Intervju med Anne Riitta Ciccone

Tidningen Kulturens Roberto Fogelberg Rota har träffat regissören Anne Riitta Ciccone med anledning av filmen "Il prossimo tuo" (Din nästa) från 2008, en film om tre berättelser i tre olika ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 21 oktober, 2010
Filmens porträtt

Anders Österling. Armod

En dikt av Anders Österling . Dikten nedan kommer att tryckas i Knut Lindelöfs bok  Ett liv, en tid – Åren 1994–1973 genom kameraögat. Armod Dig, stora fattigdomens barn,dig binda inga band ...

Av: Anders Österling | 01 mars, 2014
Utopiska geografier

Om Dag Solstad

Dag Solstad har jag länge betraktat som en av den nordiska samtidslitteraturens mest intressanta författare. Hans romaner är spännande inte minst eftersom de kombinerar aktuella samtidsfrågor och djärva formexperiment. Expressen-kritikern ...

Av: Björn Gustavsson | 09 juni, 2014
Övriga porträtt

Livet på 60 grader 5

     

Av: Bröderna Blomqvist | 08 mars, 2012
Kulturen strippar

Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken



- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där...
Jag sitter med Sandrine Piau i ett övningsrum på Theater an der Wien i den österrikiska huvudstaden; i en vacker operabyggnad uppförd av Emanuel Schikaneder; en av Mozarts vänner.

 

En intervju med sopranen Sandrine Piau


Den slanka rösten präglas av ett slags källren naturlighet. Ett särmärke är dessutom att Sandrine Piau gärna framhäver rytmiken, men också att hon levandegör, närmast dramatiserar texten och allt vad den utsäger. Hennes tolkningar kännetecknas vidare av ett slags självklar närvaro. Den märks inte minst i den uttrycksfulla (ibland lite spjuveraktiga) mimiken.
Sandrine Piau tillsammans med Björn.  Foto Eva Green

Sandrine Piau tillsammans med Björn. Foto Eva Green

Annons:

Jag frågar om hon skulle vilja komma tillbaka till Drottningholm. Jo, det vill hon väldigt gärna.
Sandrine Piau, född i Frankrike 1965, är idag en av världens främsta sopraner. Hon har gjort sig särskilt bemärkt inom området barockmusik. Men hon sjunger också gärna annat; Mozart, Debussy, Britten...

Hennes röst präglas av anslående tonrenhet, nervig närvaro och utsökta modulationer. Förmågan att expandera (fylla en melodislinga som vore det en ballong!) men också att långsamt gå ner till pianissimo är frapperande. Hennes röst har en bredd och nyansrikedom som gör att hon kan färglägga musiken, göra den nästintill koloristisk. Och hennes koloraturer (med prickskytte även skyhögt upp i tonskalan!) torde göra de flesta sångare gröna av avund. En mer lämpad Nattens drottning torde man idag knappast någonstans finna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den slanka rösten präglas av ett slags källren naturlighet. Ett särmärke är dessutom att Sandrine Piau gärna framhäver rytmiken, men också att hon levandegör, närmast dramatiserar texten och allt vad den utsäger. Hennes tolkningar kännetecknas vidare av ett slags självklar närvaro. Den märks inte minst i den uttrycksfulla (ibland lite spjuveraktiga) mimiken.

Även de mest krävande passager sjunger Sandrine Piau med säkerhet och elegans – som om det vore den mest självklara sak i världen. En annan sak som präglar hennes tolkningar – förutom förmågan till hyperkoncentration – är att hon med sådan kunskap lever sig in i tonsättningar och genrer: det finns ett stort mått av "acting" i hennes sång. Hon är, kunde man tillspetsat säga, en sjungande skådespelare.

Första gången jag insåg hennes storhet var när jag hörde Jean-Cristophe Spinosis banbrytande inspelningar av bortglömda Vivaldioperor, tillsammans med egna barockensemblen Matheus. Inte minst på inspelningen av La fida ninfa (Naive) gör Sandrine Pia fenomenala solistinsatser.
Nu – försommaren 2016 – är hon i Wien för att i en konsertant version sjunga Tusneldas roll i Händels opera Armino, från 1737. Jag träffar henne i en paus under repetitioner tillsammans med kvällens dirigent, George Petrou, samt orkesterns cembalist, som här sitter vid lokalens enkla elpiano. Till synes lättsamt, men ändå koncentrerat och effektivt, går de igenom hennes solistinsatser inför kvällens (utsålda) konsert. George Petrou sitter framför henne och dirigerar – med pennan i handen – från partituret. Avbrotten blir dock få och Sandrine får mycket beröm från den grekiske dirigenten; tidigare framgångsrik konsertpianist.

Det märks att han har stor respekt för kvällens stora solist. "Do what you feel" avslutar han när de diskuterat en passage.

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken. Plötsligt avbryter hon en aria och kommenterar det hon nyss sjungit: "Oh, it is really naked!"

Medan dirigenten och pianisten tar lunchpaus får jag tillfälle till en längre pratstund med Sandrine, som med vidlyftig gestik förstärker det hon har att säga.
Hon berättar om sin kärlek till scenen ("I need the stage") och om hur lockande det är just att få klä ut sig; att få kliva in i olika roller.

-Jag gillar själva dramatiken inom opera, säger hon med ännu en dramatisk gest.
Hon berättar att han på senare tid mer och mer uppskattar att göra recitals – och då gärna tillsammans med New Yorkfödda pianisten Susan Manoff, numera även verksam som professor vid Pariskonservatoriet.

-Vi upptäcker tidig musik tillsammans och vi arbetar så bra ihop.

-Jag har också mer och mer börjat ha masterclasses. Det kommer jag nog att ägna mig mer åt framöver.

Hon berättar om hur hon som ung spelade harpa och inte alls hade någon tanke på att bli sångerska.

-Som ung var jag inne på helt modern, ja modernistisk musik. När jag sedan som harpist spelade tillsammans med en flöjtist började vi engageras för kammarmusik. Vi spelade mycket tidig musik och jag blev då intresserad av främst fransk barock.

Det dröjde inte länge förrän hennes sångtalang, närmast slumpmässigt, uppmärksammades – och Sandrine övergav harpan och kom i stället helt att satsa på sången. Hon studerade sång både vid Collège Lamartine och vid Conservatoire National Supériur de Musique de Paris. Hon lärde sig mycket om historiska uppförandepraxis av olika slag. Idag ger hon konserter och deltar i operauppsättningar världen runt, men hon är också flitigt verksam med skivinspelningar. Hon har arbetat mycket tillsammans med dirigenter som Philippe Herreweghe, Cristophe Rousset, René Jacobs och Nikolaus Harnoncourt. Sommaren 2016 har hon varit engagerad vid festivalen i Aix-en-Provence.

Att höra Sandrine Piau live ger något helt annat än att lyssna till cd-skivorna eller alla de Youtube-klipp som finns att tillgå. Och publiken här fullständigt älskar henne. De andra som sjunger är också världsartister – men ingen annan river ner så långa och kraftiga applåder som Sandrine: så fort hon avslutat en aria och lämnar scenen bryter det ut ett jubel av sällan hört slag. Ovationer som dessa är få förunnade.

-Många har kommit hit ikväll bara för att få höra henne, viskar andäktigt en kvinna intill mig.

Björn Gustavsson

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Jenny Nyström. uppfinnaren av den svenska tomten

Jenny Nyström var besatt av att få nya illustratörsuppdrag. Hon öste krav på ”svar idag” över Albert Bonnier, hon gjorde tre tusen julkort, hon tog med staffliet på varenda fritidsresa. Så ...

Av: Tomas Löthman | Kulturreportage | 26 december, 2014

Musikkrönika

Får man höra musik som tidigare gjort stort intryck, som man verkligen gripits av, kan man slungas långt tillbaka i tiden - och trolleriaktigt utbreder sig, med denna musik, en ...

Av: BJÖRN GUSTAVSSON | Gästkrönikör | 30 december, 2010

Familjen Wagner

Wagner idag?

Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del  både ris och ros. Men en sak är säker, det var med Wagner som ett nytt modernare sätt att skapa både ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 28 Maj, 2017

Hänt i Skvättet 2

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 07 oktober, 2013

Petrus försöker förgäves gå på vattnet

Den religiösa bildens återkomst och kyrkomålaren Pär Siegård

Konsten i kyrkorummet skall kunna tala till oss på många olika plan. Den skånske målaren Per Siegård är känd för sina träsnitt och monumentalmålningar. I hans konstnärskap finns spår av ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 26 februari, 2015

The Waste Land och vansinnet. Kampen mellan det moderna och det klassiska

These fragments I have shored against my ruinsWhy then Ile fit you. Hieronymo’s mad againe. (T.S. Eliot. The Waste Land) Året är 1922 och T.S. Eliots diktsamling The Waste Land har precis kommit ut. Europa ...

Av: Anna Nyman | Essäer om litteratur & böcker | 23 april, 2012

Tankens ambivalens Kort synopsis gällande mitt manus

Ramberättelsen ligger i en korrespondens mellan en filosofilärare och hans forna elev. Berättarrösten/eleven är nu disputerad och vill gärna mäta sig med sin forna mentor. Vi kan höja nivån med ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 02 juli, 2014

Vladimir Oravskys sommarföljetong Dagmar Daggmask Del 7

Skulle denna underbara berättelse slutat här och skulle dessutom korpen återvända och fått syn på Dagmar igen, då skulle man kunna konstatera att visst är det så, att högmod går ...

Av: Vladimir Oravsky | Utopiska geografier | 19 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.