Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | 05 september, 2017
Utopiska geografier

Minnesmonumentet vid platsen där Kaspar Hauser mördades. Här dödades en okänd av en okänd.

Kaspar Hauser och självmordsbombaren i Ansbach

I låten ”Fri till slut” nämner Håkan Hellström inledningsvis en viss Kaspar Hauser. Vem var han och vad gjorde han i Ansbach – en av flera städer i Bayern som ...

Av: Johan Werkmäster | 05 juli, 2017
Resereportage

45. Erik

Erik skyndade sig lite extra när han passerade Kulturanatomen. Han tittade ner på de intrampade gula löven så att han skulle slippa se den vackra tegelbyggnaden som dolde den modernare ...

Av: Erik | 02 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Farväl arbetsförmedlingen!

Jag har sagt upp mig från arbetsförmedlingen. Jag känner mig befriad. Jag känner mig lättad och plötsligt kom det en massa kraft till mig, och lust som jag inte känt ...

Av: Stina Tobiasson | 22 februari, 2013
Gästkrönikör

Cecilia Bartoli. Foto: Uli Weber/ Decco

Rösten som får allt att stämma - Cecilia Bartoli och Polarpriset



”Hon är en barockvision. En skamlös dröm om den rena njutningen.” Vem säger detta och om vem? Det är inte, som man i förstone kanske tror, någon upptänd man. Det är Cecilia Bartoli som säger detta om sin svenska favorit, Anita Ekberg, i en intervju med DN:s Martin Nyström. 
"Hennes många skivboxar är smärre konstverk i sig, en slags motsvarighet till bokkonstböckerna, förutom att de är resultat av egna forskarbedrifter."
Polar Music Prize (Polarpriset) – Design: Efva Attling.

Polar Music Prize (Polarpriset) – Design: Efva Attling.

Annons:

Överraskad? Säkert. Men vid närmare eftertanke passar det in på henne själv och hennes sångkonst, och inte minst på den attityd hon har av att orädd och egensinnigt gripa tag i uppgiften med hull och hår, vad det än vara månde, och inte släppa taget förrän den rena njutningen infunnit sig. För det gör den.

Jag hörde henne första och hittills enda gången för tjugo år sedan i ett knökfullt Stockholms konserthus med ett program som till stor del bestod av okända, av henne själv upphittade, Gluck-arior, och på den vägen är det, in och ut i arkiven, ständigt på jakt efter nya godbitar. En stor forskargärning parad med en lika stor sångargärning. Vad är inte de båda, forskaren och mezzosopranen, mäktiga och vad har de inte åstadkommit under snart trettio år i rampljuset? Om inte just det, Den Rena Njutningen.

En stor forskargärning parad med en lika stor sångargärning.

Det oupphörliga botaniserandet bland oupptäckta, rara blomster har fört henne kors och tvärs och fram och tillbaka genom barock, klassicism och romantik. Mest kanske inom barocken där hon verkar trivas bäst. Den nyare repertoaren har inte lockat som den inte heller lockar de stora operahusen eller de små heller för den delen. Men det är en annan, betydligt sorgligare historia. Cecilia Bartoli gör det hon kan bäst och det gör hon som ingen annan, nämligen bäst.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hon började med Rossini, vilket inte är någon dålig början för en röstekvilibrist, han var det stora operaproffset i början av förrförra seklet, sedan Cimarosa, som inte nådde honom till knäna ens, tvingats lägga gåspennan på hyllan, och har levererat ett gigantiskt material (trettiofem operor) för sopraner, tenorer, barytoner, basar och mezzosopraner så det står härliga till. Och härligast till har det stått om Cecilia Bartoli, bland mezzona. Fast jag är osäker på om hon deltagit i den årliga, fantastiska Rossini-festivalen i Pesaro. Men det har hon säkert. Konstigt vore annars.

Hennes många skivboxar är smärre konstverk i sig, en slags motsvarighet till bokkonstböckerna, förutom att de är resultat av egna forskarbedrifter. De må vara rena upptäcktsfärder i en glömd repertoar eller särskilda boxar - de är dem jag syftar på - med speciella teman. Det kan gälla ett fenomen som Opera proibita, förbjuden opera, eller enskilda, på sin tid berömda men numera bortglömda röster som Maria Malibran (1808-1836) där hon försöker rekonstruera den repertoar som Maria Malibran omgav sig med, och som hon i boken/boxen ytterst poetiskt och smakfullt ger ytterligare en bild av i form av de smycken och de klänningar som hon bar på. Och där hon - liksom i musikurvalet - verkligen går in i rollen som Maria Malibran. På de mer ordinära skivutgåvorna, oftare kanske i direktsända konserter på TV, med olika arior staplade på varandra utan något bärande tema, finns det stundtals en tendens, upplever jag det som, att hon förlorar sig i allmän virtuositet och ekvilibristik som mål och inte som medel, i en röstcirkus a la Bartoli. Som om hon har glömt bort helaftonsoperan. Det dramatiska sammanhanget. Om man nu ska säga något kritiskt om denna gudabenådade sångerska.

Opera prohibita, förbjuden opera, har en annan karaktär och den utspelar sig i Rom kring sekelskiftet 1700. Det handlar om en påvarnas lekstuga eller snarare sjukstuga. Opera var världsligt och leder till synd. Alltså förbjuder vi den. Förbudet höll i ett tiotal år sedan hamnade det på historiens sophög. Där påvarna också enligt en praktfull scen i Luis Bunuels film, "Guldåldern", har en given plats. Men man kringgick detta förbud på mångahanda sätt, bland annat, om ordvalet tillåts, genom att jazza upp Oratorierna. Få dem att mer och mer likna operan. Det problemet hade Verdi också med sitt Rekviem, som katolska kyrkan inte gillade. Men han struntade gladeligen i densamma, vilket inte var lika lätt dryga hundrafemtio år tidigare. Cecilia Bartoli har hur som helst hittat några förbjudna guldägg som hon putsat av och låter klinga på sitt oefterhärmliga sätt.

Grattis till Polarpriset.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Johannes Vermeers  

Med karta och GPS genom konsten

Minns du krysset på den hemmagjorda skattkartan som var starten på barndomens äventyr? Eller när du tog fram kartboken ur bokhyllan och följde floder och bergskedjor till exotiska städer? Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 december, 2017

”Gud slickar sina testiklar” Anteckningar till Noréns ”Ingen”

Det handlar om döden. Den annalkande. Det tillstånd som kommer att äga fullt tillträde till din kropp i en icke alltför avlägsen framtid. Döden. Denna kvalité. Inte i betydelsen något ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 27 mars, 2014

Aki Onda: Musik skapad av minnen

Den japanske ljudkonstnären var nyligen på besök i Stockhom för att uppträda på konstscenen Weld. Tidningen Kulturens Dev Karnal Fridén var där och passade då också på att prata lite ...

Av: Dev Karnal Fridén | Musikens porträtt | 23 juni, 2010

Noemi Scéci, Krizstina Tóth, Anna Jókai, Ágnes Judit Kiss  Foto: Linda Johansson

Kvinnliga författare från Ungern kämpar vidare under Bokmässans invigningsdag

Balassi-institutets ledare lämnade alla invigningen efter att blivit hårt kritiserade av kända författare, bland andra författarinnan Masha Gessen, vilka öppet kritiserade det statligt finansierade kulturinstitutet och bokmässans samarbete.

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2015

Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | Kulturreportage | 25 december, 2009

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | Konstens porträtt | 07 december, 2013

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 7

 Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 16 juli, 2013

Om blicken från WM-Data

Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.