Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | 24 mars, 2008
Konstens porträtt

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | 30 januari, 2014
Övriga porträtt

Utklädd till livet . Intervju med Little Annie

Som sextonåring i New Yorks förort ville hon bli artist – och började klä sig som en. "Du ser ut som om du borde stå på scen", sa någon. Hon ...

Av: Frida Sandström | 23 juli, 2013
Musikens porträtt

Vilken napp är din napp?

Om vi kunde se all den strålning som omgärdar oss, skulle vi märka att det dominerande inslaget i vår miljö stammar från mobiltelefoner. Inte nog med att man måste lyssna ...

Av: Carl Abrahamsson | 20 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Sinatra och  Grace Kelly i High Society. Bild: Wikimedia

Frank Sinatra – Rösten och Kroppen



Kurt Bäckström om Frank Sinatra som i år hade fyllt 100 år.

Frank Sinatra Bild Joey Junkie

Frank Sinatra Bild Joey Junkie

Under Sinatras omskrivna turné i Sverige 1953, som i sin helhet inte var så misslyckad som påståtts, stod det klart att inte heller detta äktenskap skulle hålla. Efter elva månader tog Ava initiativ till skilsmässa. Hennes kommentar: "Allt fungerade perfekt så länge vi höll oss i sängen, men så snart vi lämnade den började problemen märkas"
Sinatra och  Grace Kelly i High Society. Bild: Wikimedia

Sinatra och Grace Kelly i High Society. Bild: Wikimedia

När Frank Sinatra den 12 december 1995 fyllde 80 år kläddes toppen av Empire State Building i blå färg, en hyllning till Ol´ Blue Eyes; en ynnest utöver det vanliga.

Samma dag i år har det gått 100 år sedan Sinatra föddes efter en svår förlossning som var nära att kosta honom livet och som skadade modern så svårt att hennes möjligheter att få fler barn omöjliggjordes. Paret Dolly och Marty Sinatra, med italienska rötter, hade fått en son som skulle låta höra talas om sig för sin musik, sin röst, sitt sätt att leva, sina kvinnoaffärer, sitt påstådda samröre med maffian och sin vänskap med presidenter. Presidenter kommer och går men Frank Sinatra består, blev med tiden ett känt uttalande fram till sångarens död 1998.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mormodern fick ta del av dottersonens uppfostran, eftersom Dolly var starkt engagerad i politiska uppdrag, ofta knutna till det demokratiska partiet; dessutom tog hon på sig uppgifter som barnmorska, ibland även några som abortör. Mamman var en sträng uppfostrare, aga förekom; fadern var trots sin bakgrund som boxare av en mildare natur.

Franks relation med modern, som var en Balabusta, var inte helt problemfri. Både hon och Marty såg till att sonen inte saknade pengar, som bl.a. användes till frekventa klädinköp. Dollys önskan att få en dotter hade till en början inneburit att Frankie i tidiga barnaår förärades med kläder avsedda för flickor men detta ändrades. Stil och elegans i fråga om kläder blev ett av Sinatras varumärken.

Sinatra hade en ständig önskan att modern skulle vara nöjd med honom, vilket han ibland hade svårt att leva upp till. Man kan göra en jämförelse mellan modern och sångarens publik: han ville känna bådas reservationslösa beundran, värme och uppskattning. Frank var en godhjärtad son, när hans framgångar givit honom en god ekonomi såg han till att föräldrarna kunde leva ett gott materiellt liv, genom husinköp och andra gåvor. Hans varma känslor för mor och far förblev intakta trots vissa kontroverser med modern; båda hade heta temperament och sonens välmodulerade röst övergick ibland till en styrka och råhet som kunde skrämma, en egenskap som blev en följeslagare livet igenom. Det hände dock att omgivningen vid Sinatras vredesutbrott efter den första förskräckelsen övergick till ett förlåtande skratt. Utanför sitt hus i Palm Springs satte Sinatra självkritiskt upp en skylt:

Bry er inte om hunden
Varning för ägaren

Eleanor Roosevelt och Frank Sinatra, 1960.

Hans känslor för hemstaden Hoboken, New Yersey, var oklara. När han en natt på åttiotalet besökte orten ville han att bilens jalusier skulle göra honom osynlig utifrån.
Som elvaåring kom de första tecknen på att sången skulle bli en viktig del av hans liv. Han sjöng gärna hemma inför familj och gäster och så småningom erbjöd han sig att framträda gratis i radio. Ett första tecken på Sinatras goda och lönsamma känsla för att göra reklam för sin person och förmåga, vilket i långa loppet betalade sig synnerligen väl.

Efter en tid som gruppmedlem i Hoboken four kom genombrottet som soloartist. Dock uteblev till en början moderns uppskattning, men den skulle han snart få när det visade sig att han hade en unik förmåga att lägga en enormt stor publik för sina fötter.
En lyckosam tid hos Harry James, som tyckte att Frank såg ut som en våt trasa, var inte nog. Sinatra ville gå vidare, han ville nå ännu högre, bli top of the peak. När han en natt lämnade orkestern och med tårar i ögonen såg bussen med orkestern försvinna var emellertid självförtroendet inte på topp: Hade han verkligen gjort rätt? Hade han gapat över för mycket?

Sinatras relationer till musiker var i regel goda, han tog gärna ett glas tillsammans med dem efter spelningar. Ett tecken på att åldrandet började göra sig påmint var hans förändrade vilja till sådant umgänge under världsturnén i slutet av 1980-talet då han oftast istället valde att uppsöka sitt hotellrum eller att flyga till sin fjärde hustru Barbara, där hon för tillfället vistades.

Den nya anställningen hos Tommy Dorsey visade sig vara ett lyckat val både avseende publik, framgång och utveckling. Sinatra studerade noga orkesterledarens andningsteknik och började ta efter hur Dorsey andades när denne spelade på sin trombon: ena mungipan var en aning på glänt, vilket gjorde att musiken kunde indelas i både långa och korta sekvenser. Sinatras sång blev genom detta ytterligare en dimension rikare. Han blev medveten om hur viktig andningstekniken var och mån om att hålla sina lungfunktioner i så gott skick som möjligt, simträning blev en viktig del av sångträningen. "Frank har börjat simma igen", kunde man höra sägas när en comeback förbereddes.

Fram till slutet av 1940-talet avlöste framgångarna varandra. Idolen Bing Crosby hade fått en svår rival. Frankie Boy var kvinnornas gunstling nummer ett; inte minst yngre flickor föll för rösten och dess kärlekstörstande och ibland sorgsna budskap. De starka känslor Sinatra lyckades förmedla genom sin sång hade en annan karaktär och genomslagskraft än dem som Crosby med sin avslappnade och en aning distanserade stil stod för. Men det nya årtiondet började mindre bra. Skiv- och Tv-kontrakt sades upp och dessutom blev Sinatras förhållande med storstjärnan Ava Gardner ett misslyckande, trots mamma Dollys positiva inställning. Sinatras äktenskap sedan 1939 med ungdomskärleken Nancy bröts och Frank gifte sig med Ava, som liksom Frank var oblyg och sexuellt självständig. Hon vek inte undan för Frank. En ny erfarenhet för honom.

Under Sinatras omskrivna turné i Sverige 1953, som i sin helhet inte var så misslyckad som påståtts, stod det klart att inte heller detta äktenskap skulle hålla. Efter elva månader tog Ava initiativ till skilsmässa. Hennes kommentar: "Allt fungerade perfekt så länge vi höll oss i sängen, men så snart vi lämnade den började problemen märkas"; inte särskilt konstigt, Sinatra ringde ibland upp från en tillfällig kvinnlig bekantskaps säng. Men Avas val sårade Frank på ett sätt han aldrig tidigare upplevt. Hon var ju hans största kärlek, kände han just då. Hur kunde hon? Dottern Nancy har berättat att fadern innerst inne med facit i hand kände att hans egen förvållade brytning med den första frun var fel och olycklig.

Allt vände med filmen Härifrån till evigheten, i Sverige premiär i december 1953. Förmodligen hade Ava ett finger med i spelet när exmannen fick chansen att få den hårt åtrådda rollen som menige Angelo Maggio. Han är ju jag, sade Frank. I alla fall betydde hennes insats mer än vad maffian påstods ha gjort. Att Sinatra umgicks med maffiafolk finns det både bild- och andra bevis på, men omfattningen kan vara starkt överdriven. Franks gage, 70000 USD för insatsen i filmen var långt under det han var van att få, det var en viktig faktor vid filmbolagets val av rollinnehavare.

Gardner blev med tiden alkoholiserad. Sinatra hjälpte henne på olika sätt bl.a. genom att ibland upplåta sin bostad i New York till henne. Det tvååriga äktenskapet med Mia Farrow blev inte heller lyckat. Hon ville inte som Barbara titta åt ett annat håll. Men kontakter levde kvar. När Woody Allen beskylldes för att sexuellt ha ofredat deras unga adoptivdotter ringde Sinatra upp: Vill du att jag ska knäcka benen på honom?
Även Sinatra drack gärna alkohol och inte bara som en gimmick på scenen. I många år gjorde han reklam för Jack Daniels whiskey. Som tack för hjälpen fick han av fabriken ett tunnland mark i Tennesee.

 

Frank Sinatra och Ronald Reagan 1985 Foto Martin Hagberg commonswiki

 

 

Frun Barbara har berättat att det var en plåga när han drack gin. Han blev elak och hon låste in sig på sitt rum. Sinatras butlers omdöme: Frank dricker ofta men inte så mycket varje gång. Att jämföra med kollegan och vännen Dean Martins framtoning som en ständigt drucken, småflinande sångare som snubblade in på scenen, vilket i själva verket var ett noga inövat koncept som bidrog till hans popularitet. Sinatras bipolära läggning var dock en dålig följeslagare i detta sammanhang. Tvångstankar fanns, han kunde duscha upp till 12 gånger per dag. Han gick en tid i terapi men avbröt denna ganska snart, vilket var olyckligt. Självmordsförsök har antytts.

John Kennedy och Sinatra umgicks, i hur stor omfattning är något oklart. Säkert är att Sinatra stödde Jack under valkampanjen 1960; kanske spelade han även en liten roll i det omdiskuterade och avgörande valet i Chicago. Kennedys knappa seger över Richard Nixon skulle maffian ligga bakom och Sinatra skulle ha varit inblandad. Robert Kennedy, som Sinatra liknade vid en irländsk polis, hyste han inga varmare känslor för.

Sinatras starka engagemang för färgade och andra som utsattes för orättvisor var djupt känt och beundransvärt. Sammy Davis Jr blev med åren en av de närmaste vännerna.

Denne fick bossens stöd vid många tillfällen, som när Sammy efter en olycka förlorade sitt ena öga. En annan sida av Sinatras syn på sina vänner visade sig här när Sammy år 1964 hade en megastor succé med sin roll i Golden Boy på Broadway. Det dröjde länge innan gratulationstelegrammet kom från Sinatra. Sinatra hade själv varit sugen på att få göra rollen. Dennes vänskap var av slaget "du behöver min hjälp, och jag ger dig den gärna, men glöm aldrig att det är jag som är the king".

Frank Sinatra var utan tvekan en av det förra seklets största underhållare och bästa sångare, alla kategorier. Hans personliga röst - med inlevelse, känsla och styrka - är något utöver det vanliga och den lever vidare genom alla inspelningar. Han ville inte själv skriva sina memoarer; det finns så mycket jag inte vill berätta. Det är bara att konstatera: He did it his way.

Kurt Bäckström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Vilket språk talar Gud? — om bibelns väg till Sverige

Fader war i himiriki hælecht hauis thit namn. til kom os thit rike. warde thin wili hær i iordhriki swa sum han warder i himiriki. wart daglict brød gif os ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 11 mars, 2013

En skånsk europé. Om Göran Lundstedt

Göran Lundstedt är en gedigen litteraturvetare som valt att ställa sig utanför universitetet och bli kritiker och essäist. Han riktar sig inte mot den akademiska sfären utan mot ett marknadsanpassat ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 20 december, 2010

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2011

Mastodon - på jakt efter herravälde

Heavy metal med dess otaliga subgenrer är en av de konstformer som nått bred publik och samtidigt delvis kunnat vara relativt svårtillgänglig. Inom kommersiell pop, r´n´b, hip hop och rock ...

Av: Mattias Segerlund | Musikens porträtt | 24 januari, 2012

Ellen Thesleff foto Public Domain Wikipedia

Kulturkrönika, tidig vår 2016

Björn Gustavsson fortsätter att tycka. Nu om Ellen Thesleff med flera

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 28 mars, 2016

I nationalskaldens kristallkula

Förr höll de sig i skymundanskrev anonyma brevkom med anonyma tillropanonyma uppringningarföretog anonyma överfallnu törs de kasta maskernanu har de namn och ansiktengoda danska namnfrostiga danska ansiktennu har de upptäckt ...

Av: Nancy Westman | Övriga porträtt | 07 november, 2010

Målarprinsen i arbete (omkring 1905).  Foto: Emil Eiks

Prins Eugen och folkbildningsfrågorna i början av 1900-talet

Övertygad antinazist, liberal demokratianhängare och folkbildare - Mats Myrstener ger oss en inblick i målarprinsen Eugens liv och verk.

Av: Mats Myrstener | Essäer om konst | 09 december, 2017

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.