Operasångare är också människor - Festtage Berlin 2010

Först var det Placido Domingo som ställde in och efter honom följde fyra andra i "Simon Boccanegra" och det var lite av ett B-lag som stod på Staatsopers scen ...

Av: Ulf Stenberg | 15 april, 2010
Reportage om scenkonst

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion…

"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T ...

Av: Göran af Gröning | 03 oktober, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Loveninjas - nu utan masker

Artist: Loveninjas Titel: Johnny C Loveninjas - nu utan masker Jag kommer ihåg ett stort hjärta och tre killar utklädda till kärleksfulla Turtles. Jag kommer ihåg tokroliga låtar om brutna penisar ...

Av: Sofia Lundgren | 27 oktober, 2006
Musikens porträtt

Bruno Kreisky 1983 foto Wkipedia

Bruno Kreisky och Sverige

Vad har Arne Carlsson med Wien att göra? Den frågan ställde jag mig hösten 1978 när jag var gästlärare i Österrike; uppdraget innefattade skolbesök och deltagande i fortbildningskurser för österrikiska ...

Av: Kurt Bäckström | 26 februari, 2017
Porträtt om politik & samhälle

Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken



- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där...
Jag sitter med Sandrine Piau i ett övningsrum på Theater an der Wien i den österrikiska huvudstaden; i en vacker operabyggnad uppförd av Emanuel Schikaneder; en av Mozarts vänner.

 

En intervju med sopranen Sandrine Piau


Den slanka rösten präglas av ett slags källren naturlighet. Ett särmärke är dessutom att Sandrine Piau gärna framhäver rytmiken, men också att hon levandegör, närmast dramatiserar texten och allt vad den utsäger. Hennes tolkningar kännetecknas vidare av ett slags självklar närvaro. Den märks inte minst i den uttrycksfulla (ibland lite spjuveraktiga) mimiken.
Sandrine Piau tillsammans med Björn.  Foto Eva Green

Sandrine Piau tillsammans med Björn. Foto Eva Green

Annons:

Jag frågar om hon skulle vilja komma tillbaka till Drottningholm. Jo, det vill hon väldigt gärna.
Sandrine Piau, född i Frankrike 1965, är idag en av världens främsta sopraner. Hon har gjort sig särskilt bemärkt inom området barockmusik. Men hon sjunger också gärna annat; Mozart, Debussy, Britten...

Hennes röst präglas av anslående tonrenhet, nervig närvaro och utsökta modulationer. Förmågan att expandera (fylla en melodislinga som vore det en ballong!) men också att långsamt gå ner till pianissimo är frapperande. Hennes röst har en bredd och nyansrikedom som gör att hon kan färglägga musiken, göra den nästintill koloristisk. Och hennes koloraturer (med prickskytte även skyhögt upp i tonskalan!) torde göra de flesta sångare gröna av avund. En mer lämpad Nattens drottning torde man idag knappast någonstans finna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den slanka rösten präglas av ett slags källren naturlighet. Ett särmärke är dessutom att Sandrine Piau gärna framhäver rytmiken, men också att hon levandegör, närmast dramatiserar texten och allt vad den utsäger. Hennes tolkningar kännetecknas vidare av ett slags självklar närvaro. Den märks inte minst i den uttrycksfulla (ibland lite spjuveraktiga) mimiken.

Även de mest krävande passager sjunger Sandrine Piau med säkerhet och elegans – som om det vore den mest självklara sak i världen. En annan sak som präglar hennes tolkningar – förutom förmågan till hyperkoncentration – är att hon med sådan kunskap lever sig in i tonsättningar och genrer: det finns ett stort mått av "acting" i hennes sång. Hon är, kunde man tillspetsat säga, en sjungande skådespelare.

Första gången jag insåg hennes storhet var när jag hörde Jean-Cristophe Spinosis banbrytande inspelningar av bortglömda Vivaldioperor, tillsammans med egna barockensemblen Matheus. Inte minst på inspelningen av La fida ninfa (Naive) gör Sandrine Pia fenomenala solistinsatser.
Nu – försommaren 2016 – är hon i Wien för att i en konsertant version sjunga Tusneldas roll i Händels opera Armino, från 1737. Jag träffar henne i en paus under repetitioner tillsammans med kvällens dirigent, George Petrou, samt orkesterns cembalist, som här sitter vid lokalens enkla elpiano. Till synes lättsamt, men ändå koncentrerat och effektivt, går de igenom hennes solistinsatser inför kvällens (utsålda) konsert. George Petrou sitter framför henne och dirigerar – med pennan i handen – från partituret. Avbrotten blir dock få och Sandrine får mycket beröm från den grekiske dirigenten; tidigare framgångsrik konsertpianist.

Det märks att han har stor respekt för kvällens stora solist. "Do what you feel" avslutar han när de diskuterat en passage.

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken. Plötsligt avbryter hon en aria och kommenterar det hon nyss sjungit: "Oh, it is really naked!"

Medan dirigenten och pianisten tar lunchpaus får jag tillfälle till en längre pratstund med Sandrine, som med vidlyftig gestik förstärker det hon har att säga.
Hon berättar om sin kärlek till scenen ("I need the stage") och om hur lockande det är just att få klä ut sig; att få kliva in i olika roller.

-Jag gillar själva dramatiken inom opera, säger hon med ännu en dramatisk gest.
Hon berättar att han på senare tid mer och mer uppskattar att göra recitals – och då gärna tillsammans med New Yorkfödda pianisten Susan Manoff, numera även verksam som professor vid Pariskonservatoriet.

-Vi upptäcker tidig musik tillsammans och vi arbetar så bra ihop.

-Jag har också mer och mer börjat ha masterclasses. Det kommer jag nog att ägna mig mer åt framöver.

Hon berättar om hur hon som ung spelade harpa och inte alls hade någon tanke på att bli sångerska.

-Som ung var jag inne på helt modern, ja modernistisk musik. När jag sedan som harpist spelade tillsammans med en flöjtist började vi engageras för kammarmusik. Vi spelade mycket tidig musik och jag blev då intresserad av främst fransk barock.

Det dröjde inte länge förrän hennes sångtalang, närmast slumpmässigt, uppmärksammades – och Sandrine övergav harpan och kom i stället helt att satsa på sången. Hon studerade sång både vid Collège Lamartine och vid Conservatoire National Supériur de Musique de Paris. Hon lärde sig mycket om historiska uppförandepraxis av olika slag. Idag ger hon konserter och deltar i operauppsättningar världen runt, men hon är också flitigt verksam med skivinspelningar. Hon har arbetat mycket tillsammans med dirigenter som Philippe Herreweghe, Cristophe Rousset, René Jacobs och Nikolaus Harnoncourt. Sommaren 2016 har hon varit engagerad vid festivalen i Aix-en-Provence.

Att höra Sandrine Piau live ger något helt annat än att lyssna till cd-skivorna eller alla de Youtube-klipp som finns att tillgå. Och publiken här fullständigt älskar henne. De andra som sjunger är också världsartister – men ingen annan river ner så långa och kraftiga applåder som Sandrine: så fort hon avslutat en aria och lämnar scenen bryter det ut ett jubel av sällan hört slag. Ovationer som dessa är få förunnade.

-Många har kommit hit ikväll bara för att få höra henne, viskar andäktigt en kvinna intill mig.

Björn Gustavsson

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Räkans fenomenologi

Vad är poesi? Är det att med björnkoll på versmått och rim svaja sig fram genom grekiska myter? Är det att tala med stora bokstäver om livet och döden och ...

Av: Jesper Nordström | Övriga porträtt | 28 januari, 2016

Skallmätningen som ideologi

År 1900 hade var femte svensk utvandrat. Oroliga prognosmakare tolkade samhällsutvecklingen i Sverige och utvandringen utifrån rena rashygieniska aspekter. "Det är bättre, att en svensk familj under primitiva förhållanden tar sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Reportage om politik & samhälle | 31 juli, 2009

The roles of computer in doing and studying the art

Bernardo Nicoletti, redan bekant till våra läsare med artikeln A Hidden Part of the Culture: the Business Culture, tar en utgångspunkt från boken Futures past, för att visa de möjliga ...

Av: Bernardo Nicoletti | Essäer | 10 juni, 2013

Samuel Beckett och livets absurda teater

Nobelpristagaren i litteratur, Samuel Beckett, är den okrönte mästaren i att skriva om meningslöshetens och den tåliga väntans utdragna absurditeter och i förlängningen om den sorglustiga väntan på döden. Nerven ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2010

Att slå näven i bordet när det behövs

Man ska vara bestämd. Man ska veta vad man tycker och följa upp det i handling. Man ska slå näven i bordet om det behövs. Man ska visa i kroppsspråk ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 15 april, 2011

Batik -Buddha från Sri Lanka. Nu på min balkong

Buddhist i Miljonprogrammet

Min sons lekkamrat såg sig omkring med förundran. Vi var på historiska muséet i Stockholm och befann oss i en sal där det hängde krucifix från olika epoker och med ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 07 augusti, 2017

Niclas Mossberg. Trädet

Niclas Mossberg har bland annat jobbat som ställningsbyggare på Leab och Sparta – Entreprenad och bemanning. Han har också skrivit ungdomsdikter som publicerats i antologin Eremonaout IV (2014).       Trädet Jag ska döda ...

Av: Niclas Mossberg | Utopiska geografier | 26 Maj, 2014

Poul Bjerre av Carl Milles

Om skapandets läkande kraft

Eva-Karin Josefson om allkonstnären Viking Dahl och samhället omkring honom.

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 18 november, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.