”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten

Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta ...

Av: Isabella Lundgren | 27 juli, 2017
Essäer om politiken

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | 30 april, 2013
Litteraturens porträtt

Med eller utan djävul



Image
Paganini.

Jag tror att Heinrich Heines berättelse är en oöverträffad sammanfattning av glädjen och ängslan i sökandet efter harmoni mitt i virvelvinden. Kanske kan detta tyckas obegripligt idag, i en tid som tenderar mot en viss pragmatisk perversion och där den teknologiska ackumulationen hotar att fördunkla mysteriets lyskraft. För en tid sedan gick jag på en ovanlig konsert. Den gavs i den lilla konserthallen i Santa Coloma de Grmanet, en by i utkanten av Barcelona. Under konserten tolkade den ukrainska violinisten Ala Voronkova i tur och ordning Niccolò Paganinis 24 Capriccios, vilket är fullkomligt exceptionellt givet några av styckenas utomordentliga svårighetsgrad. Under två timmar av svår och magnetisk musik lät Voronkova, ståendes mitt på scenen av naket trä utan någon som helst dekoration, stråken kämpa mot strängarna i en väl avvägd blandning av virtuositet och raseri. Vid sidan av den tekniska färdigheten var tolkningens fysiska ansträngning av en magnitud som gjorde att vi åhörare försattes i ovisshet, ängsliga för att något skulle avbryta den överdådiga musiken.

Mellan capriccio och capriccio var det omöjligt att inte tänka på den enorma mängd timmar av lärande och övning som gömde sig bakom denna tolkning, som bakom den ryska skolans passionerade form – i vilken Voronkova utbildat sig – lät ana en millimetrisk noggrannhet. Om den musik som når åhörarna alltid är den välslipade och lysande toppen av isberget som är synlig ovanför det enorma undervattensberget av övningar och repetitioner som uttolkarna varit tvungna att gå igenom för att ljuset slutligen ska glittra, måste i fallet med Paganinis capriccios  mängden av timmar som hade krävts för att komma fram till konserten vi avlyssnade ha varit långt utöver det vanliga.

Voronkova hade gett sig i kast med toner som gränsade till en närmast omöjlig musik. Trots sin omtalade måttlöshet tycks Paganini själv aldrig ha tolkat alla 24 capriccios i en enda konsert, och det är väl känt att hans tids violinister var skräckslagna inför de förgiftade partituren av mästaren från Genua. I några av styckena är Paganinis väg mot de musikaliska gränserna så beslutsamt skräckinjagande att det blir osäkert om han ens själv skulle ha lyckats göra ”det där” till musik.

Och just så, i Ala Voronkovas händer, och genom hennes fiol, tycktes Paganinis musik breda ut sig i den lilla konserthallen som en musik som kämpade med sig själv, som ett spel med tusentals dissonanser på spaning efter en hemlig harmoni. Vid flera tillfällen reste sig I capricci som en förebådelse om en framtida stil, annonserade 1900-talets musiks vilda glädje och smärta. Det fanns något samtidigt djävulskt och änglalikt i detta sökande efter njutningen mitt i kaos.

Jag kom att tänka på den underbara berättelsen Florentinska nätter av Heinrich Heine, där han alluderar på en legend kring Niccolò Paganini, och där han återberättar en av dennes konserter i Hamburg. Heine, som var en god kännare av sin tids musikaliska liv, ramar in sin historia med dagarna kring den unge Bellinis oväntade död och den gamle Paganinis falska dito, ett uppmärksammat journalistiskt misstag som var epokens skvallerfluga. Anekdoten funktion är att introducera läsaren till en föregiven pakt mellan Paganini och djävulen i syfte att komponera en omöjlig musik (ett sekel senare skulle Thomas Mann använda sig av drag ur denna legend för att beskriva en liknande pakt, men med värre konsekvenser, i sin roman Doktor Faustus).

