Två myter om Franz Kafka och hans verk

Det finns en i Sverige lika utbredd som osann myt som låter förstå att skrifter av Franz Kafka var förbjudna i Tjeckoslovakien under den kommunistdiktatoriska regimen. Det är inte bara radio ...

Av: Vladimir Oravsky | 26 november, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Guillaume Apollinaire

Försök till en konstlitterär analogi

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en ...

Av: Göran af Gröning | 28 juni, 2017
Essäer om konst

Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | 18 Maj, 2009
Essäer om samhället

Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

Katolska kyrkan växte långsamt fram när det som sedan skulle bli Sverige började kristnas på 800-talet och etablerades på allvar i och med att den förste kristne kungen Olof Skötkonung ...

Av: Christer Nilsson | 29 Maj, 2013
Essäer om religionen

Mustig berättare och musiker



TEMA VÄSTERBOTTEN

Image
Gunnar Enkvist, en trubadur med humor och distans. Foto: Frida Selander
Trubaduren Gunnar Enkvist från Skellefteå har hållit på länge – 55 år som artist. Lars-Göran Selander mötte honom för ett personligt samtal om mördande kritiker och västerbottningens ovilja att förhäva sig.Gunnar Enkvist har humor och distans. Gillar samba och Taube. Kan skämta om Lutherskt arv. Skriver och målar. Tycker inte om ”springspelningar” och simmar uppströms om det behövs.

Jag tar bussen från Umeå till Skellefteå. Det är 13 mil och tar två timmar. Jag ska intervjua musikern och artisten Gunnar Enqvist. Gunnar, som också är bildmakare, som han själv vill kalla det, arbetar i b­lyerts, torrnål, akvarell och tidigare också i olja. Han är även författare och kom, strax före jul 2007, ut med sin tredje bok som heter Sju slipsar och en pjäxrem på Ord&visor Förlag. Han fick bra recension av författaren Åke Lundgren i tidningen Norra Västerbotten.

– Det var tur det, säger Gunnar, annars hade jag inte vågat visa mig på stan.

Gunnar har hållit på så länge. Ungefär 55 år som artist. Han är 70 år nu.     Redan när jag ringde och frågade om jag fick göra en intervju med honom, anlade han en ton av ödmjukhet. Rentav så tonen doftade av Lutherskt arv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

– Ska du komma ända hit för det? Vad har jag gjort för märkvärdigt som gör att det ska behövas?

Men där fanns också en annan ton. Berättelsens. Han svarade snabbt på en av mina frågor. Jag ville mest bara boka en tid. Gunnar Enkvist gick igång direkt och jag fick berättelser om begravningsentreprenörerna, om resan till Jämtland där fläktremmen gick av och om recensenten som tog död på Gunnars oljemåleri. Jag märkte inte att tiden gick.

Gunnar hämtar mig på busstationen i Skellefteå och hans handslag är fast och bestämt. Jag försöker skämta och undrar om han är snickare.

– Hu nej, såna praktiska egenskaper besitter jag icke.

Gunnar och hans fru Gudrun bor i centrala Skellefteå. Under den korta tid det tar att åka bil dit från busstationen, hinner Gunnar berätta att han började sin yrkesbana på centrala verkstadsskolan, målarlinjen i Skellefteå, dit han kom 1953. Hans lärare tyckte inte att han skulle bli ”plankstrykare”.

– Det finns för många av den sorten.” I stället fick Gunnar lära sig muralmåleri, äggtempera, tuchlavering och dekorativ målning. Där fick han också början till sitt intresse för akvarellmålning.

Jag märker en förväntan och nyfikenhet hos Gunnar. När jag undrar, om jag får titta på hans ateljé, svarar han:

– Här är den så kallade ateljén. Det är ganska rörigt här just nu för jag håller på att skriva en ny bok. Boken handlar om min mammas farfar Ulrik Lindström, Spelulle, eller n’Ulle ve forsen.

När jag ser mig runt i det lilla rummet, skrivbordet, bokmanuset, gitarren, notstället, bokhyllan, vinyl- och cd-skivor, så tycker jag att det ser ganska okej ut, men förstår att ordning är ett ord som är relativt. När jag undrar varför han säger ”den så kallade ateljén”, får jag till svar:

– Man skall icke förhäva sig i onödan.

Både på Gunnars pappas och mammas sida fanns musiken och sången. De sjöng ofta tillsammans hemma på gården Höstmora i Bureå, utanför Skellefteå. Under dessa sångstunder sekunderade pappan på sin gitarr, som han själv lite blygsamt kallade det. Där kan man också ana Luther. Pappan spelade även fiol och var hedersspelman 1983 på Burträsksvängen. På min fråga hur Gunnar lärt sig spela, så svarar han att det nog var i lumpen. Martin S Allwood från Tobago, Västindien fanns där för att lära officerarna engelska och samtidigt var han duktig på gitarr. Samba, calypso, västindiskt. För varje ny låt frågade Gunnar:

– Hur gör du? Och så lärde han sig det; om och om igen. Autodidakt, säger han själv.

Gunnar spelade sedan bland annat med Jimmy Linds trio. Bas, dragspel och gitarr. Han kände sig som relativt etablerad artist, när han 1956 åkte ut på en tre månader lång turné med några andra musiker. 1960–63 åkte Gunnar ut på en tre år lång turné med Aveny Singers. Hustrun Gudrun var hemma med två barn, som också de så småningom blev musiker. Johnny som spelar jazz på saxofon och Catrin som blev klassisk violinist, men hon fick en whiplashskada och studerar nu till musiklärare. De spelar inte tillsammans alla tre. ”Det är synd det”, säger Gudrun.

I början av 1970-talet gjorde Gunnar audition för Rikskonserter i församlingsgården i Gammelstaden i Luleå. Han sjöng där Sjuttonde Balladen av Ewert Taube och tyckte sig känna att det blev helt fel låtval, packade ner sin gitarr och tänkte åka hem. Utanför församlingsgården sprang en kvinna från Rikskonserter ifatt honom och sa: ”Dig vill vi ha med!” Sedan blev det lite nervöst när repetitionerna med åtta musiker började på I 20 i Umeå, men efter en kafferast hade Gunnars nerver lugnat ner sig och det hela gick bara bra. I sju år räckte det, med program om Ewert Taube och Arbetarrörelsen i glädje och fest och mycket annat.

Hur kändes det att du var med i det sammanhange­t?

– Man for hem och var kaxig och trodde att man var något, svarar Gunnar och skrattar högt. Även då Luthe­r i bakgrunden, fast med glimten i ögat.

Under årens lopp har också Gunnar lärt sig till piano­stämmare i Vetlanda, delvis för brödfödan. Han spelar icke piano själv. Gunnars livlina har också varit Arbetarnas Bildningsförbund. ”En enorm hjälp”, fyller han i.

Då och då under intervjun far Gunnar upp, går in i ett annat rum och återkommer med bilder som han gjort. Jag upplever att han är mån om att visa mig akvarellerna, som nog säger mer än han kan uttrycka i ord. Motiv som var viktiga för honom att göra. En akvarell föreställer en saxofon liggande mitt bland sylvassa klippstenar. Den andra akvarellen föreställer en sönderslagen fiol, som används som fruktskål. Det växer frågor i mig när jag ser dessa två akvareller. Den tredje akvarellen är en bild av sex flygande fåglar. Fåglarna föreställer skotska säckpipeblåsare. Den är däremot glasklar.

– Ser du att en av dem flyger åt motsatt håll? Det är jag det, säger Gunnar. Det är tjurskallen. Jag är den envise, tålmodige figuren. Ger mig aldrig. Drunknar jag i älven, får de leta efter mig uppströms.

Men de andra två akvarellerna?

Det blir tyst en stund, sedan får jag höra möjliga bakgrunder.

– Han mördade mig, den där recensenten från Västerbottens Folkblad. Han sågade mina oljemålningar, som jag tidigare fått beröm för. Jag målar aldrig med olja igen.

I Gunnars blick anar jag smärta, och så säger han:

– När man inte vågar spela längre slår man sönder sitt instrument och använder den som fruktskål.

Så kommer nästa historia.

– Du förstår, Lars-Göran, att en gång beställde jag en elvasträngad altgitarr av gitarrbyggaren Bohlin i Stockholm. När jag skulle hämta den var det en annan man där, som undrade om han fick prova den. Jo, det går bra, sade jag. Och som han spelade! Jag knäcktes av att han spelade så jävla bra. Helt otroligt. Ofattbart. Det visade sig att det var Göran Söllscher, världsbäst. Du vet att när jag kom hem, så sålde jag gitarren omgående. Jag vågade inte spela på den.

Vad motivet med saxofonen stod för fick jag ingen klarhet i.

Gunnar har ändå sjungit för självaste kungen vid middagen 1988, när det var SM på skidor i Skellefteå, och på visfestivaler i Skule och på Holmön. Han har turnerat med Ann-Kristin Hedmark. Men det där är inget han vill skryta med.

– Du vet, säger han, att är man västerbottning har man en känsla av att man inte ska förhäva sig. Det är vårt dilemma, vi som växt upp i vår generation. Vi vågar inte säga att vi är bra. Jag tror på mig själv, men jag håller tyst om det.

Under tiden vi samtalar finns hustrun Gudrun hela tiden i närheten, håller koll på årtal, visar gamla dansbandsbilder, fixar kaffe och har också mycket att berätta. Jag känner mig som hemma.

Är du en snäll trubadur? 

– O nej inte alls. Jag kräver min publik. Inga springspelningar, där folk springer omkring, då säger jag till. Femtio Procent av en föreställning står publiken för. Jag var med redan på 50-talet med gamle sossen Gösta Skoglund på valturnéer och gisslade borgerligheten och nu gisslar jag Knattegänget.

Så tar Gunnar gitarren och bränner av en egen dräpande text, om Reinfeldt, till musiken av Glory halleluja. Den måste ni höra, när Gunnar, vass både på sång och gitarr, är på scenen nästa gång.

När Gunnar lagt ifrån sig gitarren säger han:

– Som sagt var, som varande en Västerbottning, som jag verkligen är och dessutom Norrvästerbottning; var försiktig med mig. Du får gärna vålna och skälla på mig, men skriv inte upp mig.

Innan jag går frågar jag om han läser någon bok?

– Det har jag inte tid med. Jag skriver ju på min egen.

Och Gudrun tycker att Gunnar ska börja måla olja igen.

Lars-Göran Selander 

Ur arkivet

view_module reorder

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011

Saker som är helt "normalt" i jämställda Sverige

Såg Kate Moss i senaste numret av Playboy. Hon stod på alla fyra och svankade. Bilden skrek inte direkt Girls Empowerment. Vad gör hon där nere? Ska hon skura golvet ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 27 december, 2013

Foto: Björn Gustavsson

Gävlesymfonikerna i Kina

Gävle symfoniorkester, en av landets äldsta, har på senare år gjort en rejäl uppryckning – i synnerhet sedan Jaime Martin år 2013 tillträdde som chefdirigent.  Jag minns att jag ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 09 september, 2016

En känsla av förundran Van Morrison, del 4: Från Moondance till Tupelo Honey

Någon har sagt att ”Moondance” är det yang som kompletterar ”Astral Weeks” yin. Det är att tvinga på ”Moondance” ett beroendeförhållande till sin föregångare som ingen av dem behöver. De ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 18 september, 2014

Bluesinfluerad hårdrock à la Göteborg

  I ett parkeringshus i centrala Göteborg ligger Graveyards replokal och det är också där vi möter upp dem för en intervju. I sann göteborgsanda kanske man skulle kunna säga att ...

Av: Linda Olsson & Karin Sundqvist | Essäer om musik | 18 februari, 2011

Verdier har en tvetydig eksistens. Et ontologisk perspektiv på verdibegrepet.

Aksiologiske diskurser har mange ulike aspekt og dimensjoner, likevel er det ikke slik at hvert eneste verdiaspekt og hver eneste verdidimensjon er bundet opp til verdier qua verdier. En kan ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 22 februari, 2011

Sguardi. Foto: Hebriana Alainentalo

Borgerlig filosofi

Før i tiden var filosofen både svært fryktet og den som ble mest forfulgt av alle som ble forfulgt. Hvorfor var det slik? En inngangsport til å forstå spørsmålet er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts