TV-serien Morran och Tobias, Foto: SVT

Skrattet vid ensamhetens avgrund

Mathias Jansson har hittat parallellerna mellan SVT:s komedisuccé "Morran och Tobias" och andra tragikomiska radarpar genom TV-historien. Många av komediserierna bygger i grunden på djupa existentiella frågor om mänsklig utsatthet ...

Av: Mathias Jansson | 04 november, 2015
Media, porträtt

Guds död, människans bankrutt och den kreativa subversionens metamorfoser - En essä om…

Finns det böcker som kan spränga hela folkhemska helyllebibliotek åt helvete? Nästan alla torde väl förneka att något sådant vore möjligt; dessvärre kanske de har rätt. Om något aldrig förut ...

Av: Nikanor Teratologen | 11 mars, 2011
Essäer om litteratur & böcker

"Jag var inte toastmaster åt någon generation" - Bob Dylan och livet fram…

"Jo", börjar jag försiktigt, "Bob Dylan fyller sjuttio år den 24: e maj, tror du att jag kan få in något om det?". När redaktören svarar javisst blir jag smått ...

Av: Linda Bönström | 24 maj, 2011
Kulturreportage

Anna Fredén. En dikt

Jag är en typisk sängskrivare som helst läser Ann Jäderlund och Pia Tafdrup. När min man sitter med hörlurarna på för att lyssna och skriva så ligger jag i sängen med ...

Av: Anna Fredén. | 06 oktober, 2014
Utopiska geografier

Freddie Wadling avled den 2 juni 2016 sextiofyra år gammal. Foto: Michael Winnerholt.

Själssångaren



Peter Sjöblom berättar om minnen, musiken och sorgen efter Freddie Wadlings bortgång. 

Freddie Wadling 1951-2016


"Freddie skrattade ofta. Förmodligen oftare än vad folk trodde. Fast skratt kanske inte är rätt ord, det var mer som uppsluppet fnattfnitter som inte alls motsvarade hans lekamliga konstitution."

Hjärtat ryckte hastigt till och för en kort sekund tycktes verkligheten upplöst i pixlar framför mina ögon. Beskedet skickade en tryckvåg genom Musiksverige: Freddie Wadling är död. Förlusten är förfärlig, och på samma gång väntad och fullkomligt överraskande. Freddie hade flera gånger undkommit döden på ett närmast mirakulöst sätt, men till sist blev de otaliga sjukdomar som härjade i honom för mycket. Hans kropp blev sextiofyra år men hans själ var mycket äldre.

Morgonen efter dödsbudet står vinden still och solen verkar skina av dåligt samvete. Artikeln jag började skriva föregående dag hade kraschat gång på gång. Det var för många minnen kring och med Freddie som panikslaget irrade runt och försökte hitta en väg ut genom orden. Hågkomsterna trängdes tills att de stockade sig och allt som blev av mina försök att ordna dem var digital makulatur.

Freddies utgivning har en nästan bedövande omfattning i såväl stil som mängd. Den spänner mellan det oantastligt briljanta och rena skräpet. I den mindre smickrande änden av spektrat finns flera av de inspelningar han gjorde där andra dikterade villkoren. Det känns hårt att säga det och det blir inte lättare bara för att fler är av samma åsikt, men ibland blev han nog utnyttjad av folk som hoppades att hans medverkan på något vis skulle ge dem själva en del av Freddies säreget lysande aura. Det bistra faktumet är att han då och då var tvungen att sjunga för brödfödan. Man kan inte klandra honom för det, lika lite som man kan förebrå den som tycker att det är lika tråkigt att lyssna på de låtar som Freddie själv verkar ha tyckt det var att spela in dem.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Med sin skivdebut i gruppen Liket Lever gjorde han "Levande begravd" till en odiskutabel punkklassiker med samma självklarhet som han sjöng in en innerlig "Blott en dag" till förmån för Frälsningsarmén.

År 2000 hade jag anledning att skriva vad som avsågs bli en komplett sammanställning av hans skivutgivning, men trots en generös research insåg jag i efterhand att den hade luckor. Det är sexton år sedan och diskografin har naturligtvis vuxit sedan dess. Det kvittar hur stor passion man än må ha inför uppgiften att uppdatera den åldersstigna förteckningen – man är praktiskt taget slagen på förhand av de myriader av utgåvor som väl tillkommit sedan dess. Klart är i alla fall att det inte behövs några minutiösa studier för att Freddies mångsidighet ska bli uppenbar. Han gick mellan att sjunga sånger av John Dowland tillsammans med The Forge Players till att spela in easy listening-klassikern "Mamy Blue" i duett med Viveka Sehldal. Han sjöng skillingtryck med samma självklarhet som han hoppade in som gästsångare i biker-bandet Flying Butchers. Med sin skivdebut i gruppen Liket Lever gjorde han "Levande begravd" till en odiskutabel punkklassiker med samma självklarhet som han sjöng in en innerlig "Blott en dag" till förmån för Frälsningsarmén. Med så mycket bra att tillgå är det ändå rätt lätt att ha överseende med de brödfödeinspelningar som besväras av uppriktigt sagt glanslösa sånginsatser.

 

Freddie Wadling 660 crop

Freddie Wadling, "Skillingtryck och mordballader". MNW 2000. Liket Lever, "Levande Begravd/Hjärtats Slag". Sista bussen 1979.

Freddie var mer än enbart sångare. Som skådespelare gick han mellan dokusåpa och Elvis-musikal och mellanlandade på Göteborgs Stadsteater. Flera gånger ställde han ut sina teckningar, psykedeliskt vridna visioner av monster och mörker inspirerade av de skräckfilmer han älskade – han älskade film överhuvudtaget och kunde med rätta titulera sig konnässör. Som författare var han mindre känd vilket naturligtvis beror på att boken "Sagor för onda barn" aldrig gavs ut. Om den ens blev färdig.

Min personliga historia med Freddie går tillbaka till den gymnasietid som, fram till det att jag slutligen offrade studentmössan för ett skrivande på heltid, var föga mer än ett bortslösat studiebidrag. Cortex-plattan "Spinal Injuries" hjälpte mig igenom mitt trötta misslyckande som student. Skivan är som ett möte mellan Hawkwind och dåtidens postpunk och är en av de svenska skivor som jag spelat allra mest. Den var den första av många hållpunkter i livet som Freddie gav mig – första skivan med Blue For Two, soloalbumet "Skillingtryck och mordballader", singlar, konserter... och möten.

Freddie pratade tyst som han alltid gjorde, som om allting var en hemlighet som ändå måste berättas, och det var ibland svårt att urskilja vad han sade på intervjubandet i oväsendet från tjattrande gäster och skramlande kaffekoppar. Året var 2000 och platsen ett av de många trevliga caféer som finns i Haga i Göteborg. Året innan hade Freddie påbörjat sin bana som folkkär artist (en uppskattning som hade nått en ny nivå om han hunnit vara med i höstens säsong av "Så mycket bättre" som det var tänkt) med "En skiva till kaffet", inspelad med Esbjörn Svensson Trio. Det slog mig som smått bisarrt att någon som Freddie dels kunde vinna svenska folkets breda gunst, och dels att han alls hade gjort en skiva med låtar av Hasse & Tage, Bellman och Evert Taube. Det var så långt från "min" Freddie det gick komma. Jag var glad för hans skull men tyckte inte om skivan när den var ny och jag gör det inte idag heller. Den känns som en idé, som Freddie Wadling regisserad av producenten Johan Kugelberg. Det samma kan man väl säga om uppföljaren "Skillingtryck och mordballader" också men den kändes trots det betydligt mer som Freddie själv.

 

Ena stunden berättade Freddie minnen så plågsamma att det fortfarande skär i mig när jag tänker på dem. Ibland växlade han omedvetet över till att berätta om sig själv i tredje person, som för att freda sig mot de minnen som var bara för outhärdliga. I nästa stund bröt humorn och skrattet fram.

Den skivan var helt nyutgiven när han satte sig där mittemot mig och generöst svarade på mina frågor. Intervjun utvecklades snabbt till ett två timmar långt samtal med utrymme för både mörker och ljus. Ena stunden berättade Freddie minnen så plågsamma att det fortfarande skär i mig när jag tänker på dem. Ibland växlade han omedvetet över till att berätta om sig själv i tredje person, som för att freda sig mot de minnen som var bara för outhärdliga. I nästa stund bröt humorn och skrattet fram.
Så här i efterhand funderar jag på om hans förmåga att blixtsnabbt navigera mellan känslolägena var en outsiderns skyddsmekanism, ett sätt att kompensera för den allt för tunna skiljevägg som fanns mellan jaget och omvärlden.

Freddie Wadling performing at Bryggarsalen in Stockholm Sweden April 2011 660

Freddie Wadling uppträder på Bryggarsalen i april 2011. Foto: Kim Metso/ Wikimedia Commons.

Freddie skrattade ofta. Förmodligen oftare än vad folk trodde. Fast skratt kanske inte är rätt ord, det var mer som uppsluppet fnattfnitter som inte alls motsvarade hans lekamliga konstitution. Varje gång han undslapp sig en avväpnande fnittersalva bröt okynnet fram i hans snälla och sorgset kloka ögon. Någonstans därinne syntes ännu den lilla kuvade grabben från Härlanda i Göteborg. Grabben som om han inte kunde bli förstådd så kanske i alla fall sedd? När den vuxne Freddie spelade TV-spel var det egentligen också den lille grabben som så förtvivlat ville få finnas.

Det fanns en älskvärd anspråkslöshet hos honom som jag funderat över om den delvis hade sin upprinnelse i en bristande självkänsla. Han berättade att när han mådde dåligt brukade gå och titta på Carl-Einar Häckners kabaréer för att de fick honom att må bättre. När jag frågade om han förstod att han själv med sin musik kunde ha den betydelsen för andra nekade han och tillade att han mer kände sig "som Eilert Pilarm". I skräckfilmen identifierade han sig med monstret – den ultimata outsidern om man så vill. Att en av hans senare skivor skulle få titeln "Jag är monstret" var nästan oundvikligt. Så jo, kanske tyckte han inte att det fanns någonting att försvara med den sortens ansträngda egoattityd som man ser hos många andra, kreativt sämre bemedlade utövare.

Jag är monstret 310

Freddie Wadling, "Jag är monstret". Capitol 2005.

Ett särskilt rörande exempel på hans anspråkslöshet är när Freddies livskamrat Bella anlände till fiket där vi skulle göra intervjun. Innan Bella gick bad Freddie henne köpa med sig några kanelbullar. "Man får passa på när man är ute" förklarade han. Denna till synes betydelselösa vardagshändelse fastnade hos mig. Det var något obefläckat oskuldsfullt med just det ögonblicket när mannen som levde bland monster bara ville ha några kanelbullar. Det var som om Roky Erickson och Brian Wilson plötsligt hade smält ihop till en och samma person.

Det fanns – och finns naturligtvis fortfarande – så många olika ingångar till Freddie, både som artist och människa. Och ju fler ingångar man hittade, desto fler fanns det kvar att upptäcka. Han berättade vertikalt, associativt och följde hellre känslornas förbindelsetrådar än kronologins. På ett vis jag inte kan förklara kändes det som ett sannare narrativ. Och som Freddie sade: "Den som ljuger fördärvar världen".

Men när allt kommer omkring är musiken den viktigaste ingången, och därmed rösten. Ibland lät den som att den hade brutits direkt ur själens urberg, ibland var den lika len och följsam som håret på den sovande älskades huvudkudde. Jämför bara kraften i "The Music of Captain Beefheart" – kanske den enda Beefheart-hyllningen värd namnet – med ömsintheten i den version av "Over the Rainbow" som Freddie spelade in med Fläskkvartetten! I rösten hade han ett alkemistiskt verktyg som kunde förvandla desperation och rädsla till det mod som krävs för att man ska orka leva. Som en Facebook-vän uttryckte det: "Ingen röst kunde förklara den sorg döden orsakar bättre än Freddies". Han var ingen skönsångare utan en själssångare. Därför nådde han så långt in i sina lyssnare och därför är han oersättlig.

