I väntan på år 2012

 Percival om Rimbaud, profetior, och solmedvetenhet  Så vitt jag förstår är världen en ofödd historia, visserligen född men ändå ofödd. Vår värld är uppfylld av en mänsklighet som troligen ...

Av: Percival | 22 juni, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Senmoderniteten. Del 1

Innledning Emnet for essayet mitt er livet i senmoderniteten. ‘Senmoderniteten’ er et abstrakt begrep; om abstrakte begrep sirkulerer i et samfunn, er det ikke helt opplagt at dermed er disse ord ...

Av: Thor Olav Olsen | 20 juli, 2013
Agora - filosofiska essäer

Jobs bok i kristider

Människan är ett syndabocksbenäget djur. Man pekar ut eller också utpekas man. I tider av kris måste officiella huvuden rulla. Chefer avsätts, ministrar avgår, kungen halshuggs. Föremålen skiftar och mekanismen ...

Av: Eugenio Trías | 07 mars, 2011
Agora - filosofiska essäer

Knaster är det enda...

Knaster är det enda... knaster är det enda som efterlämnats tolkningar vill vinnas men eko är det enda som existerar inget går längre att återskapa nytt är redan för gammalt några slut finns inte längre startskotten har ...

Av: Maria Yvell | 20 november, 2007
Utopiska geografier

Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken



- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där...
Jag sitter med Sandrine Piau i ett övningsrum på Theater an der Wien i den österrikiska huvudstaden; i en vacker operabyggnad uppförd av Emanuel Schikaneder; en av Mozarts vänner.

 

En intervju med sopranen Sandrine Piau


Den slanka rösten präglas av ett slags källren naturlighet. Ett särmärke är dessutom att Sandrine Piau gärna framhäver rytmiken, men också att hon levandegör, närmast dramatiserar texten och allt vad den utsäger. Hennes tolkningar kännetecknas vidare av ett slags självklar närvaro. Den märks inte minst i den uttrycksfulla (ibland lite spjuveraktiga) mimiken.
Sandrine Piau tillsammans med Björn.  Foto Eva Green

Sandrine Piau tillsammans med Björn. Foto Eva Green

Annons:

Jag frågar om hon skulle vilja komma tillbaka till Drottningholm. Jo, det vill hon väldigt gärna.
Sandrine Piau, född i Frankrike 1965, är idag en av världens främsta sopraner. Hon har gjort sig särskilt bemärkt inom området barockmusik. Men hon sjunger också gärna annat; Mozart, Debussy, Britten...

Hennes röst präglas av anslående tonrenhet, nervig närvaro och utsökta modulationer. Förmågan att expandera (fylla en melodislinga som vore det en ballong!) men också att långsamt gå ner till pianissimo är frapperande. Hennes röst har en bredd och nyansrikedom som gör att hon kan färglägga musiken, göra den nästintill koloristisk. Och hennes koloraturer (med prickskytte även skyhögt upp i tonskalan!) torde göra de flesta sångare gröna av avund. En mer lämpad Nattens drottning torde man idag knappast någonstans finna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den slanka rösten präglas av ett slags källren naturlighet. Ett särmärke är dessutom att Sandrine Piau gärna framhäver rytmiken, men också att hon levandegör, närmast dramatiserar texten och allt vad den utsäger. Hennes tolkningar kännetecknas vidare av ett slags självklar närvaro. Den märks inte minst i den uttrycksfulla (ibland lite spjuveraktiga) mimiken.

Även de mest krävande passager sjunger Sandrine Piau med säkerhet och elegans – som om det vore den mest självklara sak i världen. En annan sak som präglar hennes tolkningar – förutom förmågan till hyperkoncentration – är att hon med sådan kunskap lever sig in i tonsättningar och genrer: det finns ett stort mått av "acting" i hennes sång. Hon är, kunde man tillspetsat säga, en sjungande skådespelare.

Första gången jag insåg hennes storhet var när jag hörde Jean-Cristophe Spinosis banbrytande inspelningar av bortglömda Vivaldioperor, tillsammans med egna barockensemblen Matheus. Inte minst på inspelningen av La fida ninfa (Naive) gör Sandrine Pia fenomenala solistinsatser.
Nu – försommaren 2016 – är hon i Wien för att i en konsertant version sjunga Tusneldas roll i Händels opera Armino, från 1737. Jag träffar henne i en paus under repetitioner tillsammans med kvällens dirigent, George Petrou, samt orkesterns cembalist, som här sitter vid lokalens enkla elpiano. Till synes lättsamt, men ändå koncentrerat och effektivt, går de igenom hennes solistinsatser inför kvällens (utsålda) konsert. George Petrou sitter framför henne och dirigerar – med pennan i handen – från partituret. Avbrotten blir dock få och Sandrine får mycket beröm från den grekiske dirigenten; tidigare framgångsrik konsertpianist.

Det märks att han har stor respekt för kvällens stora solist. "Do what you feel" avslutar han när de diskuterat en passage.

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken. Plötsligt avbryter hon en aria och kommenterar det hon nyss sjungit: "Oh, it is really naked!"

Medan dirigenten och pianisten tar lunchpaus får jag tillfälle till en längre pratstund med Sandrine, som med vidlyftig gestik förstärker det hon har att säga.
Hon berättar om sin kärlek till scenen ("I need the stage") och om hur lockande det är just att få klä ut sig; att få kliva in i olika roller.

-Jag gillar själva dramatiken inom opera, säger hon med ännu en dramatisk gest.
Hon berättar att han på senare tid mer och mer uppskattar att göra recitals – och då gärna tillsammans med New Yorkfödda pianisten Susan Manoff, numera även verksam som professor vid Pariskonservatoriet.

-Vi upptäcker tidig musik tillsammans och vi arbetar så bra ihop.

-Jag har också mer och mer börjat ha masterclasses. Det kommer jag nog att ägna mig mer åt framöver.

Hon berättar om hur hon som ung spelade harpa och inte alls hade någon tanke på att bli sångerska.

-Som ung var jag inne på helt modern, ja modernistisk musik. När jag sedan som harpist spelade tillsammans med en flöjtist började vi engageras för kammarmusik. Vi spelade mycket tidig musik och jag blev då intresserad av främst fransk barock.

Det dröjde inte länge förrän hennes sångtalang, närmast slumpmässigt, uppmärksammades – och Sandrine övergav harpan och kom i stället helt att satsa på sången. Hon studerade sång både vid Collège Lamartine och vid Conservatoire National Supériur de Musique de Paris. Hon lärde sig mycket om historiska uppförandepraxis av olika slag. Idag ger hon konserter och deltar i operauppsättningar världen runt, men hon är också flitigt verksam med skivinspelningar. Hon har arbetat mycket tillsammans med dirigenter som Philippe Herreweghe, Cristophe Rousset, René Jacobs och Nikolaus Harnoncourt. Sommaren 2016 har hon varit engagerad vid festivalen i Aix-en-Provence.

Att höra Sandrine Piau live ger något helt annat än att lyssna till cd-skivorna eller alla de Youtube-klipp som finns att tillgå. Och publiken här fullständigt älskar henne. De andra som sjunger är också världsartister – men ingen annan river ner så långa och kraftiga applåder som Sandrine: så fort hon avslutat en aria och lämnar scenen bryter det ut ett jubel av sällan hört slag. Ovationer som dessa är få förunnade.

-Många har kommit hit ikväll bara för att få höra henne, viskar andäktigt en kvinna intill mig.

Björn Gustavsson

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Debatt och Samtal om rasism på Peace & Love festival 2012

Rasismen som inte kom tillbaka utan som alltid funnits – ”Hur bygger vi ett samhälle där vi kan leva tillsammans?” Förutsättningarna för samtalet om rasism och främlingsfientlighet i Sverige är inte ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 11 juli, 2012

Collografi gör gott för själen

Kärt barn har många namn. Jag får en känsla av att det ter sig så för konstnärerna som uttrycker sig genom collografi – eller collagrafi, alternativt limtryck, som denna tryck- ...

Av: Marit Jonsson, Formom | Essäer om konst | 16 februari, 2012

Anna plus Sonja är lika med bra

  Anna Järvinens medverkan på samlingsplattan "Sonja Åkesson tolkad av..." befäste ytterligare hennes position som en chanteuse extraordinaire i dagens Sverige. Skivan har fått väldigt fina recensioner (till exempel här på ...

Av: Viktor Andersson | Musikens porträtt | 23 januari, 2011

Pennan

Jag skriver, ibland skriver jag ord, och ibland, om min ägare tillåter det, blir dessa ord meningar. Det händer ofta att jag kommer till en punkt och mer ofta än ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 15 april, 2014

Robert Halvarsson Foto Robin Malmqvist

Tre nya dikter av Robert Halvarsson

Robert Halvarsson presenterar tre nya dikter.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 23 juli, 2016

Kulturen og dens voktere

Atikkelen er om de ulike former for kultur: kultur er ikke bare om imaginativ skaping, eller at det er om det menneskene selv lager, for det som er spesifkt for ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 augusti, 2011

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2014

Friedrich Zarathustra Nietzsche

Nietzschelitteraturen är, minst sagt, omfattande. Redan 1889-1890 utgavs första kommentaren till Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra, Gustav Naumanns tvåbandsutgåva Zarathustra-Commentar. Få filosofiska verk har initierat en sådan mängd synpunkter, lagt ...

Av: Bo I. Cavefors | Agora - filosofiska essäer | 30 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.