Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | 22 april, 2017
Filmens porträtt

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Det är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem ...

Av: Crister Enander | 31 Maj, 2011
Crister Enander

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | 03 augusti, 2013
Essäer om musik

Utklädd till livet . Intervju med Little Annie



Little AnnieSom sextonåring i New Yorks förort ville hon bli artist – och började klä sig som en. "Du ser ut som om du borde stå på scen", sa någon. Hon gick upp, men hade inte tänkt på att de också skulle vilja höra henne sjunga. Men hon sjöng, och det gör hon ännu. Frida Sandström träffar Little Annie strax innan hennes konsert tillsammans med Baby Dee, på Stora teatern i Göteborg.

Jag är säkert två decimeter längre än vad hon är, Little Annie.

– Toaletten är där borta, gumman.

Hon pekar övertydligt. Dörrhandtaget är på armslängds avstånd, ändå förklarar hon som om det vore på andra sidan byggnaden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

– Där ja, sötnos. Ja, just där.

I hennes vägbeskrivning förlorar jag orienteringen. Famlar mig fram till dörren, flyttar på en väska och tappar balansen.

En spegel.

– Den har alltid varit min fiende, säger hon och betraktar dess yta, sitt ansikte:

– Fastän jag är fullt medveten om vad den gör med mig, så tappar jag bort mig så fort som jag ser in i den. Jag fastnar.

En timme återstår innan Little Annie och Baby Dee ska gå på Stora Teaterns scen och Little Annie menar att det är fullt möjligt för oss att samtala samtidigt som hon gör sig i ordning. Det tar henne nästan femtio minuter att lägga mascara på alla ögonfransar.

Tid. Vi talar om hennes tid därnere, när hon satt fast i drogerna. För att hon har gjort det hymlar hon inte med. Jag säger att jag fascineras av att hon övergick i att ge stöd åt andra behövande där hon själv hade fått hjälp förut. Hon menar att det dröjde länge:

– Jag väntade ett år, annars skulle jag förstås inte ha klarat det.

Orden övergår obekymrat i berättelsen om hur hon blev skjuten i höft och i nacke strax utanför den där kliniken i New York.

– Hade jag gått hem så hade jag dött, säger hon om den slumpartade skjutsen till sjukhuset som visade sig rädda hennes liv. Berättelsen går från abstrakt till konkret, och just på gränsen till att berätta allt, stannar Little Annie upp precis innan det händer.

– I love your scarf, säger hon och syftar på den jag har i håret. Annie Anxiety Bandez, som hon egentligen heter, är femtiotvå. Hon talar med mig, tjugotre.

– Jag har alltid en sådan annars, men nu har jag just klippt mig.

Låter det hända

"Vi måste inte nödvändigt utse en förlorare"

Jag hittar citatet i ett textdokument i min dator, det stämmer väl överens med Annies och mitt samtal. Vi talar om att förlora, men i vår värld är alla segrare. Vi talar om vänner som har dött och om de som föds. Jag frågar ingenting om hennes barndom eller uppväxt, i stället leder hon in samtalet till att handla om det vackra hos människor; det som bör sökas efter extra mycket hos de som utför det fula. Vi talar om att försöka, och om att vara envis. Vi talar om att ge.

– Nu har jag har varit på turné i tre månader, så jag är inte säkert på vad stället hette – allting blandas liksom ihop.

Nej, Annie minns inte på vilken scen i Oslo det var som hon stod kvällen innan. Sedan avstampet i New York den 1 april, har hon och Baby Dee rest genom USA och Kanada, passerat Irland för att nu avsluta i Europa. I dagarna tre besöker de Oslo, Göteborg och sedan Malmö. En vecka av turnén återstår.

– Sen åker jag hem och målar, säger hon och låter förstå att hon inte har hunnit pausa sedan resans start. Men det är inte den fysiska utmattningen som betungar Little Annie. Det är vad som händer i världen.

– Jag blev så chockad.

