Turkiet – i Europa men ändå inte europeiskt?

Illustration: Ragni Svensson TEMA ÖST-VÄST Det sägs ofta att Turkiet har varit in Europe men inte of Europe, men finns det en europeisk historia utan Turkiet? Sveriges generalkonsul i Istanbul, Ingmar ...

Av: Ingmar Karlsson | 05 maj, 2008
Essäer om politiken

Supermarket: En upplevelsestad i världsklass?

Visionen om en världsberömd upplevelsestad förverkligas en aning när Stockholm för första gången arrangerar Stockholm Art Week. Två huvudinslag under Stockholm Art Week är de två konstmässorna Market på Konstakademin ...

Av: Henrik Örnlind | 04 mars, 2013
Essäer om konst

En roadbok på queerfeministisk grund

Det började i Kramfors. Hanna Wikmans morfar var reporter på Nya Norrland, och det verkade så spännande. Som 15-åring gjorde hon sin prao på NN:s lokalredaktion i Kramfors, och knappt ...

Av: Gregor Flakierski | 28 september, 2010
Kulturreportage

Ediths bilder

Fantasimänniskan Hjalmar Ekdahl i Henrik Ibsens pjäs Vildanden drömmer om stora projekt, alla de revolutionerande uppfinningar som han bär nästan färdiga i huvudet. De förverkligas förstås aldrig. Han är en ...

Av: Ivo Holmqvist | 06 juli, 2014
Litteraturens porträtt

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar



Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om det spännande arbetet med produktionen.

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

– Jag tyckte opera var en konstlad form ända tills jag var fjorton, berättar Elisabet Ljungar för mig i telefonen. Det var helt enkelt underligt att de sjöng, tyckte hon och föredrog teater. Hennes inställning till konstformen förändrades efter ett besök på Kungliga Operan 1973. Carmen stod på nyårsprogrammet; när Don José försöker övertyga Carmen om sin kärlek i den vackra blomsterarian brast plötsligt den unga Ljungar i gråt.

Idag är hon verksam som operaregissör och befinner sig i den hektiska slutfasen av förberedelserna för urpremiären av det nyskrivna verket ”Blanche och Marie”. I likhet med Carmen återfinns teman som kärlek, död, ägande, förlust, kontroll och hängivelse – allt iscensatt till strålningens radiumgröna färg från Marie Curies laboratorium.”Blanche och Marie” är fritt baserad på Per Olov Enquists roman Boken om Blanche och Marie. I likhet med sin förlaga kretsar verket kring den fiktiva vänskapen mellan den tvåfaldigt nobelprisvinnande vetenskapskvinnan Marie Curie och den kända hysterikan Blanche Wittman. Blanche var patient på sjukhuset La Salpêtrière under sexton år. Där behandlades hon – och visades upp för allmänheten – av den store professor Jean Martin Charcot. När Charcot dog blev Blanche och alla andra hysterikor på sjukhuset friskförklarade i ett svep. I operan möter vi henne som Maries laboratorieassistent och vän under perioden då Maries affär med en gift man uppdagats och hon ombeds avsäga sig sitt andra nobelpris. I laboratoriet ser kvinnorna tillbaka på sina kärlekar och sorger samtidigt som radiumstrålningen ständigt både uppslukar och bryter ner dem.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Susanna Levonen (Marie Curie), Karl Rombo (Pierre Curie) och regissör Elisabet Ljungar Foto: Göran JarmarElisabet beskriver relationen mellan Blanche och Marie som ett systerskap. Blanche fungerar som Maries katalysator och ger henne mod att satsa på kärleken, trots dess konsekvenser. Genom hela verket fungerar strålningen som en metafor för kärlek och passion – till slut dör Blanche av den strålning hon utsätts för i laboratoriet. Kärleken strålar, men är också destruktiv. Och som människa måste man utsätta sig för den. Strålningen i verket fångade Elisabets intresse. Att ha en nyskriven opera som behandlar temat kärlek tycker jag är underbart, säger hon. Kärlek är det huvudsakliga temat i de flesta operor, fortsätter hon, men i ”Blanche och Marie” tillför man den klassiska kärlekstematiken ett nytt perspektiv – strålningen. Tack vare den ”radioaktiva linsen” blir temat mer existentialistiskt än personligt.

”Blanche och Marie” är också en skildring av kvinnors liv och villkor under den tid då operan utspelas. I sekelskiftets Europa är det svårt att skilja ära från vanära – Blanche och Marie försätts båda i förkrossande, förödmjukande och förtryckande situationer. Marie är, trots sin exceptionella vetenskapliga insats, en inkräktare i den manliga sfären, okvinnlig och misstänkt. Blanches hysteri visas upp för Paris sensationslystna allmänhet, som en okänd kontinent som skall utforskas. Ändå hävdar de sig utanför det lilla, trånga utrymme som de tilldelats på grund av sitt kön.

När jag läste librettot stötte jag på scener som var väldigt obehagliga att föreställa sig. Jag delar med mig av mina upplevelser och får direkt gensvar från Elisabet. Det är ju ett fruktansvärt patriarkalt förtryck, konstaterar hon med emfas och tillägger att hon hoppas att publiken ska uppleva det. På scenen används kören för att illustrera ett slags patriarkal pöbel. Det injicerar verket med ständiga påminnelser om vilken misogyn tid handlingen är förlagd i.

Jag funderar på Elisabets arbete. Tanken på att regissera en ny opera tycker jag känns nästan svindlande – det luktar yster skaparglädje blandat med en stor dos ansvarskänslor. Jag frågar Elisabet hur hon förhåller sig till verkets ”nyhet” då hon arbetar.

Hon berättar hur mycket det underlättar att ha en musikalisk kunskap när man skall sätta upp en opera – och i synnerhet en nyskriven. Sätter man upp en av klassikerna kan man alltid lyssna in sig på musiken genom tidigare inspelningar och därigenom skapa sig en bild av det man vill avspegla på scenen. Med ett nyskrivet verk finns inte den möjligheten, utan man måste l må äsa sig till musiken för att inte bli isolerad från den. Detta problem går igen även i bearbetningen av handlingen; man arbetar utan några mentala förebilder. Sätter man upp till exempel ”Trollflöjten” har alla en någorlunda likartad vision av hur slutresultatet kommer te sig. Att sätta upp en nyskriven opera innebär därför delvis att själv skapa alla dessa mentala förebilder – man kanske kan säga att de kommer i tillblivelse då verket spelas upp:

Regissör Elisabet Ljungar (mitten) Charlotta Larsson (Blache Wittman) t.v, och Susanna Levonen (Marie Curie) t.h. Foto: Göran Jarmar– Nästa gång man sätter upp den här operan kommer man ju att studsa allt mot vår uppsättning. Och visst känner jag ett stort ansvar för det, samtidigt som det skapar en väldig sammanhållning i hela ensemblen.

Och det tycks verkligen som att det är ett projekt som präglats av god sämja från början. Elisabet framhåller speciellt det nära samarbete hon och tonsättaren Mats Larsson Gothe etablerade tidigt under kompositionsfasen som ett privilegium. Att tillsammans lyssna, prata och diskutera musiken har gjort att hon känner sig förtrogen med verket och musiken, vilket också varit en fördel för hennes regiarbete. Elisabet, som i grunden är violinist, menar att hennes kunskaper om musik är av stor vikt för hennes arbete.

Så vad är rapporten från produktionsfasen på Norrlandsoperan?

Andan verkar vara lika god som arbetet är digert. Just nu ägnar man sig åt att mejsla ihop allting, ge verket en logisk sammansättning, fördjupa karaktärerna. Snart börjar repetitionerna tillsammans med orkestern. Elisabet beskriver en lycka över att gå till teatern varje dag men tillstår att det är mycket jobb. Man är lite som i ett uranfält! säger hon och skrattar. Att verket har lite karaktären av ett drömspel är en regimässig utmaning. Den framtida publiken hålls ständigt i åtanke under arbetsprocessen. Det är viktigt att försöka sätta sig in i vad en förstagångsbetraktare förnimmer; hur lyckas vi bäst med att mejsla fram ett pärlband åt betraktaren av alla ämnen och trådar som det här verket består av? När man är mitt i produktionsfasen måste man erinra sig att publiken får enbart en tagning, säger Elisabet.

Jag frågar om verket blir mer svårtillgängligt på grund av att det är nyskrivet.

Jo, visst finns det en aspekt som handlar om publikens lyssningsvana, säger Elisabet. Även publiken anländer till föreställningar med en förväntad vision av vad de skall se; en sådan förväntad upplevelse finns inte i publikens medvetande när de sätter sig för att uppleva ”Blanche och Marie”. Det är ett risktagande att sätta upp en nyskriven opera – en gammal beprövad klassiker säljer alltid bättre. Och de operor som har blivit klassiker är bra musikdramatik, säger Elisabet, men det är viktigt att inte enbart ägna sig åt konservering utan också att bana en framtid för opera. Därför innebär varje nyskrivet verk en energiinjektion för konstformen.

Hur skall man transcendera kollisionen mellan en gammal, långsam konstform och en snabbkonsumerande samtid? undrar jag. Bör man sträva efter att aktivt bryta med operatraditionen, reformera och anpassa? Elisabet säger att för henne är opera en upphöjd och tidlös konstform – hon tycker egentligen inte att man behöver bryta upp med traditionen;

– Jag tror inte att det är så den konstnärliga processen ser ut. Vi försöker snarare hitta ett adekvat uttryck för det vi vill gestalta. Sedan får andra avgöra om vi är banbrytande eller inte.

Det är snubblande lätt att dra till med begreppet ”allkonstverk” när man talar om opera – och kanske är det inte en helt tokig beskrivning. Allt är med i opera, säger Elisabet. Det är en komplicerad form. Teater, musik och text – alla tre kan gå samma väg eller så kan de gå i clinch med varandra och skapa nya djupa emotionella upplevelser hos åskådaren. Det är det icke-verbala som drabbar en när man ser en riktigt bra föreställning. Det som hände när Elisabet var fjorton år och såg Carmen;

– Det är ju alltid min förhoppning när jag ser en föreställning, att få uppleva ögonblick av total närvaro som når genom alla försvar och öppnar mina sinnen.

Nu återstår bara några veckor för Elisabet och hennes medarbetare på Norrlandsoperan innan premiären den 10 oktober. Elisabets förhoppning är att föreställningen skall beröra, drabba och låta besökarna lämna salen omtumlade… Att den ska skapa ögonblick av total närvaro.

Amanda Lodding

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Det är vår..!

Snön smälter blöt på marken. Kommit små vårblommor, Krokus eller Snödroppe. Dagarna blir långa nu, skönt att va ute mer. Solen värmer mycket mer. Varmare luft, det är härligt. Knopparna på träden ...

Av: Suzan Yassine | Utopiska geografier | 11 april, 2011

La culture, Frankrikes heliga ko

Foto: Anne Edelstam Den klassiska bildningstanken är Frankrikes adelsmärke – universiteten bågnar under överfulla klasser, portvaktarna går i husen med vakande ögon, filmindustrin pumpar ut över 200 filmer per år. Vilket ...

Av: Anne Edelstam | Essäer om samhället | 21 april, 2008

Göran Palm. Foto Johan Ljungström Sverigesradio

”I detta måttligt glädjerika land…”

När fjärde och sista delen av Göran Palms ”Sverige – en vintersaga” kom för elva år sedan recenserades den i Sydsvenskan av Lasse Söderberg som tog till samma versmått, blankversen ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 12 augusti, 2016

Tankens Ambivalens: IX (Delningen)

Som en sten, som en sten i din flod, förbereder jag mitt ansikte Som ett hav, som en droppe av ditt blod, öppnar jag mitt hjärta Min första tanke när jag vaknat ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 24 februari, 2014

Adolf Wölfli, det dårförklarade geniet

Felsenau, Bern, 1907.Dårhuset Waldauers sjukhusledning karakteriserar 1911 Adolf Wölfli (1864-1930) som ett "kasserat olycksfall". Denna modernismens solitära outsider lever från vagga till grav som samhällets randfigur: otuktsförsök, fängelse, nytt otuktsförsök ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om konst | 29 januari, 2009

Strålande jul?

Det är jul och julklappar finns överallt att köpa. Vi tror att vi ska kunna få undan det som verkligen betyder, det som vi tror oss ha samlat på så ...

Av: Fredrik Månsson | Gästkrönikör | 20 december, 2015

Birger Norman - ett levande arv

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Litterära sällskap ska inte vara rädda att lyfta fram sina respektive skyddslingars kontroversiella och stridbara sidor. Inte minst därför att det är ...

Av: Gregor Flakierski | Litteraturens porträtt | 09 april, 2013

Till Natanya A Pemberton + andra Rapport från filmregissörens besök här för Hammarén-film

Slafsigt skriven rapport här, men mötte regissören, begåvningen, personligheten, röksvampen, som skall göra hammarénbokbaserad långfilm. Jag kommer fram i tid till Skatudden, han kommer med vikingfärjan. Min synska förmåga säger ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 28 augusti, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts