Ragnwei Axellie – Alla vita vingar blev svarta

Ragnwei Axellie, författare – debuterade 1979 med diktsamlingen ”Pappa älskade pappa”. ”Vuxenlös”, ”Närleken”, ”Livs-gammal”, ”Lägesrapport” och ”Vem bryr sig?” är andra uppmärksammade titlar ur hennes produktion. Återkommande teman i hennes ...

Av: Ragnwei Axellie | 02 april, 2012
Utopiska geografier

Slask, Polens nationella folklore-ensemble, foto Anna Spysz

Gränslös uppkäftighet i Krakow

Stående ovationer för det svensk-danska bandet Body Sculptures under Unsound i polska Krakow. Och flera internationella samarbeten som ger nya infallsvinklar i en krackelerande värld. Det är Unsound i år ...

Av: Curt Lundberg | 28 oktober, 2016
Essäer om musik

Liten mening om val

Jag skulle kunna skriva ett öppet brev förstås, hoppas att kanske under frukostens förströelser ser Du just min lilla mening. Eller den elektroniska vägen in i regeringskansliet är alltid tillgänglig, förstås, alltid tillgänglig ...

Av: Linda Bönström | 13 september, 2014
Gästkrönikör

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | 26 juli, 2012
Litteraturens porträtt

Van Morrison på Notodden Blues Festival 2013. Foto: Jarvin/Wikipedia

En känsla av förundran – Van Morrison, del 6



När vi lämnade Van Morrison senast hade han precis avslutat ett segertåg med kompbandet Caledonia Soul Orchestra. 

Från Veedon Fleece till mentalt flis


 Omslagsbilden till Veedon Fleece togs vid Sutton House

Omslagsbilden till Veedon Fleece togs vid Sutton House

Pratar man om mytologi ur ett andligt/religiöst perspektiv är den förstås mer svårgripbar intellektuellt.
Van Morrison på Notodden Blues Festival 2013. Foto: Jarvin/Wikipedia

Van Morrison på Notodden Blues Festival 2013. Foto: Jarvin/Wikipedia

”Det tyngsta jag någonsin har använt är alkohol. Jag har rökt både hasch och gräs, men det är egentligen inte några särskilt tunga grejer. Inte som alkohol – det är riktigt jävligt... När jag precis hade börjat dricka funkade det för mig. Då kändes det toppen. Som när man spelade i ett band och just kom från en spelning och satt i bussen och det inte fanns något att göra. Spelningarna var likadana, hotellen såg likadana ut allihop. När jag började dricka höll alla på med det. Det var innan man upptäckte marijuana. För mig handlade det mest om vin. Det hade något slags romantiskt skimmer kring sig. Men en dag tändes lampan och jag såg vad alkoholen gjorde med folk och det var inte längre något bra. Plus att jag inte var tonåring längre. Jag insåg att jag höll på att växa upp... att det innebar ett ansvar. Att man måste ta sig samman. Jag hade inte fattat vad drickandet höll på att göra med mig. ALLA dricker på Irland. Man är först och främst irländare, sedan på andra plats är man en drinkare.”

Den förklaringen gav Van Morrison till journalisten Ritchie Yorke, och den upprepades av Mary Martin när hon berättade om sin tid som Morrisons manager i början av 70-talet. Är man irländare så dricker man. Eller egentligen är det inte en förklaring, utan ett urskuldande. För omgivningen är sådana urskuldanden ett sätt att försöka värja sig för vanmakten och det dåliga samvetet över att inte (kunna) göra något, och för alkoholisten är det ett kontraproduktivt sätt att skjuta problemet, och hela sig själv, på framtiden. Ingen ursäkt är för dålig för att slippa ta itu med självdestruktionen. ”Jag väntade på att klockan skulle ringa någon gång,” sade Morrison. ”Jag ville att den skulle ringa, men det gjorde den inte. Mår man bra dricker man för att fortsätta må bra. När man mår dåligt dricker man för att börja må bra. Med resultatet att man störtar som en bomb.”

 

Bulbs, apart LP-låt men lysande singel

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

En ursäkt som Morrison lätt hade kunnat tillgripa, och förmodligen också tillgrep mer eller mindre medvetet inför sig själv, var separationen från Janet Planet. Äktenskapet hade kraschat i ett tjockt moln av inte nödvändigtvis rimliga ekonomiska och juridiska anspråk, moraliskt kaos och anklagelser – ja, allt det som lätt omgärdar en bitter skilsmässa. Under den triumfatoriska turné som i början av 1974 resulterade i den mästerliga livedubbeln ”It's Too Late to Stop Now” kunde Morrison ge utlopp för en del av känslorna när han med den blodröda besvikelsens brännande sting formulerade om textrader – både i egna och andras låtar – till kommentarer kring hans belägenhet. Utanför scenen räckte inte orden till. Morrison är inte den talträngda typen och flaskan stod garanterat närmare till. 

Kväll efter kväll under föregående sommar hade han tillsammans med Caledonia Soul Orchestra byggt upp en enastående energi på scenen och varje gång förlöst publiken som en gospelpräst under dessa soulpassionerade rhythm & blues-mässor. Men samtidigt hade han ackumulerat så mycket egna inre spänningar som inte kunde lösas upp, att om han inte skulle göra helt om skulle han förmodligen ha gått under bland alkoholångor av både ett inre och ett yttre tryck. Han behövde lugn och ro, tystnad på många plan. Han behövde helt enkelt någon form av hemkomst.

Sålunda valde han att lämna de amerikanska kretsarna och återvända till Irland för första gången på sex år. ”Jag är både europeisk och amerikansk invånare,” klargjorde han, ”men det är, för att vara exakt, Ulster som jag hör hemma i.” ”Vid den tiden var det så mycket konstigt som hände i mitt liv,” förklarade Morrison vid ett annat tillfälle. ”På kort tid var det flera som ryckte undan mattan för mig. Jag var tvungen att börja ta ansvar för mig själv. Och PANG så uppenbarades en möjlighet. Det var då mitt sökande började.”

Kanske använde han den irländska TV-inspelningen som en officiell förevändning för att åka iväg hösten 1973. Han skulle medverka i ett program i serien ”Talk About Pop”. Det hela var anmärkningsvärt, inte minst för att det innebar Morrisons första framträdande helt på egen hand – med den akustiska gitarren som enda komp – sedan Thems upplösning. På RTÈ, den irländska republikens motsvarighet till SVT, blev man förstås exalterad över att Morrison hade tackat ja. Man lovade honom helt fria händer. Om han så ville stå på huvudet i programmet så skulle han få göra det. Någon akrobatik blev det lyckligtvis inte, utan han framförde ett axplock ur sina soloskivor, från ”Astral Weeks” till ”Hard Nose the Highway”, samt ett par outgivna låtar. Bland dem ”Drumshanbo Hustle” som var en av de första där han oförblommerat kritiserade den skivbransch som han avskydde med tilltagande vrede.

Än mer anmärkningsvärt är att Morrison hade gått med på att svara på ett antal på förhand bestämda frågor. Tony Johnson är välvilligt inställd till Morrison under intervjun, och frågorna han ställer är relativt insatta. Men Morrison är vresigt ointresserad. Johnson får ofta dra svaren ur intervjuobjektet som flera gånger vänder ryggen mot Johnson när han ställer en fråga. För att ytterligare demonstrera sin arrogans slår Morrison några spridda, håglösa ackord på gitarren samtidigt som den tillplattade intervjuaren försöker prata. ”Vill du spela en låt för oss?” försöker Johnson. ”Kan inte komma på nån just nu”, replikerar Morrison. Johnson hjälper honom på traven och föreslår ”Warm Love”. Morrison framför den halvhjärtat, men som en av de mer publiktillvända låtarna som spelas in under den här sessionen väljs den ändå ut till programmet. Efter att det hade sänts blev RTÈ nerringda av tittare som klagade på Morrisons oförskämda uppförande. ”Vi blev väldigt glada att han ville ställa upp”, minns programmets producent Bill Keating, ”men det var ett av de sämsta programmen i hela serien. Det var urusel TV.”

Men nu var Morrison i alla fall tillbaka på den irländska ön. Han undvek dock noga oroligheterna i Nordirland. De skrämde och bekymrade honom – ”I get a lump in my throat every time I go back home” skrev han i en låt som härrör från den här tiden. Och nog hade Morrison skäl till oro. En gammal vän från showband-åren med The Monarchs, pianisten Wesley Black, hade dödats rakt framifrån av några paramilitära kulor som var ämnade för någon helt annan. Dessutom påstod en konsertarrangör att han hade uppfattat mordhot mot Van Morrison själv. Ingalunda konstigt att Morrison valde bort Belfast, men trots det väckte det ont blod hos somliga fans som med en aningslös aggressivitet undrade varför han inte kom och spelade i sin uppväxtstad.

DVD-utgåvan av Montreux 1974 och 1980

 

Enligt musikpressen planerade han att köpa ett hus i utkanten av Dublin, men det blev inte av. Istället inkvarterade han sig hos en bekant i den vackert belägna, ombyggda herrgården Sutton House, i närheten av det från början tilltänkta köpeobjektet. Med hyrbil gjorde han utflykter både till andra sydirländska städer och lantliga sevärdheter. Han pratade löst om att publicera en diktsamling, men innan några mer allvarliga planer hade tagit form brände han upp manuskriptet. (Som Johnny Rogan torrt påpekar i sin bok om Van Morrison är det väl tveksamt om det egentligen var någon förlust.) 

Men det huvudsakliga skälet till den irländska resan var alltså att försöka få något slags rätsida på livet. Om det för Morrison inbegrep ett mer specifikt sökande efter vad som brukar kallas för ”ens rötter” är väl oklart, men någonstans längs den naturskönt inramade landsbygdsvägen påbörjades hur som helst den strävan som genomsyrat mycket av den musik Van Morrison har gjort sedan dess. En strävan efter någonting som visserligen kan vara geografiskt betingat men som i allt väsentligt ligger på ett själsligt plan. Ett sinnestillstånd. En känsla av förundran rent av. Låtarna som Van Morrison skriver som ett resultat av Irlandsresan vittnar om ett annat slags medvetande än det som födde sångerna på ”Moondance”, ”His Band and the Street Choir” och ”Tupelo Honey”. De ligger på många sätt betydligt närmare ”Astral Weeks”, samtidigt som de skiljer sig åt till förhållningssättet. På ”Astral Weeks” mytologiserade han sin barndoms upplevelser – han förvandlade dem till bilder som närmast hallucinatoriskt strömmade fram ur minnets egen laterna magica med ett påtagligt skärpedjup. Men de låtar som skulle komma ut på ”Veedon Fleece”, nästan ett helt år efter att de hade spelats in, går istället andra vägen; de söker sig först genom mytologin och först därefter in mot själen.

