Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | 09 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Filosofi og metafilosofi

Innledning Fra min tid som universitetslærer i filosofi var det helt alminnelig å henvise til Platon som 'filosofenes filosof: Hvilken grov fornærmelse overfor den største av dem alle, nemlig Sokrates. Platon ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 augusti, 2012
Agora - filosofiska essäer

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | 09 juli, 2015
Essäer om politiken

En känsla av förundran. Van Morrison, del 1: Inledning



Van Morrison på Notodden Blues Festival 2013Ska man beskriva honom måste man ta till en gammal klyscha: Van Morrison är som en lök. Man skalar och skalar men man kommer aldrig till någon kärna. Faktum är att när man har skalat löken ett tag är det inte säkert att det ens är en lök längre. Ibland känns det som att man försöker pilla loss bitar från en betongklump. Perspektiven förskjuts hela tiden, informationen ändras, uppfattningen vrids och revideras. Inte sällan känns det helt ogenomträngligt, med virrvarret av påståenden, åsikter, hörsägen, fakta och faktaoider, förstahandsinformation som kan ha angripits av tidens gång och sviktande minnen.

Att ge sig in i Van Morrisons livsverk är nära nog ett livsverk i sig. Man kan gå in i och ut ur det, vara borta från det kortare eller längre perioder, men man måste alltid förr eller senare tillbaka till det, som av ett inre tvång. Har man en gång fäst sig vid hans musik är det en kärlek för livet. Men det är ingalunda en problemfri relation. Tvärtom – emellanåt är den stormig. I synnerhet om man ska försöka förstå Van Morrison bortom det uppenbara: hans skivor och konserter. Även det kan vara nog så förbryllande ibland, men riktigt komplicerat blir det om man försöker närma sig Morrison från andra håll. Hans minst sagt besynnerliga beteende och uppenbara brist på sociala färdigheter – vilket mer än en gång gisslat inte minst journalister – gör att man lätt blir förvirrad, förbannad och eventuellt till sist resignerad. Vid en jämförelse kan man läsa Bob Dylan, en annan erkänt svår och undanglidande artist, som en öppen bok.

Jag har aldrig träffat Van Morrison personligen, och jag avser inte heller att göra det. Van Morrison är liksom ingen man träffar, och även om möjligheten skulle uppenbaras skulle min självbevarelsedrift förbjuda mig. Men jag har följt honom av och till på så nära håll som hans skivor tillåter. Ibland med ett visst säkerhetsavstånd – särskilt under senare år har det hänt att jag svarat med en axelryckning på en del av de skivor han har givit ut, då de helt enkelt inte alltid varit särskilt bra. Av den anledningen har jag ibland då och då tappat kontakten med hans musik helt och hållet. Men likafullt är Van Morrison en integrerad del av mig, och det kan jag oavsett omständigheter inte förneka. För som Greil Marcus konstaterade i en Guardian-artikel 2005: Man tar Van Morrison personligt. Hans musik fyller, när den är som allra bäst, en funktion som står långt utanför enkla bedömningar som ”bra skiva” och ”dålig skiva”. Det må låta banalt, men ibland får upplevelserna av den nästan religiösa dimensioner.

Kanske är det därför som man trots allt fördrar Van Morrisons lynnighet, oresonlighet och närmast vulgärsolipsitiska självupptagenhet. För när det verkligen gäller finns den odelbara upplevelsen av hans musik kvar, oanfrätt av frustrationer och grämelser. Men även om upplevelsen av själva musiken står opåverkad av Morrisons egenheter, så håller jag inte alls med Greil Marcus när han i samma artikel säger att Morrisons beteende och personlighet är helt ovidkommande. Marcus jämför med utomkonstnärliga yrken – yrkesmannens eventuella neuroser har ingen betydelse för hur en bankman eller en städare utför sitt jobb. Det har han rätt i, men konstskapande sker på helt andra premisser. Personliga inklinationer, tillkortakommanden och demoner kan vara den direkta förutsättningen för en konstnär, inte bara något slags byggnadsställningar som omgärdar skapandet, utan själva grunden. Även om somliga – till och med ganska många – av oss ser förbi Morrisons hopplösa omedgörlighet för att vi vet att det som verkligen räknas är så oerhört mycket större, så händer det ändå att hans arrogans och halsstarrighet tenderar begränsa åhörarnas uppfattning om musiken. Det är bara att gå in på något internetforum där Van Morrison diskuteras för att få exempel. Det kan ibland alltså vara en balansakt att ägna sig åt honom, med hans personlighet på ena och hans musik på den andra sidan om den tunna lina som spänts mellan upphovsman och den utomståendes upplevelse. Det är med Van Morrison viktigare än någonsin att som lyssnare kunna hålla isär människan och verket. Men det ska erkännas att även jag under arbetets gång med dessa artiklar, när jag för att fylla i mina kunskapsluckor läst böcker, artiklar och diskussioner mellan andra fans på nätet, då och då gått på rena bomber som provocerat min lojalitet mot musiken.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Inarticulate Speech of the HeartKanske skriver jag denna serie artiklar – till vilken denna bara är en introduktion – först och främst som ett försök att sortera mina egna upplevelser av Van Morrison. Kanske är det ett sätt att, så här långt fram i relationen till hans musik, faktiskt försöka förstå honom, trots att jag vet att det egentligen är omöjligt. Eller kanske är det ingenting annat en kärleksförklaring. För i grund och botten handlar det om en djup kärlek som inte rostar.

Sam Moore, ena halvan av soulduon Sam & Dave (gissa vilken!), sade en gång att för att sjunga bra får man inte vara rädd för att göra sig ful i ansiktet eller att svetten ska droppa på kavajslaget. Van Morrison lever måhända okunnig om devisen men helt och hållet efter den. Det finns ingen fåfänga hos Van Morrison. Bortser vi från att han med viss iver (men måttlig framgång) propagerade för att medlemmarna i hans första riktiga band Them skulle skaffa sig tidsenligt långt hår, så har den sortens förnäma självmedvetenhet aldrig funnits. ”Det handlade enbart om musiken”, har han sagt, ”aldrig om utanpåverket. Så har det alltid varit för mig, och är fortfarande. Men det är svårt att göra musik som inte dras med några yttre, ovidkommande attribut.” Detta är en av de grundläggande skillnaderna mellan honom och exempelvis Mick Jagger, och kanske det ultimata skälet till att Them var ett så mycket mer trovärdigt band i 60-talets brittiska rhythm & blues-våg än någonsin Rolling Stones. Jagger var upptagen av att verka cool för killarna, sexig för tjejerna och att se häftig ut inför popprogrammens TV-kameror. När Jagger struttade runt på scenen med sitt pimpinetta åmande, stod Van Morrison ofta stel som en pinne – utom i ansiktet som förvreds i omedvetna grimaser när den inre sångkraften bröt fram ur honom. Han stod då liksom nu till sångens villkorslösa förfogande, och allt annat än uttrycket var av så underordnad betydelse att det inte ens existerade som en möjlighet.

Det kan tyckas paradoxalt att någon som försvarar sin person och sitt privatliv med samma närmast svartsjuka paranoia är så utlämnande expressiv när han står på scenen. Försiktiga spekulationer har gjorts om att sångaren möjligtvis har någon form av neuropsykiatriska besvär – den vanligaste gissningen är Aspergers syndrom, eller om man nu ska underställa sig den moderna reviderade terminologin, högfungerande autism. Nu ska man väl egentligen inte göra några antaganden om andra människors eventuella odiagnosticerade hälsotillstånd, men som någon med förstahandskännedom om just Aspergers vill jag påstå att teorierna ingalunda är orimliga.

Aspergare har ofta problem med omvärlden som inte sällan upplevs som överväldigande på gränsen till hotfullt ohanterlig. Socialt liv blir krävande och kvävande – somliga lyckas genom inlärning anamma ett för allmänheten acceptabelt beteende, och kan använda dessa förvärvade kunskaper i interaktionen med andra som ett slags skyddsmekanism. Inte sällan med en kraftfull rekyl i form av mental (och ibland också fysisk) utmattning. Det för många enklaste och mest effektiva sättet att känna både frid och frihet, utan några tärande krav på ett uppförande som inte väcker negativt uppseende, är att ägna sig åt det specialintresse som många högfungerande autister har. Man kan tänka sig att sången fyller denna funktion för Morrison, och får honom att känna sig åtminstone någorlunda obesvärad av omvärlden och fullkomligt uppriktig mot sig själv. I så fall är det ingalunda konstigt att hans sång blir så uttrycksfull – någonstans måste ju allting komma ut. Att utifrån social konvenans behöva kapsla in de behov som inte framgångsrikt kan förträngas har ett oerhört högt pris som det är orimligt för den drabbade att betala. En förlösande avspänning i en trygg situation är absolut nödvändig.

Den sociala ovilja, eller oförmåga, som följer på den misstänkta Aspergern med sitt vidhängande behov av en skyddad privat sfär skulle kunna förklara Morrisons motsträvighet mot både intervjuer och biografier. De förstnämnda förutsätter social interaktion, och de sistnämnda innebär utifrån hans upplevelse en invasion av hans privatliv – oavsett om han sanktionerar biografierna genom att ställa upp på intervjuer eller om de skrivs helt utan hans inblandning. Det finns flera exempel på när Morrison med ett följe av advokater försökt stoppa utgivningen av sådana skildringar. Sällan eller aldrig har de lyckats då de juridiska grunderna har varit för bräckliga. Oftast tycks det hela ha varit en ren uttröttningsstrategi – genom att försvåra och förhala utgivningsprocessen så mycket det bara går har man hoppats på att både författare och förlag helt enkelt ska ge upp och ställa in utgivningen.

Boken om Van MorrisonVan Morrison menar att allt han har att säga säger han i sin musik. Det är fullt möjligt att det är så, men det är inte helt okomplicerat – i synnerhet inte för den som söker biografiska ledtrådar till artisten. Visst är Morrison stundtals väldigt frispråkig och utlämnande i sina texter, inte minst när det gäller hans syn på skivbranschen och hur han anser sig behandlad av densamma. Men när det gäller texterna är de knappast en tillförlitlig biografisk källa. För även om han själv har erkänt att några (hur många? vilka?) är av självbiografisk natur, så skarvar han också i med sådant som inte är det – licentia poetica. Alltså är det omöjligt att veta vad som är vad i det som han menar är det enda han vill ha sagt.

Som det fungerar i relationen mellan konstnär och beundrare är det lika förmätet av honom själv att klandra dem som vill gå bakom det av honom sagda, som det är av lyssnarna att kräva att Morrison ska stå till meddelsamt förfogande för deras nyfikna intresse. Det är alltså ett tvåvägs ”damned if you do, damned if you don't”-förhållande som svårundvikligt leder till fansens såväl som journalisternas spekulationer. Spekulationer som inte nödvändigtvis ska uppfattas som anspråk på varken konstnärens jag eller tolkningsföreträdet till detsamma, utan som lika gärna, faktiskt, kan vara en uppriktig vilja till förståelse grundad i det seriösa intresset för konstverket.

Då Morrison ställer orimligt höga krav på de fans som har mer än bara en flyktig uppskattning av det han gör, är det också stundtals svårt att leva upp till dem. Emellanåt har kraven antagit formen av ren förföljelsemani, som när Morrison i slutet av 00-talet, under förevändningen att det gjorde intrång i hans privatliv, försökte förhindra att både skivomslag och foton på honom publicerades på nätet. Med hjälp av de häpnadsväckande nitiska engelska juristerna som opererar under namnet Web Sheriff och som specialiserat sig på att hjälpa artister och andra att försvara sin integritet och immateriella rätt på nätet, lyckades Morrison släcka ner ett par hemsidor som drevs av fans. Hemsidor som både var väldigt positiva till Morrison och som inte utan en viss akademisk bärighet gav honom välvillig – och helt och hållet gratis – marknadsföring. När det har gått så långt att han ger sig på sina mest seriösa fans är det ännu svårare att försvara hans rätt att få sina absurt höga krav tillgodosedda.

Vittnesmålen om Van Morrisons irrationella beteende är många, och ibland är de så konstiga att de antar en rent komisk skepnad. En av mina egna ”favoriter” är när Jackie Leven, salig i åminnelse, bevistade en Morrison-konsert. Leven, själv artist och därtill stort Van-fan, skulle spela på samma festival och passade på att se sin förebild live. Leven stod så att Morrison kunde se honom från scenen och flera gånger kastade Morrison med plötsliga, ryckiga huvudvridningar ilskna blickar mot Levens håll. Efter en stund kallade Morrison till sig någon i sin personal, viskade något i hans öra, och skickade iväg sin underhuggare. Strax därefter knackar samme kille Jackie Leven på axeln och säger i hans öra: ”Mr. Morrison låter hälsa att han inte vill att du stirrar på honom”. Detta alltså under en konsert där det förväntas att publiken ska titta på scenattraktionen...

I sin ofta nedgjorda men till stora delar ytterst läsvärda biografi ”Inarticulate Speech of the Heart” kommer kanske John Collis närmare sanningen än han förstår när han skriver att Morrison vet att han har någonting att säga, måste säga det, men är livrädd för att någon ska höra det. Morrisons förhållande till den berömmelse och uppmärksamhet som oundvikligen följer på hans ofta förstklassiga och ibland överlägsna artisteri är onekligen kluvet. Titeln på hans senaste skiva är ”Born to Sing – No Plan B”, och jag tror att det formulerar något som har varit sant ända sedan Van Morrison påbörjade sin sångarbana. Men även om han under alla omständigheter måste sjunga, tror jag att han allra helst skulle vilja göra det utan att få något annat gensvar än att folk köpte skivorna och sedan höll sina uppfattningar helt och hållet för sig själva. Ett önskemål om en sorts paradoxal kommunikation som allra mest liknar en monolog och som är helt orimligt eftersom folk i allmänhet, liksom Morrison själv, har ett behov av att uttrycka sig och söka kontakt i någon form, helst med likasinnade.

Kanske skulle han allra helst vilja vara två åtskilda personer – en som kunde göra sin musik och rentav relatera till omvärlden på ett någorlunda respektabelt sätt, och en som bara är en alldeles vanlig, icke berömd, vardaglig människa. En anekdot från 1989 års Hultsfredsfestival antyder detta. En man bodde på Hotell Hulingen i Hultsfred där han var i helt andra ärenden än festivalen, och kom en morgon ner till hotellutskänkningen för att äta frukost. Han tog sin frukostbricka och frågade om han fick slå sig ner vid ett bord där det satt en engelskspråkig herre. ”Javisst”, säger den engelskspråkige, och snart hade de båda herrarna ett trivsamt och anspråkslöst umgänge i största ömsesidighet. När frukosten var avklarad reste sig den utrikiske herrn, tackade för en trevlig stund och gick. Då kom någon ur hotellpersonalen fram och frågade mannen som satt kvar om han visste vem han just hade suttit och pratat – och uppenbarligen haft en trevlig frukost – med. Men mannen hade ingen aning om vem Van Morrison var.

Jag tror inte att Van Morrison, i motsats till Dylan, någonsin har varit intresserad av att odla någon mystik kring sig själv. Jag tror bara att han helt uppriktigt enbart vill göra sin musik och sedan bli lämnad ifred. Att det sedan tar sig mer eller mindre bisarra uttryck kan måhända förklaras men långt ifrån alltid försvaras. Hur man än vrider och vänder på det är det svårt att förstå när en artist skäller ut sina musiker (ibland inför öppen ridå), avskedar hela sitt turnésällskap och då och då med olika styrka bedriver ett krig mot sina fans. Men jag tror det värsta kriget ändå är det som Van Morrison för inombords, ett inbördeskrig som står mellan det han måste göra och hans oförmåga att hantera effekterna av det.

Det är praktiskt taget ogörligt att skapa sig en komplett bild av Van Morrison. När han någon gång gett en av sina fåtaliga intervjuer har han lämnat motstridiga svar. Personer som genom åren funnits runt omkring honom (och vars trovärdighet Morrison surmulet avfärdat i låten ”New Biography” från 1999) delar då och då med sig av sina hågkomster, men som jag inledningsvis nämnde är deras minnesbilder sannolikt skavda av både affekter och komihågets förmåga att sudda ut och – utan nödvändigtvis onda avsikter – förvanska fakta. Men jag tror att de flesta som hyser en djupare fäbless för musiken åtminstone någon gång känt det kittlande i utmaningen att bli den förste som knäcker koden Van Morrison. Trots att alla innerst inne vet att det är omöjligt.

Det viktigaste är ändå själva musiken. Det är den som vi som lyssnar kan förlora oss i och komma ut ur med renade sinnen. Det är, för att citera en av Morrison skivtitlar, ”a sense of wonder”. Och denna känsla är den enda som räknas.

Jag kommer i en serie oregelbundet publicerade artiklar att gå igenom Van Morrisons karriär med utgångspunkt i skivorna, i musiken. Många gånger kommer jag visserligen att försöka teckna ett porträtt av Morrison med hjälp av kommentarer, citat och anekdoter, men alltid i första hand utifrån hans musik och konstnärliga bevekelsegrunder så som jag förstår dem. Ingen gång kommer jag att försöka inbilla vare sig mig eller någon annan att jag ger den fullständiga bilden av denna undanglidande personlighet. I bästa fall kommer jag att inspirera någon ny till att upptäcka musiken. Någon annan kanske till att återupptäcka den. Några andra ambitioner kan man inte ha. Något mer kan man inte ge tillbaka till Van Morrison.

 

Peter Sjöblom

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 08 oktober, 2010

Hans-Evert Renérius

Om fotboll och flyktingens närvaro

Så händer det. Efter år av krig och förödelse i länder som Irak, Afghanistan, Syrien och Libanon kommer verkligheten till Europa. Gränser testas och människor flyr. Medelhavet förvandlas till flyktens ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 20 september, 2015

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Louise Brooks

Louise Brooks

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan. Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 21 juli, 2016

Sammantalkrings vidd-inre och vilande skap-, dess ande

Diaboliska desinfektörer under Eldchili con Charlées av Stefan Hammarén som luftentitet EH o. Johann von Fritz som luftande EF; ”True beauty is something that attacks, overpowers, robs, and finally destroys.” — ...

Av: Johan von Fritz och Stefan Hammarén | Kulturreportage | 07 februari, 2013

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

L'amour fou av Hebriana Alainentalo

Den konstnärliga identiteten

Konsten är ett mångfacetterat forum av uttryck där konstnärer exponerar sina identiteter dels genom att överföra sina projiceringar och intentioner i konstverket till exempel i bilden, skulpturen eller installationen, dels ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 12 maj, 2015

Våldet hos Goya

Våldet hos Goya I slutet av 1980-talet bodde jag några år i Madrid. På den tiden hade den socialistiska regeringen beslutat att statliga museer skulle vara öppna gratis för allmänheten, eller ...

Av: Anders Forsberg | Konstens porträtt | 08 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.