Kanhända irriterar sig någon på att jag hela tiden refererar till Freddie med enbart förnamnet, som om jag kände honom. Det gjorde jag inte. Men illusionen av förtrolighet med och närhet till honom, närd av det han sjöng och det han sade, förblir så stark att det vore ännu mer bedrägligt om jag distanserade mig genom att inkludera efternamnet. För den delen: han hade så många skrymslen och fasetter att jag, måhända förmätet, undrar hur många som med undantag för Bella Wadling sanningsenligt kan hävda att de verkligen kände Freddie.

Mitt minne är inte så bra som det en gång var, det vet jag. Men jag kan helt sanningsenligt säga att jag minns vartenda tillfälle jag träffade Freddie, både professionellt och informellt. Freddie var inte någon som man glömde. Det kan inte ens döden ändra på.

 

 

 

 

Liket Lever, "Levande Begravd/Hjärtats Slag". Sista bussen 1979.

Cortex, "Spinal Injuries". Heartwork Records 1983.

Blue For Two, "Blue for Two". Radium 226.05 1986.

Fläskkvartetten, "Over The Rainbow. Mislur 1988.

Freddie Wadling & Co, "The Music of Captain Beefheart". Ultimate Audio Entertainment 1996.

Flying Butchers, "Bad Storm Coming". Butchers Records 1998.

The Forge Players, "My Teares: Songs By John Dowland". Elektra/Wea 1999

Freddie Wadling, "En skiva till kaffet". MNW 1999.

"Mamy Blue", Strange Production KB 1999. Duett med Viveka Sehldal.

Freddie Wadling, "Skillingtryck och mordballader". MNW 2000.

Flying Butchers, "Songs From the Slaughterhouse". Butchers Records 2004.

Freddie Wadling, "Jag är monstret". Capitol 2005.

Peter Sjöblom

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

sista_kväll erotik

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 november, 2012

Sannheten

Innledning I uminnelige tider har så vel lek som lærd undret seg over hva som menes med ‘sannhet’ og hva for egenskaper, eller kvaliteter, som gjør at en kan hevde om ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 29 september, 2014

Experimentmässor, igenkänning och julgåvor

Med start på Första söndagen i Advent, alltså den 2 december, kan Svenska kyrkans nya försöksordningar för mässan komma att användas. Ett antal församlingar har fått ansöka om att bli ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 26 oktober, 2012

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Målarprinsen i arbete (omkring 1905).  Foto: Emil Eiks

Prins Eugen och folkbildningsfrågorna i början av 1900-talet

Övertygad antinazist, liberal demokratianhängare och folkbildare - Mats Myrstener ger oss en inblick i målarprinsen Eugens liv och verk.

Av: Mats Myrstener | Essäer om konst | 09 december, 2017

Free your mind – and the rest will follow

  foto: Henriette Lykke Free your mind – and the rest will follow Sedan drygt femtio år tillbaka har den japanska dansformen Butoh fascinerat sin publik. Butoh är konsten att sudda ut kroppens ...

Av: Johanna Wilkens | Konstens porträtt | 14 augusti, 2007

Remember Manhattan

  Silence (over Manhattan) A black September shadow cloaks the dawn,The City’s once white teeth now rotting stumps,Midst choking dusty embers ether-borne,Its shrunken soundless heart now barely pumps.Infernos upon retribution rise,Fanaticism maddening ...

Av: Guido Zeccola | Allmänna reportage | 11 september, 2011

Who is Charlie?

Alla begrepp flyter in i varandra. Ingenting är längre vad det brukade vara och ingenting är heller hur det ser ut att vara.

Av: Niklas Anderberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 december, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts