Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | 12 augusti, 2014
Essäer

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | 26 februari, 2013
Gästkrönikör

Ernst Jüngers Glasbin

Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte ...

Av: Tobias Harding | 13 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Contemplando nello specchio di Dioniso av Fernando Mastropasqua

Parnassos toppar

"Tragedins födelse" från 1872 är för den breda allmänheten kanske mest känt för att ha populariserat de konstnärliga motsatsparen det dionysiska och det apolloniska. Nietzsche var ingalunda först ut ...

Av: Adam Johansson | 10 juli, 2015
Agora - filosofiska essäer

Sten Hanson in memoriam (1936-2013)



 Sten HansonÄr utomlands när jag nås av beskedet att Sten Hanson är död. Plötsligt känns världen mindre och tråkigare. Tomrummet är lika påtagligt som det gigantiska luftrum som uppfyller katedralen i Bayeux som jag just vandrat igenom. Men här handlar det om ett metafysiskt tomrum, inte om det fysiska tomrum som Sten lämnar efter sig. Som för mig är oändligt mycket större och påtagligare. Sten Hanson var en institution, om inte ordet vore förbrukat på en massa trista inrättningar, vilket Sten var motsatsen till. Han var det konstnärliga salt utan vilket ett musikliv förtvinar. Men man visste aldrig var man hade honom. Nu har vi honom inte längre.

För ett antal år sedan gjorde jag ett försök att ringa in fenomenet Sten Hanson, Sten Hanson i toppform, så som vi vill komma ihåg honom.

 En svensk textljudkomposition

Att ringa in fenomenet Sten Hanson, trots objektets påtagliga rondör, låter sig inte göras i en handvändning. Han blir helt enkelt inte kvar där man sätter honom, även om den fysiska rörligheten inte längre ar densamma som när han spelade med i konkretisternas fotbollslag på det glada sextiotalet.

Skröpligheten kommer förvisso till oss alla, men så länge den stannar kvar på utsidan må det väl vara hänt, det finns käppar och andra tillhyggen att forcera geografin med. Värre är det när den får fotfäste på insidan och lägger krokben för tankens rörlighet och idéernas flykt. Den typen av skröplighet lider emellertid inte Sten av. Tvärtom, rörligare och piggare insida får man leta efter - han är som en levande encyklopedi, men en som inte enbart innehåller musik och litteratur, nej det mesta. Vi som har haft förmånen att dela fikabord med honom på EMS (Elelektronmusikstudion i Stockholm) under åren vet vad han kan göra av ett ämne, vilket som helst, det må vara dråpliga axplock ur släkt- och bysamfälligheten i 40- och 50-talens Klövsjö, spridda tjuvnyp i tidens kulturella och okulturella frågor eller personen den och den. Han positionerar sig raskt och obarmhärtigt. Samtidigt som där finns en kunskap och erfarenhet av det långtifrån lättviktiga slaget. Ofta blir det monologer, men vilka monologer . . . och ibland retar man sig på att man aldrig varit påpasslig nog att dölja en bandspelare under bordet. Dessa rundabordssamtal, där skrattmuskulaturen också får sin beskärda del, vill man inte vara utan. Tala om textljudkompositioner!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Sten Hanson liveNåväl, detta ska inte handla om det spektakulära fenomenet Sten Hanson, även om man inte kommer förbi det. Han är ju en gudabenådad performanceartist. Men under ytan ... vad rör sig där? Det är naturligtvis omöjligt att svara på, kanske också för Sten själv. Det bara rör på sig, får man förmoda. Och humorister (han tillhör otvetydigt den kategorin, vilken tyvärr lika otvetydigt är en skriande bristvara inom den samtida konstmusiken) är ofta, som det sägs, ni vet Chaplin och allt det där, svårmodiga melankoliker. Men det stämmer knappast på Sten.

Han ar snarare en ytterst nykter och saklig komponist som med lätt underskruvade åthävor tar sig an verket, en konceptkonstnär som inte tappar koncepten. Sedan må han ha stunder av världslig och existentiell dysterhet, men vem har inte det.

Så låt oss titta närmare på textljudkompositionen själv, på verket bakom mannen, på det som rör på sig. Jag väljer några stycken lite på måfå ur hans rikhaltiga produktion, eftersom jag tror att den tillkommit just så utan någon bestämd färdriktning eller för lyssnaren begripligt snitslad bana av typen: "Dit ska jag ... följ mig". Konsten är som Sten cirkulär. Tror du att du nått målet ar du i själva verket kvar vid starten. Det är bara att börja om igen. Eller som den store patafysikern Alfred Jarry, säkert en av Stens själsfrändskaper, ungefär sa: Konsten är de fiktiva problemlösningarnas verktyg par excellence. Jarrys hjälte Kung Uby företer förövrigt vissa likheter med Sten och dennes stridsrop - "Merdre" - skulle nog Sten glatt kunna instämma i.

Konst är konst är konst. Sten är Sten är Sten. Som Alice B Toklas kompis sa. Hur ser då en bra Sten-låt ut? Finns det något grundrecept? Jag tror det, åtminstone för flera av hans verk, och det skulle i så fall kunna sammanfattas i ord som enkelhet och slagkraft. Inte i någon okomplicerad "plakat-mening" utan i det att det finns ett tydligt koncept i botten, en idé, och att denna ofta har en "metakaraktär", det vill säga den speglar sig i och finns med på flera betydelseplan samtidigt. Ett blir mer än två och därmed slagkraftigare.

Ta t ex hit-låten, "The New York Lament", som Sten framfört över hundra gånger i olika länder. Idén fick han i ett iskallt New York på juldagen 1980. Ter- mometern visade 30 minusgrader. Huttrande ylar han "Ne, ne, ne, ne, neeee... New York" under de dryga 5 minuter som kompositionen pågår. Som en kylslagen indian/schaman som försöker besvärja det dystra faktum att man en gång i tiden blev avlurad Manhattan för en spottstyver. "Lament" betyder också sorgesång. Samtidigt som det är en slags hyllning till staden som betytt så mycket för den experimentella konsten och musiken efter kriget; man blir liksom inte kvitt den, i synnerhet inte nar kylan biter som den gör.

Ett liknande koncept och dito framförande märks i verket "Au 197.0", även om temperaturen känns betydligt hetare. Här är det ordet "sand" som upprepas ("sand, sand, sand ...") i ett tonfall som präglas av en malande tröstlöshet, påminnande om den gamla trallen "Vi lossar sand på Söder Mälarstrand ...", tills "the nugget"/guldklimpen dyker upp mot slutet, innan, får man förmoda, den kortlivade förmögenheten skingrats för vinden och den eviga sandmonologen tar vid. Jag får alltid slutscenen ur filmen "Greed" av Erich von Stroheim för ögonen när jag lyssnar till denna oändliga mängd sand, som den tröstlösa öken där de båda rivalerna i filmen slutar sina dagar fastkedjade i varandra och med rikedomen förvandlad till en synvilla i den gassande solen. Men detta är, som sagt, mitt eget tillägg, inte Stens, även om jag är saker på att han inte har något att invända. Konst får något att röra på sig och lägga till.

"Skärp dig för fan!", heter en annan låt där också en och samma fras bankas in i huvudet på lyssnaren, och vi som hunnit bli något till åren minns säkert en och annan lärare som förtvivlat bankade på våra huvuden med ovan nämnda fras (utan svordom). Det bankas säkert fortfarande (med svordom), men just uttrycket och attityden har lite av anno dazumal över sig, då skåpet stod där det stod och alla skulle veta hut. Vad nu det var för något.

 Sten Hanson live på MMs festivalSten började som poet och har aldrig slutat med det. Textljudperformance ... elektronmusikstudion ... det kan bli poesi av sånt också, fast ljudligare. Och där poeter som Francis Ponge och andra gjort poem om frukter och djur som samtidigt "är" frukter och djur så har Sten i sina textljudkompositioner ofta gått tillväga på ett liknande satt. Man står inför fenomenet ifråga lika mycket som inför dess avbild eller snarare ljudbild. Meta och metamorfos på samma gång. Som en gång salig Eric Satie försökte med pianot och äpplet.

Eller så letar han sig in i språkets egen växelcentral, där betydelser och bibetydelser skickas vidare och i den allmänna villervallan ofta krockar med varann. Och ordtycke uppstår. Orden själva är nämligen de verkliga komedianterna, det handlar bara om att avlyssna dom på rätt sätt, tätt intill. Vilket Sten gör i en hyllning till en annan stor textljudpoet, Illmar Laaban,

i "Variations on a theme by Laaban", där den beryktade Don Juan avklädes in på bara donet ("don-juan").

Detta om den korthuggne Sten, det finns förvisso andra. Hans rikhaltiga och varierande repertoar omfattar - förutom textljudkompositioner och textljudperformances - allt från stora elektroakustiska rymdepos till kärleksfulla utflykter i den folkmusikaliska myllan, det må vara argentinsk tango, brasiliansk samba eller svensk hambo. Men Sten är det likafullt och lika förbannat! Och hör sen.

 

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder

Kalle på Spången

För några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan ...

Av: Merima Dizdarevic | Gästkrönikör | 16 augusti, 2013

Rabbe Enckell: ”I flykten går tiden förbi”

Vem kan läsa sig till kunskap nog. Vilkens flit kan liknas vid en hand som kan genombläddra livets skog. Outtömlig ter sig gåtans bok och oändlig läsning återstår. / H. Martinson: Ur Boken i vårt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 13 oktober, 2014

Paula Modersohn-Becker – det tyska avantgardets förstadam

TEMA KONST Mor med barn på bröstet, 1906.. Utanför Tyskland är Paula Modersohn-Becker ett relativt okänt namn, trots att hon kan räknas som en pionjär inom nordeuropeisk modernism. Denna vinter har ...

Av: Line Engen | Essäer om konst | 05 mars, 2008

Skulle Stålmannen vinna över Übermensch?

Rädslan som finns för en ondskefull Stålmannen påminner om rädslan för en hemsk version av Nietzsches Übermensch. Idén om en fascistisk ledare (General Zod i Superman-världen), "övermänniskan" med oändlig makt ...

Av: Mats Hansson | Essäer | 26 oktober, 2013

Ida Andersen. Foto: Privat

”Det handlar om att bryta sig ur en identitet ”

Ida Andersen är översättare, skribent med mera. Hennes essäer och intervjuer publiceras i flera tidningar och tidskrifter bland andra Tidningen Kulturen. Nu har Ida Andersen givit ut en roman: ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 30 augusti, 2016

Den svåra konsten att ha stund-fokus

Avlyssnat samtal på en buss i Stockholm en vanlig vardagseftermiddag: En flicka i 8-årsåldern sitter tillsammans med sin pappa.Hon pratar oavbrutet med pappan som hummar till svar samtidigt som han ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 juni, 2009

Hans Kirk

Den kollektiva blickens mästare

Hans Kirk, född 1898 i Hadsund och död 1962 i Köpenhamn, var en av de första att introducera den kollektiva romanen inte bara i hemlandet Danmark men också i världslitteraturhistorien ...

Av: Tommy Gunnarsson | Essäer om litteratur & böcker | 27 februari, 2017

Rösten är ett väldigt personligt instrument

Rösten är ett väldigt personligt instrument Ylva Q. Arkvik har framför allt komponerat instrumentalmusik, alltifrån solostycken till orkester och opera, men även elektroakustiska verk och stycken för instrument och band. Hon ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 26 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.