Statens jord åt industrins sysslolösa folk

Lilian O. Montmar sökte källmaterial för en dokumentation av Sveriges inhemska kolonisation år 1922 och stötte då på följande artikel i Eskilstunakuriren daterad den 16 mars 1922. En parallell till ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 december, 2008
Porträtt om politik & samhälle

Erotisk krönika av Karin Eng

Karin Eng, en fri kvinna och skribent, har inspirerats av bland andra Catherine Millet, Channa Bankier och Rut Hillarp. Karin menar att olika kvinnor söker, uttrycker och beskriver sexualitet på ...

Av: Karin Eng | 05 april, 2012
Gästkrönikör

Art van Tries Kalashnipuzzle.  Foto  www.artvantriest.nl

I klammeri med rättvisan

Parkeringsvakten i den tyska staden Karlsruhe hade kanske bara en dålig dag när han satte en böteslapp på 30 euro på vindrutan till den knallröda minilastbilen som stod felparkerad vid ...

Av: Mathias Jansson | 18 augusti, 2015
Essäer om konst

Hjalmar Bergmans hemsökelser

I ”Författaren” berättar Ivar Lo-Johansson hur han på Stockholmsutställningen 1930, själva den nya tidens manifestation, fick syn på en apart uppenbarelse mitt bland framtidsvisionerna. Det var Hjalmar Bergman. Lo-Johansson betraktar ...

Av: Göran Lundstedt | 08 Maj, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Oliver Knussen, foto Mark Allan

Orkesterns man! - Oliver Knussen i Stockholms konserthus



Tonsättarporträtten i Stockholms konserthus är inne på sin trettioförsta vända. Nu kan man hänga upp ytterligare ett porträtt - på den engelske tonsättaren Oliver Knussen - bredvid de andra trettio. Det är en imponerande samling. Av nu eller då (åren 1986 - 2016) levande tonsättare.


Den mänskliga rösten intar en central plats i Oliver Knussens skapande. Han har till exempel skrivit en barnopera på den kända och prisbelönta boken, Where the Wild Things Are (Vildingarnas liv) av Maurice Sendak, där det verkligen går vilt och ytterst fantasifullt till, också i musiken.

Annons:

Sir Michael Tippet hann precis, han dog några veckor efter att ha blivit porträtterad i Stockholm. Det är han gudskelov ensam om.

Den förste i raden, Ingvar Lidholm, finns fortfarande bland oss. Men flera riktigt tunga namn saknas, och nu är det för sent, Stockhausen, Kagel och Boulez, vilka dock hann med att bli uppmärksammade i Sverige på annat håll. Kanske de har tackat nej eller anmält förhinder. Det kan också finnas rent programtekniska svårigheter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Orkesterns man! lyder rubriken och det gör den med all rätt. Oliver Knussen föddes rakt in i den. Hans far, Stuart Knussen, var kontrabasist i London Symphony Orchestra, och den unge Oliver var från fem års ålder ständigt på plats under repetitioner och konserter och fick så att säga hela den västerländska orkesterlitteraturen i sig med modersmjölken, även om det var pappa Stuart som stod för leveransen. Det ledde till att han började komponera redan vid sexårsåldern och skrev sin första symfoni när han var femton. Som han idag visserligen tar avstånd ifrån, men ändå.

Högintressant musik

Han är relativt okänd och ospelad på våra breddgrader, därför är de fyra konserterna med uteslutande musik av hans penna (med ett onödigt undantag) en välgärning i sig. Att det dessutom överlag är högintressant musik gör inte saken sämre. Som om hans huvud vore packat till bristningsgränsen med musik, andras och sin egen, som tränger på och omedelbart vill ut på notpapperet för att omsättas i klingande musikalisk valuta. Därför dess höga densitet, täthet, och för att låna ett begrepp från bildkonsten, simultan succession.

Mycket musikalisk information per tidsenhet handlar det sålunda om, men, och det är Oliver Knussens indiska reptrick, det känns aldrig trångt eller kompakt. Hans orkestersats pulserar av liv, organiskt liv. Den befinner sig i ständig rörelse. Därtill kommer en orkestrering som saknar motstycke, vilket hans tredje symfoni är ett lysande exempel på. Den är samtidigt något av en konsert för orkester, som rör sig obehindrat i den orkestrala palettens alla färger. Här befinner sig Oliver Knussen verkligen på mammas (eller snarare pappas) gata. Hemma!

Förtätad vila

När han väl sagt sitt, slutar han. Ingen tomgång. Det kanske också är förklaringen till att hans orkesterverk är så pass korta och koncisa, för att inte säga precisa, att de håller sig mellan fem och femton minuter. Dessutom gavs möjlighet att höra några av verken en andra gång, vilket alltid är tacknämligt när det gäller ny musik och särskilt med musik av denna höga informationsgrad. Tredje symfonin är ett exempel, där tonsättaren, som också är en framstående dirigent, höll i taktpinnen vid båda tillfällena, framför Stockholmsfilharmonikerna på bästa spelhumör. En musik som rör sig mellan förtätad vila och explosiva urladdningar. Som att, om bilden tillåts, titta ner i en myrstack som vimlar av aktiviteter, vilka i förstone tycks helt godtyckliga men som vid närmare studium visar sig vara ett högst rationellt beteende, påminnande om detsamma i Oliver Knussens symfoniska myrsamhälle. Om konst överhuvud har med rationalitet att göra.

Det bjöds inte bara på rena orkesterverk. Där fanns solokonserter, en violinkonsert och en hornkonsert, där den senare överglänste den förra i originalitet, uttryck och struktur, det sjöd av liv och lust i händerna på filharmonikernas egen solohornist, Markus Maskuniitty. Det var absolut inget fel på violinisten Clio Goulds insats, hon hade full kontroll på den ytterst virtuosa violinstämman, men jämfört med hornkonserten hade hon inte ett lika intressant material att arbeta med.

Den mänskliga rösten intar en central plats i Oliver Knussens skapande. Han har till exempel skrivit en barnopera på den kända och prisbelönta boken, Where the Wild Things Are (Vildingarnas liv) av Maurice Sendak, där det verkligen går vilt och ytterst fantasifullt till, också i musiken. Det framgick med all önskvärd av det parti vi fick höra, lysande tolkat av sopranen Claire Booth och Norrköpings symfoniorkester, under dirigenten Andrew Gourlay, som inte var på sämre spelhumör än sina huvudstadskollegor. Vi fick också höra henne i några vackra Walt Whitman-sånger.

Som avslutning på tonsättarfestivalen tog man sig an det mindre formatet, kammarmusiken, med enbart musiker ur den egna orkestern samt Claire Booth. Jag hade tyvärr ingen möjlighet att närvara vid den konserten, men jag är övertygad om att den enbart förtydligade bilden av en betydande samtida komponist, också i det mindre formatet, även om han själv, exteriört, knappast tillhör det formatet.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Per-Inge Planefors

Lev på heder och ära

En kulturarbetare som jag känner råkade under veckan ut för två närmast likalydande besked. Och det i två olika sammanhang. Personen hade dels fått en inbjudan att tala i ett ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 04 februari, 2016

Franciskus av Giotto

I ojämlikhetens värld

Bankerna är fortfarande de stora och till synes allenarådande templen. Vi finner oss i att vara lydiga löneslavar och hoppas i våra dagdrömmar på den stora vinsten. Om den kommer ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 30 oktober, 2016

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Levd äkthet, anspråkslös visdom

Carl-Erik af Geijerstam är död, men hans skrifter kommer att överleva honom. De är nämligen skrivna för individer som förmår uppskatta okonstlat kontemplativa, icke-konfessionella, kulturlevande texter som vittnar om ett ...

Av: Nikanor Teratologen | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Benjamin och dr Krabba

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 08 oktober, 2011

Strindberg på promenad

Mot slutet av 1880-talet bodde Strindberg med hustrun Siri von Essen en tid i Holte norr om Köpenhamn, inhyrda i den lätt förfallna villan Skovlyst som ägdes av en originell ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 27 juni, 2012

Barnkonventionsdagen

I dag, tisdagen den 20 november är utnämnd till ”Barnkonventionsdagen”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Barnkonventionsdagen”. Och här kommer mitt bidrag till dess ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 20 november, 2012

Benjamin 36

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 21 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.