Kan islam och demokrati förenas?

Om 1980-talet dominerades av fruktan för export av den iranska revolutionen, så har perspektivet under 1990-talet vidgats till ett globalt islamiskt hot. 1 De olika riktningarna inom dagens islam tenderar ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 26 augusti, 2013
Essäer om samhället

Zonen mellan verklighet och verklighet

Under större delen av 2000-talets första årtionde publicerades en liten tidskrift i A5-format som kom fyra gånger om året. Den hette Mitrania och trots det obetydliga formatet var Mitrania en ...

Av: Bertil Falk | 16 mars, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Lovsång

Tidig morgon vid Gryningens Port Din hand sträcktes ut- möte med min Vi vandrade igenom och - det blev Morgon - det blev Zenit - allt stod stilla Vi voro en - varandras like  

Av: Violet Tengberg | 26 april, 2010
Utopiska geografier

När vetenskap blir till religion

Jag är för vetenskap. Så länge den inte blir till religion. När den blir till religion händer det att bokstavstrogna vetenskapsfundamentalister kryper fram ur gömmorna och etablerar sig som nät-terrorister. Till ...

Av: Stefan Whilde | 01 Maj, 2013
Stefan Whilde

Cecilia Bartoli. Foto: Uli Weber/ Decco

Rösten som får allt att stämma - Cecilia Bartoli och Polarpriset



”Hon är en barockvision. En skamlös dröm om den rena njutningen.” Vem säger detta och om vem? Det är inte, som man i förstone kanske tror, någon upptänd man. Det är Cecilia Bartoli som säger detta om sin svenska favorit, Anita Ekberg, i en intervju med DN:s Martin Nyström. 
"Hennes många skivboxar är smärre konstverk i sig, en slags motsvarighet till bokkonstböckerna, förutom att de är resultat av egna forskarbedrifter."
Polar Music Prize (Polarpriset) – Design: Efva Attling.

Polar Music Prize (Polarpriset) – Design: Efva Attling.

Annons:

Överraskad? Säkert. Men vid närmare eftertanke passar det in på henne själv och hennes sångkonst, och inte minst på den attityd hon har av att orädd och egensinnigt gripa tag i uppgiften med hull och hår, vad det än vara månde, och inte släppa taget förrän den rena njutningen infunnit sig. För det gör den.

Jag hörde henne första och hittills enda gången för tjugo år sedan i ett knökfullt Stockholms konserthus med ett program som till stor del bestod av okända, av henne själv upphittade, Gluck-arior, och på den vägen är det, in och ut i arkiven, ständigt på jakt efter nya godbitar. En stor forskargärning parad med en lika stor sångargärning. Vad är inte de båda, forskaren och mezzosopranen, mäktiga och vad har de inte åstadkommit under snart trettio år i rampljuset? Om inte just det, Den Rena Njutningen.

En stor forskargärning parad med en lika stor sångargärning.

Det oupphörliga botaniserandet bland oupptäckta, rara blomster har fört henne kors och tvärs och fram och tillbaka genom barock, klassicism och romantik. Mest kanske inom barocken där hon verkar trivas bäst. Den nyare repertoaren har inte lockat som den inte heller lockar de stora operahusen eller de små heller för den delen. Men det är en annan, betydligt sorgligare historia. Cecilia Bartoli gör det hon kan bäst och det gör hon som ingen annan, nämligen bäst.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hon började med Rossini, vilket inte är någon dålig början för en röstekvilibrist, han var det stora operaproffset i början av förrförra seklet, sedan Cimarosa, som inte nådde honom till knäna ens, tvingats lägga gåspennan på hyllan, och har levererat ett gigantiskt material (trettiofem operor) för sopraner, tenorer, barytoner, basar och mezzosopraner så det står härliga till. Och härligast till har det stått om Cecilia Bartoli, bland mezzona. Fast jag är osäker på om hon deltagit i den årliga, fantastiska Rossini-festivalen i Pesaro. Men det har hon säkert. Konstigt vore annars.

Hennes många skivboxar är smärre konstverk i sig, en slags motsvarighet till bokkonstböckerna, förutom att de är resultat av egna forskarbedrifter. De må vara rena upptäcktsfärder i en glömd repertoar eller särskilda boxar - de är dem jag syftar på - med speciella teman. Det kan gälla ett fenomen som Opera proibita, förbjuden opera, eller enskilda, på sin tid berömda men numera bortglömda röster som Maria Malibran (1808-1836) där hon försöker rekonstruera den repertoar som Maria Malibran omgav sig med, och som hon i boken/boxen ytterst poetiskt och smakfullt ger ytterligare en bild av i form av de smycken och de klänningar som hon bar på. Och där hon - liksom i musikurvalet - verkligen går in i rollen som Maria Malibran. På de mer ordinära skivutgåvorna, oftare kanske i direktsända konserter på TV, med olika arior staplade på varandra utan något bärande tema, finns det stundtals en tendens, upplever jag det som, att hon förlorar sig i allmän virtuositet och ekvilibristik som mål och inte som medel, i en röstcirkus a la Bartoli. Som om hon har glömt bort helaftonsoperan. Det dramatiska sammanhanget. Om man nu ska säga något kritiskt om denna gudabenådade sångerska.

Opera prohibita, förbjuden opera, har en annan karaktär och den utspelar sig i Rom kring sekelskiftet 1700. Det handlar om en påvarnas lekstuga eller snarare sjukstuga. Opera var världsligt och leder till synd. Alltså förbjuder vi den. Förbudet höll i ett tiotal år sedan hamnade det på historiens sophög. Där påvarna också enligt en praktfull scen i Luis Bunuels film, "Guldåldern", har en given plats. Men man kringgick detta förbud på mångahanda sätt, bland annat, om ordvalet tillåts, genom att jazza upp Oratorierna. Få dem att mer och mer likna operan. Det problemet hade Verdi också med sitt Rekviem, som katolska kyrkan inte gillade. Men han struntade gladeligen i densamma, vilket inte var lika lätt dryga hundrafemtio år tidigare. Cecilia Bartoli har hur som helst hittat några förbjudna guldägg som hon putsat av och låter klinga på sitt oefterhärmliga sätt.

Grattis till Polarpriset.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Stefan Zweig

Stefan Zweig om den politiska människan

Tobias Harding om den  österrikisk-ungerske författaren Stefan Zweigs politiska konservatism.

Av: Tobias Harding | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2015

Ndue Ukaj; Godo

Ndue Ukaj (1977) är en albansk-svensk författare, publicist och litteraturkritiker. Han har varit medarbetare i flertalet litterära tidskrifter och redaktör till ett antal litterära verk. Han har också varit chefredaktör ...

Av: Ndue Ukaj | Utopiska geografier | 30 juli, 2012

 Leandro Erlich“Swimming Pool”  The 21 st. Century Museum of Art of Kanazawa, Courtesy the Artist

Ända in i kaklet! - simbassänger i konsten

Simbassängerna låg uppradade i dalen som en flod som ledde ända fram till huset. När Burt Lancaster dyker upp i början av filmen The Swimmer från 1968 har han bara ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 25 februari, 2017

En generation som var kåt på att leva! Intervju med Benny Holmberg

Benny Holmberg är en av Tidningen Kulturens portalfigurer. Han har skrivit essäer, recensioner, skönlitterära texter och är aktiv del av Tidningen Kulturens verklighet. Det känns därför konstigt att redaktionen intervjuar honom ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 29 augusti, 2013

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Om divergent tänkande – det spruckna jaget och den dualistiska kulturen

Ordet ”bipolär” kan förklaras och förstås etymologiskt genom att hänvisa till det äldre latinets dvi som är besläktat med svenskans ”tve” (två eller dubbel). Latinets polus har i sin tur ...

Av: Viklas Mossperg | Gästkrönikör | 14 december, 2013

Oväder

Nog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:Looka yonder! Looka yonder!Looka yonder! A big black cloud come!A big black cloud come!O ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 03 januari, 2011

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 17 februari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.