Pratar man om mytologi ur ett andligt/religiöst perspektiv är den förstås mer svårgripbar intellektuellt. ”Veedon Fleece” är i ett avseende ett abstrakt tillstånd som förstärks, i någon mån konkretiseras, av texternas litterära referenser. När William Blake gör entré i ”You Don't Pull No Punches, but You Don't Push the River” och Morrison nämner ”the eternals” följer hela Blakes föreställning om Urizen med och fördjupar ”Veedon Fleeces” egen mytologi konnotativt. Annorstädes nämner han andra författare vid namn – Edgar Allan Poe, Oscar Wilde, Henry David Thoreau – med en liknande effekt. Jämte 1974 års ”ooga-ooga-ooga-chaka” och ”hey kid, rock'n'roll and boogie too” kunde detta onekligen framstå som namnskryt, och genom åren har ”Veedon Fleece” därför anklagats för att vara pretentiös. Särskilt som Morrisons egna texter inte når några enastående litterära höjder. (Som jag nämnt tidigare i den här artikelserien sitter den verkliga poesin i rösten, inte i orden.) Men metoden fyller en funktion; referenserna skänker så att säga en syntax åt det som Morrison långt senare skulle benämna ”hjärtats oartikulerade tal”.

Oavsett vad Van Morrison anser om de texttolkningar som vi utomstående gör, är det omöjligt att inte uppfatta det som att han på ”Veedon Fleece” undslipper sig ett antal formuleringar som är direkta speglingar av hans dåvarande situation. Kan inte ”Who Was That Masked Man?” handla både om skilsmässan och fångenskapen i flaskan? ”Oh, ain't it lonely/.../ When you can't slow down and you can't turn 'round/And you can't trust anyone/You just sit there like a butterfly/And you're all encased in glass/You're so fragile you just may break/And you don't know who to ask”, och: ”When the ghost comes round at midnight/Well, you both can have some fun/He can drive you mad, he can make you sad/He can keep you from the sun”. Lika mycket skulle huvudpersonen i ”Linden Arden Stole the Highlights” kunna vara Morrison själv, bakbunden i rampljuset och försupen men med en längtan efter renhet: ”Linden Arden stole the highlights/With one hand tied behind his back/Loved the morning sun, and whiskey/Ran like water in his veins/Loved to go to church on Sunday/Even though he was a drinking man”.

I ”Fair Play” verkar han vilja påminna sig själv om den inre klarhet som mycket väl skulle kunna bli hans räddning: ”It's a very fine line/But you've got the mind child/To carry on”. Och även om han vänder sig till en utomstående käresta i ”Come Here My Love”, så tycks han rikta sig lika mycket till sig själv: ”I'd like to fly away/And spend a day or two/Just contemplating the fields and leaves/And talking about nothing/Just layin' down in shades of effervescent/Effervescent odors and shades of time and tide/And flowing through/Become enraptured by the sights and sounds/In intrigue of nature's beauty”. Eller mer rakt på sak i ”You Don't Pull No Punches, but You Don't Push the River”: ”We're going out in the country to get down to the real soul”. Vilket visserligen också skulle kunna vara en av Morrisons många sexuella anspelningar. I synnerhet jämte rader som ”It's the woman in you/Gimme soul satisfaction”, som verkar hämtade direkt från någon gammal insinuant soulsingel – rätt långt från William Blake.

Länge var ”Veedon Fleece” en av Van Morrisons mest underskattade skivor och har avfärdats som ”ett sorgligt bevis på kreativ utmattning”. Det hela började redan vid utgivningen som sköts fram till oktober 1974 (vilket i och för sig var lyckat då det motsvarar skivans egen höstlika atmosfär som märks redan på det kolorerade omslagsfotot). Exempelvis menade Rolling Stone att den var ”pompös smörja” som ”ingen behöver”, innan de drämde till med ”stämningsmusik för mogna hippies”. Gary Herman tyckte i sin Let It Rock-recension att skivan verkade uppgiven och konstaterade att han blev ”illa till mods när sådana som förväntas kommunicera inte gör det”. NME:s Nick Kent var mer klarsynt när han utnämnde den till Morrisons mest intagande platta sedan ”Astral Weeks”, och åratal senare följde Johnny Rogan i Kents fotspår: ”Det är en exemplarisk skiva, kanske hans bästa men utan tvekan en av hans mest underskattade. Det var det renaste destillatet av hans upplevelser av Irland sedan 'Astral Weeks'”. ”Veedon Fleece” är lika stor som ”Astral Weeks”. Den bär bara sina kvaliteter med en helt annan hållning.

Vilket inte hindrar mig från att tycka att låten ”Bulbs” hade passat mycket bättre på en mer genomtänkt ”Hard Nose the Highway”, till vilken den ursprungligen var tänkt. Det är en alldeles utmärkt låt som ystert och levnadsglatt skumpar fram någonstans mellan soul och country, men precis som Clinton Heylin skriver försvagar den just därför något av den i övrigt så lågmälda och introspektiva skivans integritet. Ännu bättre hade det varit om Morrison låtit bli halstonerna i ”Who Was That Masked Man”. Van Morrison är ingen Curtis Mayfield. Snarare en Mick Jagger vars falsett låter som en pinad pipleksak.

 

Förbryllande swingsingel

 

Att ”Veedon Fleece” möttes med en sådan skepsis tror jag har att göra med att den kom bara några månader efter den stormande ”It's Too Late to Stop Now”. De båda skivorna är som natt och dag och båda förlorar ovillkorligen på en inbördes jämförelse. Idag har ”Veedon Fleece” fått sin rättmätiga upprättelse och utnämns med jämna mellanrum till ett ”bortglömt mästerverk”. Några kritiker omvärderade den faktiskt redan bara något år efter att den kom ut, vilket gav Van Morrison en anledning att vädra sitt missnöje med kritikerna: ”Man ger ut en skiva och folk kommer helt fel in i skivan och recenserar den utifrån det. För helvete, de hatade den när den kom ut och fem år senare älskar samma människor den plötsligt!” Säga vad man vill om Morrisons surmulenhet, men den här gången var hans indignation fullständigt berättigad. 

Morrison har själv vid några tillfällen – lite överraskande givet hans utpräglade fallenhet för retroaktiv och nedgörande självkritik – framhållit ”Veedon Fleece” som en av sina bästa skivor. Samtidigt som han närmast trivialiserat dess tillkomst: ”Det var en hög med låtar jag hade skrivit och som jag spelade in på ungefär en månad. Ofta har man en fyra-fem låtar färdiga sedan tidigare och så skriver man några till och plötsligt har man tillräckligt många för en skiva. Jag jobbar väldigt spontant. Jag tänker inte så mycket på det, jag bara gör det. Jag tänker inte så mycket på det i efterhand heller. Det är inte så komplicerat för mig. Man har en uppsättning musiker, man avsätter tid för inspelningen och sen kör man bara. Det blir som det blir.”

Men faktum är att skivans tillblivelse var anspråkslös. Omständigheterna var rent spartanska om man jämför med det stora maskineriet Caledonia Soul Orchestra. Färre människor var inblandade i studion när inspelningarna påbörjades i Morrisons egen Kalifornien-studio vintern 1973. Låtarna hölls öppna; ofta fick de sin slutgiltiga form först i inspelningsögonblicket. Mycket av det som hörs på skivan är lyckade förstatagningar. Dahaud Shaar (också känd som David Shaw), trummis och vid det här laget något av en Morrison-veteran: ”Ibland kunde låtarna bara fortsätta i en evighet. 'You Don't Pull No Punches' blev ju rätt lång [nästan nio minuter], som en enda lång sinusvåg.” ”Jag höll till mycket i studion”, fortsatte han, ”och Van kunde plötsligt dyka upp och då körde vi bara. Min dåvarande fru fick vara tekniker flera gånger. 'Där har du record-knappen, det är den viktigaste. Så fort Van kommer in ska du trycka på den.'” Dåvarande managern Stephen Pillster bekräftade: ”Van ser mycket av det som har med musik att göra i svart och vitt. När han är i studion gör han sällan mer än ett par sångtagningar och funkar det inte går han vidare till nånting annat. Han avskyr att göra en massa omtagningar och pålägg.” Grundinspelningarna kompletterades med finkänsliga stråk- och träblåsarrangemang som ger skivan precis rätt ton.

Skivbolaget Warner Brothers var emellertid inte överdrivet förtjusta i ”Veedon Fleece” då de i likhet med recensenterna inte tyckte att den höll vad ”It's Too Late to Stop Now” och tidigare mer publiktillvända skivor hade lovat. Morrison kontrade med att knorra över ”It's Too Late to Stop Now” som han till en början hade tyckt väldigt bra om. ”Ett rent skivbolagspåhitt”, skorrade han, och när han åkte på Europa-turné våren 1974 hade han ingen som helst lust att prata om den nyligen utgivna liveplattan. Istället förbryllade han journalisterna med att prata om ”Veedon Fleece” som ingen skulle få höra förrän ett halvår senare. ”Jag önskar att jag kunde påverka utgivningsplanen mer. Det är helt obegripligt hur lång tid det tar ibland innan en skiva släpps”, klagade han.

Trots att det var ”Veedon Fleece” som var aktuell i hans sinne, framförde han bara i undantagsfall låtar från den under konserterna 1974. ”Många av de nya låtarna var väldigt bra och inspelningarna var fantastiska, men det var svårt att få dem att funka live”, förklarade basisten David Hayes. Upp på scenen hade Morrison med sig den öppna hållningen från ”Veedon Fleece”. När han spelade med Caledonia Soul Orchestra krävdes strikta arrangemang för att den elva personer starka orkestern inte skulle gå bort sig i ren kakofoni, och nu ville han bort från rigiditeten. Han sökte en jazzbetonad frihet där man fick lita på ögonblicket. Kända låtar från skivorna blandades med outgivna sånger och covers. ”Spellistorna satte vi ihop precis innan vi gick upp på scenen”, minns Hayes. ”Ibland bestämde sig Van plötsligt för att vi inte skulle köra några av låtarna vi hade kommit överens om”, avslöjar klaviaturspelaren Pete Wingfield. ”Istället började han spela en låt som han just hade skrivit och som vi aldrig hade hört förut. Vi fick haka på så gott vi kunde inför tusentals personer medan han ropade ut ackorden till oss mellan textraderna. Vi hade få fasta arrangemang, och Van kontrollerade allting genom att ge tecken med handen.” ”Vi körde nog ner väldigt mycket i halsen på folk”, biföll Dahaud Shaar, ”men vi själva hade i alla fall jätteroligt!” Stundtals kokade bandet verkligen, som på Köpenhamns Falkoner Center i början av april när de var i inspirerad toppform och Morrison glödde lika mycket som någonsin på ”It's Too Late to Stop Now”.

Fullt så bra gick det väl inte när Van Morrison för första gången besökte den årliga jazzfestivalen i Montreux ett par månader senare. Bandet var nytt och hastigt hopsamlat till evenemanget, med bland andra Crosby, Stills, Nash & Young-trummisen Dallas Taylor och Jerome Rimson som tidigare spelat bas hos Motown. Trots att de utgjorde en så hastigt sammansatt combo spelade de ofta med ett ledigt och inbjudande groove. De gör helt enkelt sitt bästa för att sångaren ska trivas men Morrison är trots det på sitt truligaste humör. Spontaniteten som han var ute efter yttrade sig denna gången i att han under det TV-sända framträdandet så gott som enbart spelade låtar ingen hade hört. Knappt ens bandet. Flera av dem var instrumentala. Applåderna är artiga. Eller kanske bara tålmodiga. Men efter sista låten vill publiken ändå ha mer! Minuterna går utan att applåderna avtar. Till sist återvänder musikerna till scenen. Då ropar en svart kvinna på första raden till Morrison att han ”borde lämna bluesen till de svarta”. Morrison tappar tålamodet: ”Om du inte gillar det så kan du dra åt helvete!” Sedan försöker han släta över sitt utbrott – det går inte så bra – innan han drar med sig det lätt konsternerade bandet i en såsig cover på smörballaden ”Since I Fell For You” som ingen ville höra. (Både låten och Morrison verbala raptus är bortredigerade på den officiella DVD-utgåvan av konserten.)

Sedan var konserten slut.

* * *

”Jag har gång på gång varit publiken till lags det senaste året”, kvirrade Van Morrison. ”Till sist kommer det till den punkt när jag måste få vara mig själv. Jag orkar inte med allt sånt där show business-jox och en massa folk som dyker upp och vill vara delaktiga. Jag vill inte ha något med dem att göra.” Kanske var det just för hans eget höga nöjes skull, eller bara på rent jävelskap, som han under sommaren ger ut singeln ”Caledonia”. Låten hade varit en stor hit med Big Joe Turner 1945. Baksidan ”What's Up Crazy Pup?” går i samma svängiga jump blues-stil. Jag kallar singeln en charmig bagatell. Clinton Heylin kallar den ”surrealistisk”. Det mest surrealistiska är väl att skivbolaget gick med på att ge ut den i flera europeiska länder – särskilt som de inte hade den minsta tanke på att puffa för den. Morrison upprepade knappast Turners hit-trick. För det pyttelilla fåtal fans som alls lade märke till att den gavs ut var den inte mer än ett besynnerligt frågetecken. Trodde Morrison själv på singeln? Eller försökte han bara göra en Dylan och förvirra folk så mycket så att de inte längre skulle orka ha några förväntningar på honom?

Om Morrison ansåg sig kunna vara sig själv mer när han spelade instrumentalmusik ska jag låta vara osagt, men flera av de låtar han spelar in i en holländsk studio under 1974 är just instrumentala, som ”Much Binding in the March” och en av de låtar han hade pådyvlat Montreux-publiken, ”Heathrow Shuffle”. Han planerade att ge ut en ny skiva redan i februari nästföljande år och var mycket nöjd med de nya inspelningarna. Under hösten besökte han en amerikansk radiostation och spelade stolt upp fyra av låtarna. ”Plattan är redan mixad och klar, den ska bara mastras,” avslöjade han och berättade att den, efter att han hade förkastat titlar som ”Naked in the Jungle” och ”Stiff Upper Lip”, skulle heta ”Mechanical Bliss”.

Februari kom, men inte skivan.

Fler månader gick, men fortfarande ingen skiva.

Förmodligen fick Warner Brothers kalla fötter. Efter det svala mottagandet av ”Veedon Fleece” vågade de inte satsa på en ännu mer okommersiell platta från en artist som blev allt mer oförskämd, halsstarrig och svårmedgörlig. Instrumentaljazz, lätt reumatisk blues och ännu en dåsig falsettlåt – ”This Is Not the Twilight Zone” segar sig fram utan styrfart i nio tortyrminuter. Jag förstår om bolaget inte hade lust att upplåta vare sig skivplast eller marknadsföringspengar åt ”Mechanical Bliss”. Den dystopiska målning som Larry Zox hade gjort speciellt för omslaget till den inställda skivan hamnade istället på Steely Dans ”The Royal Scam” ett år senare.

Exakt vilka låtar som egentligen skulle ingå på ”Mechanical Bliss” vet ingen med säkerhet då någon definitiv låtlista aldrig har dykt upp. Det kanske helt enkelt inte fanns någon. Däremot finns det ett antal relativt väl underbyggda teorier kring innehållet. Pusslar man ihop skivan utifrån de mest sannolika spekulationerna hade ”Mechanical Bliss” definitivt varit en mellanplatta. Vad Morrison hade kunnat leverera var en tung, ösig skiva totalt olik ”Veedon Fleece”, och kanske därför någon som hade fallit Warner Brothers bättre i smaken. Med låtar som ”Naked in the Jungle”, ”You Move Me”, ”Feedback Out on Highway 101”, ”I'm Not Working for You” och den rasande covern på Little Miltons ”Grits Ain't Groceries” som stomme hade den passat in i 70-talets funk-era och blivit en av Van Morrisons bästa plattor någonsin. Men till och med när Morrison ett par decennier senare sammanställde sin dubbelsamling med rariteter och outtakes, ”The Philosopher's Stone”, lät han flera av de bästa låtarna från den här tiden ligga kvar täckta av spindelväv i det dammiga arkivet.

”Mechanical Bliss” är alltså inte det förlorade mästerverk som historien och önsketänkandet gärna gör av skivor som den. Det är bara en högst ojämn platta som aldrig kom ut.

* * *

Morrisons irritation över pressen hade vuxit till direkt antagonism. Han var grundligt less på journalister och vad han menade var felaktiga citat och/eller rena påhitt. I ett försök att klargöra hur saker och ting egentligen låg till lät han producera en 72-sidig bok som skulle skickas runt till media. ”Reliable Sources” var, enligt bokens inledning, ”ett kompendium av fakta, åsikter och intryck av Van Morrison. Det innehåller allt det som du alltid har velat veta om Van men aldrig frågat honom om. Det är ett referensverk som vill reda ut myterna och besvara så gott som alla frågor.” Men egentligen ville Morrison bara ”visa hur löjliga journalisterna, och pressen i allmänhet, är. Jag vet inte om jag lyckades med det... Men det enda jag vill är att nå fram till min publik” (sade han efter att förolämpat den å det grövsta i Montreux).

I en helsidesannons för ”Veedon Fleece” fortsatte han sin anklagelseakt och gav hela branschens rynkfria, översminkade nuna en mer berättigad lavett: ”Det enda som är viktigt är musiken jag gör för lyssnarna, antingen på skiva eller under konserterna. Det och publiken. Allt det andra – bilder, promotionsmaterial, artiklar, managers och månglare – är till största delen bara skit. För i slutänden handlar det bara om musiken.” Han fortsatte resonemanget i några av sina motvilliga intervjuer: ”Det är så få som är inne på musiken. Oftast är det bara grejen runt omkring som man bryr sig om. Att vara en del av just den är viktigare. Hur inne kan detta bli den här veckan? Vem har de flashigaste skorna? Jag har köpt min jacka där-och-där, och dina brallor kommer från det-och-det stället. Det handlar bara om mode. Jag fattar inte vad det har med musik att göra. Jag skulle aldrig betala ett öre för att gå och titta på vad folk har på sig. Jag vill höra vad folk sjunger och spelar. Jag vet inte... Hela grejen är bara helt åt helvete.

Omslag som hamnade hos Steely Dan istället

 

”Till största delen tror jag att problemet är att rockgrejen är så ombytlig till sin natur. Det finns ingen stabilitet. Ena året är det det ena som gäller, nästa är det något annat. Det är bara modeflugor allting, och modeflugor leder ingenstans. Förmodligen har det också att göra med att DJ:ar är så okunniga. Så obildade. De spelar bara det som råkar släppas just den veckan och som de blir tillsagda att spela.” ”Jag gillar sådant som Mose Allison och Gil Evans. Och naturligtvis det som gavs ut på Chess. Men jag gillar inte tung rock. Ska det vara rock väljer jag hellre Carl Perkins och Chuck Berry.” ”Nu för tiden går jag sällan på rockkonserter. Det finns egentligen ingenting jag vill se. Det finns inte många inom rocken som har något att säga längre. Chuck Berry sade mer än vad någon gör idag. Det tar emot att erkänna det, men det är sant.” 

Morrison protesterade mot att han allmänt betraktades som en rockartist. ”Jag är ingen rockstjärna. Jag är sångare. Jag begriper inte ens vad en rockstjärna är för något. Förmodligen är det bara de som skriver om dem som gör det. Vi andra försöker bara göra vårt jobb.” ”Enda anledningen till att de kallar mig för legend är att de inte har något annat att komma med. Det är en bekväm etikett. Men ett namn är bara en produkt, något sekundärt. Om musiken är bra spelar det ingen roll vem som spelar. Jag är bara ett verktyg för musiken. Allra helst skulle jag vilja att folk bara kallade mig för musiker och lät det vara bra med det, utan några beskrivningar.”

”Jag har tur som trots allt rätt ofta får göra det jag vill för mitt skivbolag. [Jag vill påminna om att Morrison sedan 1971 hade sitt eget produktionsbolag, Caledonia Productions, vilket bör ha givit honom ett lite större manöverutrymme än vad många andra artister hade, även om han formellt sett stod under kontraktet med Warner Brothers.] Inte så att de är helt fantastiska – de är ju bara människor och det kan man inte säga så mycket om. Vi är inte överens för jämnan. Ibland tycker jag att de borde göra mer än vad de gör.” Morrison utvidgade kritiken: ”Men jag tycker inte heller att artisterna hjälper varandra tillräckligt mycket. De talar inte tillräckligt ofta om hur saker faktiskt ligger till, att man inte som artist kommer till ett dukat bord. Jag skulle vilja höra fler riktigt kända artister säga som det är och inte hålla på och låtsas. En som faktiskt gör det är Frank Zappa. Han är en mycket intelligent människa som har mycket att säga. Han är praktiskt taget den enda som säger något vettigt i intervjuer. Om hur det funkar, vad man inte ska acceptera och hur det borde vara. Det är verkligen bra att han är så frispråkig.”

It's Too Late to Stop Now: Magnifik livedubbel

 

 

Morrison har förstås rätt i mycket av det han säger, men hans klarsyn kunde snabbt slå över i urskiljningslöst förakt och vrede. Han missade lätt att han faktiskt hade förkämpar inom Warner Brothers som stod på hans sida och ville hans bästa. Det paranoida draget i hans personlighet fick honom ibland att gå i försvar utan anledning. Och oavsett vad det gamla uttrycket vill göra gällande så är anfallet inte alltid försvaret i sin lämpligaste form. Joe Smith var A&R-ansvarig hos Warner Brothers och minns samarbetet, eller försöket till samarbete, med Morrison: ”Han var så svår att ha att göra med, så fientligt inställd. Han kom inte överens med någon, men mig kom han åtminstone mindre dåligt överens än med de andra... Med tiden blev jag den enda som han hade kontakt med inom bolaget. Han var professionellt självdestruktiv.” Smith minns särskilt en sammandrabbning strax före julen 1974 när Morrison, just denna gång välklädd med slips och allt, blixtinkallade till ett möte. Han var missnöjd med att Smith, som varit bortrest en tid, inte hunnit ordna färdigt allting inför en kommande turné. ”'Din jävla lögnare!

Du är precis som alla andra!' vrålar Morrison, alldeles röd i ansiktet,” berättar Smith. ”Jag vrålar tillbaka: 'Sluta gapa och sitt ner! Jag måste julhandla och jag lovar att vi fixar allting efter nyår.' Då reser han sig upp igen och drämmer en bunt papper så hårt i skrivbordet att två dyra pennor går sönder. Jag är vanligtvis ingen våldsam person, men jag är jetlaggad efter resan, och förbannad som jag är sliter jag tag i kragen och slipsen på Morrison och drämmer hans skalle i skrivbordet. Jag plockar upp de trasiga pennorna och skriker, 'Du hade sönder dem!' Jag ser i ögonvrån hur mina kollegor i hörnet blir alldeles askgrå i ansiktet. Till och med Van ser lite blek ut. Jag vrålade: 'Ut med er! Allihop! Jag vill aldrig se er igen!'”

”Jag var psykiskt utmattad,” sade Morrison senare om den här tiden. ”Jag gjorde en massa konserter men fick inte ut någonting av det. Jag kommer ihåg att jag satt och stirrade ut genom ett hotellfönster och tänkte, 'det är fasen inte värt det längre'. Jag hade gjort två turnéer i Amerika och två i Europa, men skivbolaget tjatade ändå hål i huvudet på mig om att jag inte jobbade. Det kändes inte rätt, det var inte så här jag ville att mitt liv skulle se ut. Jag ville inte att show business skulle kontrollera mitt liv.” Han ville inte träffa några musiker och inte diskutera framtiden. Han orkade inte ens lyssna på andras musik längre. ”Jag var tvungen att komma bort från musiken helt och hållet. Jag kände bara fullständig avsky för alltihop.” ”Så jag bestämde mig för att ta en paus, skärpa till mig och tänka över vad jag egentligen höll på med. Det var ett helt och hållet medvetet beslut.”

Under 1975 gjorde han några enstaka – och inte särskilt publiktäta – spelningar på Great American Music Hall i San Francisco, ett ställe där han kände sig hemma och kunde spela lite vad han hade lust med utan att känna någon press. En kväll brast han till exempel ut i ett oväntat medley av ”Saint Dominic's Preview”, ”Walk on the Wild Side” och ”You Can't Always Get What You Want”!

1976 och 1977 gjorde han bara en handfull liveframträdanden per år. Ett par stycken var speciellt för TV och radio, några enstaka bara gästinhopp under andra artisters konserter. Mest slående bland dem var The Bands grandiost anlagda avskedskonsert ”The Last Waltz”. Han medverkade också som saxofonist på en av låtarna på Bill Wymans nedsablade soloskiva ”Stone Alone”.

Vad övrigt var, var tystnad. Publiken undrade om det låg någon sanning i det där med ”it's too late to stop now”, och i pressen gjordes kacklande hönor av fjädrar som knappt ens fanns: ”Van Morrison gör en skiva med Jazz Crusaders!” ”Van Morrison jobbar på en skiffle-platta!” Visserligen gjorde han ett par besök i skivstudion men de var korta, och det är troligare att han använde större delen av sin tid åt att fördjupa sig i psykologi enligt Jung, keltisk historia och studiet av övernaturliga fenomen. Ovidkommande om han var vrång till sin natur så kan jag förstå att han vid den här tiden tappade tålamodet med de faktoider och förmodanden som florerade. Han behövde sin avskildhet mer än någonsin.

I den tidigast utgivna Van Morrison-biografin, ”Into the Mystic” från 1975, kommer Ritchie Yorke med en lyriskt färgad passus som visserligen inte erbjuder något avslutat resonemang, men som kanske ändå är det bästa – i alla fall det vackrast formulerade – försöket att förstå anledningen till det intresse som både journalister och fans har för allt det som Morrison inte berättar om sig själv: ”Den här besattheten av Van Morrisons privatliv har troligtvis en hel del att göra med att hans texter och musik ständigt stimulerar vårt sinne för nostalgi. Han kan som ingen annan återuppväcka vår barndoms hängivenhet, den enkla och oförställda glädje som vi som oskyldighetens fångar hade i vår besittning innan våra ögon öppnades för hur omgivningen faller samman av girighetens plundringar. /.../ Han är en länk till de av våra personliga minnen som har legat latenta i årtionden. Han öppnar dörren till skönheten och elegansen, två av de element som mest smärtsamt saknas i vår teknologiskt uppsvällda tid."

Morrison uttryckte sin ståndpunkt något mindre poetiskt: ”Jag tycker inte att en artist är allmän egendom. Jag vill inte att någon ska veta något om mitt privatliv för det är mitt eget som jag har rätt att bestämma över själv, precis som alla andra. När en vanlig jobbare kommer hem på fredagskvällen ska ingen annan lägga sig i vad han gör på lördagen och söndagen.” ”Om folk gillar min musik är det jättebra, men de ska veta att jag inte förhåller mig annorlunda till mitt jobb än vad jag skulle ha gjort som sekreterare.”

Men när Morrison kom tillbaka till jobbet efter sin nästan tre år långa ”helg”, var det åtskilliga som tyckte att han kanske skulle ha tagit ut ytterligare kompledighet. 

Peter Sjöblom

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Jubilerande änder

I bokhandeln (fast den är mest bara en större tidningskiosk) på Logan Airport i Boston säljs röda sockor, krus och tröjor med Red Sox-emblemet, det framgångsrika lokala baseball-laget vars historia ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 24 maj, 2016

Foto Bonniers

Gudsnärvaro i Lars Noréns diktning

Lars Norén är en av våra främsta dramatiker. Mindre känt för en vidare allmänhet är Noréns poetiska verksamheter. Han började som diktare i början av 60-talet har under många år ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2017

Det fullkomne liv

Følgende utsagn kan synes å være svært trivielt: at i vår egen tid gis det folk som søker etter livets opprinnelse, opphav, kilde, og slik var det også før tiden ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 januari, 2010

En essä om ingenting

”Tystnad”, svarade Murke. ”Jag samlar tystnad.” I Heinrich Bölls novell ”Doktor Murkes samlade tystnad” möter vi Murke som arbetar på en radiostation. En av hans egenheter är att han samlar på ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 september, 2012

Ett försök till verklighetsåtergivning

Alain Robbe-Grillet (1922–2008). Foto: Il Manifesto TEMA BILDNING Författaren och filmregissören Alain Robbe-Grillet har avlidit. En av 1900-talets mest originella modernister har alltså gått ur tiden. Han var verksam i över ...

Av: Mikael Andersson | Litteraturens porträtt | 07 april, 2008

Bild: Hebriana Alainentalo

17 dikter av Carsten Palmer Schale

Splittrande självpresentation

Av: Carster Palmer Schale | Utopiska geografier | 13 juni, 2016

Metaltown 2011 - två dagar av metal

I år var första året som Metaltown inte arrangerades på sin sedvanliga plats i hjärtat av Göteborgs hamn. Istället hade man valt att placera festivalen på en galoppbana på Hisingen ...

Av: Linda Olsson | Kulturreportage | 03 juli, 2011

Nemesis, Allāt och den som tillägnar. Museum of Fine Arts of Lyon. Foto: Rama, Wikimedia Commons, Cc

De kloka och vackra, sataniska verserna

Det står ett vitt hus längs Fyrisån på Västra Ågatan i Uppsala som kallas Olympen. Det är mest känt genom Ture Nermans studentroman med samma namn från 1913. Huset är ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 25 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.