Heines stora berättartalang frambesvärjer mycket precist de silhuetter Paganinis demoner består av. Det ska sägas att ingen av de främsta målarna har lyckats porträttera musikerns ansikte. Antingen förskönar de det för mycket, eller förfular de till överdrift. Paganinis personlighet slingrar sig undan hans samtida betraktare. Det finns, emellertid, ett undantag: den okände målaren Johann Peter Lyser, som med några få blyertsdrag lyckades framställa violinisten så väl att folk som såg verket, enligt Heine, inte visste om de skulle skratta eller förskräckas över teckningens trogenhet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det speciella med detta trogna porträtt är att det skapats av en konstnär som aldrig kunde lyssna på Paganinis musik eftersom han var döv. Lyser var personlig vän till Heine, som använder sig av hans dövhet för att uppamma idén hos läsaren att musiken som kompositören föreställde sig befann sig bortom de ljud som kom ur fiolen: en döv målare hade fångat in det djupare än någon annan konstnär. Lyser, för sin del, är säker på att det är djävulen själv som fört hans hand.

Heine kopplar ihop detta uttalande med den spöklika historia som i Italien berättades om den tjänsteande som alltid gjorde Paganini sällskap, en slags Mefistofeles som hade förvandlats till den faustiska kompositörens skugga. Sålunda stod det klart att Paganini hade sålt sin själ och att djävulen följde honom för att han inte skulle rymma ifrån honom. Med sedvanlig ironi skrattar Heine åt legenden om den misstänkte tjänaren, en vulgär och insmickrande typ som trippar runt kring Paganinis smala och respektingivande figur, som i syfte att spä på sitt rykte alltid klär sig i en dyster bonjour. Även om tjänaren eller sekreteraren tycks heta Georg Harrys, en komediförfattare, är det i verkligheten djävulen som intagit den stackars Harrys kropp och tillsammans med annan bråte slängt ned hans själ i en kista i Hannover.

Resten av den första florentinska natten är en fantastisk beskrivning av en Paganinikonsert i Hamburg. Här står det klart att Paganinis demoniska drag för den tyske författaren – som tydligen åhörde ett flertal av violinistens konserter – inte är något annat än en passionerad undersökning av musikens gränser. Genom hela beskrivningen får tonerna han drar ur fiolen åhörarna att sjunka ned i infernaliska avgrunder, själva förvandlade till fallna änglar, och när han höjer dem till himmelska sfärer blir de delaktiga i den eviga nåden. I sitt möte med tonerna spelar Paganini inte fiol, som man brukar påstå, utan strider med instrumentet, han anfaller det och låter sig anfallas. I konsertens kulmen förefaller det som om en av strängarna brister på grund av ett envetet pizzicato. Men det går inte att säga säkert då Paganini efter det antagna brottet fortsätter sin tolkning, än mer vibrerande och kraftfullt än tidigare.

Jag tror att Heinrich Heines berättelse är en oöverträffad sammanfattning av glädjen och ängslan i sökandet efter harmoni mitt i virvelvinden. Kanske kan detta tyckas obegripligt idag, i en tid som tenderar mot en viss pragmatisk perversion och där den teknologiska ackumulationen hotar att fördunkla mysteriets lyskraft.

Men om det nu verkligen är obegripligt – eller som de bekväma själarna brukar säga, ”alltför utopiskt” – desto mer tacknämligt att någon tar sig an den enda utmaning som verkligen är ansträngningen värd. Det skulle ha glatt mig om Heine hade kunnat gå på Ala Voronkovas konsert i den lilla konserthallen i Santa Coloma. Med eller utan djävul.   

 Rafael Argullol

Ur arkivet

view_module reorder

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 04 januari, 2013

En hobbit, tretton dvärgar och möjligen en drake på slutet

Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 09 januari, 2013

Foto: Johan Werkmäster

Jeansens historia börjar i Bayern

Jeansen föddes inte i Bayern. Det gjorde däremot dess skapare Levi Strauss, närmare bestämt i Buttenheim i forna stamhertigdömet Franken i den tyska delstatens norra trakt. Hans barndomshem på Marktstrasse ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 13 februari, 2016

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om religionen | 14 oktober, 2015

Veckan från hyllan. Vecka 12-2013

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt. Själva valet kallas för konklav, conclave ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 16 mars, 2013

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Den indre sammenhengen mellom venting og følelser

Innledning Emnet for artikkelen min er den begrepsmessige sammenhengen mellom venting og følelser. Resonnementet mitt er slik. For det første, venting som fenomen må læres, venting faller ikke under studiet av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 september, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.