Knulla döden!

Funderingar kring Diamanda Galás vokala konst. Om det är möjligt att författa en kommentar över döden är det också möjligt att skriva om Diamanda Galás. Min text vill inte informera eller ...

Av: Guido Zeccola | 21 februari, 2010
Essäer om musik

Huliganer, fotboll och utanförskap

Nästan alla har gjort det. De flesta tyckte att det var roligt och spännande. En gång när benen var kortare och somrarna längre var det en enkel och skojig sysselsättning ...

Av: Crister Enander | 13 maj, 2012
Crister Enander

En bemerkning om sorgen

Forord I moderne samfunn handler det meste om kjøp og salg av masseproduserte varer, det vil si varer som kjøpes og selges på et anonymt marked. Før i tiden trakk en ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Turkiet – i Europa men ändå inte europeiskt?

Illustration: Ragni Svensson TEMA ÖST-VÄST Det sägs ofta att Turkiet har varit in Europe men inte of Europe, men finns det en europeisk historia utan Turkiet? Sveriges generalkonsul i Istanbul, Ingmar ...

Av: Ingmar Karlsson | 05 maj, 2008
Essäer om politiken

Cecilia Bartoli. Foto: Uli Weber/ Decco

Rösten som får allt att stämma - Cecilia Bartoli och Polarpriset



”Hon är en barockvision. En skamlös dröm om den rena njutningen.” Vem säger detta och om vem? Det är inte, som man i förstone kanske tror, någon upptänd man. Det är Cecilia Bartoli som säger detta om sin svenska favorit, Anita Ekberg, i en intervju med DN:s Martin Nyström. 
"Hennes många skivboxar är smärre konstverk i sig, en slags motsvarighet till bokkonstböckerna, förutom att de är resultat av egna forskarbedrifter."
Polar Music Prize (Polarpriset) – Design: Efva Attling.

Polar Music Prize (Polarpriset) – Design: Efva Attling.

Annons:

Överraskad? Säkert. Men vid närmare eftertanke passar det in på henne själv och hennes sångkonst, och inte minst på den attityd hon har av att orädd och egensinnigt gripa tag i uppgiften med hull och hår, vad det än vara månde, och inte släppa taget förrän den rena njutningen infunnit sig. För det gör den.

Jag hörde henne första och hittills enda gången för tjugo år sedan i ett knökfullt Stockholms konserthus med ett program som till stor del bestod av okända, av henne själv upphittade, Gluck-arior, och på den vägen är det, in och ut i arkiven, ständigt på jakt efter nya godbitar. En stor forskargärning parad med en lika stor sångargärning. Vad är inte de båda, forskaren och mezzosopranen, mäktiga och vad har de inte åstadkommit under snart trettio år i rampljuset? Om inte just det, Den Rena Njutningen.

En stor forskargärning parad med en lika stor sångargärning.

Det oupphörliga botaniserandet bland oupptäckta, rara blomster har fört henne kors och tvärs och fram och tillbaka genom barock, klassicism och romantik. Mest kanske inom barocken där hon verkar trivas bäst. Den nyare repertoaren har inte lockat som den inte heller lockar de stora operahusen eller de små heller för den delen. Men det är en annan, betydligt sorgligare historia. Cecilia Bartoli gör det hon kan bäst och det gör hon som ingen annan, nämligen bäst.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hon började med Rossini, vilket inte är någon dålig början för en röstekvilibrist, han var det stora operaproffset i början av förrförra seklet, sedan Cimarosa, som inte nådde honom till knäna ens, tvingats lägga gåspennan på hyllan, och har levererat ett gigantiskt material (trettiofem operor) för sopraner, tenorer, barytoner, basar och mezzosopraner så det står härliga till. Och härligast till har det stått om Cecilia Bartoli, bland mezzona. Fast jag är osäker på om hon deltagit i den årliga, fantastiska Rossini-festivalen i Pesaro. Men det har hon säkert. Konstigt vore annars.

Hennes många skivboxar är smärre konstverk i sig, en slags motsvarighet till bokkonstböckerna, förutom att de är resultat av egna forskarbedrifter. De må vara rena upptäcktsfärder i en glömd repertoar eller särskilda boxar - de är dem jag syftar på - med speciella teman. Det kan gälla ett fenomen som Opera proibita, förbjuden opera, eller enskilda, på sin tid berömda men numera bortglömda röster som Maria Malibran (1808-1836) där hon försöker rekonstruera den repertoar som Maria Malibran omgav sig med, och som hon i boken/boxen ytterst poetiskt och smakfullt ger ytterligare en bild av i form av de smycken och de klänningar som hon bar på. Och där hon - liksom i musikurvalet - verkligen går in i rollen som Maria Malibran. På de mer ordinära skivutgåvorna, oftare kanske i direktsända konserter på TV, med olika arior staplade på varandra utan något bärande tema, finns det stundtals en tendens, upplever jag det som, att hon förlorar sig i allmän virtuositet och ekvilibristik som mål och inte som medel, i en röstcirkus a la Bartoli. Som om hon har glömt bort helaftonsoperan. Det dramatiska sammanhanget. Om man nu ska säga något kritiskt om denna gudabenådade sångerska.

Opera prohibita, förbjuden opera, har en annan karaktär och den utspelar sig i Rom kring sekelskiftet 1700. Det handlar om en påvarnas lekstuga eller snarare sjukstuga. Opera var världsligt och leder till synd. Alltså förbjuder vi den. Förbudet höll i ett tiotal år sedan hamnade det på historiens sophög. Där påvarna också enligt en praktfull scen i Luis Bunuels film, "Guldåldern", har en given plats. Men man kringgick detta förbud på mångahanda sätt, bland annat, om ordvalet tillåts, genom att jazza upp Oratorierna. Få dem att mer och mer likna operan. Det problemet hade Verdi också med sitt Rekviem, som katolska kyrkan inte gillade. Men han struntade gladeligen i densamma, vilket inte var lika lätt dryga hundrafemtio år tidigare. Cecilia Bartoli har hur som helst hittat några förbjudna guldägg som hon putsat av och låter klinga på sitt oefterhärmliga sätt.

Grattis till Polarpriset.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Tomas Ledin, 2015. Foto: Wikipedia

Ångaren Bollsta och olycksskepp i visans värld

Stormen piskar, vågorna skummar, seglen trasas sönder och sjömän kämpar för sina liv på de sju haven. Den svenska visskatten är fylld med skeppsbrott, grundstötningar och tragiska kantringar. Mathias Jansson ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om musik | 21 oktober, 2015

Rune Depp 3

                                           

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 27 januari, 2012

Per aspera ad astra

Författaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 12 juni, 2014

Förfallets natur

Förfallets natur    Fallande änglar, Pieter Bruegel den unge. Leif V Erixell, redaktör för serie Prometheus på bokförlaget h:ström - Text & Kultur, diskuterar det samhälleliga förfallets natur. Den mest typiska associationen när man ...

Av: Leif V Erixell | Essäer om samhället | 23 november, 2006

Å ha et filosofisk liv å føre

Innledning For meg innebærer livet mitt ikke bare at livet er mitt eget, og ingen annens, eller at jeg har et liv å føre. ‘Å ha et liv å føre’ betyr ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2013

Den bortglömda förmågan att hålla en hemlighet - Eller: vem är Burial?

Sampling var sedan länge ett känt fenomen, bland annat inom den brittiska dansmusiken, långt innan Burial. Men genom sina 2-steprytmer, djupa basgångar och melankoliska drift mot allt djupare innebörder, blev ...

Av: Robert Halvarsson | Musikens porträtt | 12 februari, 2014

Demokratin är ett hot mot demokratin

FRA-lagen rör upp en storm av känslor. Den åsidosätter rättigheter som vi trodde att en demokratisk statsform garanterar. Betraktad ur ett formellt perspektiv är det emellertid svårare att se ...

Av: Jens Eriksson | Agora - filosofiska essäer | 14 april, 2011

Stigmatisering

Ansträngningarna och framgångarna inom vårdvetenskaperna och deras praktiska tillämpningar hotas alltjämt av en kvardröjande och utbredd stigmatisering av psykisk sjukdom. En psykiskt lidande människa tvingas därför mer än ofta att ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 25 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.