Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | 23 november, 2013
Kulturreportage

Det urolige sinn. Del I

Innledning Artikkelen miner om tre ulike oppfattelser om menneskesinnet, der den enkelte oppfattelse utgjør et element i en mer omfattende teori om hvilke ting som fins i universet. Det gis, etter ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | 28 december, 2016
Gästkrönikör

Donald och Melania Trump

Dynastin Trump

Gwenda Blairs “The Trump: three generations of Builders” som gavs ut för femton år sedan har när den kommit på nytt utökats med en del sidor och fått några extra ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Den bortglömda förmågan att hålla en hemlighet - Eller: vem är Burial?



BurialSampling var sedan länge ett känt fenomen, bland annat inom den brittiska dansmusiken, långt innan Burial. Men genom sina 2-steprytmer, djupa basgångar och melankoliska drift mot allt djupare innebörder, blev denne artist sent omsider ändå något av en banbrytare.

Efter sitt självbetitlade album och den efterkommande plattan Untrue, har ett antal kortare EP släppts, som Street Halo, Kindred EP och Truant, vilket har skapat grogrund för en utveckling av musikuttrycket långt förbi den stil som blivit en parodi på sig själv - Dub step.

Under 2013 tog återigen spekulationer och ryktesspridning fart om vem Burial är. Och det är kanske inte så konstigt, vi vet än idag väldigt lite om den eller de människor som döljs bakom musiken, och så lever i en alldeles särskilt tidsanda i förhållande till synlighet och offentlighet.

Skivbolaget Hyperdub, som bland annat ger ut Burial, har en tydlig känsla för mystik. Den populära uppfattningen är dock att Burial är William Emmanuel Bevan, en londonbo som uttryckt sin ovilja att synas, inte spelar live och inte ställer upp för fotografier. Som mer eller mindre lever inkognito.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Förmågan att vara tillbakadragen i en tid som iscensätter en besatthet att synas, och frågorna huruvida inte detta namn är ett sätt att dölja artistens sanna identitet, har inneburit en hel del spekulationer - hans identitet har knutits till andra artister, däribland Kieran Hebden, som står bakom Four tet, och Steve Goodman, mer känd som Kode 9.

Tabloidtidningen The Sun gick längst. Redan 2008 spekulerade de huruvida det inte var Norman Cook (tidigare The Housemartins, numera Fatboy Slim), som var Burial – och de bad läsarna inkomma med tips. Detta efter att artisten blivit nominerad till Mercury awards.

Det framstod som högst osannolikt att ett icke-inträde i offentligheten skulle få fortsätta att existera.

Så efter vad som verkade kunna bli en jakt på namnet bakom, den eller de människor som skakat om musiklivet, dök Williams namn upp, genom ett fåtal rader – från dennes egen Myspace. Essensen i budskapet var följande:

"I'm a lowkey person and I just want to make some tunes, nothing else."

Konstnärens tystnad

Ett foto, en man och hans mössa Där hade det kunnat vara klart. William, eller den eller de personer som angett William som identitet hade kunnat vila – och skapa vidare. Så enkelt är det dock inte att dämpa människors nyfikenhet, konspirationsteorier har torgförts, sent omsider under juni 2013 försökte Equalizer magazine att summera de många spekulationsturerna, bland annat genom att peka på hur Kieran Hebden, via Facebook, erkänt att han är producenten.

Men något egentligt erkännande, var det nog inte. Sannolikt var det istället en drift med de som i sin tur pekat ut honom som ansiktet bakom producenten. William själv reagerar inledningsvis inte alls, säger varken ut eller in, utan framhärdar i sin tystnad.

Det finns något befriande i iscensättandet av konstnärskapet, på detta sätt. Oavsett om det vi betraktar är en genuin önskan om privatliv, en sfär som inte är allmän eller offentlig, en del av ett konstnärsetos, om att stå med ryggen vänd mot publiken – upptagen i skapandets handling, eller huruvida William är ett namn för en eller flera andra artister, rör vi oss delvis in i det mystiska.

Kanske blir denna mystiska dimension extra tydlig i en tid där tillgänglighet, och det sociala hyllas. En person som knappt ger någon intervju – är denne person mänsklig? Kan hon finnas?

Och varför lämnar vi bara inte han eller henne i fred?

Till synes var det Burial själv som klev ut via Myspace. Ett foto, en man och hans mössa - men bara ett foto, som lämnade den totala anonymitet som The Sun försökte spräcka. Vi kan se det som en eftergift. Men sen, återigen, tog tystnaden vid.

Andra livstecken har skymtats utmed åren, men trots dessa är Burials offentlighet i mångt och mycket ett studium i hur vi inte kan hantera undandragandet från offentligheten, den anonymitet som inte nödvändigtvis är en del av marknadsföring. För här skiljer sig brittiske Burial från den franska elektroduon Daft Punks anonyma men också ironiska, långsamma uppgång i musikbranschens kommersiella hjärta.

Här finns också i större grad en underström av ockult fascination, men samtidigt oförmåga att förstå vad det egentligen är som sker, därför också större desperation i att avslöja, plocka ner och klä av konsten i Burials musik dess farlighet, sin egentlighet.

Några liknar Burial vid grafittiartisten Banksy, men Banksy är, trots viss anonymitet, samtidigt väldigt publik, anonymiteten riskerar samtidigt allt mer att bli beräknande, som en del i att nå större offentlig framgång.

En del artister förkastar alla dessa konventioner som falska.

Bortom masskommunikationen

sikten gentemot musikenAlla tecken tyder på att undandragandet från offentlighetens blickfång särskiljer Burial från andra. Det har mer gemensamt med hermetisk syn på tystnad som ett positivt värde, än med den kommersiella musikvärlden.

Det kittlar våra sinnen att tänka oss dessa musiker, som känner till Burials identitet, och kanske har insikt i den kreativa processen, som om de vore del av ett ordenssällskap. Förborgade och hemlighetsfulla, och med den utomståendes missnöje har media rivit mot denne nidbild, som om den vore verklig.

Burial har faktiskt berättat en del, om sitt skapande, mig veterligen finns två stycken större intervjuer tillgängliga. Störst är skivbolaget Hyperdubs intervju från 2007. De säger en del, men inte allt. Framförallt saknar den all trivialitet, de meningslösa detaljer som skymmer sikten gentemot musiken.

I den nya kultur som växer med pågående, flödesmässig och direkt masskommunikation, kan Burial anses vara något av en relik, något hopplöst, passé – men här finns också en närmast andlig styrka, som kan anses ovanlig. Någonting som inte ger efter, som inte låter sig fångas.

Om Burial ska begripas ur ett mer praktiskt perspektiv, bör vi betänka vilken osynlig roll producenten haft i förhållande till de dub-plates och vinyl-tolvor som DJ:s spelade upp, i Londons och andra storstäders klubbliv under 1980- och 90-talet.

Artisten hade inom dansmusiken inte samma anda av offentlig viktighet, jämfört med annan populärmusik. Han eller hon var den som satte vapen i handen på de som spelade musiken, för dansgolvet. En del trivdes i detta, Burial har vittnat om hur detta innebar att artisten blev någon som stod bortom, musiken blev farligare – mer levande.

Trots Internet, trots viljan hos nutida producenter och discjockeys att ta över rockstjärnans sociala status - verkar detta fortfarande representera ett ideal hos en del musikproducenter i Storbritannien. Och genom Burial, innebär det att det offentliga ansiktet aldrig skapas. Vi fyller istället i tomrummet, skräms eller fascineras av vad som står bakom.

Who am I?

Vad som är viktigare - musiken i sig vänder även tidens tomhet ut och in, ställer den mot sig själv. Genom korta sångstrofer, talade stycken, tillsammans med de karakteristiska trummornas skakande uttryck, frammanas en tyngd som tidvis är skoningslös. Men i nya EP:n Rival dealers, som också anknyter till smärta och identitetssökande, finns också värme.

Dess avslutande spår,Come Down To Us inleds med frågan: Who am I? Den visar en storslagenhet och anses vara osedvanligt lättillgängligt, men det är bedräglig tillgänglighet. Våldsamt och stötvis drivs 2-steprytmerna framåt i ett av de andra spåren, som både mekaniska och djupt mänskliga. Här finns influenser av 90-talets Drum and bass, vilket drivs bortom sitt ursprung, mot en primitiv intensitet – tills det kollapsar i melankoli, lugn och syntstråkars klanger. Detta nya steg för artisten har gjort delar av den nätbaserade musikpressen, Pitchfork, Consequence of sound och Resident advisor hyllar den.

Och det är även tydligt att en mystiker ibland kan tillstå sig att ställa dörren lite på glänt, i ett kort, kort brev – uppläst av Mary Anne Hobbs för brittiska BBC Radio 6, berättade Burial sin ambition med Rival dealers – karakteristiskt korthugget:

“[…] I wanted the tunes to be anti-bullying tunes that could maybe help someone to believe in themselves, to not be afraid, and to not give up, and to know that someone out there cares and is looking out for them.“

Världen är trasig. Nietzsches profetiska ord om guds död ekar fortfarande. Genom år av förvrängning, distorsion och bandeko verkar det vara ur musikens grav som hopp förmår formas. Någon bryr sig om oss. Någon. Bryr. Sig. Jag smakar orden, tanken formas likt en ljusglimt från djupaste mörker. Det finns människor som vill tröst, trots allt.

Och kanske något bortom:

“it’s like an angel’s spell to protect them against the unkind people, the dark times, and the self-doubts.”

Så avslutas orden om Rival dealers. Den fullkomliga tystnaden är förvisso bruten, vilket också ett enkelt tack-brev via skivbolagets hemsida, publicerat i dagarna, låter meddela. Det första i sitt slag. Men ännu finns tillräckligt mycket främlingskap att lyssnaren fortfarande ska kunna ana något bortom formas, röra sig genom det vi kallar musik.

Robert Halvarsson

 

 

 

Vidare läsning

– Hyperdub records intervju av Kode9, via skivbolagets webblogg (2007)

- The strange case of Burial, Four Tet and the identity conspiracy, The Guardian (2013)



Vidare lyssning

Burial - Come down to us

Burial – Archangel

Ur arkivet

view_module reorder

Jag, Buddenbrooks och julmarknad i Lübeck

Nordtyska Lübeck – handelscentrum och drottning i det medeltida Hanseförbundet – har alltsedan staden grundades på 1100-talet lockat till sig svenskar. 1519 kom Gustav Vasa dit, på flykt från danskarna ...

Av: Johan Werkmäster | Resereportage | 20 december, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 36-2012

Moderaternas partisekreterare och då fortfarande ansvarig för partiets kommunikation på sociala medier, Thomas Böhlmark, har i ett twitterinlägg kallat en kvinnlig politiker med kurdiskt ursprung för ”klappturk”. Den rasistiska benämningen ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 september, 2012

Sweden Rock. Foto: Sture Svensson

Sweden Rock 2015

Fotografen Sture Svensson på Tidningen Kulturen har varit på besök i Norje i Blekinge och dokumenterat Sweden Rock 2015, en resa bland gamla 1980-talets rockare och nya unga spännande band ...

Av: Sture Svensson | Essäer om musik | 16 juni, 2015

Jag sover inte!!!

Vi lever i ett samhälle där det är fint att vara morgonpigg. Arbetare går upp tidigt. Det vet ju alla. Som Robert Carlyles karaktär säger i Ken Loach filmen Riff-Raff - “Depressions are for the ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 08 november, 2013

Bibliska motiv i svensk 1900-talsdiktning

av William BlakeÄnnu i början av 1800-talet fanns  i svenska hem ofta inga andra böcker än psalmbok och katekes - möjligen också en Bibel. I slutet av samma århundrade, då ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2008

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | Övriga porträtt | 13 augusti, 2013

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Röda korset, en spännande berättelse om en folkrörelse och ett stycke kvinnohistoria

Den så kallade Röda korsdagen firas traditionellt 8 maj, i år (2013) för 150:e gången. Historien om hur schweizaren Henry Dunant tog initiativet till den freds- och sjukvårdande organisationen Röda ...

Av: Mats Myrstener | Essäer | 03 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.