Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | 12 juli, 2012
Essäer om litteratur & böcker

TIC TAC TIC TAC

Det var 5475 dagar sen jag helt utan förvarning kraschade in i en förälskelse som inte alls var lämplig med dig. Det tog 365 dagar att sluta vara ledsen, efter ditt ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 juli, 2014
Gästkrönikör

Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | 23 september, 2013
Utopiska geografier

Vildapel foto CCBYSA3.0

Vildapel

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av ...

Av: Johannes Söderqvist | 13 februari, 2017
Kulturreportage

Familjen Wagner

Wagner idag?



Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del  både ris och ros. Men en sak är säker, det var med Wagner som ett nytt modernare sätt att skapa både musik och musikalisk teater föddes. I denna korta essä, som inte skall betraktas som en biografi, vill jag lyfta fram några viktiga punkter i hans musikaliska kreativa process.




<br />
P2:s presentatörer Sara Norling och Per Lindqvist på Kungliga Operan i Stockholm.


P2:s presentatörer Sara Norling och Per Lindqvist på Kungliga Operan i Stockholm.

 

För somliga lyssnare kan den här massan av klangfärger skapa förvirring alternativt irritation. Här finns endast ett fåtal rena ljud, det mesta har smält samman, sällan eller aldrig får vi njuta av en enkel tons klarhet. Det är svårt att tydligt höra enskilda instrument; i dessa musikaliska förlopp vindlar en sammansatt och komplex klangkropp förbi. Ändå finns det någonting högt poetiskt i denna orkestrering. Han älskade den orena men färgrika klangen av hornet; detta arkaiska instrument, han älskade vindmaskinerna och ljudet av hammaren; det neurotiska slagverket. Hela 1800-talets musikkonst var för honom ett ” Paradise Lost” – en revolt mot den fruktlösa handlingen och positivismen.

Annons:

Wagner föddes i Leipzig 1813 och dog i Venedig 1883. I honom ser vi romantikens punkter och strukturer; hur han lyckades skapa någonting annat bortom skuggorna från och fäblesserna för klassicismen. Hans dröm var att förena konstarterna i en och samma konstnärliga verklighet, med en ny och gränsöverskridande form om än med arkaiskt, i det närmaste mytologiskt innehåll. Dessa delar av en och samma konceptuella enhet benämndes Wort-Ton-Drama; där ord och ljud hade en och samma födelseort i artistens (skaparens) själ, medan dansen – hela den visuella aspekten i en föreställning enligt Wagners estetiska skrifter– krävde en alldeles noggrann och kostsam iscensättning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Wagner lämnar operans traditionella dramaturgi och söker sina källor i myten; i de nordiska myterna, i en tid utan tid, obestämdhetens tid, i historiens gryning när gudarna var hjältar och hjältarna gudar. Men denna, minst sagt, dramaturgiska revolution är bara en liten sak jämfört med den musikaliska utvecklingen; hans musik kan sägas fungera som en skiljelinje mellan all övrig dåtida musik före och efter honom. Redan hos den tyske operatonsättaren Carl Maria von Weber (1749-1814) fanns ett tydligt behov av att befria rösten och sången från sina slutna former samt att kunna följa dramats tillblivelse i alla möjliga utvecklingar.. Men traditionen blev kvar, klassicismen i musiken var svår att besegra eftersom publiken ville behålla den.

Wagner letar efter det som inte går att nå, det som förblir omöjligt ty det är utanför nuet. För honom var musiken ingenting annat än ett akustiskt språk och aldrig ett mål i sig. Det som var så tydligt hos t.ex. Bach och Mozart ett perfekt strukturerat konstnärligt hantverk – blir hos Wagner ett akustiskt språk, ett medel som ska konverteras till någonting annat.

För somliga lyssnare kan den här massan av klangfärger skapa förvirring alternativt irritation. Här finns endast ett fåtal rena ljud, det mesta har smält samman, sällan eller aldrig får vi njuta av en enkel tons klarhet. Det är svårt att tydligt höra enskilda instrument; i dessa musikaliska förlopp vindlar en sammansatt och komplex klangkropp förbi. Ändå finns det någonting högt poetiskt i denna orkestrering. Han älskade den orena men färgrika klangen av hornet; detta arkaiska instrument, han älskade vindmaskinerna och ljudet av hammaren; det neurotiska slagverket. Hela 1800-talets musikkonst var för honom ett ” Paradise Lost” – en revolt mot den fruktlösa handlingen och positivismen.

