Image
Paganini.

Jag tror att Heinrich Heines berättelse är en oöverträffad sammanfattning av glädjen och ängslan i sökandet efter harmoni mitt i virvelvinden. Kanske kan detta tyckas obegripligt idag, i en tid som tenderar mot en viss pragmatisk perversion och där den teknologiska ackumulationen hotar att fördunkla mysteriets lyskraft. För en tid sedan gick jag på en ovanlig konsert. Den gavs i den lilla konserthallen i Santa Coloma de Grmanet, en by i utkanten av Barcelona. Under konserten tolkade den ukrainska violinisten Ala Voronkova i tur och ordning Niccolò Paganinis 24 Capriccios, vilket är fullkomligt exceptionellt givet några av styckenas utomordentliga svårighetsgrad. Under två timmar av svår och magnetisk musik lät Voronkova, ståendes mitt på scenen av naket trä utan någon som helst dekoration, stråken kämpa mot strängarna i en väl avvägd blandning av virtuositet och raseri. Vid sidan av den tekniska färdigheten var tolkningens fysiska ansträngning av en magnitud som gjorde att vi åhörare försattes i ovisshet, ängsliga för att något skulle avbryta den överdådiga musiken.

Mellan capriccio och capriccio var det omöjligt att inte tänka på den enorma mängd timmar av lärande och övning som gömde sig bakom denna tolkning, som bakom den ryska skolans passionerade form – i vilken Voronkova utbildat sig – lät ana en millimetrisk noggrannhet. Om den musik som når åhörarna alltid är den välslipade och lysande toppen av isberget som är synlig ovanför det enorma undervattensberget av övningar och repetitioner som uttolkarna varit tvungna att gå igenom för att ljuset slutligen ska glittra, måste i fallet med Paganinis capriccios  mängden av timmar som hade krävts för att komma fram till konserten vi avlyssnade ha varit långt utöver det vanliga.

Voronkova hade gett sig i kast med toner som gränsade till en närmast omöjlig musik. Trots sin omtalade måttlöshet tycks Paganini själv aldrig ha tolkat alla 24 capriccios i en enda konsert, och det är väl känt att hans tids violinister var skräckslagna inför de förgiftade partituren av mästaren från Genua. I några av styckena är Paganinis väg mot de musikaliska gränserna så beslutsamt skräckinjagande att det blir osäkert om han ens själv skulle ha lyckats göra ”det där” till musik.

Och just så, i Ala Voronkovas händer, och genom hennes fiol, tycktes Paganinis musik breda ut sig i den lilla konserthallen som en musik som kämpade med sig själv, som ett spel med tusentals dissonanser på spaning efter en hemlig harmoni. Vid flera tillfällen reste sig I capricci som en förebådelse om en framtida stil, annonserade 1900-talets musiks vilda glädje och smärta. Det fanns något samtidigt djävulskt och änglalikt i detta sökande efter njutningen mitt i kaos.

Jag kom att tänka på den underbara berättelsen Florentinska nätter av Heinrich Heine, där han alluderar på en legend kring Niccolò Paganini, och där han återberättar en av dennes konserter i Hamburg. Heine, som var en god kännare av sin tids musikaliska liv, ramar in sin historia med dagarna kring den unge Bellinis oväntade död och den gamle Paganinis falska dito, ett uppmärksammat journalistiskt misstag som var epokens skvallerfluga. Anekdoten funktion är att introducera läsaren till en föregiven pakt mellan Paganini och djävulen i syfte att komponera en omöjlig musik (ett sekel senare skulle Thomas Mann använda sig av drag ur denna legend för att beskriva en liknande pakt, men med värre konsekvenser, i sin roman Doktor Faustus).

Heines stora berättartalang frambesvärjer mycket precist de silhuetter Paganinis demoner består av. Det ska sägas att ingen av de främsta målarna har lyckats porträttera musikerns ansikte. Antingen förskönar de det för mycket, eller förfular de till överdrift. Paganinis personlighet slingrar sig undan hans samtida betraktare. Det finns, emellertid, ett undantag: den okände målaren Johann Peter Lyser, som med några få blyertsdrag lyckades framställa violinisten så väl att folk som såg verket, enligt Heine, inte visste om de skulle skratta eller förskräckas över teckningens trogenhet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det speciella med detta trogna porträtt är att det skapats av en konstnär som aldrig kunde lyssna på Paganinis musik eftersom han var döv. Lyser var personlig vän till Heine, som använder sig av hans dövhet för att uppamma idén hos läsaren att musiken som kompositören föreställde sig befann sig bortom de ljud som kom ur fiolen: en döv målare hade fångat in det djupare än någon annan konstnär. Lyser, för sin del, är säker på att det är djävulen själv som fört hans hand.

