Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | 22 april, 2017
Filmens porträtt

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Det är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem ...

Av: Crister Enander | 31 Maj, 2011
Crister Enander

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | 03 augusti, 2013
Essäer om musik

Taube: ”Jag är poet, jag gycklar ej med orden”



1962 erhöll jag Svenska institutets och Franska statens stipendium för att fullborda en trebetygsuppsats över ämnet ”Evert Taube och Provence”. Jag begav mig således till Aix-en- Provence där jag vid universitetet 1962-63 studerade provensalska, riddartidens trubadurer och den storslagna provensalska lyriken.

I viss mån har Evert Taube med sin lovsång till riddartidens provensalska trubadurer (Vallfart till Trubadurien och Toscana) även inspirerat min litterära vandring i de soliga bergstrakterna. Indirekt är Vallfart också en hyllning till poesin och musiken, magiskt stärkande inte minsti stunder av ensamhet.

Taube brukade anlända tidigt på vårkanten och stannade sedan i Antibes en bit in på höstkanten: ”Jag har kommit till Provence mångfaldiga gånger och från många olika håll, ja även från alla väderstreck. Men de sju eller åtta gånger jag kommit från Skandinavien, England, Tyskland eller Atlanten över Paris och Lyon ­­­– de gångerna, alla de gångerna, har jag med oföränderlig förtjusning känt hur bröstet vidgas och alla sinnen livas av mötet med Södern.”

På värdshuset La Petite Resèrve i Antibes, med utsikt över Medelhavet, satt han likt antikens poeter och filosoferade och diktade under sitt fikonträd, upplivad av dess magiskt inspirerande skugga, Taube:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Det var under lummiga träd som konsten att berätta tog sin början. Det var under lummiga träd som konsten att berätta tog sin början. Grekerna filosoferade under fikonträd, Ovidius, Horatius, Miguel de Cervantes berättade under träd. --- Stämningen under ett fikonträd på stranden av Medelhavet har sedan Iliadens dagar lockat sjöfarare, krigare och diktare att berätta vad de varit med om på annan ort. I nittio fall av hundra ser man antingen havshorisonten eller blånande berg genom lövgläntorna under ett fikonträd.”

vallfart

Och tillägger han: ”Under ett fikonträd flyger mina tankar alltid bort, långt bort i tid och rum. Men tankar under ’lövkupolen’ av ett fikonträd stimulerar förmågan att minnas.”

Under det berömda fikonträdet på det lilla strandhotellet La Petite Resèrve tillkom sålunda följande sju böcker: I Najadernas gränd (1954), De fyra vindarnas gata(1956), Vallfart till Trubadurien och Toscana (1957), Svarta tjurar (1958), Septentrion (dikter 1958), Berättelser under ett fikonträd (1960), Återkomst (2004).

Givetvis ville vår nationalskald med åren även vinna erkännande som en seriös prosaförfattare.

1950 tilldelades en stolt och tacksam Evert Taube Bellmanpriset, pengar som han investerade i provensalska studier. Sju år senare – på skaldens sjuttioårsdag – bar dessa förstudier frukt i den briljanta reseskildringen, Vallfart till Trubadurien och Toscana.

Den 12 juli 1963 mottog Evert Taube på franska ambassaden den av Napoleon (1808) instiftade orden Les Palmes Académiques,avsedd för dem som främjat fransk konst och litteratur. Edouard de la Chauvinière. den franske ambassadören: ”Evert Taube har besjungit skönheten i livet, havet och kärleken. Livet vid Medelhavet återkommer i många av hans visor och traditionen från den medeltida trubadurdiktningen för han in i det tjugonde seklet.”

1966 instiftade Taube en egen akademi, Gyldene Fredens Akademi. De första ledamöterna var, förutom grundaren, författarna Ingrid Arvidsson, Sun Axelsson, Lars Forsell, Artur Lundquist, Lars Gyllensten, Pär Wästberg och regissören Alf Sjöberg. Valspråk:

”För hävd och förnyelse i litteratur, teater, film och television.”

Möteslokal blev samma anrika restaurang i gamla stan, Österlånggatan 51, där Svenska Akademien, Gyllene Fredens ägare, varje torsdag intar en supé i Bellmansalongen en trappa upp. Men redan 1924 hade han gett ut en samling visor med titeln Den Gyldene Freden med underrubriken Ballader och visor diktade och tonsatta av Evert Taube (1924). Balladerna tillägnas ”Riddare kring Gyldene Fredens Runda Bord”:

 

Riddare kring Runda Bordet,

Vem befaller i vårt lag?

Vem i denna krets för ordet?

Vem ger bröderna riddarslag?

Vem förbjuder hatet och vreden,

ger oss glädje och sång till mål?

Gyldne Freden

Gyldne Freden

Drickom den Gyldene Fredens skål!

 

Och första strofen i en annan visa:

 

Bröder och systrar! Med en visa

I Den gyllne Fredens sal,

Låt oss fred och frihet prisa

I en tid av krig och kval!

Låt oss, gamla vänner, klunka

av det vin, som ännu finns kvar

och varann i ryggen dunka

Som i flydda, glada da’r

 

På Järntorget 84,inte långt från Taubes stamkrog Gyllene Freden, kan vi beskåda Bejemarks magnifikt levande bronsskulptur av trubaduren med hans senaste komposition i handen.

Åter till Evert Taube Provence och Antibes. Evert stiger upp i ottan, vid soluppgången: ”Min arbetsdag här nere börjar vid sextiden på morgonen. Jag tar mitt morgonbad här vid Änglabukten (La Baie des Anges). På stranden finns bara några original. Liknande mig själv, vid den tiden.”

Min svenske husbyggarkompis Erik och jag beger oss i juli 1967 till Camargue, floddeltat och maderna vid Rhônes mynning, bekant för sina vita hästar, svarta tjurar och ”flamvingefåglar”. Taube: ”Ett ord jag härmed införlivar i svenska språket.”

Ja, den gode Taube bjuder i verketSvarta tjurar (med fotografier av Marianne Greenwood) på pastorala perspektiv, underfundiga och fängslande skildringar om Camargue och La Crau: om traktens säregna natur, vindens spel över vidderna, de beridna hedarnas liv, deras historia, legendariska tjurfäktningar och ryttarspel. En prosalyrisk lovsång! Marianne Greenwood, den bildsköna världsfotografen, framträder här under täcknamnet Marie Violente, som han snart sände glödande kärleksbrev till.

 

Ursprungsproblemen

 

Påbörjar trevande min essäom Evert Taube och provensalska trubadurer. Inspirerad av fransk elokvens börjar Taube sin pilgrimsfärd i ”Trubadurien” med att föra läsaren direkt in i ursprungsproblematikens värld av intrikata och retoriska frågor:

 

Bernard av Ventadour den oförliknelige”Europas medeltida lyrik – var hämtade den de ideal, de arter, de former, den flykt som plötsligt befriade den från dansvisans arkaiska attityder och bar den så högt över blodbaden i la chanson de geste?”

Och: ”Det tolfte århundradets lyrik – var hämtade den sin ideologi, sitt konstnärliga smide av rim och meter, sin aristokratiska formalism, sitt pastorala behag?”

Taube gör sedan, talande nog, inget allvarligt försök att hjälpa sina läsare ur frågeställningen. Meningsskiljaktigheten inom provensalistlägret grupper sig i huvudsak utefter två linjer, med å ena sidan de som företräder uppfattningen av en, med Limousin som centrum, spontant utvecklad lyrik eller framsprungen ur folkvisan och danssången och, å den andra, de som hävdar ett främmande inflytande, där de viktigaste hypoteserna knyter an till den klassiska latinska poesin (Vergilius, Ovidius), den arabiska civilisationen och den spansk-moriska diktningen, den liturgiska hymnen och goliardpoesin (clerici vagantes).

”Vid sidan av diktningen på provensalska strömmar en fullt likvärdig latinsk lyrik över länderna och i själva verket är det kyrkans hymner, sekvenser och liturgiska spel som de provensalska trubadurerna hämtar förebilderna till sina versformer och melodier.”

 

Taube träffade med sina frågor, som han inte utan avsikt kallar retoriska, hjärtpunkten i detta speciella provensalska dilemma. Själv tar han dock en smidig genväg över denna hypotesernas gamla bataljplats och målar med fantasins hjälp upp ett bullrande jaktsällskap av förnäma damer, korsfarare, storviltjägare och kvinnodyrkare. Alla kavaljerer är trubadurer. Läsaren får tillsvidare nöja sig med denna förklaring.

 

Trubadurmusikens originalitet och karaktäristika består i dess majestätiska ton, vars tonalitet, stil och atmosfär uppvisar ett nära släktskap med den liturgiska sången, exempelvis hertig Vilhelms Pos de chantar, Bernard av Ventadours visaQuan vei la lauzeta, vilken troligen bygger på Kyrie eleison i ”Beata-officierandet och den rikt utsmyckade melodiska linjen, vilken ”ganska snart upphör att vara syllabisk för att slå ut, i synnerhet i rimmen, i tusen slingrande ornament … liknande den vi möter i halleluja-sångens textlösa jubilus.”1

 

De tidigaste trubadurerna uppträder i eller i grannskapet av det forna landskapet Limousin. Redan hos den förste, hertig Vilhelm, möter vi en i språklig, ideologiskt och formellt avseende normerad och fullgången poesi, som i sig själv vittnar om en äldre tradition som förutsättning.

 

För att besvara sinafrågor och levandegöra ett stycke historia hänvisar Evert Taube i stället och mycket riktigt till den skapande fantasin, diktarens mest suveräna vapen. Det förflutna blir levande för Taube som själv kliver in i sin historia och legend, regisseraroch lägger fakta till rätta för att fängsla sin publik. Han är den borne kavaljeren som i första hand lyssnar till hjärtats röst. Deltagande lånar han sitt öra åt kvinnornas kärleksklagan. Han sluter de provensalska diktarbröderna till sitt bröstoch vid behov hjälper dem att smida verser, stycka vildsvin, komponera musik ochkyssa ädla damer på hand. Ett huvudtema är ”hjärtats moral”, ett annat har slutligen med hans egen diktning och det poetiska budskapet att göra. Detta budskap menar han, måste sökas i det konstnärliga smide som är ett oskiljaktigt samspel av ord och musik”. Med en blinkning till läsaren tillstår han:

”Under min vallfart har jag genom trägna studier och meditationer överskridit gränsen för den lärda uppfattningen av vad som här försiggår för åtta hundra år sedan.” Och läsaren låter sig nog gärna tjusas av det hemliga samförståndet, inbillningskraften och den donquijoteska elokvensen.

 

Taube tecknar ”den ljusa medeltiden”, en civilisation som på kvinnosidan får representeras av så lysande begåvningar som grevinnan av Die och så lysande undantag som Eléonore av Aquitanien.

 

Drottning Eleonore ca 1122-1204Vallfart: ”Den provensalska lyriken är en lyrik i ordets helt ursprungliga mening, en lyrans konst, ett oskiljaktigt samspel av ord och musik.”

Ja, substantivet ”trubadur” av provensalska trobadoroch verbet trobar (”finna på; dikta”) är synonymt med viskompositör. Hur svårt ställer det sig inte här, att tänka exempelvis på Taubes tango Stockholmsmelodi, Calle Schevens vals, Älskliga blommor små utan att samtidigt tyst nynna melodianslaget. På samma sätt torde, utan all jämförelse i övrigt, ord och musik ha varit oskiljaktiga i hertig Vilhelms Pos de chantar (”Jag känner mig hågad att sjunga”), grevinnan av Dies A chantar m’er m’er de so qu’ieu no volria (”Jag måste sjunga vad helst jag ej ville”) eller Bernard de Ventadours berömda visa Quan vei la lauzeta (”När jag ser lärkan”).

För många svenskar torde ingen som Taube förkroppsliga och levandegöra själva trubadurbegreppet. Generöst lånar han chevalereskt ut ”sitt eget epitet” till en av sina främsta läromästare när han i vår diktnings kanske finaste porträtt hänfört sjunger:

 

Och på Mälardalsnaturen

i din dikt, din melodi

du, den svenska trubaduren

ödslade ett världsgeni. Balladen om Bellman

Vid läsningen av Berättelser under ett fikonträd inser man hur traditionsbunden Taube var, hur djupt förankrad han var i Bellmans 1700-tal. I lika måtto är han förtrogen medriddartidens provensalska trubadurer. För honom är det förflutna ständigt närvarandeoch levande.

På baksidan av Evert Taubes skildring Vallfart till Trubadurien och Toscana skriver Everts unge vän, vispoetenLars Forsell:

”Provence i Frankrike är trubadurernas hemland. Här verkade kunniga sångare för sjuhundra år sedan. De vandrade från torg till torg och från hov till hov, besjungande kvinnans fägring och jordelivets grymma korthet. Var de gick fram slog sång upp ur marken och ett äventyr väntade på dem. Vägen och det förflutna spritter som hans på en gång så underfundiga och praktfulla prosa. Och naturligtvis är han själv närvarande, med allt det snille, den smak och charm som utmärker innehavaren av nittonde stolen.” Obs den avslutande knorren av akademiledamoten Forsell!

Hjärtats moral från Provence

 

Augusti 1981

Jag skissar på en essä om Evert Taube och trubaduren hertig Vilhelm i Poitiers. Det är tydligt att Taube är väl påläst i fråga om trubadurernas språk, deras publik, sånger och teman (la canzo, kärlekssången). I rimmade strofer besjunger poeten sitt hjärtas dam, helst någon högt uppsatt riddares oåtkomliga maka. Taube ställer inledningsvis en rad retoriska frågor med hänvisning till dessa företeelser i sin essäsamling Vallfart (1957):

”Var mottog elvahundratalets poeter sitt ärende till civilisationen? Vem ingav dem att kvinnan hade en själ, en särskild visdom, en hjärtats moral, ett stort behov av anständighet?” Vem ingav dem att riddaren skulle fostras av en dam, att damer skulle ikläda honom hans rustning och ta emot hans löfte av Gud och sin dam, att alltid skydda hem och härd, kvinnor och barn, hjälpa de fattiga, dricka, äta och spela tärning med måtta, inte spotta och svära, aldrig slåss i onödan, att vara saktmodig, att öva sig i poesi och musik, att beskydda dessa omistliga konster och att aldrig förråda en kvinnas förtroende och intima tjänster?”

Feodalernas fruar som ofta blivit givna till sina blivande äkta män redan när de låg i vaggan – vem ingav elvahundratalets poeter att dessa förtryckta hemslavinnor ägde rätt att låta sig tillbedjas, betjänas och besjungas av unga musikantiska riddare men också av ynglingar utanför de järnkläddas skaror, poetiska och talangfulla söner till hovslagare, körsnärer, sockerbagare, taffeltäckare, tapetmålare och trädgårdsmästare?”

Taube: ”Den nya provensalska lyriken, det ljusa elvahundratalets lyrik, uttalade inför en häpen samtid att tillvarons mening och mål måste sökas i en oklanderlig och hänförande poesi, att denna poesi uppstår ur en djup kärlek och att denna kärlek måste vara fullkomligt osjälvisk, tålmodig och ödmjuk. Så länge diktaren inspireras av Damen skall han för sångens skull dyrka henne även om hon behandlar honom nyckfullt och grymt. Han är hennes riddare. Han titulerar henne så. --- Den enskilde riddaren-poeten inträder i samma lydnadsförhållande till sitt hjärtas dam som vasallen till sin furste.

”Den nya livsstilen och den höviska kärleken gör henne till härskarinna. Han titulerar henne så. Och i verkligheten uppstår i och med denna underkastelse ett diadelfiskt feodalväsen. Den enskilde riddaren-poeten inträder i samma lydnadsförhållande till sitt hjärtas dam som vasallen till sin furste. Den enskilde riddaren-poeten inträder i samma lydnadsförhållande till sitt hjärtas dam som vasallen till sin furste.”

giullari e menestrelliI Divina commedia (1472) stöter Dante Alighieri, väl hemmastadd i elvahundratalets lyrik, inte oväntat på trubadurer i Helvetet och Skärselden, ja, även i Himlen.

I Dantes och Ezra Pounds efterföljd understryker Evert Taube: ”De stora trubadurerna var artisaner i poetik, konsthantverkare i diktens värld, smidde stilistiska mönsterdikter. Ju eldigare till innehållet, desto strängare som utformning till rimsmide!”

Ja, den provensalska lyriken var en helt självständig konstart, en konst för sig, där musiken spelar en viktig roll: konsten att väl förena ord och musik. Jag överlåter åt Taube att karakterisera trubadurerna språk:

”Detta grekiskt mjuka språk kräver ett flitigt studium för att i våra dagar kunna uppfattas på samma sätt som när det på riddartiden hänförde hög och låg runt hela Europa. I den alltid musikaliska provensalska poesin finns ofta något dunkelt och i språklig bemärkelse mångtydigt. Det är ett konstsmide, liksom i Karlfeldts vers magiskt tjusande och klangfull. Provensalarna är också föregångare till Bellman och Karlfeldt så påtagligt att man häpnar.”

 

Taube skräder inte orden när det gäller sina omfattande strövtåg och studier av trubadurer och det provensalska språket:

”Jag har nyss skrivit ett kapitel på tvåtusen femhundra ord. --- jag blev tvungen att resa till hundra städer och läsa mer än hundra böcker och studera dussintals miniatyrer och illuminationer i hundratal för att få ur mig det kapitlet. Provensalska språket tog mig dessförinnan två års möda, och hela tiden var jag tvungen att läsa fransk historia och studera topografi och klimat. Men det blev aldrig tröttande. Jag skulle nästan önska att jag ingenting visste om provensalska språket och litteraturen och hela medeltiden och Eléonores kungar, poeter och älskare bara för att få börja om igen ifrån början.”

 

Trubadurernas språk

 

Taube, kapitlet KÄLLAN OCH PARNASSEN

Hertig Vilhelm livsnjutaren och kvinnojägaren 1071-1127”Både i norr och söder föddes ju franskan ur soldat- och krämarlatinets sammanflöde med gallo-frankiska dialekter, Men langue d’oc eller limousinskan, den sydfranska munarten tog snart ledningen. Därur uppstod redan mot slutet av förra årtusendet den klassiska provensalskan, riddarlyrikens språk, som med trubadurernas sånger och den höviska konversationen spreds över hela den franska kontinenten, ja, bortom Alperna och Pyrenéerna och till Italien. Provensalskan blev under elva- och tolvhundratalet hela den civiliserade världens språk. Under trettonhundratalet träder franskan i dess ställe.”

 

Det viktiga franska substantivet ”Amour”, som egentligen kommer från provensalskans Amor (av latinets amore, m), skulle förmodligen utan trubadurdiktningen i franskan ha utvecklats analogt med ”fleur” (lat. flore, m) och följaktligen getts helt andra rimmöjligheter.

På medeltiden kallade fransmännen i söder oftast sitt språk romans eller lengua romana, så redan en av de äldsta trubadurerna Jaufré Rudel. Samma namn romans eller härledningar av ordet hade även innevånarna i alla de romanska länderna. ”Det var den nya romanska språkformen, som genom detta namn särskildes från det från det gamla romerska språket eller latinet.”2

 

Bengt Holmquist framhåller i sin recension av Vallfart (DN 29.11 -57) Taubes stora lärdom men betonar samtidigt insiktsfullt att hans förhållande till fakta ”är lika orgiastiskt som hans förhållande till andra fakta i livet, och det vore en skam att kalla det kritiskt.”

 

Magnus Eriksson i SvD 11/8-11. Rubrik: Evert Taubes prosa en sinnlig njutning. ”Främst är det en oavbruten, sinnlig njutning att läsa Evert Taubes prosa, var allt än utspelar sig. Han skapar ett formligt fyrverkeri av doft- och synintryck, hörsel- och taktila förnimmelser där allt myllrar i vartannat.”

 

Ja, det bör klart framhållas att Taube inte är vetenskapsman utan en sprudlande glad amatörpå fascinerande vallfart i Trubadurien. En praktfull och fängslande prosa, tryfferad med mustiga detaljer! Även om han ibland faller offer för sin egen vältalighet – något som gärna gör sig påmint då han invecklar sig i lärda utläggningar och vittra samtal med den för honom så säregna blandningen av gammalmanssirlighet och ungdomlig friskhet – så har hela hans diktning, såväl den på prosa som den poetiskt-musikaliska, en tydligt folklig inriktning. Taube adresserar sig i Vallfart till en helt annan publik än vad litteraturhistoriker skulle ha gjort, och detta avspeglar sig i språk, berättarton och komposition. Språket, smyckat med höviska vändningar och arkaiserande ord gör tvära kast mellan högstämd prosa och modernt talspråk. Meningarna är av varierande längd, stundtals korta och inspirerad av en modernare och knappare stil och ordomsorg, stundtals ganska lång, exempelvis i de beskrivande och måleriska avsnitten eller i retoriska anföranden. Tingbeskrivningarna har ofta poesins pregnans. Men stilen är hela tiden klar. Grumligheter förekommer knappast. Taube vinnlägger sig om att artikulera väl. De arkaiserande vändningarna, vältaligheten och de chevalereska vändningar och bugningarna inför läsaren förlänar honom, framför allt som pilgrim i trubadurernas Provence, något av Don Quijotes anakronistiska skepnad. Men han är glad riddare. Tonen och skildringen är munter och omedelbar, söker dela med sig sin stämning av avspänning och glädje för att bringa läsaren i en hemlig resonans med – och kanske också i en viss nostalgi till den avlägsna lyriska guldålder som inspirerat honom till en sådan hänförelse. Det fråntar honom naturligtvis inte hans kvaliteteter som konstnär och hans rätt till självständig gestaltning av stoffet.

Det har för Taube legat nära till hands att dra fördel av den obundenhet, kompositionellt och innehållsmässigt som en subjektiv fabulering medger. Berättande rör sig också fritt rum och tid. Strövtågen från La Petite Resèrve sträcker sig ofta mycket långt bortom Trubadurien och ramen för denna essä. En väv av förflutet och närvarande av olik landskap och miljöer löses upp och knyts samman allt efter författarens impulsiva inspiration. De personer vi möter, trubadurer eller andra, talar med en taubesk vokabulär och frasering. Och ett av de få element som länkar samman essäerna i Vallfart, det må sedan gälla verkliga resor eller blott i fantasin, är Taube och hans temperament som konstnär. Det är så starkt markerat, att man nästan kan tala om ett ledmotiv härvidlag. Utflykterna från honom själv är aldrig långa. Även då strövtågen går genom de mest skiftande landskap, traditioner, legender, möten och samtal med originella människor, befinner sig läsaren fortfarande inom Taubes etnocentricitet. Taube vandra hela tiden genom sig själv. Jaget i Vallfart. Liksom i hans övriga diktning, är han själv och hans berättarsynvinkel. Berättandets glädje strömmar och bubblar från sida till sida. Exakthet i detaljer får ofta ge vika för de stora svepen i en sprittande ”jag-dialog”, om drar fram frisk, solig och nyckfull som en provensalsk vårvind. I utbudet mellan Evert Taube och hans läsare, eller riktigare – hans åhörare måste humorns viktiga roll framhållas. Denna utgör ett angeläget inslag i Taubes livssyn och diktkonst. Varje sida, från Provence eller annorstädes, bjuder ut ett fång av den taubeska humorn. Det är i dess tecken granskning man slutligen bör läsa och bedöma Vallfart.

För att främja graden av trovärdighet jämför Taube sitt hopsamlade material med vad ”forskningen” säger, då främst nestorn och filologen Alfred Jeanroy (Histoire de la poésie occitane, 1945).

Evertanger sällan sitt provensalska källmaterial (liksom sina lån till visor: Min älskling du är som en ros är inspirerad av skotske nationalpoeten Robert Burns sång ”My love is like a red, red rose.” (tolkad av Erik Blomberg ).

Refrängen och musikenSjung, av hjärtat sjung! i pikareskvisan Flickan i Havanna, torde ha inspirerats av Söndagsskolans sångbok,avfrälsningsarmén eller en psalm.

Den burleska och fantasieggande SjömansvisanVi mötte ett skepp i den svalkande monsun (Bertil Malmberg: ”ett mästerverk av fantastisk komik”, Nya dagligt Allehanda dec. 1936) går tillbaka tillmedeltidsballaden Herr Peders sjöresa … o.s.v.)

Rytmen i hans visor är, som bekant, företrädesvistango och vals. Musiken lyfter och fyller ut texten.

Argumenteringen sker på oefterhärmligt taubeskt manér; historiska fakta och obskyrt legendmaterial (vidas) blandas till en mustig brygd, som han spetsar med egen fantasi och humor. Han målar upp ett storlinjigt panorama över det sydfranska landskapet, befolkar det med bullrande jaktsällskap av ädla damer, korsfarare, storviltjägare och kvinnodyrkare. Men framför allt trubadurer, poeter som skriver vers till musik som de själva sjunger eller reciterar till rytmiskt strängaspel. De har hemortsrätt i den säregna sociala och andliga miljö som uppstod kring de blomstrande länsherrehoven i 11- och 1200-talets Provence, d.v.s. heladetoccitanska språkområdeti Sydfrankrike.

 

Trubadurernas biografier

 

Bertrand de Born krigsälskaren ca 1140-1215Mycket är dunkelomhöljt beträffande trubadurlyrikens härkomst. Samma förhållande gäller beklagligt nog trubadurernas liv. Vi vet mycket litet eller nästan ingenting om detta, då de i fråga om sig själva varit förvånansvärt tystlåtna. Men tystnaden har gett plats åt legender, och som sådana måste de i historisk mening inkorrekta Vidas (biografier, 111 till antalet) rubriceras. En Vida är en kort biografi som jonglörer (vandrande sångare och gycklare) citerade. De är författade och nedskrivna i anslutning till sångerna ungefär ett sekel efter blomstringstiden i syfte att vinna nytt intresse och gehör för trubadurerna. Initiativet till detta försök i ”litteraturhistorik” var från början jonglörernas, vilkas uppehälle var beroende av sångernas popularitet. Biografierna anger trubadurens födelseort, sociala villkor men fram för allt hans amorösa äventyr, som i regel är en fantasifull reklam gjord på vad biografen tyck sig kunna utläsa i sångerna.

 

Den 27 november 1095 hade påven, Urban II, uppmanat västerlandets kristna katoliker att befria Jerusalem och den heliga graven från muslimer, en uppmaning som mottogs entusiastiskt. Inte minst av franska adelsmän och storvasaller. Deltagarna bar korset som igenkänningsmärke och symbol på sina kläder och vapen.

 

Den första kända trubaduren är den ryktbare vapendragaren, livsnjutaren och kvinnojägaren greve Vilhelm av Poitiers (1071-1127), vilken även uppbar den nionde hertigvärdigheten av den aquitanskadynastin. Han deltog, utan större lycka, i första korståget 1096 som anförare för en stor härskara. På sin sköld hade han som emblem en naken kvinna. Varför? undrade hans stridskumpaner. ”Det är ju i den dräkten jag lärt känna mina kvinnor”, svarar han med en stolt axelryckning. Hans hov i Poitiers var bekant för sin prakt och glans. Hans tidigaste dikter präglas av en cynisk frispråkighet och grovkorniga skämt, riktade till dryckes- och stridskumpaner (Companhos), en gallisk kvinnosyn och uppsluppenhet som svär mot allt vad höviskhet heter:

 

Tant las fotei com auzirets: Så hör hur jag dem lägrat har:

Cen e quatre vint et ueit vetz Hundra och åttio och åtta gånger,

Q’a puc no.i rompei så att mina remmar

mos corretz närapå brast

E mos arnes; Och mitt harnesk;

 

Storvasallen Vilhelms vida lyder: ”Greven av Poitiers var en av de mest höviska i världen och en av de största kvinnobedragarna; han var en god vapenriddare och slösaktig med sin kärlek. Och han förstod sig väl på att trobar och sjunga, och for länge vida omkring i världen för att förföra kvinnor.”3

Grovkornigheterna och flatskratten drabbade i det här fallet ett par namngivna adelsdamer, som drog det kortaste strået i en erotisk lek där hjälten låtsades vara stum och ur stånd att röja de bevis på gunst han åtnjutit. Att vara kvinna av börd var ingen garanti mot förnedring. Än mindre kvinna av folket. Den höviska kärleksleken hade definitionsmässigt en socialt begränsad räckvidd. André le Chapelain skulle tillsammans med Chretien de Troyes vid Marie av Champagnes litterära hov sedermera kodifiera den höviska kärlekens etik i De arte (honeste) amandi 1184. Chretien hade något tidigare gestaltat samma tema i romanen Lancelot (ca 1168). Deras avsikt var att kultivera fransmännen i norr. Chapelain är, jämte falsifikatören Jean de Nostredame (bror till den ryktbara 1500-talsastrologen), i hög grad upphovsman till myten om de s. k. ”kärleksdomstolarna”, Cours d’amour, som presiderades av illustra damer med mandat att slita tvisten i kärleksfrågor. I kapitlet ”Ridderlig älskog” omhuldar Taube med iver denna seglivade myt. Mest för den anekdotiska sidans skull, förmodar jag. I själva verket var ”kärleksdomstolarna” en spirituell replik till riddarspelen, en galant sällskapslek i juridisk utstyrsel som florerade i hägnet av sysslolösheten och immuniteten vid de occitanska hoven. Men deras förekomst visar, liksom det psykologiska klimat som de växte fram ur, att det fans ett uttalat behov av ”en särskild visdom” – förmedlad av kvinnor

 

Dessa amorösa debatter, som i mångt och mycket övertog skolastikens formalism och dialektiska tornering, gav även eko inom det poetiska kavaljerskapet, särskilt inom den dialogiserade genre som benämns tenson och det festliga utveckling joc partit (eller partimen). Här kan vi alltså skönja ett direkt feminint inflytande. Från början var det en sångarduell, där två trubadurer improviserade en debatt kring ett hypotetiskt spörsmål, exempelvis: ”Har i en kärleksförbindelse mannan och kvinnan samma rätt till varandra?” I den avslutande tornadan hänsköts ofta skiljedomen till någon expert vid dessa Cours d’Amours eller kvinnosalonger, till en Eléonore av Aquitanien, en Ermengade av Narbonne eller en Marie av Champagne, vilkas domslut och erotiska protokoll tjänade som kodifiering av den goda smaken: att undfly girigheten, inte röja älskandes hemligheter, bevara ett ädelt hjärta, inte söka kärlek hos en kvinna som man skulle skämmas från att gifta sig med, inte med vett och vilja erövra någon annans väninna, alltid visa sig uppmärksam och lyda sin dams befallningar, iaktta diskretion, aldrig överskrida den älskades önskan – kort sagt uppföra sig höviskt. Det mest celebra domslutet formuleras i Chapelains traktat av Marie de Champagne. Med stöd av ”ett stort antal damer” förkunnar hon den 3 maj 1176 att ”kärleken inte kan utsträcka sina rättigheter att gälla makar emellan.

 

Den sanna kärleken måste sålunda sökas utanför äktenskapet. Kring detta problematiska tema kretsar som bekant hela den höviska kärleken.

Galanteriet var exklusivt. Att det fanns gränser även för anständigheten förstår man, då inte ens Chapelain såg något opassande i att ge följande råd: ”Råkar ni bli förälskad i en bondkvinna. Överös henne med komplimanger, och när ni sedan hittat ett bekvämt ställe, tveka inte att ta vad ni vill har, att ta henne med våld”

 

Allmogens döttrar var ett lovligt byte för adelsmännen, men anständiga kvinnors amorösa eskapader bestraffades däremot hårt. Ja, ofta med exemplets och moralitetens grymma rätt. Och med Kyrkans samtycke.

 

Kyrkans skugga

Kvinnor tillhörande den provensalska aristokratin hade på elva- hundratalet en jämförelsevis privilegierad ställning, det kan inte förnekas. En av korstågens konsekvenser var att de i mannens frånvaro fick ta över ansvaret för betydande egendomar. Med ansvaret följde makt och respekt för la dompna. Vid de mondäna länsherrehoven växte, efter främmande förebilder, så småningom fram en ny kvinnosyn och samtidigt en viss tolerans för utomäktenskaplig kurtis. En frigörelse inom vissa ramar, tack vare och trots Kyrkan, om man så vill. Men att tala om en medveten kvinnoemancipation är för mycket sagt.

När Taube berättar att Vilhelms rövarliv bland kvinnor förskaffat honom beteckningen ”Europas störste kvinnofördärvare” har han tydligen anlitat dennes vida.

Av hertig Vilhelms elva bevarade visor finns det närmare bestämt fem som är av mycket anständig karaktär.

 

Hos hertig Vilhelm, denne märklige dubbelnatur, finner vi också de första exemplen på hövisk lyrik, exempelvis med det vanliga våranslaget:

 

Nu är det åter ljuvlig vår,

och träden lövas, lärkan slår

på nyväckt melodi sin drill,

så gott hon än den sjunga lärt,

då varje mänska njuta vill.

Av vad hon håller ljuvt och kärt.

 

Från henne, som min kärlek har,

jag får ej brev, ej återsvar.

Mitt hjärta kan ej finna ro

och känner ingen glädje till,

förrän med visshet jag kan tro,

att hon är sinnad som jag vill.4

 

Begreppet joie d’amour, kärlekens fröjd och salighet var ett centralt tema för trubadurerna. Likaså temat med den ödmjukt suckande poeten som måste lära sig obedienza (lydnadsplikt), underkasta sig kärlekens lagar och vara kvinnan till behag: För att vara till behag måste älskaren iaktta den höviska etiketten (l’amor cortes), avgjort inte uppföra sig som en tölp:

 

Ja no sera nuils hom ben Aldrig skall någon vara en god

Contr´ Amor si nonl’es aclis Kärlekens tjänareom han inte lyder den.

Obediensa deu portar Hörsam bör han vara gentemot

A motas gens qui vol amar, många, han som vill älska,

E coven li que sapcha far och se till att uppföra sig så

Faigz avinens, att han är till behag,

E que.s gart en cort parlar och noga akta sig att vid

Vilanamens hovet tala som en tölp.

 

Hertig Vilhelm känner också kärlekens extas och makt, den mirakulösa tjuskraft som göms i det mystiska nyckelordet ”joy”:

 

Per son joy pot malautz zanar Genom hennes ”glädje” kan sjuka helas

Et per sa ira sas morir och genom hennes vrede de friskaste dö.5

 

 

Till en särskild grupp hör avskeds- eller pilgrimssången. Exempelvis hertig Vilhelms frispråkiga långdikt Pos de chantar. Den tillkom då Kyrkan hävt sitt bann över Vilhelm, antagligen vid tillfället för en personlig pilgrimsfärd till Santiago de Compostella i Spanien år 1117. Vilhelm skulle då ha varit46 år.

Pos de chantar har till en delöversatts och insjungits av Taube. Visans första strof lyder:

 

Pos de chantar m’es pres talentz Jag känner mig hågad att sjunga ett tag,

Farai un vers, don sui dolenz. fast nog blir min visa av sorgligt slag.

Mais non serai obedienz Aldrig mer till kvinnor går jag

en Peitau ni en Lemozi i Poitiers eller bort i Limousin.

 

Och den tionde och sista strofen:

 

Rätt livad det var jag och lustig och kär,

men nu vill Vår Herre ha slut på det där.

Tung är bördan som jag nu bär.

Mina synder de kräver försoning. Vallfart

 

Taube: ”Även i min översättning tror jag att man kommer en blaserad men rapp och okonstlad ganska nära in på livet.” Och: ” Detta är onekligen äkta poesi. Men hur tydligt lyser inte förfiningen med sin frånvaro! Frispråkigheten går med tiden igen hos dottern Eléonore, den centrifugala erotiken likaså.”

Tilläggas bör att Taube gjorde en egen melodi till hertig Vilhelms visa utan att känna till trubadurmusiken, Taube komponerade musik som han menade var provensalsk.

 

September 1979

Fortsätter på min essä om Evert Taube och de provensalska trubadurerna: ”Mont Ventoux Vindarnas berg bestegs en aprildag 1335 av Lauras författare, trubadurernas främste arvtagare. När Petrarca blickade ner mot Italien greps han, efter sin långa exil, av oemotståndlig längtan till fosterlandet. 150 år tidigare befann sig en av de mest begåvade och älskade trubadurerna, Peire Vidal, som landsflyktig iItalien. Under sin långa landsflykt i Ligurienlängtade han alltid till sitt Proensa.

 

På värdshuset La Petite Résèrve fanns följande spontana anteckning i en inramad tavla:

 

Gränd i Gordes – en gammal grå stad i Vaucluse.

Gränd i Gordes

Här i den branta gränden, på hemväg till Provence från korståg i Jerusalem, red för 800 år sedan, den store poeten Peire Vidal upp till Den grönögda grevinnan i slottet för att sjunga till arabisk luta om kärlek över Luberonbergens blånande rygg och Den rodnande Rousillondalen gick hans färd hit upp till Borgen, Slottet Le Château, och det var väl på Richard Lejonhjärtas tid.

Ja, Taube är uppenbart fascinerad av den fattige libertinen och pälshandlarsonen från Toulouse, trubaduren Peire Vidal, med smeknamnet ”Den oemotståndlige”. I hans vida heter det:Han sjöng bättre än någon annan i världen och var en god trubadur.” Genom sin variansrikedom är han nog den mest läslige och ”moderne.”

 

I oberäkneliga kast mellan allvar och skämt stämmer han sitt instrument för att med ogenerad lekfullhet passa in blixtrande ordlekar och spiritualiteter i de svåraste versformer. Attityd och tonläge blandas och växlar efter behag – från förtvivlad hemlängtan och kärlekssvårmod till inspirerad naturglädje, sprudlande munterhet och överlägsen ironi.

 

Under sin långa landsflykt i Italienlängtade han alltid till sitt Proensa. En av hans mest kända sånger Amour de la Provence kallar Taube ”Hemlängtan”. Peire kan inte motstå sin stora kärlek till Provence utan drivs hem, klagar han, för att ”dö som en hare på sitt läger”:

 

Qu’en Proensa sui tornatz

Morir com lebres enjatz.

 

Med en lätt travestering av Taube är det, som vi skall se, kanske riktigare att påstå att Peire Vidals stora kärlek var och förblev Provence.

 

För den som får vandra omkring i detta arkadiska drömlandskap, där luften kryddas av timjan, vinterkyndel (sarriette) och lavendel, ljuset flödar av trubadurers musik, kärlekssånger (Cansos)och Petrarcas sonetter förefaller Peire Vidals hemlängtan lika naturlig som att det var just i dessa trakter som för drygt åttahundra år sedan skulle födas den kanske den mäktigaste lyriska blomstring litteraturhistorien känner.

 

Sjuk av hemlängtan intonerar Peire Vidal i visan Eloge de sa Dame et de la Provence:
 

 

Ab l’alen tir vas me l’aire 6 Jag andas och känner att vinden

Qu’eu sen venir de Proensa: som blåser bär luft från Provence

Tot quant es de lai m’agensa, O, allt som hör dit är så ljuvligt!

Si que, quan n’aug ben retraire, Och när man berömmer mitt land

Eu m’o escout en rizen lyssnar jag full av förtjusning,

E’n deman per un mot cen: vill höra det hundrade gånger

Tan m’es bèl quan n’aug ben dire. i vackra ord och sånger.

 

Qu’òm no sap tan dous repaire Säg finns det väl fagrare nejder

Com de Ròzer tro qu’a Vensa, än landet från Rhône till Valence?

Si com clau mars e Durensa, Inramad av havet och Durance

Ni on tan fis jòis s’esclaire. strålar den trakten och ler.

Per qu’entre la franca gen Ack, vänliga landsmän, bland er

Ai laissat mon c’or jauzen har jag lämnat min glädje kvar

Ab lèis que fals iratz rire. hos henne som mitt hjärta har!

 

Qu’òm no pòt lo jorn maltraire Jag hälsar med glädje var dag

Qu’aja de lèis sovinensa, som låter mig minnas henne,

Qu’en lèis nais jòdis e comensa, i henne bor livets behag,

E qui qu’en sia lauzire, och allt det beröm hon får,

De ben qu’en diga noi men; allt vackert man säger om henne

Que’l mèlher es ses conten tar sanningen i försvar.

E’l génser que’el mon se mire God är hon, och underbar!

 

E s’eu sai ren dire ni faire, Och är jag en sångare god,

Ilh n’aja . l grat, que sciensa så vare det hennes ära,

M’a donat e conoisssensa Av henne har jag fått veta varför

Per qu’eu sui gais e chantaire. Jag är, mitt mod.

E tot quan fauc d’avinen Och allt vad jag vackert gör

Ai del seu bel cors plazen, och allt vad jag rätt förstod,

Neis quan de bon cor consire det tackar jag henne för. Vallfart

 

I min själ är så rusig hade Taube avlägsnat sig från originalets innehåll för att närma sig dess for. I Hemlängtan är förhållandet annorlunda. Innehållet är relativt troget bevarat men rytmen är ej densamma och stavelseantalet vacklande. De fasta kvinnliga rimmen, rimflätningen och strofrimmen i Peire Vidals ”coblas unisonans” har överhuvud ej återgivits.

 

Taube: ”Låt oss tala om Peire Vidal och hans kärlek, hans verkligt stora förälskelse! Och låt oss undersöka om den troskyldige poeten i Hemlängtan också var en ganska listig älskare som förstod att bruka kvinnlig avund och fåfänga för sina ändamål! Man vet att han träffade Azalais i sin tidiga ungdom, och den första kvinna han sjöng sina egna sånger för. … Han besjöng henne enligt tidens krav i förtäckta ordalag.

”Peire Vidal var emellertid en spelevinker och upptågsmakare på samma gång som en allvarlig poet. Det pratades mycket om den unge toulousanaren i det pratsjuka Marseille. --- Det berättades bland annat att Peire gjort anspelningar på ömhetsbevis som man inte talar om. Detta fick Azalais’ man veta. Men Azalais’ man var inte bara herre över Azalais och Peire Vidal och hela Marseille med omnejd. Han var också herre över sig själv och en äkta prins av Les Baux, vilket innebar att han hade kultur och esprit. Han tog inte upp sladdret till behandling, sade ingenting till Azalais, gjorde bara narr av Peire Vidal och sa: – Ni tycks förtjäna att bli utskrattad, det skadar ert rykte som poet och uppvaktande kavaljer --- Stanna kvar i min hustrus tjänst, i alla fall! Hon håller av er. Hon beundrar er diktning och era framsteg som tonsättare, er berättelsekonst, ert skämtlynne och er vackra sång. Urskulda er hos henne och håll er i skinnet. Peire Vidal!”

Beatrice de Die den provensalska Sapfo ca 1140-1200”Peire anmälde sig nu hos Azalais och meddelade henne att hennes man skrattade åt sladdret och ville att han skulle stanna i tjänst hos Azalais. Det var då som grevinnan Azalais, prinsessa Les Baux, svarade sin toulousanske poet:

’Jag har älskat era sånger, jag har låtit mig smekas av er stämma och ert spel på lutan har för mig blivit nästan omistligt, så innerligt har det rört mitt hjärta. Ni erkänner att ni efter de lagar som gäller en uppvaktande kavaljer är ni min vasall?’

’Befall! Ni är min härskarinna. Befall att jag skall dö, befall vad ni vill. Jag är oskyldig, jag är hederlig och jag skall inför Gud lyda er, svarade Peire.

– Bra! Jag befaller er att lämna mitt slott, min mark! Bort ur hela Provence, Ni får inte stanna hitom Genua, men gå där till sjöss och visa er aldrig mer för mina ögon!”

 

Intressant i sammanhanget är inte bara de nostalgiska tonerna utan det faktum att Peire Vidal, som framgår, ger Provence (Proensa) en poetisk och geografisk definition: landet från Rhône i väster till Valence i öster, trakten mellan havet (Medelhavet) och floden Durence.

Efter landsflykten, vid hemkomsten från Italien till Provence, vistades han i det bergiga Vaucluse, uppe i Gordes som räknas som en av Frankrikes vackraste byar, känd för ett tjugotal gamla bories (runda stenhyddor byggda utan cement). Öster om Mont Ventoux (Vindarnas berg), i Vaucluse, fick Peire Vidal slutligen ett hjärtligt mottagande hos greven och grevinnan av Sault (i arrondissementet Carpentras). Kvinnan (La dompna) är hans sångmö, förmedlerskan av kreativa värden.

 

Taube: ” Jag anser att Eleonore av Aquitanien är fullt representativ för den franska kvinnans civilisation som på elvahundratalet återupprättade den europeiska kulturen.”

Med lyrisk hänförelse och beundran frambesvärjer Taube kring en allmän historisk kärna bilden av trubaduren hertig Vilhelms sondotter, den färgstarka och fantasieggande grevinnan Eleonore av Aquitanien, ”Europas rikaste kvinna”, sådan hon träder oss till mötes i legender och trubadurpoesi. En turbulent, romaneskoch minst sagt fascinerande levnadshistoria.

 

Arvtagare till det åtråvärda aquitanska väldet, genom sina giftermål med två kungar (Ludvig VII av Frankrike och Henrik Plantagenet, hertig av Normandie och kung av England) och som mor till Richard Lejonhjärta och Johan utan Land kom den intriganta Eléonore att spela en avgörande roll i den europeiska politiken.

Största delen av den äldre trubadurgenerationen kom genom hennes äktenskap under franskt och engelskt beroende. Men även i djupare mening har hennes personlighet satt spår i litteraturhistorien. Som litterär ambassadör hjälpte hon och hennes två döttrar (Marie av Champagne och Aélis av Blois) till att omplantera den provensalska lyriken och livsstilen på nordfransk mark, där den skulle skjuta nya skott i form av Chretien de Troyes och andra trouvèrer. Ja, bland trubadurer var hon också känd som en generös dompna och som bärare av ett par sällsynt vackra ögon. Men sannolikt är hennes egen kreativa betydelse överskattad, liksom som en medveten ”kvinnosakskvinna utan like”.

I anslutning till Taubes porträtt vill jag nöja mig med ytterligare några kommentarer.

Sin entusiasm till trots slumrar Taube till då och då. Han citerar exempelvis den framstående medeltidsforskaren Antony Mérey på tal om historiska kvinnogestalters insatser. En del av citatet lyder:

 

”Dessa kvinnor går beslutsamt i spetsen, utan åthävor och utan hatkänslor; och deras mål är beständigt att åt Frankrike rädda och förnya civilisationen.”

Vilket inte hindrar Taube från att längre fram olyckliggöra parallellen med Eléonore i den anförda citatdelen:

 

”Mer än halva Frankrike gick därmed till England, vilket var betalt för gammal ost i Paris, Räntan på betalningen blev Richard Lejonhjärta, hennes son med Henrik, i sinom tid mäktigare än den franske kungen själv.

Den oförliknelige trubaduren Bernard från Ventadour, som länge varit djupt förälskad i henne tog hon till sig och lyckliggjorde, sedan Henrik blivit fullt tillfredsställd.

Inte bara genom att beskydda Bernard från Ventadour, som genom henne blev elvahundratalets Lamartine och samtidigt dess Musset och en stor kulturbefrämjare, men framför allt genom sitt samarbete med dottern Marie de Champagne i riddarskolorna på île-de-France och i Champagne blev drottning Eléonore omistlig.”

 

Eléonore gifter sig 1137 med Ludvig VII av Frankrike, hon är femton år och han sjutton. Följande år äger hennes kröning rum. Vallfart:

 

”Eléonore av Aquitanien blev som drottning av Frankrike den provensalska civilisationens sändebud i Paris – en kvinnosakskvinna utan like. Eftersom hon var Frankrikes och Europas rikaste kvinna kunde hon ge styrkan av budskap och förkunnelse åt sina ord, men hennes protester mot kyrkans och allmänhetens syn på kvinnan var i sig själva övertygande nog. Hon framförde också sina protester med en eld och charm som formligen lade åhörarna för hennes fötter, både kvinnor och män. Själv dyrkad, fordrade hon att alla kvinnor skulle äga rättighet att låta sig dyrkas och inte bara nyttjas till ett avlande som redan ädlare djur vet att begränsa och balansera med behagfulla lekar, kamratliga utflykter och fridfull innerlighet, varom fåglar, hjortar, björnar, ja själva havets delfiner bär vittne.”

 

Med hänsyn till hennes ålder är det föga troligt att hon utövat något litterärt inflytande i Nordrankrike före det andra korståget 1147. Det sker, enligt Davenson, först efter 1150, d.v.s. när hon låg i skilsmässa med Ludvig eller redan var skild. Att rollen som drottning blev äventyrlig hade, enligt Taube, ”alldeles särskilda orsaker”:

 

”Hennes förste make, Ludvig, ”den strålande”, sägs ha haft snarare ett helgons utstrålning, och man har förundrat sig över att Eléonore verkligen fick två barn med kungen. Hon har själv förklarat att det var den Heliga Jungfrun som Ludvig älskade och att han var så förslöad av bönrabbel som om varit en stackars botgörande munk.” I en personlig konflikt med Thibaud av Champagne och påven Innocentius II hade han låtit bränna kyrkan jämte ett hundratals personer i Vitry. För att umgälla denna blodiga händelse organiserar han det andra korståget till Jerusalem, påbörjat vid pingsten 1147.

 

Till en början var kanske inte den unge Ludvig ”så förslöad av bönrabbel som om han varit en stackars botgörande munk”.

Ludvig begav sig tillsammans med Eleonore på korståg i juni 1147 till Jerusalem. Eléonore lär här intensivt ha uppvaktats av den unge saracénen Saladin som hon visat särskild ynnest. Vid parets återkomst till Frankrike begärde den svartsjuke Ludvig skilsmässa med förklaring att han inte kunde riskera att bli far till ett arabiskt barn. Det vore ovärdigt kungen av Frankrike. Men vid detta tillfälle, 1148, var Saladin bara tio år! Även Eléonore begärde efter återkomsten att få bli skild från Ludvig ”såsom varande impotent och oduglig till allt utan att bedja böner och sjunga psalmer.” Att Ludvigs kyrksamhet tröttat ut henne står emellertid klart.

Enligt krönikören William av Newburg skall hon en dag förtretat ha utropat: ”Jag trodde att jag gifte mig med en kung och inte med en munk.”7 Troligtvis är det denna replik som ligger till grund för Taubes version: ”såsom varande impotent och oduglig till allt utom att bedja böner och sjunga psalmer.” Som förevändning för skilsmässa lär de i själva verket ha åberopat sin blodsfrändskap, och den 21 mars 1152 förklarar konciliet i Beaugency deras äktenskap ogiltigt. Två månader senare, den 18 maj, gifter Eléonore sig i katedralen i Poitier med den elva år yngre Henrik, hertig av Normandie.

 

Taube: ”Henrik var en vacker karl och provensalskt orienterad i maner, poesi och musik. Han var också några år yngre än Eléonore, och Eléonore hade nu erfarenheter som gjorde henne böjd att uppskatta en yngre älskare.” Och när deras huvuden kröntes med Englands krona 1154 i Westminster infinner sig även den främste trubaduren Bernard från Ventadour för att hylla sin drottning la reina dels Normans

 

Outra la terra normanda Bort från normandiska landet

Part la fera mar prionda över havet det djupa och onda.

 

Namnet Ellinor spelade uppenbart en viktig roll i Taubes liv. Han döpte sin älskade dotter till Ellinor, skrev visorna Karl-Alfred och Ellinor, Brevet från Lillan och Ellinor dansar.Skildrade1923sina lustfyllda seglatser från Stockholms Ström Sverige runt till Kosterfjorden i På kryss med Ellinor, ett gladlynt och lysande verk på vers och prosa.

 

Manlig maktstruktur

Bernard de VentadourMedeltidens historia har likväl efterlämnat andra sorters vittnesmål om kvinnans situation, hennes behov av anständighet och ”en hjärtats moral”. Förnedring och misär, liksom makt och rikedom tog sig övertydliga, kroppsligt avläsbara uttrycksformer. Det är de bjärta kontrasternas och de påträngande moraliteternas tidevarv.

Över dessa solbelysta och sagolikt sköna trakter vid Medelhavet föll mörka skuggor i form av ohyggliga farsoter, nyckfulla krig, förtryck. Det dynamiska samhälle som präglades av jordbruksteknisk revolution, nyodling, urbanisering, demografiskt och kommersiellt uppsving, och som i korstågens följe blev en fruktbar mötesplats för främmande kulturer (den orientaliskt-bysantinska och den mäktig arabiskt-muslimska) var samtidigt ett orubbligt feodalsamhälle med en specialiserad krigarklass, vasallerna högst på rangskalan. Det personliga beroendet, inte minst kvinnornas, hade drivits till sin spets, och det rådde en långtgående, gradera uppdelning av äganderätten; endast i brist på män kunde kvinnor ärva och förvalta egendom. I jordägandet, den fysiskt potenta styrkan och de sociala relationernas över- och underordnanden mellan järnklädda män, fervestus, låg makten. Feodalherrarnas stenslott, vilkas imposanta ruiner än i dag slår oss med häpnad, står som talande sinnebilder både för denna kulturella blomstringstid och för denna manliga maktfördelningsprincip.

 

Äktenskapet var för adelns främst ett ekonomiskt-politiskt avtal kontrakterat i syfte att konsolidera dynasti och egendomar. Endast undantagsvis följde det hjärtats val. Det övertogs snart nog med likartad funktion av det ledande borgerskapet. Bland de egendomslösa bönderna, vilains, var man av naturliga skäl mindre formell, men fullt ut lika krass. På alla nivåer i feodalsamhällets omutliga hierarki var kvinnan omyndig, underställd en eller flera män, och hennes främsta uppgift var att alstra söner. Misslyckades hon härmed, löpte hon risken att förskjuta och ersättas. Kvinnofriden var på dessa breddgrader tämligen godtycklig, och länge rådde ius primae noctis, seigneurens företrädesrätt när kvinnor ur lägre stånd firade bröllop Den förste trubaduren Vilhelm av Aquitanien, betecknas ju i sin vida, biografi, som ”den störste kvinnobedragaren” i världen.

Alltnog, det var i Bernard av Ventadours vård som den occitanska kärlekslyriken, med dess höviska sublimering av den sinnliga kärleken och idealiserade kvinnoideal,skulle slå ut i sitt vackraste flor. Om honom vet man med säkerhet ingenting förutom att han uppehållit sig vid det litterärt inflytelserika slottet Ventadour i Limousin – ”escola n Eblo”och i England hos Eléonore och kung Henrik Plantagenet.

Vi kan således inte, enligt den främste Ventadourkännaren Appel, förklara hans verk med hans liv, och vi måste vara okunniga om allt om människan och bara betrakta artisten.” Bernards vida, liksom andra trubadurers, är enligt Appel, inte på något sätt ägnad att tjäna som grundval för trubadurens levnadsbeskrivning. Och det vore verklighetsfrämmande, även i Bernard av Ventadours fall, att inte ha i åtanke trubadurens artistiska, sociala och ekonomiska villkor, som alla mer eller mindre ålade honom att dedicera sin lyrik till la Domna vid något av feodaltidens hov. Förstod han sedan att välja sina ord väl och göra konst av ett konventionellt tema, vilket Bernard genom sin originalitet lyckades med bättre än någon annan, då kunde han vinna långt mer än sitt levebröd.

I en sång förklarar Bernard: ”Aldrig skall Ventadour bli utan sångare, ty den mest höviska, hon som känner kärleken, har undervisat mig allt var jag lärt.” Vem damen som Bernard tillägnade sina sånger får vi aldrig veta.

 

Och i en annan visa:

Ja mais no serai chantaire Aldrig mer skall jag sjunga

Ni de l’escola n’Eble ej längre tillhöra herr Ebles skola

 

Med största sannolikhet har Eble II:s litterära intresse verkat inspirerande på den unge Bernard. Men om arten av den unge trubadurens utbildning och uppfostran kan man inte säga något med visshet.

Som sagt, vi kan således inte förklara Bernards verk med hans liv, och vi måste finna oss i att vara okunniga om allt om människan, och bara betrakta artisten”, enligt provensalisten Alfred Jeanroy. Taube har emellertid för sin framställning inte kunnat neka sig nöjet att ta vidans fabulering i sin tjänst, och där de brister i detaljer komplettera med egna: 

”På slottet Ventadour fanns i början av elvahundratalet en stekvändare som i likhet med slottsherren själv, greve Ebles II, ’le Chanteur’, älskade kvinnor och poesi. Denne stekvändare, pappa Bernard, hade en vacker son med en musikalisk flicka, och denne upptäcktes av slottsherren när han en vacker dag gick förbi och hörde gossen sjunga för kockarna. Greve Ebles och hela hans släkt var litteratur- och musikvänner. Stekvändarens son, Bernard Stekvändare junior, blev genast omhändertagen av greven, uppfostrades till kavaljer av grevinnan och till litteratör och musikant av trubadurerna på Château Ventadour, bland vilka trubadurer Ebles själv var den främste. Bernard skrev sig nu de Ventadour och räknades som tillhörande ridderskapet och Ventadours slottsakademi, där han tjänstgjorde i biblioteket och åt av sin pappas fina stekar på grevliga fat av guld.”

Gamle slottsherren avled. ”Unga greventrädde till,och denne som skrev sig Ebles III av Ventadour, behöll Bernard i sin tjänst trots att hans (det vill säga unga grevens)fästmö Margareta av Turenne uppenbart var förtjust i Bernard och hans lyrik, musik och sångröst --- och Margareta av Turenne var inte den som nekade sig att se tidens vackraste och mest begåvade trubadur för sina fötter”.

fikonTaubes strävan att närma sig originalets form, dess ”rytmik och musicerande ordklanger” är lovvärd. Hans poetiska talang och känslighet träder oss till mötes i sin mest disciplinerade men också mest inspirerade form i de översättningar han strör in i Vallfart. Med en lätt modifiering av några rader hos Bengt Holmquist (DN 19/11f -57) skulle man kunna säga, att Taubes kärlek och omsorg kommer till ovedersägliga uttryck i några (ej alla) av de översättningar han har strött in i sin skildring. Helt riktigt betonar vår svenske trubadur: ”Den provensalska lyriken är en lyrik i ordets helt ursprungliga mening,en lyrans konst, ett oskiljaktigt samspel av ord och musik. … Den reciterades och sjöngs till viela och viola d’amour vid alla Europas hov och i Mindre Asien, Syrien och Palestina, ja på kusten av Nordafrika.” Taubes berättarglädje strömmar över sidorna.

Varje sida bjuder även ut ett fång av den taubeska humorn och glädjen. I sin entusiasm blandar Taube emellertid ihop ett par av trubadurlyrikens mest kända sånger.

 

I Vallfart till Trubadurien och Toscana hyllar Evert Taube givetvis den store trubaduren Bernard av Ventadour, stekvändarsonen från Toulouse. Här ingår sådana pärlor som balladen om ”Lärkan” och ”Min själ är rusig av lycka!”

Mina tankar går osökt till Ventadoursmestberömda dikt, den om lärkan som på fladdrande vingar svingar sig upp mot solstrålen. I sin iver har Taube dock hoppat över den första betydelsebärande strofen, som lyder (fritt översatt av mig):

 

Quan vei la lauzeta mover När jag ser hur lärkan svingar

De joi sas alas contra .l rai, av fröjdsina vingar mot solens stråle,

Que s’oblida e.s laissa chazer för att därpå glömsk låta sig falla ner

Per la doussor dual cor li vai, för den ljuvhet som fyller hennes hjärta,

Ai! tan grans enveia m’en ve ack, hur stor avund fyller mig inte då

Meravilhas ai, car desse tillalla varelser som jag ser lyckliga!

De cui qu’eu veia jauzion! Och det är ett under att med ens

Lo cor de dezirer no .m fon mitt hjärta inte smälter av längtan.

 

”Lärkan, som på fladdrande vingar svingar sig upp på solstrålen, är i Provence vårfågeln framför andra. Den är även en bild av naturens vaknande glädje, vilken skall stå som motsättning till trubadurens eget sorgsna hjärta i detta ”den occitanska lyrikens obestridliga mästerverk” (H. Davenson).

Den gode Taube har emellertid i sin iver kallat sången ”När jag ser svalan”! Man behöver inte vara ornitolog för att inse den oegentlighet Taube gör sig skyldig till när han namnger sången ”När jag ser svalan”. Svalan har som bekant en annan flykt och symbolik än den jublande lärkan (la lauzeta). Han citerar även provensalisten och nestorn A. Jeanroy, men med föga omsorg, när han har utläst mystik och vällust i denna visa:

”Denna förtvivlans, mystikens och vällustens höga visa, en av de skönaste och mest tragiska i hela den occitanska lyriken, blev känd och beundrad på de avlägsnaste orter, ja, även där man nätt och jämt förstod språket.” Jeanroy”8

 

Taube har även översatt strof 2 och 3:

 

”Hur mycket trodde jag mig inte veta om

Kärleken och hur litet visade det sig inte vara,

eftersom jag inte kan hindra mig själv

från att älska henne som jag inte

har minsta framgång hos!

Hon har stulit mitt hjärta

och skyndat sig bort ifrån mig,

ja, mig hel och hållen och hela

min värld tog hon men gav mig

endast en hopplös åtrå i gengäld.

 

Jag har inte varit mig själv sedan den dag

då hon sade att jag skulle se henne djupt, djupt

in i hennes ögon, denna blick som var min älskade

spegel. O spegel! Sedan jag sett mig själv i Dig

förtär mig min djupa smärta! Jag är förlorad

förlorad så som den förlorade Narcissus,

förlorad i spegeln, i brunnen.”

 

Dikten slutar enligt Taube med följande envoi (tillägnan):

 

”Min sång! Löp iväg till Henne,

till henne den vackraste, och berätta

hur jag lider, berätta om det martyrium

som jag lider för hennes skull.”

 

Sången tillägnas ”Tristan”. Vilken kvinna som döljer sig bakom denna oöversättligt sköna kärlekssång är obekant. Tornadan (den sista kortare strofen) lyder:

 

Tristans, ges non non auretz de me Tristan, intet skall Ni få av mig

Qu’ieu n’en vai caitius, non sai on; ty sorgsen går jag min väg, vet ej varthän.

De chantar mi gic e’m recre Jag avstår från sången, lämnar den

E de joi e d’amor m’escon. och döljer mig för glädjen och sorgen.

 

Denna tornada hör emellertid som vi skall se, till en helt annan visa som börjar:

 

Tant ai mon cor ple de joya Mitt hjärta är så fullt av glädje

Tot me desnatura. ” att allting förtrollas.”

 

Evert  i GamlastanDen gode Evert har i sin entusiasm här blandat ihop två sånger, tillika två av de mest kända i hela trubadurlyriken. Men han poängterar helt korrekt och insiktsfullt den musikaliska sidans stora betydelse: ”Denna sång är i sin versform på provensalska hänförande. Nittionio procent av dess skönhet och elokvens måste alltså sökas i rytmiken, klangerna, välljudet, melodin. Den provensalska lyriken är inte en litterär poesi efter våra begrepp. Den är i likhet med Sapfos och Alkaios’ lesbiska lyrik en lyrik i ordets ursprungliga mening, en lyrans konst, ett oskiljaktigt samspel av ord och musik. Och däri ligger dess budskap till vår tid om vari förnyelsen av vår prosaiskt söndermalda verskonst måste sökas.” Voilà en programförklaring!”

Och förtrollningen med denna konstpoesi ligger mer i formen än i innehållet. Att det musikaliska elementet har företräde framför alla andra, därom vittnar tillräckligt många manuskript från medeltiden. Låt oss exempelvis ta Peire Vidals vida, där det står att ”han sjöng bättre än någon annan i världen och var en god trubadur, och i den och trubadurens biografi finner man, att han blev berömd på grund av melodiernas skönhet, fastän verserna var av föga värde”.

Och som senare forskning visat sträckte sig melodiernas livskraft, i högre grad än det innehållsliga till andra tider och till andra länder (t.ex. Minnessångarna). Olyckligtvis finns bara drygt 250 melodier bevarade. Tolkningen av dessa bjuder på utomordentliga svårigheter: trubadurerna använde, liksom den gregorianska sången, det ”fyrkantiga notsystemet”, vilket enbart anger längd och rytm.

Som Davenson påpekat, konvergerar emellertid i grunden de olika tolkningssystemen. Och: ”Allt talar för att man – inför den melodiska linjens ofta rikt utsmyckade karaktär – måste avstå från att införa en rigorös, metronomisk rytm i likhet med våra klassiska sångövningar med sina taktstreck och stränga växling av starka och svaga takter: det krävs att dessa melodier får en smidig och flytande taktväxling i tempo rubato.

”Trubadurmusikens originalitet och karaktäristika består, enligt Davenson, i dess majestätiska ton, vars tonalitet, stil och atmosfär uppvisar ett nära släktskap med den liturgiska sången (exempelvis hertig Vilhelms Pos de chantar, Marcabrus Lavadorsång, Bernard av Ventadours Quan vei la lauzeta, vilken troligen bygger, som sagt, på ” Kyrie eleison” i ”Beata Maria-officierande) och den rikt utsmyckade långsamma melodiska linjen, vilken ”ganska snart upphör att vara syllabisk för att slå ut, i synnerhet i rimmen, i tusen slingrande ornament, liknande den vi möter i halleluljasångens textlösa ”jubilus”

Förtjänstfullt har Taube även poetiskt återgivit Ventadours dityrambiska ballad Tant ai mon cor ple de joya /Tot me desnatura: ”Jag har samvetsgrant återgivit Ventadours rytmik, musicerande ordklanger och orimligt svåra rimflätning, en rimflätning som för varje rad tvingar till inventering av ett språks hela ordförråd. Men de stora trubadurerna var artisaner i poetik, konsthantverkare i diktens värld och smidde stilistiska mönsterdikter. Ju eldigare till innehållet, desto strängare som utformning till rimsmide! Ordklanger och rytmik skulle vara desto mera oklanderliga, ju häftigare känslan var som födde dikten.”

Den första strofen lyder i Taubes rytmiska, rimmade och fria tolkning:

 

Tant ai mon cor ple de joya Min själ är rusig av lycka!

Tot me desnatura Allting förtrollas.

Flor blancha, vermelh´e groya När snön faller kan jag tycka

Me per la fejura, att blommor sållas.

C’ab lo vent et av la ploya Låt stormen slita och rycka!

Me creis l’aventura, Av stormen vållas

Per que mos pretz mont’e poya att sången får fart och lyckas.

E mos chans melhura Låt stormen stollas!

Tant ai al cor d’amor Av kärlekskraft och mod

De joi e de doussor, förvandlas all mitt blod.

Per que . l gels me sembla flor Kall storm blir varm och god,

E la neus verdura. så låt den hållas!

 

Den andra strofen fortsätter med Taubes poetiska tolkning på vers:

 

Anar posc ses vestidura, Jag går utan kläder och diktar

Nutz en ma chamiza, i skjortan bara.

Car fin’ amors m’asegura Jag går i naturen och biktar.

De la freja biza. Jag kan förklara …

Mas es fols qui.s desmezura, att ingenting i mig sviktar

E no.s te de guiza, för köld och fara

Per qu’en ai pres de me cura, En tok den som inte siktar

Deis qu’agui enquiza sitt rätta vara!

La plus bella d’amor, Jag tillber natt och dag

Don aten tan d’onor,min älskades behag.

Car en loc de sa ricor Stark gör hon mig – och svag

No volh aver Piza. O, den underbara!

 

 

Den sjustrofiga balladens adressat envoi) är ingen mindre än Éléonore av Aquitanien, Bernard av Ventadours ”gudomliga” sångmö:

 

Messatgers, vai e cor, Rid, ordonnans, rid fort!

E di má la gensor Du vet min skönas ort,

La pena e la dolor hon som min ära gjort

Qu’ trac e . l Martire och understöder.” Vallfart

 

najadernasTaube: ”Så skulle Bernard från Ventadour sjungit om svenskan varit hans modersmål. – –

Man finner vid mera ingående studium av Bernard från Ventadour, att han måste ha varit förtrogen även med damer av husen Valence och Narbonne. Emergarde de Narbonne har säkert varit Bernards beskyddarinna under en viss period. Efter denna period drog han sig undan till Toulouse, hos Raymond den femte. När greve Raymond dog år 1194 gick Bernard från Ventadour i kloster och blev munkvigd i Dalon, där han dog som Den Heliga Jungfruns poet.

Drottning Eléonore var då sjuttiotvå år gammal. Hon överlevde sin hjärtevän och poet och även sin son Rickard Lejonhjärta.”

 

Av Bernard av Ventadour finns 45 dikter bevarade, varav 19 med musik. Jämfört med flera andra trubadurer, vilkas verk kan vara medvetet svårtolkade (trobar clus) är hans diktning till innehållet enkel och lättillgänglig; dock med den sedvanligt virtuosa rimflätning som utmärker trubadurlyriken.

 

En prominent trubadur med en radikalt annan inriktning än den höviska är Bertrand de Born, som Taube en passant omnämner i Vals i Provence:

 

Ett fikonträd på slaggströdd äng

och sotarn med sitt lod

det minner mig uti Provence

om Karlfeldts heta blod,

Det brann där oppi Dalarna

som eldat av bourgogne själv liknade han karlarna

här sunnanåt – en Dalarnas,

en senfödd bondesalarnas

Monsieur Bertrand de Born.

 

I ett trettiotal sirventés (krigssånger) skildrar den våldsdyrkande Bertrand de Born politiska strider mellan provensalska vasaller, länsherrar och engelska kungligheter vid elvahundratalets slut. Han tar personlig ställning, älskar kriget för dess egen skull, målar upp härläger och blodiga strider, stilen är knapp och hård. Trubaduren Bertrand de Born torde knappast ha varit i Taubes egen smak, låt vara att Bertrand även sjöng om kärlekens salighet.

 

En betydande trubadur som Taube inte tar upp i Vallfart är Jaufré Rudel (ca 1113-ca 1170), seigneur av Blaye i regionen Aquitaine. Rudel erbjuder det mest kända exemplet på hövisk avståndserotik i sången Amor de lonh (”amour lointain”). 8 sånger har bevarats, 4 med melodi. Rudel förälskade sig i grevinnan av Tripolis för allt det vackra han hört talas om henne av pilgrimer. Till hennes ära diktade han flera vackra sånger med vacker melodi och korta verser. Av längtan att få se henne, ”la princesse lointaine”, gick han till sjöss, blev svårt sjuk, fördes av några män i besätningen till ett hotell i Tripolis. Man underrättade grevinnan, som skyndade till hans bädd, tog honom i sina armar. Han tackade Gud för att han fått leva så länge att han fått se henne. Så dog han i grevinnans armar. 

I kapitlet ”Legenden om Beatrice de Die” bringar Taube grevinnan av Die, den främsta av kvinnliga trubadurer (trobarizer), en varm och chevaleresk hyllning. En handfull kvinnliga trubadurer vann poetiskt renommé under sin livstid, men har sedan glömts bort, väsentligen för att de föddes till kvinnor, kan vi förmoda. Så inte Beatrice av Die (ca 1140-1200). Legenden, hennes vida, berättar helt kort: ”Grevinnan av Die, gift med Vilhelm av Poitiers, var en skön och god kvinna; och hon förälskade sig i markgreve Raimbaut av Orange och diktade om honom många goda och sköna kväden”. Den legend som Taube återger är, inte bara till ordalaget utan även till innehållet, till syvende och sist hans egen fantasiskapelse. Den kan också ses som en exponent för hans artistiska krav på integritet i fråga om inspiration och omgestaltning.

I detta kapitel har Taube halvt på lek iklätt sig rollen av en litteratör som forskar i Trubaduriens rika legendflora. På jakt efter en muntlig tradition i nuet avlyssnar han folkets röst:

”Ännu i dag kan man i trakten av Orange och Forcalquier stöta på en herde eller vingårdsman som lutad mot sin stav eller hacka yttrar sig beklagande om Beatrice de Die.” Och en bokhandlerska i Nîmes: ”Det var verkligen synd om Beatrice på sin tid.”

Taube nyttjar det egenartade men för hans läsare välkända berättargreppet att skjuta fram en välinformerad representant för ortsbefolkningen. Denna teknik stimulerar uppenbarligen – förutom att den fördelar synpunkterna och argumentationen – också illusionen av en levande tradition, vilket på så sätt får bilda en konkret grund till vad Taube med egna ord sedan så måleriskt rekapitulerar.

 

Trots den ringa poetiska produktion grevinnan av Die efterlämnat, fyra kärlekssånger och en tenson (stridsdikt), har hon tillförsäkrat sig en framträdande plats i den provensalska litteraturhistorien genom sin stilelegans, rimvirtuositet och uttrycksdjärvhet.

 

Och för att främja graden av trovärdighet jämför han även sitt hopsamlade material med vad ”forskningen” (främst nestorn och filologen Alfred Jeanroy) förtäljer: ”Forskningen har efter århundradens undersökningar inte kunnat fastslå om Beatrice hade något barn med greve Vilhelm. Hon skulle alltså inte ens ha fått erfara den tröst som olyckligt gifta kvinnor finner hos barnet.”

En senare tid har kallat Beatrice ”den provensalska Sapfo”. Men allt detta är blott dikt och lek med ämnet. Taubes lekfullhet, som löper genom hela Vallfart, lyser särskilt fram i tonen, i den på ovetbara detaljer och sammanhang så förbluffande fabuleringen, exempelvis i skildringen av den snikne hustyrannen Vilhelm och hans vackra och poetiskt begåvade hustru, olyckligt förälskad i trubaduren Raimbaud av Orange, som hon hyllade i flera sånger. Den höviska kärleken var definitionsmässigt reciprok. Kunde en trubadur falla på knä inför den älskade, så var det inte heller opassande för kvinnan att inta samma attityd.

 

Taube: ”Det är snart tusen år sedan denna sång diktades. Men när man hör den förstår man vad som menas med kvinnlig poesi. Den furstliga Beatrice, berömd för sin skönhet och talang, står här livslevande för oss med sin kärlekssorg, sin älsklighet, sin uppriktighet, sin kvinnliga vishet och moderlighet, sin olidliga längtan, sin värdighet av furstinna mitt i bönen om ömhet. --- Jag känner glöden av hennes rodnad.”

 Evert Taube 1961

Här följer hennes mest kända sång A chantar m’er de so qu’ieu no volria, som innehåller några av de vackraste verserna på det provensalska språket. Lyckliga omständigheter har även velat bevara denna pampiga ballad musikaliskt.

Taube: ”Man får på svenska en mycket bra uppfattning av Beatrices ballad till prinsen av Orange, och det beror på att hon skriver en vokalrik provensalska. Stavelser och ordlängd sammanfaller i min översättning med hennes sång. ”I Taubes finstämda tolkning av den femstrofiga balladen Sång om en otrogen älskare – ”som innehåller några av de vackraste verserna på det provensalska språket” (H. Davenson) – lyder den inledande strofen på provensalska följd av Taubes tolkningar på svenska:

 

A chantar m’er de so qu’eu no volria,

Tant me rancur de lui cui sui amia,

Car eu l’am que nuilla ren que sia;

Vas lui no.m Val merces ni cortesia,

Ni ma beltatz, ni mos pretz ni mos sens;

C’a atressi .m sui enganad’ e trahia

Com degr’ esser, s’eu fos dezavinens

 

Jag måste sjunga vad jag helst ej ville,

ty klagan bär jag mot den man jag älskar –

ni som för mig är allt på denna jorden

fast det för er visst ingenting betyder

att jag är ansedd skön som ingen ann’.

Det är besvikelsen mitt hjärta lyder

i denna sång om en otrogen man.

 

En enda liten tröst finns i min känsla,

den, att jag aldrig gjort er något illa.

Mer än Seguís älskat sin Valensa,

mer älskar jag ju er, fast tyst och stilla.

Och det behagar mig, min tappre vän,

att segra över er i detta lilla

som är så stort: den trogna kärleken.

 

Ert hjärtas högmod, hur skall jag det tyda?

Ni kränker mig min vän, o vilken smälek!

Det är orimligt att ni skulle lyda

en annan känsla än vår stora kärlek!

Besinna dock, hur underbar den är

( och hur en gudom gör oss livet härligt)

och återvänd till mig och håll mig kär!

 

Ert hjärta som så djärvt i bröstet bankar

oroar mig, ni slåss i fjärran nejder,

och alla kvinnors kärlekstankar

de kretsa jämt kring er och era fejder.

Min vän! Välj trofasthet och undfly svek!

Och var ni än där ner’ i dalen vankar:

Minns vårens blomdoft i vår första lek!

 

Min härkomst och min höga ställning ger mig

liksom min skönhet rätt till denna maning.

Men trofasthet är dock, hur allt än ter sig,

det som mest tvingar mig. Och ingen aning

har jag om vem som gjort er grym och hård

Är det Fru Högfärd själv? Ack ingen spaning

gör jag. Kom, tag mitt hjärta i er vård!

 

Envoi

Av övermod stöp mången käck baron

och miste kungar både vett och tron. Vallfart

 

 

Oktober 1984. Till Antibes, jag besöker Evert Taubes värdshus La Petite Resèrve vid Medelhavets strand, tar foton och pratar med ägaren. Ja, det var härden gode Evert på 50- och 60-talet inspirerades till flera läsvärda och fängslandeprosaepos:Berättelser under ett fikonträd, Återkomst, Vallfart till Trubadurien och Toscana.

När Evert Taube på sjuttiotalet kom till Aix stegade han alltid fram till statyn av”Le Bon roi René”(1434-1480)vid bortre ändan av avenyn där han aktningsfullt bugade sig tre gånger, en hyllning Den Gode kungen var värd, menade han, eftersom denne hade infört musca-vinet i Provence. Är jag i Aix brukar även jag gå fram till statyn och gör en reverens för Den Gode kungen.

 

Kung René var greve av Provence, f.d. kung av Neapel och Sicilien. I mars 1463 beslöt han att införa skattelättnader i kommunen Limans, vilket indirekt fick till följd att staden Hyères vid Medelhavet i östra Frankrike, drabbad av förödande torka, försörjdes med drickbart vatten via en kanal och en damm uppe vid bergen i La Crau. I Aix höll den omtyckte och bildade kungen hov för konstnärer och vetenskapsmän, han skrev verk på prosa och poesi, bl.a. Rondeaux och Cantiques.

 

Åter till Taube och berättelsen Vallfart (gamla anteckningar). Hela Taubes diktning, såväl den på prosa som den poetiskt-musikaliska, har en tydlig folklig inriktning. En blandning mellan folklig stil, vardagsspråk och lyrisk stil. Språket är ofta smyckat med höviska vändningar och arkaiserande ord, gör tvära kast mellan högstämd poetisk prosa och modernt talspråk.Jag är poet,jag gycklar ej med orden!löd ju hans motto. I bildbiografinKom i min famn(1972) förklarar han:”Meningenmed livet, med tillvaron är att den skall bli poesi. Då blir tillvaron på jorden uthärdlig.”

 

Tingbeskrivningarna har inte sällan poesins pregnans och laddning. Han har en viss förkärlek för exotiska namn och ordklanger. Men stilen är hela tiden klar. Taube vinnlägger sig om att artikulera väl. De arkaiserande vändningarna, vältaligheten och de chevalereska bugningarna inför läsaren förlänar – som sagt – honom som pilgrim i trubadurernas Provence något av en Don Quijotes anakronistiska skepnad. Men han är en glad riddare. Tonen och skildringen är munter och omedelbar, söker förmedla en stämning av rekreation och glädje: läsaren skall känna en flyktig resonans från den avlägsna lyriska tids- och guldålder som i så hög grad inspirerat honom. En väv av förflutet och närvarande, av olika landskap och miljöer löses upp och knyts samman allt efter författarens livliga inspiration och minnesfantasi. De personer vi möter, trubadurer eller andra, talar med taubesk vokabulär och frasering. Det må sedan gälla verkliga resor eller blott i fantasin, här möter vi Taube själv, hans temperament som konstnär. Utflykterna från honom själv är aldrig långa. Även då strövtågen går genom de mest skiftande landskap, traditioner, legender, möten och samtal med olika människor, befinner sig läsaren fortfarande inom Taubes egocentricitet. Han har i olika roller och skepnader förblivit sig själv som artist med ett impulsivt temperament, kanske skarvat en smula när det passar honom.

 

I en radiointervju (12.5 1964), ”Inte bara visor – samtal med Evert Taube”, erkänner han sitt beroende av den romanska prosatraditionen, exempelvis Cervantes och fransk retorik. Han använder ofta främmande ord av romanskt ursprung (enigmatisk, antropomorf). Taube: ”Det tillåtna litterära snobberiet; det kan lätt hända att några utländska ord slinker med när man sitter och skriver utomlands – av vana.”

 

Strövtågen från La Petite Resèrve sträcker sig ofta långt bortom ”Trubadurien”. En väv av förflutet och närvarande, av olika landskap och miljöer löses upp och knyts samman allt efter författarens impulsiva inspiration och minneskonst. De personer vi möter, trubadurer eller andra, talar med en taubesk vokabulär och frasering, personifieras av Taube själv, hans temperament som artist. Och ett av de få element som länkar samman essäerna i Vallfart är Taube själv, hans skaplynne som konstnär. Utflykterna från honom själv är aldrig långa. Även då hans strövtåg går genom de mest skiftande landskap, traditioner, legender, möten och samtal med originella människor befinner sig läsaren inom Taubes egocentricitet. Jaget i Vallfart, liksom i hans övriga diktning, är han själv och hans berättarsynvinkel. Berättandets glädje strömmar och bubblar från sida till sida. Exakthet i detaljer får emellanåt ge vika för de stora svepen i en sprittande jag-dialog, som drar fram som en frisk och nyckfull provensalsk vårvind. I utbytet mellan Taube och hans presumtiva läsare, eller rättare hans åhörare, bör humorns viktiga roll framhållas. Denna utgör ett angeläget inslag i hans berättarkonst. Varje sida, från Provence eller annorstädes bjuder ut ett fång av den taubeska humorn och glimten i ögat.

 

Augusti 1993. Den häftiga och sydliga Siroccovinden har fritt spelrum, dumpar ljusröd jord och sand från Sahara på jorden. Associationerna gårosökt till Taubes visa "Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill, jorden vi ärvde och lunden den gröna”. Ja, vår trubadur känner sig väl till mods i änglamarker.

”Utan sång som går till hjärtat, så kan människan inte leva”, brukade Evert säga, berättar Sven Bertil i samband med hans utgivning av boken Evert Taube – 50 visor i urval (1926). Femtio favoriter presenteras här med text, noter och musikackompanjemang.

Ja, hur många svenskar hade inte sedan dess hört hans hesa röst tona ut ur radion. Skalden Nils Ferlin apostroferade Evert Taube, trubaduren och vännen, med en oförgätlig metafor: ”Du Nordens hesanäktergal.”

Landskapsskildraren Taube och Provence

 

Vallfart: ”Provence erbjuder en förbluffande omväxling av landskap. Mot den svindlande himlen reser sig toppen på Mont Ventoux vit av snö. De blånande höjderna i Vaucluse, de torra bergskedjorna, skimrande, kala, de tandade mörka skylinjerna på Mindre Alperna, Lubéronbergen, L’Estaque och Små Bergen. Småstensöknen La Crau ser ut som ett silverhav i solljuset, över Camargue-steppen seglar vita markdimmor kring hyddor med pyramidhäckar av cypress, bifloder och bäckar svallar och risslar ner till den majestätiska Rhône. Utsiktspunkterna växlar i tät följd överallt, än öppnar sig ett panorama från en flygmaskin, man överblickar lavendelfält, olivskogar, pinjeklädda, blåsvarta berg, djupa, skuggade dalar, röda bergkammar bortom kalkvita kullar, strandklippor, branta promontorier med medeltidsborgar, omsvallande av havet. Fårhjordarna strövar som ulliga moln högt i bergen, vita och gråa städer kröner branta berg, Lantgårdar skymtar fram, slottsruiner, kloster, kyrkor, broar, akvedukter, vinfält, fikonlundar, snövita badstränder, strandvillor med palmlundar och rosengårdar, fiskarhamnar, fästningar med murar från grekisk och romersk tid. Och solen lyser och som balsam är luften, än med doft av mimosa, än av fikonträd, än av myrten, lager, lavendel, rosor och mandelblom.” Verklighetsnära, geografiskt och geologiskt åskådligt, men samtidigt narrativt och poetiskt! Taube stortrivs, som sagt, iänglamarker.

 

Åke Erlandsson f.d. chef för Nobelbiblioteket

Facklitteratur(urval)

Alfred Jeanroy, Les chansons de Guillaume IX, Paris, 1927.

Alfred Jeanroy, Histoire de la poésie occitane, Toulouse, Paris, 1945.

Joseph Anglade, Les Troubadours. Paris, 1908.

Joseph Anglade, Anthologie des troubadours, Paris, 1953.

Reto R. Bezzola, Les Origines et la formation de la littérature courtoise en Occident, Paris 1944.

Henri Davenson, Les troubadours, Bourges, 1961.

Bengt Holmquist recension av Vallfart, DN 29.11 1957.

René Nelli, L’Amour et les mythes du cœur, Paris, 1975.

Jaques Roubaud, Les Troubadours, Anthologie bilingue, Paris, 1971.

Mikael Timm, Evert Taube, Livet som konst, konsten som liv, Stockholm, 1998.

Johan Vising, Den provensalska trubadurdiktningenı, Göteborg, 1904.

 

 

 FOTNOTER

1 Henri Davenson, Les troubadours, Bourges 1961

2 Johan Vising, Den provensalska trubadurdiktningen, 1904

3A. Jeanroy, Les chansons de Guillaume IX, Paris, 1927

5 A. Jeanroy, Les chansons de Guillaume IX, Paris, 1927

6 Diktcitaten på provensalska i min essä är, där inte annat anges, hämtade från Joseph Anglade, Anthologie des Troubadours, Paris, 1953.

7 Histoire de France s. 214

8 Jeanroy: ”La notre tragique enfin, si rare chez les troubadours, éclate dans cette chanson de désespoir qui, dès le temps du poète, etait admirée dans des contrées lointaine, où on comprenait à peine la langue.”

 

Ur arkivet

view_module reorder

Svenskan som driver en av Europas ledande dansutbildningar

Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of ...

Av: Linda Karlsson Eldh | Övriga porträtt | 04 januari, 2010

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet

Det är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna) Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 20 oktober, 2009

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 28 Maj, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | Utopiska geografier | 09 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 28 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.