Att spela sig fram till ett inre lugn

Daniel Westerlund är en mångfacetterad man. Han är verksam som skribent och förläggare, men även som musiker och kompositör. Det som överraskar mig när jag lyssnar på hans dubbel ...

Av: Guido Zeccola | 02 mars, 2009
Musikens porträtt

Månskensstråk över svenska Pommern

Det är i slutet av oktober. Stranden ligger nästan öde. Vågorna rullar långsamma och tunga mot stranden med sitt dova ljud. I horisonten tornar en hotande molnbank upp sig, men ...

Av: Mathias Jansson | 05 november, 2010
Kulturreportage

Brott och straff 3 Lagens bokstav - Rättens andliga märg

Bor Gud i lagboken? Domarreglerna menade så. Men hur kunde Guds ande trängas i lagarna vid sidan av ett tungt mandat givet till folket? Det var en fråga som endast ...

Av: Benny Holmberg | 11 november, 2009
Essäer om konst

Tack så mycket för elden

F. Scott Fitzgerald är framför allt känd för sin roman ”Den store Gatsby”, som räknas som ett av försöken att skriva ”den stora amerikanska romanen”. Fitzgerald och hans hustru Zelda ...

Av: F. Scott Fitzgerald | 27 mars, 2013
Kulturreportage

Ett liv i förnekelse



Vem känner inte till Gaetano Donizettis musik, exempelvis "Kärleksdrycken", "Lucia di Lammermoor" och "Don Pasquale"? Hans verkförteckning omfattar ju över 660 musikaliska verk varav ett sjuttiotal operor. Han var också verksam som dirigent och företog många Europaresor under sina trettio år som yrkesverksam.

Donizettis verk har för många musikälskare världen runt rönt lika stor uppskattning som musik av Mozart, Rossini och Bellini, medan operaeliten har tenderat att nedvärdera den.

Men vem var människan bakom musiken? Vad påverkade honom och gav honom skaparkraft?

Gaetano Donizetti föddes i en källare i Bergamo den 29 november 1797. Fadern, Andrea Donizetti, arbetade i en panthandel och modern Doenica Nava-Donizetti hjälpte till att försörja familjens sex barn som väverska.

Gaetano DonizettiKomponerade Gaetano Donizetti för att glömma?

Såväl den unge Gaetano som hans äldre bror Giuseppe visade sig vara musikaliska redan som små. Familjen Donizetti var fattig och som tur var åtog sig kapellmästaren och den italienska operans fader, Giovanni Simone Mayr, att undervisa den unge Gaetanos i musik, litteratur, historia och senare även i harmonilära och kontrapunkt under nio års tid utan ersättning i sin "barmhärtighetsskola" som senare fick namnet ”Instituto Musicale Gaetano Donizetti”. Skolan existerar fortfarande i Bergamo. Giovanni Simone Mayr blev med tiden en mycket uppskattad kompositör och dirigent.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vid 18 års ålder, 1815, skickades Gaetano Donizetti till en av de bästa musikskolorna i Italien, ”Liceo Filarmonico Communale di Bologna”, där även Gioacchino Rossini hade fått sin musikutbildning medan Giuseppe blev militärmusiker hos kejsaren Napoleon I och därefter hos sultanen i Konstantinopel, Mahmud II. Han reformerade sultanatets Janitssarorkester och blev belönad med hederstiteln Pasha med överstes rang.

Janissarierna var pojkar som valdes ut vid sex års ålder bland kristna pojkar i Anatolien och på Balkanhalvön. De bildade en elitstridsstyrka i det ottomanska riket. De mest begåvade av dem fick även en högre utbildning för att ingå i den härskande klassen av visirer. Några av dem blev ingenjörer, arkitekter, läkare och forskare.

Den levnadsglade Gaetano roade sig flitigt i nöjeskvarteren under sitt tvååriga uppehälle i Bologna och det är sannolikt att han redan där smittades av den könssjukdom, som kom att förfölja och påverka honom under hela livet. Året därefter, 1816, insjuknade han i feber, som kan ha varit ett första tecken på neurosyfilis.

Trots sin långvariga feber måste Donizetti ha varit mycket produktiv under Bolognatiden. Han komponerade flera operor, kantater och orkestermusik i rasande fart. Han återvände till Bergamo och fick där ta hand om musikbiblioteket vid Santa Maria Maggiore, men sysslade under denna period mest med att komponera sakral musik.

Donizetti utvecklade tidigt en egen särpräglad musikstil som påminde om Rossinis och Bellinis kompositioner. Donizetti hade sin första operapremiär år 1818 i Venedig med "Enrico di Borgogna". Vid 24 års ålder stod han på tröskeln till en stor karriär och tecknade kontrakt med stora italienska teatrar och operahus.

Ibland blev kompositionerna väl skissartade och därför inte särskilt uppskattade av publiken. Donizetti blev naturligtvis besviken men ansträngde sig och fick på premiären av operan "L’ajo nell’imbarazzo" i Rom år 1824 lön för mödan. Den gav honom berömmelse och goda inkomster.

Virginia Vasselli Donizetti tonsättarens fru var själv tonsättareSommaren 1826 insjuknar han åter i långvarig feber och dessa feberperioder återkommer under hela hans liv. I ett brev till sin far 1827 berättar han om sina feberperioder, men skriver samtidigt att de inte besvärar honom nämnvärt i arbetet. Två år senare får han kramper och gallfeber, som behandlas med återlåtning, bad, lavemang och diet, något som gör tillståndet än värre. I sina brev till fadern beskriver han sjukdomen som en storm som tröttar ut honom.

År 1828 gifter han sig med Viriginia Vasselli, en syster till en god vän. Hustrun Virginia blir sjuk och föder en son två månader för tidigt. Pojken är missbildad, har ett långt och tjockt blodkärl tvärs över skallen. Han drabbas på sjunde dagen av kramper, lever ytterligare fem dagar i detta kramptillstånd, varefter han avlider.

Donizettis feberanfall återkommer 1830, men han fortsätter att komponera i högt tempo. Han skriver librettot till Felice Romanis opera ”Anna Bolena”, som handlar om Anne Boleyns och Henrik VIII’s förhållande. Operan blir en succé som inbringar honom titeln ”Maestro” av sin forne lärare Mayr. Under koleraepidemin och den politiska oron i Centraleuropa ligger mycket av kulturen i träda, men Donizetti fortsätter oförtrutet sitt arbete.

År 1832 skriver han "Kärleksdrycken" om en skojare, mirakeldoktorn Dulcamara, som anländer till en liten by. Hans väska är fylld med undergörande elixir. Eller är det bara rödvin? Den tafatte bondpojken Nemorino köper genast en flaska. Han vill få den självsäkra Adina att förälska sig i honom. Med lite ”elixir” innanför västen förändras Nemorino. Adina ser plötsligt någonting nytt hos honom. Kanske förändras även hon? Med Dulcamara kommer karnevalen till byn och fyller den med magi. Vi befinner oss i en tid där en cyklande handelsresande i mirakelkurer kan göra under. Önskar sig Donizetti en trolldryck - ett elixir mot sin sjukdom?

Under de nästföljande fyra åren undervisar Donizetti i komposition och kontrapunkt vid Collegio di Musica i Neapel och inleder nästa stora projekt, operan "Maria Stuart", som blir otursförföljt. Donizetti drabbas av något som betecknas som biliär feber med diarréer och kräkningar.

Italien är vid denna tid en österrikisk lydstat som består av olika kungariken. "Kungen av kungariket Bägge Sicilierna", Ferdinand II, även kallad "Kung Bomba", vilken senare på grund av sin trolösa grymhet förvärvat sig ett sorgligt eftermäle i historien, förbjuder uppförandet av "Maria Stuart", eftersom föreställningen visar kungligheter som förnedras på scenen. Det går inte an! Maria Stuart blir ju avrättad.

Svårigheterna resulterar i att Donizetti flyttar till Paris, som tar emot honom med öppna armar. ”Maria Stuart” uppförs senare i Milano med en ny ouvertyr. Problemen med operan medför att den förbjuds efter några få föreställningar för att sedan försvinna helt från repertoaren ända till nyuppförandet i Bergamo år 1958. Sedan 1950-talet finns originalpartituret till ”Maria Stuarda” arkiverat i Stiftelsen Musikkulturens främjande i Stockholm.

Efter sin stora förebild Vincenzo Bellinis död 1835, övertar Donizetti rollen som Italiens mest firade operakomponist, även internationellt. Sommaren 1835 påbörjar han ett samarbete med librettisten Salvatore Cammarano med avsikt att skriva en opera med utgångspunkt från Sir Walter Scotts roman ”The Bride of Lammermoor”. Under arbetet får Donizetti svår huvudvärk. Sängliggande skriver han färdigt operan ”Lucia di Lammermoor”, som får premiär i september 1835 i Neapel. Operan blir en av Europas populäraste under 1800-talet och medför att Donizetti blir Europas mest efterfrågade operakompositör. Den sägs ha en central position i Flauberts roman om ”Madame Bovary ”och i Tolstojs ”Anna Karenina”.

Efter uppförandet av ”Lucia di Lammermoor” duggar dirigentuppdragen in samtidigt som Donizetti komponerar operan ”Belsario”.

I Italien härjade koleran och många städer var stängda. Man kunde varken resa ut eller in i städer som Rom och Neapel, där 6200 dödsfall inträffade under en kort tid. Donizetti hade fått kunskap om att hans mor avlidit 1836 och att hans hustru blivit sjuk efter att ha fött fram en liten flicka under sjunde graviditetsmånaden. Flickan överlevde inte. Donizetti fortsatte att resa och komponera, reste väl hem någon gång, eftersom Virginia Vasselli - Donizetti snart blev gravid igen. Året efter det andra missfallet födde hon en pojke som avled efter en timme i kramper, varefter hon själv insjuknade i feber, hosta och diarré och avled 1837. Donizetti stängde dörren till hennes rum och sägs aldrig mer ha nämnt hennes namn. Hade Donizetti fört smittan vidare till Virginia och barnen? Avled de av syfilis? Donizetti bar antagligen på syfilissmittan redan vid giftermålet år 1828.

Hans personlighet förändras. Från att a varit en glad person blir han nu inåtvänd och tungsint. Under en tidsrymd av åtta år har Donizetti förlorat hela sin närmaste familj, sin svärfar, sina föräldrar, tre barn och sin hustru. Med sin bror Giuseppe, som lever i Konstantinopel, har han endast brevkontakt. Förutom honom har han bara Virginias bror Toto och brorsonen Andrea Donizetti kvar i livet. Han är ensam, har dödslängtan och drar sig tillbaka och begraver sig i arbete. Lusten att skriva musik förblir oförändrad.

Flera uppdrag väntar på honom. Många förhandlingar och refuseringar följer. Han drabbas av motgångar och hård operakritik. I operan ”Poliuto” beskriver han hur Poliuto och Paolina dör martyrdöden för sin kristna tro genom att kastas in i en grop med hungriga lejon, något som anses oacceptabelt att visas på en scen i mitten av 1800-talet.

Brorsonen Andrea Donizetti tillsammans med den sjuke GaetanoProblemen blir så påträngande att Donizetti beslutar sig för att flytta till Paris 1838. Där har han framgångar med den komiska operan ”L’elisir d’amore” och ”Poliuto” under titeln ”Les martyrs”. ”Lucia di Lammermoor” blir en stor framgång som ”Lucie de Lammermoor”. Donizetti arbetar oavbrutet trots att han under denna tid drabbas av långvariga feberperioder och huvudvärk. Kejsare, kungar och adelspersoner älskar Donizettis musik. Medaljerna fyller hans kappsäck, pengarna flödar in, arbetsbördan är enorm.

Donizetti är nu en man i fyrtioårsåldern, men verkar sliten och mager. Ryggen har sjunkit ihop och ansiktet är fårat. År 1844 har han tydliga tecken på allvarlig sjukdom, även psykiskt. Han lider av förföljelsemani och har förvirringstillstånd, lever i tron att han snart skulle dö. Detta medför att han börjar ägna sig åt ett utsvävande liv med kvinnor, något som med tiden kommer att resultera i ett maniskt beteende och en ohämmad sexuell lust. I pressen förekommer skämtsamma karikatyrer med förvrängda Donizetticitat.

Huvudvärken bär han ständigt med sig och för första gången hindrar den honom från att komponera. Men han blir bättre, arbetar från sju på morgonen till fyra på eftermiddagen. Med hänsyn tagen till hans sjukdomstillstånd förundras man över hans konstnärliga kvalitet på de elva operor han skriver under denna tid. Arbetstempot måste ha tagit musten ur honom. De två första akterna av ”Maria di Rohan” komponerar han på 24 timmar. Men ”Caterina Cornaro” blir hans sista.

Ändå accepterar han erbjudandet från den österrikiska kejsaren Ferdinand I att överta rollen som ”Kammerkapellmeister und Hofkompositör” i Wien! Han pendlar mellan Paris och Wien, övervakar sina premiärer, dirigerar och komponerar nya verk. Han lider av febern, talar om en "ny" sjukdom, en sjukdom som han helt nyligen måste ha ådragit sig i Paris.

Syfilis är en mycket vanlig sjukdom i Europa vid denna tid som Donizetti måste ha känt till, men han undviker att spekulera om sin egen sjukdom och dess förlopp.

Hans kropp förfaller påtagligt, han tappar tänderna, blir vilsen, migränattackerna, yrseln och minnessvårigheterna tilltar. Han blir grälsjuk och irritabel. Hans läkare ordinerar laxativ; digitalis i sirap fyra gånger om dagen. I Wien råder läkarna honom att ta medicinska bad och att lägga kokande senap på nacken. Men han fortsätter ändå att arbeta oförtrutet även om han plågas av en huvudvärk som ”hamrar på hans hjärna och gör honom förtvivlad”, som han uttrycker sig i ett brev till Guillaume Cottrau i januari 1845.

I början av augusti 1845 ramlar han omkull på en gata i Paris och förs till hotellet, där han undersöks av tre framstående läkare. De ordinerar honom klimatombyte och vila. Han ska undvika att hetsa upp sig. Dessutom ska han dricka dekokter och ta fotbad. Han får tolv blodiglar placerade runt analöppningen. I slutet av månaden konsulteras en specialist i neurologi. Denne konstaterar att Donizetti lider av en sjukdom i det centrala nervsystemet. Medicinen blir densamma; fotbad, senapsplåster, lavemang och blodiglar. Utflykter och havsbad rekommenderas särskilt! Men sjukdomssymptomen tilltar. Donizetti får en förlamning i nackmuskulaturen med påföljd att han får svårigheter att hålla huvudet upprätt. Konvulsionerna tilltar och han tvingas ha en betjänt nära sig dygnet runt.

Ur ett brev daterat den 2 oktober 1845 till Teodoro Ghezzi framgår att Donizetti har genomgått en operation av en blåsa i nacken och att han har haft tjugofem iglar bakom öronen och tjugo runt analöppningen, ändå vill febern inte avta. I detta tillstånd beger han sig till Neapel, där han övervakar uppförandet av operan ”Maria di Rohan”. Han firas av en entusiastisk publik och fortsätter sin resa till Wien, där han får vetskap om sin lärares död. Giovanni Simone Mayr har avlidit i Bergamo den 2 december 1845 vid 82 års ålder.

På Kärntnerstrasse i Wien observerar ögonvittnen att Donizetti uppför sig obscent. Hans skamlösa erotiska excesser väcker uppmärksamhet. Men hans opera ”Dom Sébastien” på Theater am Kärntnertor blir vid uppförandet i december 1845 mer uppskattad i Wien än i Paris.

Från 1845 fram till sin död 1848 blir Donizetti behandlad av femton namngivna läkare i Paris och sju i Italien samt några läkare i Wien.

Man må betänka att den medicinska fakulteten vid universitetet i Paris vid denna tid var världsledande såväl inom neurologi som inom psykiatri. De flesta av de behandlande läkarna hade publicerat framstående forskningsresultat inom venereologi, neurologi och psykiatri. Det är därför konstigt att Donizettis sjukdom inte nämns vid namn. Varför? Det är också märkligt att han inte fick behandling med den terapi som faktiskt fanns mot syfilis. Det är tragiskt att Donizetti på grund av sin berömmelse fick en sämre behandling än andra syfilisdrabbade vid denna tid. Hur kunde läkarna ansvara för sina beslut att behandla syfilis med blodiglar?

I december reser brorsonen Andrea Donizetti till Paris för att hjälpa sin farbror. Hans inser genast det allvarliga läget och konsulterar tre specialister i psykiatri och sifylografi. I deras slutomdöme står att läsa att Donizettis två hjärnhalvor syns vara separerade från varandra och att endast en av dem fungerar då han komponerar sina operor! Sjukdomsorsaken skulle sitta i nervsystemet och vara en centralnervös sjukdom som speciellt drabbat den mjuka hjärnhinnan med blodstockning och hjärninflammation. De ordinerade behandlingarna anses vara korrekta. Slutligen konstateras att Donizetti saknar förmåga att ta hand om sig själv. Därför ska han vårdas på en institution för sinnessjuka. Läkarna utarbetar en plan. Donizetti ska vilseledas. Man låter honom tro att han ska bege sig på en resa till Wien, där han har fått ett dirigentuppdrag. Och Donizetti stiger gladeligen in i droskan. Resan tar tre timmar. Droskan stannar i Ivry, där han blir inlåst. I breven som Donizetti skriver från anstalten framgår att han är medveten om att han är inlåst. Han ber om hjälp, men breven skickas aldrig iväg. Brorsonen fångar upp dem. Dessutom isoleras Donizetti från att träffa sina vänner.

I maj 1846 inser Andrea Donizetti att farbrodern inte kommer att tillfriskna. Han bestämmer sig för att flytta Donizetti till Bergamo, men han behöver ett läkarintyg. De tre behandlande läkarna samtycker. Men polisprefekten i Paris är av annan åsikt och utfärdar ett utreseförbud. Orsakerna är oklara, men även ett intyg från flera andra berömda läkare stödjer utreseförbudet. Donizetti anses inte klara av att sitta i en droska. Det är dessutom ovärdigt för en så berömd man som Donizetti att färdas i detta tillstånd. Andrea får bud om att hans mor har blivit allvarligt sjuk och lämnar Paris.

I maj 1846 får Andrea äntligen tillstånd att flytta sin farbror till en lägenhet i Paris med tillsyn dygnet runt. Man gör allt för att få Donizettis själsförmögenheter att klarna. Man spelar hans musik och då reagerar han igenkännande, annars sitter Donizetti mestadels med huvudet nedsjunket mot bröstet och blundar i sin stol. Det sägs att när han får höra vansinnesarian ur ”Lucia di Lammermoor” väcks hans uppmärksamhet. Han öppnar ögonen och blundar först då musiken avklingat.

I augusti 1847 samlades läkarna på nytt, brorsonen Andrea hade satt sig före att flytta Donizetti till Bergamo. Polisprefekten emotsatte sig detta med alla medel, ingen förstår i efterhand varför. För att kontrollera att förbudet efterlevdes, ställde han vakter utanför lägenheten. I vems intresse agerade polisprefekten? Var det någon som skulle kunna få ekonomisk vinning av att Donizetti stannade kvar i Paris? Var någon ute efter hans musikaliska kvarlåtenskap? Eller var det en ren maktdemonstration från polisprefektens sida?

Andrea ger inte upp och även Donizettis bror Giuseppe använder sig av alla tillgängliga kontakter utifrån sin position i Konstantinopel. Till slut kan resan till Bergamo påbörjas i september 1847. Man färdas över Bryssel via Tyskland och Schweiz, sedan genom Sankt Bernhardspasset. Till Bergamo anländer droskan den 6 oktober. Donizetti själv sägs ha varit helt omedveten om flytten från Paris.

Donizettis tillstånd försämras och han får svårt att äta och lider av spasmer. Han får ett slaganfall och förlamas. Trots hans allvarliga tillstånd förändras inte behandlingen med senapsplåster på fötterna, koppning av nacken och blodiglar bakom öronen.

Den 8 april 1848 avled Donizetti i ett palats i Bergamo. På grund av den stora oron som härskade i Europa 1848, tog man knappast notis om hans bortgång. Men i Bergamo följde honom fyra tusen personer till graven. Pianisten och sångerskan Giovannina Rota-Basoni berättade i ett brev att begravningsakten var mycket praktfull, fyra hundra fackelbärare hade deltagit.

Obduktionsprotokollet visar att den delen av hjärnan som på 1800-talet tillskrevs musikalisk genialitet var kraftigt utvecklad. Men eftersom det inte existerar något speciellt ”musikaliskt centrum” i hjärnan pekar detta på att läkarna velat ge uttryck för sin beundran för Donizetti som musikaliskt geni.

Ur de åtta hundra brev som finns bevarade ur Donizettis korrespondens framgår ingenting om att Donizetti var medveten om sin sjukdom eller dess förlopp. Han sökte ständigt olika orsaker till sin huvudvärk och sina feberanfall. Han antydde ingenting om sitt utsvävande liv, skrev desto mer om sitt arbete.

Den behandling som Donizetti utsattes för var homeopatisk och behandlade symptomen, inte sjukdomen. Donizettis läkare var alldeles säkert medvetna om vilken sjukdom Donizetti led av. Varför de teg om diagnosen är oförståeligt, eftersom syfilis var en välbekant sjukdom i hela Europa under 1800-talet och framåt. Enligt den dåtida läkarvetenskapen använde man kvicksilver i olika beredningar för att ge symptomfrihet. På 1820-talet gjordes även försök med jodbehandlingar.

Donizettis kvarlevor flyttades i september 1875 till kyrkan Santa Maria Maggiore i Bergamo, där han som liten sjungit i gosskören. Vid detta tillfälle publicerade Federico Alborghettis och Michelangelo Gallis en minnesskrift med titeln ”Gaetano Donizetti e. G. Simone Mayr. Notizie e documenti” om Donizetti och hans läromästare Mayr.

Många av Donizettis operor har under årens lopp fallit i glömska, men när Maria Callas tog sig an "Lucia di Lammermoor" fick bel-cantotraditionen nytt liv. Sedan dess har operan varit en av de mest uppförda.

Ett tusental vetenskapliga artiklar och böcker har utkommit om Donizetti och hans verk. De flesta finns att läsa på Museo Donizettiano i Bergamo. Om man är intresserad av musik, är det bara att gå dit och gräva!

 

Lilian O. Montmar

 

Källor

Franken FH, Die Krankheiten grosser Komponisten, 1989

Hayden D. Pox. "Genius, Madness and the Mysteries of Syphilis, 2004

Persson E. “Drabbad av Venus, Gaetano Donizetti - ett geni i sönderfall”, 2009

Weinstock H. Donizetti and the world of opera in Italy, Paris and Vienna in the first half of the 1900 century, 1963

Ur arkivet

view_module reorder

Resan till frihet

Resan till frihet Avrättningen av Saddam Hussein ställer viktiga frågor. Vad göra med den mänskliga ondskan? Måste den avrättas, eller är det möjligt att bli mer mänsklig? En ung kvinna flyger ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om konst | 01 februari, 2007

 Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 oktober, 2017

Bokstavskombinationer – inte bara av godo

Diagnoserna har förlorat sin betydelse, i den mening att den målar in människor i hörn. De tycks fungera som viloplatser och försvarsmodeller inför påverkan utifrån. Människor ursäktar sig gentemot det ...

Av: Barbro Bruun | Essäer | 13 oktober, 2013

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Karin Victorin

… hootchy kootchy-dansare som baserade sina danser på magdans och andra orientaliska danser sågs först 1893 i Chicago … – Ur Burlesque – and the New Bump-n-Grind Av Michelle Baldwin. Karin Victorin Hootchy Kootchys ...

Av: Agneta Tröjer | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 28 Maj, 2015

Bo Setterlind

Bo Setterlind på Nya Zeeland

Den 24 augusti 1973 fyllde Bo Setterlind femtio år. Inför födelsedagen blev han intervjuad i pressen. Bland annat av K. A. Adrups artikel i Dagens Nyheter framgick att han tänkte ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 11 december, 2016

Ord som fötts ur tystnaden

Lämnar åter över en handfull av mina dikter, alla burna sina egna känslostormar. Dock, ligger alla avstånd nära i en växelverkan mellan subjekt/objekt, du som jag. Men låt mig först ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 23 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.