Med undantag för en period i slutet av 1840-talet, såg han oftast med avsky på den triumferande industrialismen, han såg t.ex. tåget som en drake att förinta. Han behövde det förflutna, de täta dimmorna av en tid som bara han kunde tolka med hjälp av en irrationell oreda. Den musikaliska scenen hade aldrig tidigare bevittnat en så livlig energi, en så kompromisslös vilja att nå sitt eget mål, såsom den Wagner visade.

Han inkarnerade en romantisk hjälte i sin egen person som, å ena sidan strävade efter att akustiskt berätta om gudar och skogar, om magiska krafter och trollkarlar, om vinden, elden, sömnen, striden, döden, alltså de ursprungliga naturliga och övernaturliga krafterna, och som å andra sidan visade på en självdestruktiv och dekadent kärlek för död och erotik, en dekadens, ofta dunkel, som får mig att tänka på Lord Byrons Manfred.

Begreppet Erlösung (frälsning, förlösning) är närvarande i många av Wagners operor och härrör från Den flygande holländaren. Men denna känsla att genom katarsis befria sig från allt det som fångar själen är inte ett wagnerskt begrepp utan är närvarande i mycket musik från hans tid. Harmoniläran som baserades på vila, ansats och lugn var typiskt romantisk. Kadensen som befriar grundtonen genom en kromatisk klangstrid är kanske kärnan till Wagners extrema romantik som aldrig befriar honom på riktigt, utan blir istället kvar som en evig strävan som inte kan finna hamn.

I Wagners musik blir orkestern tecken för de olika rollernas inre liv: Det är den instrumentala musiken – dunkel ibland men oftast tvetydig, som symboliserar den mystiska sfären som möter den ljusa och rena sången som ledsagar den teatraliska gesten i Sigfrid, Tannhäuser, Lohengrin och framförallt i Tristan och Isolde. Tannhäuser från 1845, är en musikaliskt rik opera, mindre ”extrem” än andra operor, där kontrasten mellan sensualism och mystik finner en estetisk uppriktighet som närmar sig komedin mer än dramat. Med Lohengrin från 1850, når Wagner sin mogenhet. Sångtekniken är melodisk (och det är kanske därför som operan är så älskad i Sydeuropa) men samtidigt skapas här, för första gången hos Wagner, en special form av recitativ eller snarare deklamatorisk sång. Transparensen i stränginstrumenten tangerar Lohengrins ledmotiv; dramats hjälte som kräver känslornas herravälde mot det statiska och isiga förnuftet.

Dessa operor förbereder det som, enligt min åsikt, är Wagners mästerverk: Nibelungens ring. Att försöka sig på en kronologi för dessa fyra verk kan vara vilseledande. Detta eftersom Wagner skrev stora delar av Tetralogin samtidigt som han avslutade andra verk. 1846 började han dock tänka på det jättelika verket. Under dessa år är han samtidigt engagerad i de politiska rörelserna som kulminerande med revolten 1848, vilket resulterade i att han emigrerade till Schweiz, och som kom att bli hans hem under de följande tio åren.

Det är därför inte en paradox att den tyska sagan om Nibelungen, åtminstone initialt, döljer en kritik mot den tidiga industrialismen och kapitalismen: Sigfrid som ger guldet tillbaka till Rhens döttrar kan tolkas som en kritik av kapitalismen och av den mänskliga girigheten. Whotan (Oden) kämpar för att ge människan den frihet hon hade förlorat för girighetens skull (Das Rhenguld). Men när Wagner 1854 kommer i kontakt med Schopenhauers pessimistiska filosofi låter han avsluta tetralogin med Ragnarök, där gudar och människor går igenom samma dödliga öde.