Heine kopplar ihop detta uttalande med den spöklika historia som i Italien berättades om den tjänsteande som alltid gjorde Paganini sällskap, en slags Mefistofeles som hade förvandlats till den faustiska kompositörens skugga. Sålunda stod det klart att Paganini hade sålt sin själ och att djävulen följde honom för att han inte skulle rymma ifrån honom. Med sedvanlig ironi skrattar Heine åt legenden om den misstänkte tjänaren, en vulgär och insmickrande typ som trippar runt kring Paganinis smala och respektingivande figur, som i syfte att spä på sitt rykte alltid klär sig i en dyster bonjour. Även om tjänaren eller sekreteraren tycks heta Georg Harrys, en komediförfattare, är det i verkligheten djävulen som intagit den stackars Harrys kropp och tillsammans med annan bråte slängt ned hans själ i en kista i Hannover.

Resten av den första florentinska natten är en fantastisk beskrivning av en Paganinikonsert i Hamburg. Här står det klart att Paganinis demoniska drag för den tyske författaren – som tydligen åhörde ett flertal av violinistens konserter – inte är något annat än en passionerad undersökning av musikens gränser. Genom hela beskrivningen får tonerna han drar ur fiolen åhörarna att sjunka ned i infernaliska avgrunder, själva förvandlade till fallna änglar, och när han höjer dem till himmelska sfärer blir de delaktiga i den eviga nåden. I sitt möte med tonerna spelar Paganini inte fiol, som man brukar påstå, utan strider med instrumentet, han anfaller det och låter sig anfallas. I konsertens kulmen förefaller det som om en av strängarna brister på grund av ett envetet pizzicato. Men det går inte att säga säkert då Paganini efter det antagna brottet fortsätter sin tolkning, än mer vibrerande och kraftfullt än tidigare.

Jag tror att Heinrich Heines berättelse är en oöverträffad sammanfattning av glädjen och ängslan i sökandet efter harmoni mitt i virvelvinden. Kanske kan detta tyckas obegripligt idag, i en tid som tenderar mot en viss pragmatisk perversion och där den teknologiska ackumulationen hotar att fördunkla mysteriets lyskraft.

Men om det nu verkligen är obegripligt – eller som de bekväma själarna brukar säga, ”alltför utopiskt” – desto mer tacknämligt att någon tar sig an den enda utmaning som verkligen är ansträngningen värd. Det skulle ha glatt mig om Heine hade kunnat gå på Ala Voronkovas konsert i den lilla konserthallen i Santa Coloma. Med eller utan djävul.   

 Rafael Argullol

Ur arkivet

view_module reorder

Ekelunds frihet

Den offentliga bilden av Vilhelm Ekelund (1880-1949) är minst sagt schizofren: å ena sidan betraktas han som en svärmisk naturlyriker och å andra sidan som en vresig enstöring som decennium ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2010

Vad är ett Riksmuseum mot Yttrandefrihet?

Den svenska frimärksutgivningen 2016 är fylld med diverse försumbarheter. Det enda jubileumsfrimärket är tillägnat 100-årsminnet av Naturhistoriska riksmuséet, men det allt överskuggande jubiléet som borde ha firats med frimärken är ...

Av: Bertil Falk | Gästkrönikör | 04 juli, 2017

Kulturradikalen Anna Charlotte Leffler

1873 uppfördes på Dramaten i Stockholm pjäsen ”Skådespelerskan”, som väckte ett stort gensvar hos publiken. Den var skriven av en ung debutant som ville vara anonym. Det utmanande med den ...

Av: Eva-Karin Josefson | Litteraturens porträtt | 10 maj, 2014

Från Friskatorpet: Det röda

Aspens scharlakansröda ögons hysteriska blinkande tvingar sig in i det perifera seendet (en tribut, ingen stöld), och om man inte särskiljer silas och riktas älgtjurens brunstvrål genom aspens krona; färgen ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 30 september, 2010

Att finna skönheten i vardagens oljud

Johanna Rosenqvist skapar musik som trotsar till och med industrimusikens numer rätt förutsägbara mallar. Med avstamp i en futuristisk anda konstruerar hon bombastiska verk som baseras på inspelningar av vardagsljud ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 07 januari, 2011

Phang Dang Di skildrar världen i symboler och med en pojkes ögon

I likhet med det som hände i Japan från 1600-talet till andra hälften av 1800-talet, stängde Vietman, efter sina vinster i kriget mot USA och Kina, dörrarna mot omvärlden. För ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 12 december, 2010

Den nya kosmologin

Under rubriken ”En bättre världsbild” presenterade jag i januari 2013 än en gång Prigogines teori om ”dissipativa strukturer” och skrev då, att ett fel med denna teori var att den ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 27 februari, 2013

Att lyssna i facit – Festtage Berlin 2012

Efter sex Festage Berlin på raken känns det lite som att en gång om året få möjligheten att lyssna i facit. Kolla upp hur det ska låta helt enkelt. Att ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 21 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts