Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | 29 november, 2012
Kulturreportage

Björn Gustavssons musikkrönika

Hur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen ...

Av: Björn Gustavsson | 13 april, 2011
Gästkrönikör

Rossini på hemmaplan – operafestivalen i Pesaro

Tidningen Kulturens operarecensent Ulf Stenberg har besökt årets Rossinifestival i Pesaro, och fick där ta del av en genomgående hög konstnärlig kvalitet i tre av Rossinis mindre kända, och i ...

Av: Ulf Stenberg | 23 augusti, 2013
Essäer om musik

Shane Carruth. Foto: Ray Pride

Shane Carruth, människan och naturen

Shane Carruths filmer är fyllda av exploatörer av naturen: uppfinnare, tjuvar och musiker. Carruth söker gestalta den vetenskapliga processen i sin filmkonst - framsteg som resultatet av slumpens välgörande insteg ...

Av: Rasmus Lygner | 24 juni, 2017
Filmens porträtt

Sten Hanson in memoriam (1936-2013)



 Sten HansonÄr utomlands när jag nås av beskedet att Sten Hanson är död. Plötsligt känns världen mindre och tråkigare. Tomrummet är lika påtagligt som det gigantiska luftrum som uppfyller katedralen i Bayeux som jag just vandrat igenom. Men här handlar det om ett metafysiskt tomrum, inte om det fysiska tomrum som Sten lämnar efter sig. Som för mig är oändligt mycket större och påtagligare. Sten Hanson var en institution, om inte ordet vore förbrukat på en massa trista inrättningar, vilket Sten var motsatsen till. Han var det konstnärliga salt utan vilket ett musikliv förtvinar. Men man visste aldrig var man hade honom. Nu har vi honom inte längre.

För ett antal år sedan gjorde jag ett försök att ringa in fenomenet Sten Hanson, Sten Hanson i toppform, så som vi vill komma ihåg honom.

 En svensk textljudkomposition

Att ringa in fenomenet Sten Hanson, trots objektets påtagliga rondör, låter sig inte göras i en handvändning. Han blir helt enkelt inte kvar där man sätter honom, även om den fysiska rörligheten inte längre ar densamma som när han spelade med i konkretisternas fotbollslag på det glada sextiotalet.

Skröpligheten kommer förvisso till oss alla, men så länge den stannar kvar på utsidan må det väl vara hänt, det finns käppar och andra tillhyggen att forcera geografin med. Värre är det när den får fotfäste på insidan och lägger krokben för tankens rörlighet och idéernas flykt. Den typen av skröplighet lider emellertid inte Sten av. Tvärtom, rörligare och piggare insida får man leta efter - han är som en levande encyklopedi, men en som inte enbart innehåller musik och litteratur, nej det mesta. Vi som har haft förmånen att dela fikabord med honom på EMS (Elelektronmusikstudion i Stockholm) under åren vet vad han kan göra av ett ämne, vilket som helst, det må vara dråpliga axplock ur släkt- och bysamfälligheten i 40- och 50-talens Klövsjö, spridda tjuvnyp i tidens kulturella och okulturella frågor eller personen den och den. Han positionerar sig raskt och obarmhärtigt. Samtidigt som där finns en kunskap och erfarenhet av det långtifrån lättviktiga slaget. Ofta blir det monologer, men vilka monologer . . . och ibland retar man sig på att man aldrig varit påpasslig nog att dölja en bandspelare under bordet. Dessa rundabordssamtal, där skrattmuskulaturen också får sin beskärda del, vill man inte vara utan. Tala om textljudkompositioner!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Sten Hanson liveNåväl, detta ska inte handla om det spektakulära fenomenet Sten Hanson, även om man inte kommer förbi det. Han är ju en gudabenådad performanceartist. Men under ytan ... vad rör sig där? Det är naturligtvis omöjligt att svara på, kanske också för Sten själv. Det bara rör på sig, får man förmoda. Och humorister (han tillhör otvetydigt den kategorin, vilken tyvärr lika otvetydigt är en skriande bristvara inom den samtida konstmusiken) är ofta, som det sägs, ni vet Chaplin och allt det där, svårmodiga melankoliker. Men det stämmer knappast på Sten.

Han ar snarare en ytterst nykter och saklig komponist som med lätt underskruvade åthävor tar sig an verket, en konceptkonstnär som inte tappar koncepten. Sedan må han ha stunder av världslig och existentiell dysterhet, men vem har inte det.

Så låt oss titta närmare på textljudkompositionen själv, på verket bakom mannen, på det som rör på sig. Jag väljer några stycken lite på måfå ur hans rikhaltiga produktion, eftersom jag tror att den tillkommit just så utan någon bestämd färdriktning eller för lyssnaren begripligt snitslad bana av typen: "Dit ska jag ... följ mig". Konsten är som Sten cirkulär. Tror du att du nått målet ar du i själva verket kvar vid starten. Det är bara att börja om igen. Eller som den store patafysikern Alfred Jarry, säkert en av Stens själsfrändskaper, ungefär sa: Konsten är de fiktiva problemlösningarnas verktyg par excellence. Jarrys hjälte Kung Uby företer förövrigt vissa likheter med Sten och dennes stridsrop - "Merdre" - skulle nog Sten glatt kunna instämma i.

Konst är konst är konst. Sten är Sten är Sten. Som Alice B Toklas kompis sa. Hur ser då en bra Sten-låt ut? Finns det något grundrecept? Jag tror det, åtminstone för flera av hans verk, och det skulle i så fall kunna sammanfattas i ord som enkelhet och slagkraft. Inte i någon okomplicerad "plakat-mening" utan i det att det finns ett tydligt koncept i botten, en idé, och att denna ofta har en "metakaraktär", det vill säga den speglar sig i och finns med på flera betydelseplan samtidigt. Ett blir mer än två och därmed slagkraftigare.

Ta t ex hit-låten, "The New York Lament", som Sten framfört över hundra gånger i olika länder. Idén fick han i ett iskallt New York på juldagen 1980. Ter- mometern visade 30 minusgrader. Huttrande ylar han "Ne, ne, ne, ne, neeee... New York" under de dryga 5 minuter som kompositionen pågår. Som en kylslagen indian/schaman som försöker besvärja det dystra faktum att man en gång i tiden blev avlurad Manhattan för en spottstyver. "Lament" betyder också sorgesång. Samtidigt som det är en slags hyllning till staden som betytt så mycket för den experimentella konsten och musiken efter kriget; man blir liksom inte kvitt den, i synnerhet inte nar kylan biter som den gör.

Ett liknande koncept och dito framförande märks i verket "Au 197.0", även om temperaturen känns betydligt hetare. Här är det ordet "sand" som upprepas ("sand, sand, sand ...") i ett tonfall som präglas av en malande tröstlöshet, påminnande om den gamla trallen "Vi lossar sand på Söder Mälarstrand ...", tills "the nugget"/guldklimpen dyker upp mot slutet, innan, får man förmoda, den kortlivade förmögenheten skingrats för vinden och den eviga sandmonologen tar vid. Jag får alltid slutscenen ur filmen "Greed" av Erich von Stroheim för ögonen när jag lyssnar till denna oändliga mängd sand, som den tröstlösa öken där de båda rivalerna i filmen slutar sina dagar fastkedjade i varandra och med rikedomen förvandlad till en synvilla i den gassande solen. Men detta är, som sagt, mitt eget tillägg, inte Stens, även om jag är saker på att han inte har något att invända. Konst får något att röra på sig och lägga till.

"Skärp dig för fan!", heter en annan låt där också en och samma fras bankas in i huvudet på lyssnaren, och vi som hunnit bli något till åren minns säkert en och annan lärare som förtvivlat bankade på våra huvuden med ovan nämnda fras (utan svordom). Det bankas säkert fortfarande (med svordom), men just uttrycket och attityden har lite av anno dazumal över sig, då skåpet stod där det stod och alla skulle veta hut. Vad nu det var för något.

 Sten Hanson live på MMs festivalSten började som poet och har aldrig slutat med det. Textljudperformance ... elektronmusikstudion ... det kan bli poesi av sånt också, fast ljudligare. Och där poeter som Francis Ponge och andra gjort poem om frukter och djur som samtidigt "är" frukter och djur så har Sten i sina textljudkompositioner ofta gått tillväga på ett liknande satt. Man står inför fenomenet ifråga lika mycket som inför dess avbild eller snarare ljudbild. Meta och metamorfos på samma gång. Som en gång salig Eric Satie försökte med pianot och äpplet.

Eller så letar han sig in i språkets egen växelcentral, där betydelser och bibetydelser skickas vidare och i den allmänna villervallan ofta krockar med varann. Och ordtycke uppstår. Orden själva är nämligen de verkliga komedianterna, det handlar bara om att avlyssna dom på rätt sätt, tätt intill. Vilket Sten gör i en hyllning till en annan stor textljudpoet, Illmar Laaban,

i "Variations on a theme by Laaban", där den beryktade Don Juan avklädes in på bara donet ("don-juan").

Detta om den korthuggne Sten, det finns förvisso andra. Hans rikhaltiga och varierande repertoar omfattar - förutom textljudkompositioner och textljudperformances - allt från stora elektroakustiska rymdepos till kärleksfulla utflykter i den folkmusikaliska myllan, det må vara argentinsk tango, brasiliansk samba eller svensk hambo. Men Sten är det likafullt och lika förbannat! Och hör sen.

 

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder
Hans Lidman, detalj från boken Sommarnatt

Hans Lidman – en man av folket

Hans Lidman skrev om ett annat Sverige. Han var en glesbygdens berättare. Hans fiske- och naturböcker gick ut i stora upplagor.

Av: Rolf Karlman | Essäer om litteratur & böcker | 09 november, 2015

Att se, röra och göra jaget

I London pågår för tillfället två utställningar som båda berör individens föreställningar om det egna jaget: från frågan om jagets svårdefinierade kärna till dess möjligheter och längtan efter att lämna ...

Av: Lovisa Lindgren | Essäer om konst | 01 februari, 2010

Visby medeltidsvecka - St:a Maria kyrka

Det är alltid lika roligt att komma tillbaka till ön år efter år och se vad som har förändrats och vad som är sig likt. Efter att ha besökt Gotland, med ...

Av: Alexander Sanchez | Kulturreportage | 18 september, 2014

Herbert Tingsten. Foto: Wikipedia

Tingsten omläst

Författaren Anders Björnsson om Herbert Tingsten – en liberal utan kompromisser, en av Sveriges mest debattvilliga och obarmhärtiga ledarskribenter genom tiderna.

Av: Anders Björnsson | Porträtt om politik & samhälle | 05 april, 2017

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 december, 2013

Förlustens svarta geografi - David Goodis och skymningens underland

David Goodis var, underligt nog, en av de första amerikanska noirförfattarna som jag läste. Underligt, i alla fall utifrån en svensk horisont; Goodis har aldrig översatts till ...

Av: Nanok | Essäer om litteratur & böcker | 12 april, 2010

Tove Folkesson: Bäst man lever skall man dö

Tove Folkesson, poet och sångerska. Har studerat, språk, arkitektur och musik. Gillar att bada, fika och köra traktor. Började skriva poesi en natt 2003, utan att jag egentligen förstod hur ...

Av: Tove Folkesson | Utopiska geografier | 11 juli, 2011

 Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 05 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.