Den nya flaggan?

Nytt från Nya Zeeland – flaggan fortsätter flamma stolt

I ”Sörgården”, den trevliga läseboken för folkskolans yngre åldrar som kom ut kring början av förra sekelskiftet och som trycktes om i många upplagor, finns en trevlig bild på en ...

Av: Ivo Holmqvist | 26 mars, 2016
Essäer om politiken

Benjamin 12

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | 05 november, 2011
Kulturen strippar

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | 14 oktober, 2010
Essäer

Om tro och vetande och behovet att ett gemensamt samtalsrum

En sentida hypotes hävdar att det finns en gen som styr individens spiritualitet. Den så kallade gudsgenen. Denna hypotes framlades i modern tid av den amerikanska genetikern Dean Hamer, och har ...

Av: Aje Björkman | 20 juni, 2010
Essäer

Familjen Wagner

Wagner idag?



Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del  både ris och ros. Men en sak är säker, det var med Wagner som ett nytt modernare sätt att skapa både musik och musikalisk teater föddes. I denna korta essä, som inte skall betraktas som en biografi, vill jag lyfta fram några viktiga punkter i hans musikaliska kreativa process.




<br />
P2:s presentatörer Sara Norling och Per Lindqvist på Kungliga Operan i Stockholm.


P2:s presentatörer Sara Norling och Per Lindqvist på Kungliga Operan i Stockholm.

 

För somliga lyssnare kan den här massan av klangfärger skapa förvirring alternativt irritation. Här finns endast ett fåtal rena ljud, det mesta har smält samman, sällan eller aldrig får vi njuta av en enkel tons klarhet. Det är svårt att tydligt höra enskilda instrument; i dessa musikaliska förlopp vindlar en sammansatt och komplex klangkropp förbi. Ändå finns det någonting högt poetiskt i denna orkestrering. Han älskade den orena men färgrika klangen av hornet; detta arkaiska instrument, han älskade vindmaskinerna och ljudet av hammaren; det neurotiska slagverket. Hela 1800-talets musikkonst var för honom ett ” Paradise Lost” – en revolt mot den fruktlösa handlingen och positivismen.

Annons:

Wagner föddes i Leipzig 1813 och dog i Venedig 1883. I honom ser vi romantikens punkter och strukturer; hur han lyckades skapa någonting annat bortom skuggorna från och fäblesserna för klassicismen. Hans dröm var att förena konstarterna i en och samma konstnärliga verklighet, med en ny och gränsöverskridande form om än med arkaiskt, i det närmaste mytologiskt innehåll. Dessa delar av en och samma konceptuella enhet benämndes Wort-Ton-Drama; där ord och ljud hade en och samma födelseort i artistens (skaparens) själ, medan dansen – hela den visuella aspekten i en föreställning enligt Wagners estetiska skrifter– krävde en alldeles noggrann och kostsam iscensättning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Wagner lämnar operans traditionella dramaturgi och söker sina källor i myten; i de nordiska myterna, i en tid utan tid, obestämdhetens tid, i historiens gryning när gudarna var hjältar och hjältarna gudar. Men denna, minst sagt, dramaturgiska revolution är bara en liten sak jämfört med den musikaliska utvecklingen; hans musik kan sägas fungera som en skiljelinje mellan all övrig dåtida musik före och efter honom. Redan hos den tyske operatonsättaren Carl Maria von Weber (1749-1814) fanns ett tydligt behov av att befria rösten och sången från sina slutna former samt att kunna följa dramats tillblivelse i alla möjliga utvecklingar.. Men traditionen blev kvar, klassicismen i musiken var svår att besegra eftersom publiken ville behålla den.

Wagner letar efter det som inte går att nå, det som förblir omöjligt ty det är utanför nuet. För honom var musiken ingenting annat än ett akustiskt språk och aldrig ett mål i sig. Det som var så tydligt hos t.ex. Bach och Mozart ett perfekt strukturerat konstnärligt hantverk – blir hos Wagner ett akustiskt språk, ett medel som ska konverteras till någonting annat.

För somliga lyssnare kan den här massan av klangfärger skapa förvirring alternativt irritation. Här finns endast ett fåtal rena ljud, det mesta har smält samman, sällan eller aldrig får vi njuta av en enkel tons klarhet. Det är svårt att tydligt höra enskilda instrument; i dessa musikaliska förlopp vindlar en sammansatt och komplex klangkropp förbi. Ändå finns det någonting högt poetiskt i denna orkestrering. Han älskade den orena men färgrika klangen av hornet; detta arkaiska instrument, han älskade vindmaskinerna och ljudet av hammaren; det neurotiska slagverket. Hela 1800-talets musikkonst var för honom ett ” Paradise Lost” – en revolt mot den fruktlösa handlingen och positivismen.

Med undantag för en period i slutet av 1840-talet, såg han oftast med avsky på den triumferande industrialismen, han såg t.ex. tåget som en drake att förinta. Han behövde det förflutna, de täta dimmorna av en tid som bara han kunde tolka med hjälp av en irrationell oreda. Den musikaliska scenen hade aldrig tidigare bevittnat en så livlig energi, en så kompromisslös vilja att nå sitt eget mål, såsom den Wagner visade.

Han inkarnerade en romantisk hjälte i sin egen person som, å ena sidan strävade efter att akustiskt berätta om gudar och skogar, om magiska krafter och trollkarlar, om vinden, elden, sömnen, striden, döden, alltså de ursprungliga naturliga och övernaturliga krafterna, och som å andra sidan visade på en självdestruktiv och dekadent kärlek för död och erotik, en dekadens, ofta dunkel, som får mig att tänka på Lord Byrons Manfred.

Begreppet Erlösung (frälsning, förlösning) är närvarande i många av Wagners operor och härrör från Den flygande holländaren. Men denna känsla att genom katarsis befria sig från allt det som fångar själen är inte ett wagnerskt begrepp utan är närvarande i mycket musik från hans tid. Harmoniläran som baserades på vila, ansats och lugn var typiskt romantisk. Kadensen som befriar grundtonen genom en kromatisk klangstrid är kanske kärnan till Wagners extrema romantik som aldrig befriar honom på riktigt, utan blir istället kvar som en evig strävan som inte kan finna hamn.

I Wagners musik blir orkestern tecken för de olika rollernas inre liv: Det är den instrumentala musiken – dunkel ibland men oftast tvetydig, som symboliserar den mystiska sfären som möter den ljusa och rena sången som ledsagar den teatraliska gesten i Sigfrid, Tannhäuser, Lohengrin och framförallt i Tristan och Isolde. Tannhäuser från 1845, är en musikaliskt rik opera, mindre ”extrem” än andra operor, där kontrasten mellan sensualism och mystik finner en estetisk uppriktighet som närmar sig komedin mer än dramat. Med Lohengrin från 1850, når Wagner sin mogenhet. Sångtekniken är melodisk (och det är kanske därför som operan är så älskad i Sydeuropa) men samtidigt skapas här, för första gången hos Wagner, en special form av recitativ eller snarare deklamatorisk sång. Transparensen i stränginstrumenten tangerar Lohengrins ledmotiv; dramats hjälte som kräver känslornas herravälde mot det statiska och isiga förnuftet.

Dessa operor förbereder det som, enligt min åsikt, är Wagners mästerverk: Nibelungens ring. Att försöka sig på en kronologi för dessa fyra verk kan vara vilseledande. Detta eftersom Wagner skrev stora delar av Tetralogin samtidigt som han avslutade andra verk. 1846 började han dock tänka på det jättelika verket. Under dessa år är han samtidigt engagerad i de politiska rörelserna som kulminerande med revolten 1848, vilket resulterade i att han emigrerade till Schweiz, och som kom att bli hans hem under de följande tio åren.

Det är därför inte en paradox att den tyska sagan om Nibelungen, åtminstone initialt, döljer en kritik mot den tidiga industrialismen och kapitalismen: Sigfrid som ger guldet tillbaka till Rhens döttrar kan tolkas som en kritik av kapitalismen och av den mänskliga girigheten. Whotan (Oden) kämpar för att ge människan den frihet hon hade förlorat för girighetens skull (Das Rhenguld). Men när Wagner 1854 kommer i kontakt med Schopenhauers pessimistiska filosofi låter han avsluta tetralogin med Ragnarök, där gudar och människor går igenom samma dödliga öde.

Denna operacykel i fyra delar, som blev komplett 1874 och uruppfördes i sin helhet två år senare, är i flera avseende en milstolpe i musikhistorien. Och detta inte bara för monumentaliteten, d.v.s. fyra helaftonsoperor: Rhenguldet, Valkyrien, Siegfried och Ragnarök, inte bara för att Wagner lyckades bygga en egen teater; Bayreuther Festspielhaus, för att framföra samtliga, inte bara för de nationalpopulära myterna som välkomnades av socialister och av hypernationalister, utan framförallt för Wagners förhållande med naturen och dess krafter – tetralogin är en allegori över människan mot naturen.

1857 komponerar han Tristan und Isolde, som i mitt tycke är den mest perfekta operan av Leipzigs tonsättare, kanske unik i den musikaliska teaterns historia. Den erotiska lidelsen och passionen, natten, döden – ett utdraget skrik i tre akter.

Richard Wagners sista opera blev Parsifal, 1882. Den ”kosmiska” vänskapen med Nietzsche hade upphört efter Tristan och Isolde. Men Parsifal blev droppen för Zarathustras filosof. Kristendomen tar form hos en trött och besviken Wagner, hans antisemitism blir också tydligare. Myten är kvar men blir pangermansk. Och om han såg gudasagorna som en allegori för den mänskliga kampen för att nå befrielsen, blir nu allt detta ersatt av kristna värderingar. Ändå är Parsifal underbar. Man kan säga att i Parsifal sammanfattas, tvetydigt förstås, alla aspekter av Wagners syn på sexualiteten. En mystisk sexualitet, utan riktigt eros. Passionernas konflikter finner ro genom en inre katarsis, som förblir mer estetisk än religiös. Myten om Graal mister det medeltida ljuset för att, vackert som en prerafaelitisk målning, välja klärobskyren. En musikalisk agglutination, som orkestern syr ihop och kören mjukar ned. Men livet, naturen, striden… är borta. Parsifal blir den sterila kompressens triumf.

 

 

 

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Skenhistoria

 Nästan längst söderut på Attika, en halvtimmas bilfärd från Atens Internationella flygplats, ligger det en liten hamnstad som bär namnet Lavrio. Den tillhör inte det grekiska fastlandets pärlor, faktum är ...

Av: Magnus Alkarp | Kulturreportage | 21 oktober, 2012

Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 11 augusti, 2011

Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet

Foto · Carl Abrahamsson Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet Konstnären Gustaf Broms och hans partner Trish Littler vandrade i över ett års tid från Sverige ned till Ukraina, som ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 30 oktober, 2007

Skenet bedrar ― tradition och förnyelse i Chaucers Canterbury tales

 “Whether saistou this in ernest or in play?”“Nay”, quod Arcite,“in ernest, by my fay”Ur ”The Knight’s Tale”  And eek men shall not make ernest of game.Ur “The Miller’s Prologue”1   Historiska traditioner är ...

Av: Katarina Båth | Essäer | 14 november, 2012

Och Gud skapade Lili von Wallenstein

Lili von Wallenstein är en av de mest intressanta författarinnorna som jag har läst den senaste tiden. Hennes nya bok Och Gud skapade kvinnan har beskrivits som "en postfeministisk Jägarna ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 07 juli, 2011

”Tre par skor” av Vincent van Gogh (1886)

Skor, kängor och stövlar i konsten

Längs kanten av Davidshallsbron i Malmö står det nitton par skor. Skorna är gjorda i brons och tillhör verket Way to go, en offentlig installation av konstnären Åsa Maria Bengtsson.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 04 november, 2016

Aleksis Kivi – Finlands nationalförfattare

Den 10 oktober firas i Finland varje år Aleksis Kivi dagen. I det finsktalande Finland är Aleksis Kivi nationalskalden. Hans ”Sju bröder” är märkligt tidlös och har alltid inspirerat finländska ...

Av: Rolf Karlman | Litteraturens porträtt | 14 september, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts