Berlinbiennalen är verklig

Medialiseringen av verkligheten framstår idag "som en serie dokument som snabbt avlöser varandra och producerar ett slags efterfrågan på verklighet - en passion för det reala - som de emellertid ...

Av: Anna Dubra | 05 september, 2010
Essäer om konst

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel Mycket har sagts och mycket har skrivits om Per Olof Enquist och hans författarskap alltsedan romandebuten med Kristallögat 1961. Drygt fyrtio år senare nämns ...

Av: Patrik Tornéus | 08 februari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Benjamin 4

  Om Om

Av: Håkan Eklund | 03 september, 2011
Kulturen strippar

Intervju Jamie Woon

Soul och dubstep-artisten Jamie Woon har hyllats i sitt hemland Storbritannien. Med sammetslen ljus röst sjunger han sina egenproducerade kompositioner vars eklektiskt klara ljudbild är minimalistisk och svängig på samma ...

Av: Lena Lidén | 30 augusti, 2011
Musikens porträtt

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar



Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om det spännande arbetet med produktionen.

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

– Jag tyckte opera var en konstlad form ända tills jag var fjorton, berättar Elisabet Ljungar för mig i telefonen. Det var helt enkelt underligt att de sjöng, tyckte hon och föredrog teater. Hennes inställning till konstformen förändrades efter ett besök på Kungliga Operan 1973. Carmen stod på nyårsprogrammet; när Don José försöker övertyga Carmen om sin kärlek i den vackra blomsterarian brast plötsligt den unga Ljungar i gråt.

Idag är hon verksam som operaregissör och befinner sig i den hektiska slutfasen av förberedelserna för urpremiären av det nyskrivna verket ”Blanche och Marie”. I likhet med Carmen återfinns teman som kärlek, död, ägande, förlust, kontroll och hängivelse – allt iscensatt till strålningens radiumgröna färg från Marie Curies laboratorium.”Blanche och Marie” är fritt baserad på Per Olov Enquists roman Boken om Blanche och Marie. I likhet med sin förlaga kretsar verket kring den fiktiva vänskapen mellan den tvåfaldigt nobelprisvinnande vetenskapskvinnan Marie Curie och den kända hysterikan Blanche Wittman. Blanche var patient på sjukhuset La Salpêtrière under sexton år. Där behandlades hon – och visades upp för allmänheten – av den store professor Jean Martin Charcot. När Charcot dog blev Blanche och alla andra hysterikor på sjukhuset friskförklarade i ett svep. I operan möter vi henne som Maries laboratorieassistent och vän under perioden då Maries affär med en gift man uppdagats och hon ombeds avsäga sig sitt andra nobelpris. I laboratoriet ser kvinnorna tillbaka på sina kärlekar och sorger samtidigt som radiumstrålningen ständigt både uppslukar och bryter ner dem.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Susanna Levonen (Marie Curie), Karl Rombo (Pierre Curie) och regissör Elisabet Ljungar Foto: Göran JarmarElisabet beskriver relationen mellan Blanche och Marie som ett systerskap. Blanche fungerar som Maries katalysator och ger henne mod att satsa på kärleken, trots dess konsekvenser. Genom hela verket fungerar strålningen som en metafor för kärlek och passion – till slut dör Blanche av den strålning hon utsätts för i laboratoriet. Kärleken strålar, men är också destruktiv. Och som människa måste man utsätta sig för den. Strålningen i verket fångade Elisabets intresse. Att ha en nyskriven opera som behandlar temat kärlek tycker jag är underbart, säger hon. Kärlek är det huvudsakliga temat i de flesta operor, fortsätter hon, men i ”Blanche och Marie” tillför man den klassiska kärlekstematiken ett nytt perspektiv – strålningen. Tack vare den ”radioaktiva linsen” blir temat mer existentialistiskt än personligt.

”Blanche och Marie” är också en skildring av kvinnors liv och villkor under den tid då operan utspelas. I sekelskiftets Europa är det svårt att skilja ära från vanära – Blanche och Marie försätts båda i förkrossande, förödmjukande och förtryckande situationer. Marie är, trots sin exceptionella vetenskapliga insats, en inkräktare i den manliga sfären, okvinnlig och misstänkt. Blanches hysteri visas upp för Paris sensationslystna allmänhet, som en okänd kontinent som skall utforskas. Ändå hävdar de sig utanför det lilla, trånga utrymme som de tilldelats på grund av sitt kön.

När jag läste librettot stötte jag på scener som var väldigt obehagliga att föreställa sig. Jag delar med mig av mina upplevelser och får direkt gensvar från Elisabet. Det är ju ett fruktansvärt patriarkalt förtryck, konstaterar hon med emfas och tillägger att hon hoppas att publiken ska uppleva det. På scenen används kören för att illustrera ett slags patriarkal pöbel. Det injicerar verket med ständiga påminnelser om vilken misogyn tid handlingen är förlagd i.

Jag funderar på Elisabets arbete. Tanken på att regissera en ny opera tycker jag känns nästan svindlande – det luktar yster skaparglädje blandat med en stor dos ansvarskänslor. Jag frågar Elisabet hur hon förhåller sig till verkets ”nyhet” då hon arbetar.

Hon berättar hur mycket det underlättar att ha en musikalisk kunskap när man skall sätta upp en opera – och i synnerhet en nyskriven. Sätter man upp en av klassikerna kan man alltid lyssna in sig på musiken genom tidigare inspelningar och därigenom skapa sig en bild av det man vill avspegla på scenen. Med ett nyskrivet verk finns inte den möjligheten, utan man måste l må äsa sig till musiken för att inte bli isolerad från den. Detta problem går igen även i bearbetningen av handlingen; man arbetar utan några mentala förebilder. Sätter man upp till exempel ”Trollflöjten” har alla en någorlunda likartad vision av hur slutresultatet kommer te sig. Att sätta upp en nyskriven opera innebär därför delvis att själv skapa alla dessa mentala förebilder – man kanske kan säga att de kommer i tillblivelse då verket spelas upp:

Regissör Elisabet Ljungar (mitten) Charlotta Larsson (Blache Wittman) t.v, och Susanna Levonen (Marie Curie) t.h. Foto: Göran Jarmar– Nästa gång man sätter upp den här operan kommer man ju att studsa allt mot vår uppsättning. Och visst känner jag ett stort ansvar för det, samtidigt som det skapar en väldig sammanhållning i hela ensemblen.

Och det tycks verkligen som att det är ett projekt som präglats av god sämja från början. Elisabet framhåller speciellt det nära samarbete hon och tonsättaren Mats Larsson Gothe etablerade tidigt under kompositionsfasen som ett privilegium. Att tillsammans lyssna, prata och diskutera musiken har gjort att hon känner sig förtrogen med verket och musiken, vilket också varit en fördel för hennes regiarbete. Elisabet, som i grunden är violinist, menar att hennes kunskaper om musik är av stor vikt för hennes arbete.

Så vad är rapporten från produktionsfasen på Norrlandsoperan?

Andan verkar vara lika god som arbetet är digert. Just nu ägnar man sig åt att mejsla ihop allting, ge verket en logisk sammansättning, fördjupa karaktärerna. Snart börjar repetitionerna tillsammans med orkestern. Elisabet beskriver en lycka över att gå till teatern varje dag men tillstår att det är mycket jobb. Man är lite som i ett uranfält! säger hon och skrattar. Att verket har lite karaktären av ett drömspel är en regimässig utmaning. Den framtida publiken hålls ständigt i åtanke under arbetsprocessen. Det är viktigt att försöka sätta sig in i vad en förstagångsbetraktare förnimmer; hur lyckas vi bäst med att mejsla fram ett pärlband åt betraktaren av alla ämnen och trådar som det här verket består av? När man är mitt i produktionsfasen måste man erinra sig att publiken får enbart en tagning, säger Elisabet.

Jag frågar om verket blir mer svårtillgängligt på grund av att det är nyskrivet.

Jo, visst finns det en aspekt som handlar om publikens lyssningsvana, säger Elisabet. Även publiken anländer till föreställningar med en förväntad vision av vad de skall se; en sådan förväntad upplevelse finns inte i publikens medvetande när de sätter sig för att uppleva ”Blanche och Marie”. Det är ett risktagande att sätta upp en nyskriven opera – en gammal beprövad klassiker säljer alltid bättre. Och de operor som har blivit klassiker är bra musikdramatik, säger Elisabet, men det är viktigt att inte enbart ägna sig åt konservering utan också att bana en framtid för opera. Därför innebär varje nyskrivet verk en energiinjektion för konstformen.

Hur skall man transcendera kollisionen mellan en gammal, långsam konstform och en snabbkonsumerande samtid? undrar jag. Bör man sträva efter att aktivt bryta med operatraditionen, reformera och anpassa? Elisabet säger att för henne är opera en upphöjd och tidlös konstform – hon tycker egentligen inte att man behöver bryta upp med traditionen;

– Jag tror inte att det är så den konstnärliga processen ser ut. Vi försöker snarare hitta ett adekvat uttryck för det vi vill gestalta. Sedan får andra avgöra om vi är banbrytande eller inte.

Det är snubblande lätt att dra till med begreppet ”allkonstverk” när man talar om opera – och kanske är det inte en helt tokig beskrivning. Allt är med i opera, säger Elisabet. Det är en komplicerad form. Teater, musik och text – alla tre kan gå samma väg eller så kan de gå i clinch med varandra och skapa nya djupa emotionella upplevelser hos åskådaren. Det är det icke-verbala som drabbar en när man ser en riktigt bra föreställning. Det som hände när Elisabet var fjorton år och såg Carmen;

– Det är ju alltid min förhoppning när jag ser en föreställning, att få uppleva ögonblick av total närvaro som når genom alla försvar och öppnar mina sinnen.

Nu återstår bara några veckor för Elisabet och hennes medarbetare på Norrlandsoperan innan premiären den 10 oktober. Elisabets förhoppning är att föreställningen skall beröra, drabba och låta besökarna lämna salen omtumlade… Att den ska skapa ögonblick av total närvaro.

Amanda Lodding

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
André Brink. Foto: Seamus Kearney, Wikipedia

André Brink, 1935-2015

André Brink avled den 6 februari på planet från Amsterdam till Kapstaden, efter att några dagar tidigare ha blivit hedersdoktor vid katolska universitetet i belgiska Louvain/Leuven.

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 15 februari, 2015

33 meter över havet

Vi skulle stråla samman. Frågan blev var ses vi? Vi kom från lite olika håll och skulle senare ut på middag på Tabac i gamla stan respektive föreställningen ”Knitting Peace” ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 21 februari, 2014

Veckans porträtt: Tuija Nieminen Kristofersson om Tuija Nieminen Kristofersson

Tuija Nieminen Kristofersson om Tuija Nieminen Kristofersson    Tuija Nieminen Kristofersson Foto: Hans Kristofersson Och asterisken, tecknet som Aristarchos uppfann och använde när han hänvisade till en versrad av Homeros, lyste som diktens starka sken en ...

Av: Tuija Nieminen Kristofersson | Litteraturens porträtt | 09 november, 2006

Skärgårdsdeckarna

Skärgårdsdeckare kan man väl kalla den nya kriminalgenren i Camilla Läckbergs efterföljd. I fjol debuterade Viveca Sten med en deckare, där det mördades på och kring Sandhamn i Stockholms skärgård. Hennes ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 17 juni, 2009

Gerd Karin Nordlund. Två noveller

Lektionen Alla hjälps åt med mörkläggningen och ommöbleringen av rummet. Filmprojektorn står på plats och lysrören släcks. En gulrandig hankatt, tillitsfull och vacker, stryks över pälsen. Närbilderna smeker hans bulliga kinder ...

Av: Gerd Karin Nordlund | Utopiska geografier | 17 oktober, 2011

Otto Andersson på 1950-talet.

Stilla dagar i Mejlans

Som av en händelse blev den finlandssvenske författaren, psykiater, politikern, jazzpianisten m.m. Claes Andersson aktuell i flera sammanhang några vackra höstveckor. Först kom hans uppföljare till ”Ottos liv” från 2011 ...

Av: Rolf Karlman | Litteraturens porträtt | 11 september, 2017

Från Cornelis till Gud. En intervju med Louise Hoffsten

Bjõrn Augustson intervjuar sångerskan och kompositören Louise Hoffsten Under din skoltid var du först trummis i punkbandet Mer Kött för att sedan bli sångerska i bandet Dyzenteri, hur minns du den ...

Av: Bjõrn Augustson | Musikens porträtt | 07 augusti, 2012

Adolf Hitler. Foto: Wikipedia

Hitlers maktdrömmar

Bo I Cavefors om Adolf Hitler som försökte skapa ett kontinentalt maktcentrum mot bolsjevismen och Storbritannien.

Av: Bo I Cavefors | Essäer om politiken | 25 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.