Niklas Aurgrunn Ögonblick av skräckslagen nåd

Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, debuterade i Grupp 84 (W&W) och har vid sidan av otaliga helt misslyckade projekt, en handfull romaner och barnböcker på eget förlag och nåt ...

Av: Niklas Aurgrunn | 10 juni, 2013
Utopiska geografier

Kallets konstruktion

Fotograf: Hans Fredrik Asbjørnsen Kallets konstruktion Fiktions- och verklighetsbegreppet har varit flitigt debatterat i samband med höstens romanutgivning. Hanne Ørstavik, en av Norges främsta författare i den yngre generationen säger bestämt: ...

Av: Theres K Agdler | 05 november, 2007
Litteraturens porträtt

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Carl von Linné och bildningen

TEMA BILDNING För Carl von Linné utgjorde bildning, forskning och religiösa föreställningar en helhet. Det tycks bli allt svårare att förstå Linné och hans tid. Den populärvetenskapliga litteraturen vill gärna framställa ...

Av: Mikael Mogren | 10 april, 2008
Gästkrönikör

Joan as Police Woman, "The Classic" - PIAS Recordings

Intervju: Joan Wasser - Joan As Police Woman



När jag träffar Joan Wasser har hon och hennes tre medmusiker bara några spelningar kvar på den två månader långa Europaturné som de har gjort för att lansera den senaste och hyllade skivan "The Classic". 
Joan Wasser

Joan Wasser

"För min del är det inte en fråga om huruvida jag kan jobba med musik eller inte, jag måste hålla på med musik eftersom det är vad som håller mig vid liv."
Joan As Police Woman, "Nervous" Foto: Thatcher Keats

Joan As Police Woman, "Nervous" Foto: Thatcher Keats

Annons:

Den amerikanska singer/songwritern Joan Wasser, som kallar sig för Joan As Police Woman som artist, började sin karriär som arrangör och musiker och har jobbat med artister som Rufus Wainwright, Anthony & the Johnsons och Jeff Buckley. 2006 debuterade hon som soloartist med skivan Real Life och på den och de efterföljande skivorna har hon visat sig vara en artist i samma klass som de ovan nämnda. Wassers musik är inspirerad av funk och soul från 1960- och 1970-talen, men hennes unika sätt att skriva låtar på och de sofistikerade och subtila arrangemangen gör att hon har en helt egen stil, som inte direkt påminner om någon annan artists.

Wasser säger att hon är trött efter alla spelningar, men det märks inte under intervjun: hon ger mig mer än de 20 minuter som är avsatta för intervjun och när mina frågor har tagit slut och diktafonen stängts av börjar vi spontant prata om yoga och hur mycket vi båda gillar singer/songwritern Joni Mitchell.

När du debuterade som soloartist i mitten av 2000-talet hade du redan jobbat med musik ganska länge, men utan att skriva själv, när började du med det?

Jag spelade fiol under många år i olika band och var helt ointresserad av att skriva egna sånger. Men runt 1997 blev jag uttråkad av fiolspelandet och började med gitarr istället. Eftersom man spelar ackord på gitarr kändes det naturligt att börja sjunga samtidigt som jag spelade och efter ett tag började melodier växa fram, berättar Joan Wasser, och fortsätter: Tidigare när jag skulle sjunga körstämmor blev jag skräckslagen. Om något skrämmer mig undersöker jag vad det är som känns fel. Ofta finns det något som jag måste lära mig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När man hör dig sjunga är det svårt att förstå att du en gång tyckte att det var jobbigt.

Jag sjöng mycket som barn, men när jag sedan kom in i puberteten slutade jag, man blir så självmedveten i den åldern. Det var inte förrän sexton år senare som jag verkligen började bearbeta dessa rädslor och det är jag glad för idag. Jag älskar att sjunga och det finns inget jag hellre gör.

Din senaste skiva "The Classic" har beskrivits som uppmuntrande och full med lyckliga kärlekslåtar, men lyssnar man på texterna handlar de ofta om någon som vaknat upp ur en illusion och har en svag förhoppning om att det kommer att bli bättre. I sången "Together" sjunger du till exempel "Don't want to be nostalgic for something that never was".

Du har helt rätt, tack för att du har lyssnat på texterna! Nej, textmässigt är det ingen ljus skiva. De handlar mycket om hur jag tog mig ur relationer som inte var bra för mig. Det är lätt att bli förälskad, men det är oerhört svårt att ta sig ur förälskelsen. Jag älskar att bli förälskad, berättar Joan Wasser, och tillägger ironiskt: Allt är SÅ romantiskt och allt är SÅ känslosamt! Jag kände att jag behövde ta en paus från det där. Kärlekssångerna var inte riktade till någon speciell person, men lustigt nog träffade jag någon efter att skivan var klar. Jag hade kommit fram till vad jag ville ha och inte ville ha och den insikten är en viktig förutsättning för att hitta någon som passar in i ens liv.

Något jag gillar med "The Classic" är att ljudbilden är råare och skitigare än vad den är på dina andra skivor och trummorna har en mer framträdande plats.

Jag var ute efter det livesound som var närvarande i 1960-talets soul, en musikgenre som jag älskar. Det soundet är mer direkt och mindre polerat.

En annan sak som utmärker "The Classic" från dina tidigare album är att arrangemangen är mer ambitiösa och genomarbetade. Hur kommer det sig, var du trött på mindre bandkonstelationer? 

Sångerna på skivan är enklare i formen än tidigare och jag kände för att utveckla mer komplicerade arrangemang. Ett komplext arrangemang i kombination med en komplext uppbyggd sång blir för mycket, berättar Joan Wasser, och fortsätter: Men den främsta anledningen var nog att vi spelade in mycket i replokalen och i en hemmastudio. Vi hade ingen tidspress och kunde därför lägga ned mer arbete på arrangemangen och testa oss fram.

Tidigare i år producerad du albumet "The Bell That Never Rang" med det skotska folkrockbandet Lau, vad har du på gång framöver? 

Jag och låtskrivaren och musikern Benjamin Lazar Davis, som också är från New York, har bildat ett band som heter 2001. Snart släpper vi två singlar och sedan följer ett fullängdsalbum. Jag jobbar även med material till nästa skiva med Joan As Police Woman.

Streamingtjänster har ansetts främja situationen för artister, som skulle få mer pengar för sin musik. Men det har visat sig att de blev som tidigare: artisterna får bara bråkdelen av den inkomst deras musik genererar och de stora bolagen är i samma maktsituation som tidigare. Vad tror du om framtiden för musiker?

Det är en bra fråga. Jag påminns varje dag om hur oerhört svårt det är att försörja sig som musiker. Det har blivit viktigare att bli en bra liveartist, men samtidigt är det färre som går på konserter nu än tidigare, något som är oerhört tråkigt eftersom det inte finns något som motsvarar livemusik, berättar Joan Wasser, och fortsätter: För min del är det inte en fråga om huruvida jag kan jobba med musik eller inte, jag måste hålla på med musik eftersom det är vad som håller mig vid liv.

Thomas Renhult

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 28 maj, 2009

Carl R. Westerling – Det halva fotografiet

Jag föds under det sista året av det glada åttiotalet i en förort sydost om Stockholm. Men växer upp och går i skolan gör jag nere i Södermanland, ständigt omfamnad ...

Av: Carl R. Westerling | Utopiska geografier | 10 september, 2012

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Det underbara. Aragon, Breton och begäret

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om konst | 30 juni, 2010

Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 19 april, 2011

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2009

Aleister Crowley

Från djävulen till Buddha

Det goda rykte buddhismen har i våra dagar har den inte alltid åtnjutit. Länge sågs den som full av vidskepelse och många påstod att den var ateistisk. Numera ses ...

Av: Gustaf Redemo | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.