Svenska sällsamheter

Vårt lands tidigaste ”skräcktanter” lyfts fram i antologin Skymningstankar och nattvakor (Aleph bokförlag, 2014) med underrubriken Svenska sällsamheter 1 under Rickard Berghorns redaktörskap; han har gjort urvalet och presenterar författarna ...

Av: Bertil Falk | 21 maj, 2014
Essäer

Rettferdigheten

Forord Platon var opptatt av spørsmålet om rettferdighet. Grovt sagt kan en uttrykke dette spørsmålet slik. For det første, at det er om lederens intellektuelle, etiske og sosiale egenskaper, det vil ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Språk, tidsuppfattning och historietänkande i bäcken som flyter förbi. Intervju med Kim Thúy

När den kanadensiska debutanten Kim Thúy för ett litet tag sedan besökte Sverige för lanseringen av boken Ru, en fragmenterade minnesbild över en immigrants och en flyktings livsbana, träffade Tidningen ...

Av: Anna Nyman | 02 maj, 2011
Litteraturens porträtt

I New York med E.B White

E.B Whites som ung I min hyresvärdinnas bokhylla hittar jag en tunn bok, knappt tjockare än ett flygpostbrev, E.B Whites "Here is New York". Mitt ressällskap har gett sig iväg på ...

Av: Anette Kindahl | 11 oktober, 2009
Resereportage

Mustig berättare och musiker



TEMA VÄSTERBOTTEN

Image
Gunnar Enkvist, en trubadur med humor och distans. Foto: Frida Selander
Trubaduren Gunnar Enkvist från Skellefteå har hållit på länge – 55 år som artist. Lars-Göran Selander mötte honom för ett personligt samtal om mördande kritiker och västerbottningens ovilja att förhäva sig.Gunnar Enkvist har humor och distans. Gillar samba och Taube. Kan skämta om Lutherskt arv. Skriver och målar. Tycker inte om ”springspelningar” och simmar uppströms om det behövs.

Jag tar bussen från Umeå till Skellefteå. Det är 13 mil och tar två timmar. Jag ska intervjua musikern och artisten Gunnar Enqvist. Gunnar, som också är bildmakare, som han själv vill kalla det, arbetar i b­lyerts, torrnål, akvarell och tidigare också i olja. Han är även författare och kom, strax före jul 2007, ut med sin tredje bok som heter Sju slipsar och en pjäxrem på Ord&visor Förlag. Han fick bra recension av författaren Åke Lundgren i tidningen Norra Västerbotten.

– Det var tur det, säger Gunnar, annars hade jag inte vågat visa mig på stan.

Gunnar har hållit på så länge. Ungefär 55 år som artist. Han är 70 år nu.     Redan när jag ringde och frågade om jag fick göra en intervju med honom, anlade han en ton av ödmjukhet. Rentav så tonen doftade av Lutherskt arv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

– Ska du komma ända hit för det? Vad har jag gjort för märkvärdigt som gör att det ska behövas?

Men där fanns också en annan ton. Berättelsens. Han svarade snabbt på en av mina frågor. Jag ville mest bara boka en tid. Gunnar Enkvist gick igång direkt och jag fick berättelser om begravningsentreprenörerna, om resan till Jämtland där fläktremmen gick av och om recensenten som tog död på Gunnars oljemåleri. Jag märkte inte att tiden gick.

Gunnar hämtar mig på busstationen i Skellefteå och hans handslag är fast och bestämt. Jag försöker skämta och undrar om han är snickare.

– Hu nej, såna praktiska egenskaper besitter jag icke.

Gunnar och hans fru Gudrun bor i centrala Skellefteå. Under den korta tid det tar att åka bil dit från busstationen, hinner Gunnar berätta att han började sin yrkesbana på centrala verkstadsskolan, målarlinjen i Skellefteå, dit han kom 1953. Hans lärare tyckte inte att han skulle bli ”plankstrykare”.

– Det finns för många av den sorten.” I stället fick Gunnar lära sig muralmåleri, äggtempera, tuchlavering och dekorativ målning. Där fick han också början till sitt intresse för akvarellmålning.

Jag märker en förväntan och nyfikenhet hos Gunnar. När jag undrar, om jag får titta på hans ateljé, svarar han:

– Här är den så kallade ateljén. Det är ganska rörigt här just nu för jag håller på att skriva en ny bok. Boken handlar om min mammas farfar Ulrik Lindström, Spelulle, eller n’Ulle ve forsen.

När jag ser mig runt i det lilla rummet, skrivbordet, bokmanuset, gitarren, notstället, bokhyllan, vinyl- och cd-skivor, så tycker jag att det ser ganska okej ut, men förstår att ordning är ett ord som är relativt. När jag undrar varför han säger ”den så kallade ateljén”, får jag till svar:

– Man skall icke förhäva sig i onödan.

Både på Gunnars pappas och mammas sida fanns musiken och sången. De sjöng ofta tillsammans hemma på gården Höstmora i Bureå, utanför Skellefteå. Under dessa sångstunder sekunderade pappan på sin gitarr, som han själv lite blygsamt kallade det. Där kan man också ana Luther. Pappan spelade även fiol och var hedersspelman 1983 på Burträsksvängen. På min fråga hur Gunnar lärt sig spela, så svarar han att det nog var i lumpen. Martin S Allwood från Tobago, Västindien fanns där för att lära officerarna engelska och samtidigt var han duktig på gitarr. Samba, calypso, västindiskt. För varje ny låt frågade Gunnar:

– Hur gör du? Och så lärde han sig det; om och om igen. Autodidakt, säger han själv.

Gunnar spelade sedan bland annat med Jimmy Linds trio. Bas, dragspel och gitarr. Han kände sig som relativt etablerad artist, när han 1956 åkte ut på en tre månader lång turné med några andra musiker. 1960–63 åkte Gunnar ut på en tre år lång turné med Aveny Singers. Hustrun Gudrun var hemma med två barn, som också de så småningom blev musiker. Johnny som spelar jazz på saxofon och Catrin som blev klassisk violinist, men hon fick en whiplashskada och studerar nu till musiklärare. De spelar inte tillsammans alla tre. ”Det är synd det”, säger Gudrun.

I början av 1970-talet gjorde Gunnar audition för Rikskonserter i församlingsgården i Gammelstaden i Luleå. Han sjöng där Sjuttonde Balladen av Ewert Taube och tyckte sig känna att det blev helt fel låtval, packade ner sin gitarr och tänkte åka hem. Utanför församlingsgården sprang en kvinna från Rikskonserter ifatt honom och sa: ”Dig vill vi ha med!” Sedan blev det lite nervöst när repetitionerna med åtta musiker började på I 20 i Umeå, men efter en kafferast hade Gunnars nerver lugnat ner sig och det hela gick bara bra. I sju år räckte det, med program om Ewert Taube och Arbetarrörelsen i glädje och fest och mycket annat.

Hur kändes det att du var med i det sammanhange­t?

– Man for hem och var kaxig och trodde att man var något, svarar Gunnar och skrattar högt. Även då Luthe­r i bakgrunden, fast med glimten i ögat.

Under årens lopp har också Gunnar lärt sig till piano­stämmare i Vetlanda, delvis för brödfödan. Han spelar icke piano själv. Gunnars livlina har också varit Arbetarnas Bildningsförbund. ”En enorm hjälp”, fyller han i.

Då och då under intervjun far Gunnar upp, går in i ett annat rum och återkommer med bilder som han gjort. Jag upplever att han är mån om att visa mig akvarellerna, som nog säger mer än han kan uttrycka i ord. Motiv som var viktiga för honom att göra. En akvarell föreställer en saxofon liggande mitt bland sylvassa klippstenar. Den andra akvarellen föreställer en sönderslagen fiol, som används som fruktskål. Det växer frågor i mig när jag ser dessa två akvareller. Den tredje akvarellen är en bild av sex flygande fåglar. Fåglarna föreställer skotska säckpipeblåsare. Den är däremot glasklar.

– Ser du att en av dem flyger åt motsatt håll? Det är jag det, säger Gunnar. Det är tjurskallen. Jag är den envise, tålmodige figuren. Ger mig aldrig. Drunknar jag i älven, får de leta efter mig uppströms.

Men de andra två akvarellerna?

Det blir tyst en stund, sedan får jag höra möjliga bakgrunder.

– Han mördade mig, den där recensenten från Västerbottens Folkblad. Han sågade mina oljemålningar, som jag tidigare fått beröm för. Jag målar aldrig med olja igen.

I Gunnars blick anar jag smärta, och så säger han:

– När man inte vågar spela längre slår man sönder sitt instrument och använder den som fruktskål.

Så kommer nästa historia.

– Du förstår, Lars-Göran, att en gång beställde jag en elvasträngad altgitarr av gitarrbyggaren Bohlin i Stockholm. När jag skulle hämta den var det en annan man där, som undrade om han fick prova den. Jo, det går bra, sade jag. Och som han spelade! Jag knäcktes av att han spelade så jävla bra. Helt otroligt. Ofattbart. Det visade sig att det var Göran Söllscher, världsbäst. Du vet att när jag kom hem, så sålde jag gitarren omgående. Jag vågade inte spela på den.

Vad motivet med saxofonen stod för fick jag ingen klarhet i.

Gunnar har ändå sjungit för självaste kungen vid middagen 1988, när det var SM på skidor i Skellefteå, och på visfestivaler i Skule och på Holmön. Han har turnerat med Ann-Kristin Hedmark. Men det där är inget han vill skryta med.

– Du vet, säger han, att är man västerbottning har man en känsla av att man inte ska förhäva sig. Det är vårt dilemma, vi som växt upp i vår generation. Vi vågar inte säga att vi är bra. Jag tror på mig själv, men jag håller tyst om det.

Under tiden vi samtalar finns hustrun Gudrun hela tiden i närheten, håller koll på årtal, visar gamla dansbandsbilder, fixar kaffe och har också mycket att berätta. Jag känner mig som hemma.

Är du en snäll trubadur? 

– O nej inte alls. Jag kräver min publik. Inga springspelningar, där folk springer omkring, då säger jag till. Femtio Procent av en föreställning står publiken för. Jag var med redan på 50-talet med gamle sossen Gösta Skoglund på valturnéer och gisslade borgerligheten och nu gisslar jag Knattegänget.

Så tar Gunnar gitarren och bränner av en egen dräpande text, om Reinfeldt, till musiken av Glory halleluja. Den måste ni höra, när Gunnar, vass både på sång och gitarr, är på scenen nästa gång.

När Gunnar lagt ifrån sig gitarren säger han:

– Som sagt var, som varande en Västerbottning, som jag verkligen är och dessutom Norrvästerbottning; var försiktig med mig. Du får gärna vålna och skälla på mig, men skriv inte upp mig.

Innan jag går frågar jag om han läser någon bok?

– Det har jag inte tid med. Jag skriver ju på min egen.

Och Gudrun tycker att Gunnar ska börja måla olja igen.

Lars-Göran Selander 

Ur arkivet

view_module reorder

Roman Charity och amning i konsten

Den gamla mannen suger girigt på den unga kvinnans fasta bröst. Motivet med sina erotiska undertoner lockade många konstnärer under 1600- och 1700-talet. Peter Paul Rubens målning av Roman Charity ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 23 december, 2014

Rettferdigheten

Forord Platon var opptatt av spørsmålet om rettferdighet. Grovt sagt kan en uttrykke dette spørsmålet slik. For det første, at det er om lederens intellektuelle, etiske og sosiale egenskaper, det vil ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 01 december, 2014

Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 18 maj, 2009

 från Nörrebro i Köpenhamn

Urbanismer eller på den andra sidan av staden

I Paris finns en standardmeter i extra beständigt metall som utgjorde referens till snart sagt allt som skulle mätas i den naturvetenskapliga begynnelsen på 1700-talet.

Av: Jesper Nordström | Essäer om konst | 17 juni, 2016

Lars Lerin – Ständigt aktuell

Att måla är att ”gå i närkamp med ledan”, att ”hålla ångesten stången”, har Lars Lerin sagt i en intervju. Verk av konstnären, en av Nordens främsta akvarellister, har visats ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 04 september, 2012

World Trade Center 12 april  2001. Foto: Ubcule/Wikipedia

”And the walls came tumbling down…”

I den nya upplagan av Svenska Akademiens ordbok, SAOL, har niotusen obsoleta ord rensats ut för att ge plats åt mängder av nyord, rapporterar Svenska Dagbladet som listar något av ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 12 april, 2015

Boliviansk regissör med avstamp i italiensk neorealism

Intervju med Tonchy Antezana   Radio Bolivia är en före detta förening, men i dag ett aktiebolag för vilket den bolivianske intellektuelle Gabriel Paleque är ansvarig. Radiostationen har en viktig funktion för ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 29 september, 2010

Fødsel og død, livsmening og livstid

Forord Vårt liv i verden begynner med fødselen og ender med døden. Således er hvert enkelt liv tilmålt, skjønt ingen av oss kjenner dagen og timen for vår utgang. I videre ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.