Denna operacykel i fyra delar, som blev komplett 1874 och uruppfördes i sin helhet två år senare, är i flera avseende en milstolpe i musikhistorien. Och detta inte bara för monumentaliteten, d.v.s. fyra helaftonsoperor: Rhenguldet, Valkyrien, Siegfried och Ragnarök, inte bara för att Wagner lyckades bygga en egen teater; Bayreuther Festspielhaus, för att framföra samtliga, inte bara för de nationalpopulära myterna som välkomnades av socialister och av hypernationalister, utan framförallt för Wagners förhållande med naturen och dess krafter – tetralogin är en allegori över människan mot naturen.

1857 komponerar han Tristan und Isolde, som i mitt tycke är den mest perfekta operan av Leipzigs tonsättare, kanske unik i den musikaliska teaterns historia. Den erotiska lidelsen och passionen, natten, döden – ett utdraget skrik i tre akter.

Richard Wagners sista opera blev Parsifal, 1882. Den ”kosmiska” vänskapen med Nietzsche hade upphört efter Tristan och Isolde. Men Parsifal blev droppen för Zarathustras filosof. Kristendomen tar form hos en trött och besviken Wagner, hans antisemitism blir också tydligare. Myten är kvar men blir pangermansk. Och om han såg gudasagorna som en allegori för den mänskliga kampen för att nå befrielsen, blir nu allt detta ersatt av kristna värderingar. Ändå är Parsifal underbar. Man kan säga att i Parsifal sammanfattas, tvetydigt förstås, alla aspekter av Wagners syn på sexualiteten. En mystisk sexualitet, utan riktigt eros. Passionernas konflikter finner ro genom en inre katarsis, som förblir mer estetisk än religiös. Myten om Graal mister det medeltida ljuset för att, vackert som en prerafaelitisk målning, välja klärobskyren. En musikalisk agglutination, som orkestern syr ihop och kören mjukar ned. Men livet, naturen, striden… är borta. Parsifal blir den sterila kompressens triumf.

 

 

 

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Bortvändhet från ambitionerna

I stort sett varje strävan uppåt i de givna hierarkiernas tjänst bemöts idag med gillande eller åtminstone acceptans (som kan komma sig av såväl en välkomnande känsla av samhörighet som ...

Av: Peter Worland | Utopiska geografier | 08 juni, 2009

Översätta texten eller sätta sig över texten?

Översätta texten eller sätta sig över texten? Hans Färnlöf, lektor i franska vid Mälardalens högskola, har läst språkexperimentalisten Stefan Hammaréns tolkning av Maupassants kortroman "Horla".

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 08 september, 2006

C. J. E. En novell

Vid själslivets marginaler Höststormarna sänkte sina moln över lärdomsstaden och de ogenomträngliga bolstren av spindelvävsgrå dimma gav gatorna ett sken av den psykotiska outsäglighetsmystik som färgade de Maupassants sena, av syfilistöcknet ...

Av: C. J. E. | Utopiska geografier | 03 november, 2014

Hugo von Hofmannsthal (1910) på ett fotografi av Nicola Perscheid.

Hugo von Hofmannsthal – i det inre och yttre livet

Hugo Laurenz Augusti Hofmann von Hofmannsthal (1874 -1929) var en habsburgsk författare, essäist, librettist, poet och dramatiker, under den tyska post-romantiken. En period där kanske Stefan George lyste starkast men ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2015

Den gamla världens undergång

I en av vårens böcker beskriver den franske kulturskribenten Olivier Poivre D’Arvor hur den globala erans tekniker osynligt bidrar till amerikaniseringen av världen. Men problemet förblir i slutändan en fransk ...

Av: Jonas Elvander | Essäer om litteratur & böcker | 06 augusti, 2011

Utdrag ur romanen Orolig ordning av Andreas Åberg

Illustration: Edda Erik drömmer att det ringer på dörren till hans lägenhet när det är mitt i natten. Han tar sin papperskniv ur pennburken på skrivbordet, för att skydda ...

Av: Andreas Åberg | Utopiska geografier | 05 november, 2008

Pippin Barr och Marina Abramovic Institute – Dataspel om performance

Med spelet ”The Artist Is Present” fick Pippin Barr internationell uppmärksamhet både i konst- och dataspelsvärlden. Spelet handlade om Marina Abramovic performance på MOMA i New York 2010. En performance ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 11 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts