Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | 19 juli, 2016
Gästkrönikör

Kulturradikalen Anna Charlotte Leffler

1873 uppfördes på Dramaten i Stockholm pjäsen ”Skådespelerskan”, som väckte ett stort gensvar hos publiken. Den var skriven av en ung debutant som ville vara anonym. Det utmanande med den ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 maj, 2014
Litteraturens porträtt

Tro og metaetisistisk kritisisme. Del III. Naturvitenskap og metafysisistisk livsfenomenologisme.

Innledning. Livsfenomenologismen er en filosofisk retning og som går ut på at livet har forrang framfor verden eller ego. Metafysisistisk livsfenomenologisme er en metafysisk skoleretning; den metafysisistiske livsfenomenologisme går ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | 26 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar



Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om det spännande arbetet med produktionen.

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

– Jag tyckte opera var en konstlad form ända tills jag var fjorton, berättar Elisabet Ljungar för mig i telefonen. Det var helt enkelt underligt att de sjöng, tyckte hon och föredrog teater. Hennes inställning till konstformen förändrades efter ett besök på Kungliga Operan 1973. Carmen stod på nyårsprogrammet; när Don José försöker övertyga Carmen om sin kärlek i den vackra blomsterarian brast plötsligt den unga Ljungar i gråt.

Idag är hon verksam som operaregissör och befinner sig i den hektiska slutfasen av förberedelserna för urpremiären av det nyskrivna verket ”Blanche och Marie”. I likhet med Carmen återfinns teman som kärlek, död, ägande, förlust, kontroll och hängivelse – allt iscensatt till strålningens radiumgröna färg från Marie Curies laboratorium.”Blanche och Marie” är fritt baserad på Per Olov Enquists roman Boken om Blanche och Marie. I likhet med sin förlaga kretsar verket kring den fiktiva vänskapen mellan den tvåfaldigt nobelprisvinnande vetenskapskvinnan Marie Curie och den kända hysterikan Blanche Wittman. Blanche var patient på sjukhuset La Salpêtrière under sexton år. Där behandlades hon – och visades upp för allmänheten – av den store professor Jean Martin Charcot. När Charcot dog blev Blanche och alla andra hysterikor på sjukhuset friskförklarade i ett svep. I operan möter vi henne som Maries laboratorieassistent och vän under perioden då Maries affär med en gift man uppdagats och hon ombeds avsäga sig sitt andra nobelpris. I laboratoriet ser kvinnorna tillbaka på sina kärlekar och sorger samtidigt som radiumstrålningen ständigt både uppslukar och bryter ner dem.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Susanna Levonen (Marie Curie), Karl Rombo (Pierre Curie) och regissör Elisabet Ljungar Foto: Göran JarmarElisabet beskriver relationen mellan Blanche och Marie som ett systerskap. Blanche fungerar som Maries katalysator och ger henne mod att satsa på kärleken, trots dess konsekvenser. Genom hela verket fungerar strålningen som en metafor för kärlek och passion – till slut dör Blanche av den strålning hon utsätts för i laboratoriet. Kärleken strålar, men är också destruktiv. Och som människa måste man utsätta sig för den. Strålningen i verket fångade Elisabets intresse. Att ha en nyskriven opera som behandlar temat kärlek tycker jag är underbart, säger hon. Kärlek är det huvudsakliga temat i de flesta operor, fortsätter hon, men i ”Blanche och Marie” tillför man den klassiska kärlekstematiken ett nytt perspektiv – strålningen. Tack vare den ”radioaktiva linsen” blir temat mer existentialistiskt än personligt.

”Blanche och Marie” är också en skildring av kvinnors liv och villkor under den tid då operan utspelas. I sekelskiftets Europa är det svårt att skilja ära från vanära – Blanche och Marie försätts båda i förkrossande, förödmjukande och förtryckande situationer. Marie är, trots sin exceptionella vetenskapliga insats, en inkräktare i den manliga sfären, okvinnlig och misstänkt. Blanches hysteri visas upp för Paris sensationslystna allmänhet, som en okänd kontinent som skall utforskas. Ändå hävdar de sig utanför det lilla, trånga utrymme som de tilldelats på grund av sitt kön.

När jag läste librettot stötte jag på scener som var väldigt obehagliga att föreställa sig. Jag delar med mig av mina upplevelser och får direkt gensvar från Elisabet. Det är ju ett fruktansvärt patriarkalt förtryck, konstaterar hon med emfas och tillägger att hon hoppas att publiken ska uppleva det. På scenen används kören för att illustrera ett slags patriarkal pöbel. Det injicerar verket med ständiga påminnelser om vilken misogyn tid handlingen är förlagd i.

Jag funderar på Elisabets arbete. Tanken på att regissera en ny opera tycker jag känns nästan svindlande – det luktar yster skaparglädje blandat med en stor dos ansvarskänslor. Jag frågar Elisabet hur hon förhåller sig till verkets ”nyhet” då hon arbetar.

Hon berättar hur mycket det underlättar att ha en musikalisk kunskap när man skall sätta upp en opera – och i synnerhet en nyskriven. Sätter man upp en av klassikerna kan man alltid lyssna in sig på musiken genom tidigare inspelningar och därigenom skapa sig en bild av det man vill avspegla på scenen. Med ett nyskrivet verk finns inte den möjligheten, utan man måste l må äsa sig till musiken för att inte bli isolerad från den. Detta problem går igen även i bearbetningen av handlingen; man arbetar utan några mentala förebilder. Sätter man upp till exempel ”Trollflöjten” har alla en någorlunda likartad vision av hur slutresultatet kommer te sig. Att sätta upp en nyskriven opera innebär därför delvis att själv skapa alla dessa mentala förebilder – man kanske kan säga att de kommer i tillblivelse då verket spelas upp:

Regissör Elisabet Ljungar (mitten) Charlotta Larsson (Blache Wittman) t.v, och Susanna Levonen (Marie Curie) t.h. Foto: Göran Jarmar– Nästa gång man sätter upp den här operan kommer man ju att studsa allt mot vår uppsättning. Och visst känner jag ett stort ansvar för det, samtidigt som det skapar en väldig sammanhållning i hela ensemblen.

Och det tycks verkligen som att det är ett projekt som präglats av god sämja från början. Elisabet framhåller speciellt det nära samarbete hon och tonsättaren Mats Larsson Gothe etablerade tidigt under kompositionsfasen som ett privilegium. Att tillsammans lyssna, prata och diskutera musiken har gjort att hon känner sig förtrogen med verket och musiken, vilket också varit en fördel för hennes regiarbete. Elisabet, som i grunden är violinist, menar att hennes kunskaper om musik är av stor vikt för hennes arbete.

Så vad är rapporten från produktionsfasen på Norrlandsoperan?

Andan verkar vara lika god som arbetet är digert. Just nu ägnar man sig åt att mejsla ihop allting, ge verket en logisk sammansättning, fördjupa karaktärerna. Snart börjar repetitionerna tillsammans med orkestern. Elisabet beskriver en lycka över att gå till teatern varje dag men tillstår att det är mycket jobb. Man är lite som i ett uranfält! säger hon och skrattar. Att verket har lite karaktären av ett drömspel är en regimässig utmaning. Den framtida publiken hålls ständigt i åtanke under arbetsprocessen. Det är viktigt att försöka sätta sig in i vad en förstagångsbetraktare förnimmer; hur lyckas vi bäst med att mejsla fram ett pärlband åt betraktaren av alla ämnen och trådar som det här verket består av? När man är mitt i produktionsfasen måste man erinra sig att publiken får enbart en tagning, säger Elisabet.

Jag frågar om verket blir mer svårtillgängligt på grund av att det är nyskrivet.

Jo, visst finns det en aspekt som handlar om publikens lyssningsvana, säger Elisabet. Även publiken anländer till föreställningar med en förväntad vision av vad de skall se; en sådan förväntad upplevelse finns inte i publikens medvetande när de sätter sig för att uppleva ”Blanche och Marie”. Det är ett risktagande att sätta upp en nyskriven opera – en gammal beprövad klassiker säljer alltid bättre. Och de operor som har blivit klassiker är bra musikdramatik, säger Elisabet, men det är viktigt att inte enbart ägna sig åt konservering utan också att bana en framtid för opera. Därför innebär varje nyskrivet verk en energiinjektion för konstformen.

Hur skall man transcendera kollisionen mellan en gammal, långsam konstform och en snabbkonsumerande samtid? undrar jag. Bör man sträva efter att aktivt bryta med operatraditionen, reformera och anpassa? Elisabet säger att för henne är opera en upphöjd och tidlös konstform – hon tycker egentligen inte att man behöver bryta upp med traditionen;

– Jag tror inte att det är så den konstnärliga processen ser ut. Vi försöker snarare hitta ett adekvat uttryck för det vi vill gestalta. Sedan får andra avgöra om vi är banbrytande eller inte.

Det är snubblande lätt att dra till med begreppet ”allkonstverk” när man talar om opera – och kanske är det inte en helt tokig beskrivning. Allt är med i opera, säger Elisabet. Det är en komplicerad form. Teater, musik och text – alla tre kan gå samma väg eller så kan de gå i clinch med varandra och skapa nya djupa emotionella upplevelser hos åskådaren. Det är det icke-verbala som drabbar en när man ser en riktigt bra föreställning. Det som hände när Elisabet var fjorton år och såg Carmen;

– Det är ju alltid min förhoppning när jag ser en föreställning, att få uppleva ögonblick av total närvaro som når genom alla försvar och öppnar mina sinnen.

Nu återstår bara några veckor för Elisabet och hennes medarbetare på Norrlandsoperan innan premiären den 10 oktober. Elisabets förhoppning är att föreställningen skall beröra, drabba och låta besökarna lämna salen omtumlade… Att den ska skapa ögonblick av total närvaro.

Amanda Lodding

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.