Hon berättar om vad hon hade sett på nyheterna, och om hur hon förfärats. Hon förklarar hur hon försöker att se hopp, inte minst i sin egen publik.

– När jag spelar får jag möjlighet att se och träffa människor.

På scenen öppnar sig Little Annie likt den syster du aldrig trodde att du skulle få, och kanske inte heller någonsin skulle stå ut med.

– Men, fortsätter hon, när jag väl är hemma, måste jag stänga in mig.

Hon liknar viloperioderna mellan turnéerna vid förpuppningar, vars slutgiltiga kokong öppnas genom handling – att städa, eller att måla.

– Att skapa. Nu måste jag förstås träna upp händerna igen efter den här långa pausen. Fingrarna är liksom inte vana vid att hålla i penseln längre.

Hon syftar på turnén, på givandet och tillägger samtidigt att hennes själsligen inåtvända måleri inte har någon mening.

– Eller, jag vet inte vad det betyder, rättare sagt. För den som äger det eller tittar på det, har målningen olika betydelse, men för mig… jag låter det bara hända.

Vi talar om Homo Faber och om Homo Sapiens Sapiens, om den förstnämnda som inte förstår sitt verk eftersom den just inte är sapiens. Hur vi förblir faber framför det måleri, som vi ännu inte vet vad det innebär. Det blir snart ett samtal som skulle tåla att ifrågasättas, stoppas, men det gör varken hon eller jag. Dröm och glömska regerar våra ord.

– Jag vet inte vart måleriet tar vägen, säger hon, men tillägger att detsamma egentligen också sker när hon skriver:

– Ibland vet jag inte ens vad det är förrän det redan är skrivet. Då, då, förstår jag.

Hon betraktar skrivandet som att leka med sin egen verklighet.

– Det är som att tala till Gud och vänta på svaret. Det var nog därför som jag började, i jakten på lugn i mitt liv.

Men Annie målade även när hemska saker hände.

– Vad än som pågick runt omkring mig, så stod jag där med en pensel i handen. Och det är förmodligen det som det handlar om; att finna tillräckligt mycket frid för att kunna förstå vad fan det är som pågår.

Little Annies texter och melodier är likt de interna uppmaningar och reflektioner som under åren har bevandrat hennes inre. Ett öppet arkiv, bevarat för alla att ta del av. Med hennes måleri är det annorlunda, målningarna behåller hon bara ett tag. En gång förstörde hon flera stycken.

– Det var korkat, eftersom det var en vacker målning – och så skar jag sönder den…

Liksom de hastiga tonernas byten i livet löste hon också en förhastad handling på bästa sätt:

– Jag fick helt enkelt sy ihop den bäst jag kunde och sedan sälja den under titeln "Skadat landskap". Nu försöker jag att undvika att göra så där, även i skrivandet.

Fastän det är svårt att vara objektiv gentemot sig själv, lägger Annie numera undan sina alster för att skydda dem från impulsen att förstöra dem, fast hon erkänner att hon just städade undan och kastade en samling nya målningar.

– De fungerade inte på något plan, så då visste jag, att jag kunde låta dem gå, säger hon och tillägger betryggande:

– Det blir mer.

Jag kan inte hålla mig ifrån att ställa den fråga som jag själv så ofta – mer eller mindre frivilligt – möter; om att återanvända till någonting tidigare skrivet, och att göra det som om det vore ett främmande, intressant och nytt material. Little Annie utbrister: Problemlösning! och beskriver hur texternas eller bildernas laddning kan förvandlas till ett motstånd, som dämpas efter att tiden har skänkt det lite avstånd.

– Kanske är det bara vanlig tonårsångest, men i bland är det värt att fortsätta med, säger hon och förklarar hur logiken återkommer när hon har lämnat till vad hon kallar för "den där självkonstruerade källaren". Utifrån ser man inte bara sitt arbete, man ser andra människor också, menar hon.

– Man ser världen.

Vackra ting i världen

Little Annie I jakten på kombinationerna har hon sin tro i Gud och i människan.

– Hur hemsk en människa än är, så kommer det ingen annanstans än från smärta, säger hon och tycks syfta på den smärta som hon själv kände när familjemedlemmarna gick bort med bara några månaders mellanrum.

– Vi går igenom saker som ingen annan kan uppleva åt oss, som vi måste ta oss igenom själva.

På så sätt menar Little Annie att hon genom ondskan ser andra människors smärta och då åter kan älska dem. Men trots hoppfullheten förnekar hon inte att det också finns hårda stunder.

– När människor slås ner för sina livsval, då är det svårt att älska. Så just nu har jag ingen kärlek. Fastän jag vill, så är det svårt att älska de som praktiserar hat.

Med korta ord om att inte kunna hålla i handen, nämner hon homofobin som en av sina största motståndskrafter. Ändå säger hon sig förstå människorna – men inte deras handlingar, som hon förklarar med förlusten av det vackra.

– Människor varken ser eller talar om de som gör vackra ting i världen, de talar om de som gör världen ful.

Artistmaten serveras och i stället för att äta – förmodligen den första gången för idag – föreslår Annie att vi flyttar på oss.

– Så att jag inte häller över en massa smink i din vackra mat.

Ingen respons hinner yttras innan hon reser sig upp och utbrister: "Ni har ju matchande skjortor!" till serveringspersonalen. Sedan ber hon mig ta en hög med "nonsens", eftersom hon själv förflyttar sig med käpp. Jag lyfter villrådigt upp vad som visar sig vara en tröja och en necessär, och vi förflyttar oss till hennes loge för att tala om rasism.

 

Åldras med kapsylerna

– De är bak- och framvända – fastän de är mer utbildade än de flesta av oss, säger hon och syftar på den konservativa högern i USA, för vilka språket har anpassats efter ett rasifierat tänkande.

– Det kryper in och blir en verklighet, det är skrämmande.

Hennes unge basist knackar på för att påminna henne om att komma och äta. Det har gått tjugo minuter sedan maten serverades och den är förmodligen redan kall.

– Ja, älskling, jag kommer strax. Börja ni äta, ropar hon över axeln från det ännu oanvända sminkbordet.

– Nej, det är ingen brådska, säger hon till mig och återtar sedan vårt samtalsämne. Jag berättar om en rasistisk mening i en bok som flera har läst, men inte reagerat på, eftersom det bara är en mening.

Annie skakar tyst på huvudet.

– Det är just vad det handlar om, att se den där lilla meningen och fråga sig vad den betyder, säger hon och menar att saker ofta börjar som någonting väldigt smått.

– Även det positiva.

Också detta dunkla ämne lyckas hon vända på.

– Du kan inte förändra någonting förrän du medvetandegör dess existens, konstaterar hon som om det vore det enklaste matrecept. De rätt ställda frågorna, menar hon, är vad som får människor att blir förbannade.

– Språk, det är ett sådant ansvar, säger hon och försöker att vrida upp kapsylen på en ramlösaflaska med en hand. Försöker en gång, några gånger, flera gånger. Jag frågar: - Skall jag hjälpa dig?

– Åh, kan du det?

På samma vis som kapsylen orsakar ett meningsutbyte fungerar även Little Annies texter:

– Någon frågade mig om jag ville ha kaffe eller te, så jag skrev en låt om just den sortens frågor, som människor får och ställer varje dag, säger hon och beskriver ämnet som någonting som går att göra relevant oavsett vilket sammanhang. Berättar om den låt som hon alltid värmer upp med inför en spelning:

– Den åldras inte, men den har varit svår att spela in. Så mycket beror på framförandet, inför publiken.

Hemarbetet är för Little Annie inte någonting som bör motarbetas, utan någonting med vilket det går att föra feminismen och genusfrågor på tal.

– Jag har sett så många generationers kvinnor nå framgång genom nakenheten, oavsett om de är skådespelare eller sångare. Jag menar, jag sjunger inte utan att ha på mig kläder, och jag målar inte heller utan kläder.

Little Annie och förklarar att hon inte vill se genus, hon vill helst bara se själar. Sin relation till Anthony Hegarty, sångare i Anthony and the Johnsons och i Hercules and Love Affair, beskriver hon som att spendera tid med någon som är en så lik, men ändå inte.

– Du förstår ju, du är ju också kvinna.

Jag nickar utan att hinna tänka efter. Little Annie förklarar hur hon träffade Anthony Hegarty på en klubb i New York. Lika obekymrat som tidigare förklarar hon hur han presenterade en ny skiva och hur hon hoppade full upp på ett bord för att sjunga vad som senare kom att bli hennes traditionsenliga warm up-låt.

– Han hörde mig, och sedan dess började han ringa för att berätta varje gång han skulle spela. Försökte ta med mig, hjälpa mig upp.

Men Anthony Hegarty's kamp kan hon inte förstå, och det är myten om den nätta och spröda kvinnan som hon syftar på.

– Kvinnor kan vara lika brutala och smutsiga som alla andra, säger hon och tar Margaret Thatcher som exempel, som hon menar ursäktades för att hon var i männens värld.

– Det har ingenting med mansvärlden att göra – hon var en hemsk person. Det vore ju som att ursäkta en nazist för att han är man!

Hon menar att det inte går att romantisera vad vi är – hur vi än må vara. Plötsligt tangeras ändå hennes uppväxt – och om att vilja vara prinsessan, och att sedan bekämpa myten. Som barn kunde Little Annie se New York på några mils avstånd.

– Men det var tusentals ljusår bort. Min syster var den första i familjen som började studera. Jag klättrade i träd, sprang omkring. Jag var så ung, men redan då blev jag en pjäs i spelet, säger hon och tackar de vars vänlighet hjälpte henne upp och ut.

– Jag kastades ut ur elden.

Men tonårens värsta handlingar går inte att mäta med vad Little Annie ångrar som mest: att ha slagit sin bästa vän.

– De andra tjejerna sa åt mig att göra det, och jag skäms fortfarande. Hon tog tag i mina händer och frågade vad jag höll på med. Jag skrek på henne, sedan var det över. Jag blev mig själv igen.

Än idag försöker hon hitta sin barndomsvän för att be om ursäkt.

– Det är det hemska med att överleva. Fast jag tackar Gud för att jag överlevde.

Hon säger sig inte minnas namnen på de människor som hjälpte henne, men hon är säker på att det är många som hon har gjort illa.

– Det är det som håller mig vaken om nätterna.

 

Dela pizza med en hemlös

Än idag vill Little Annie springa runt med värme eller ursäkter.

– Det är vad mitt jobb innebär, säger hon, och mellan orden förstås det att jobbet är hennes allt.

– Jag har aldrig slutat jobba sedan jag började, när jag var sexton, säger hon och räknar ut sin längsta paus till en vecka.

Men nere på botten spelade jobbet ingen roll och hon samlade ihop sitt liv för familjens skull.

– Jag blev galen och fick sedan betala ett högt pris för att överleva.

Hon berättar om romanen On the Road av Jack Kerouac, som hon menar krossade hennes hjärta – eftersom hon älskade den så.

– Att hela tiden hamna i problem och att världens problem bara fortgår.

Little Annies ord flanerar liksom hon själv har gjort i livet, och hon förklarar att hon inte tror att någon i världen har det bra. Det är just därför som hon talar.

– Men jag berättar inte allt.

Hon syftar på sina texter.

– Särskilt inte det som bara sprider smärta hos mig och andra. Men när människor är öppna mot mig, där inser jag att jag inte är ensam, inte unik. Vi är alla desamma.

Inte sällan blir hon kontaktad av människor som vill prata. Starkast är minnet av den vän som hon trodde hade varit död i 35 år, med sedan plötsligt stötte på i Cleveland.

– Det var för ungefär en månad sedan. Hon var inte bara levande, hon var också en mycket framgångsrik poet, med nytt namn. Jag hade känt på mig att någonting konstigt höll på att hända, och så stod hon där – långt ifrån död. Jag var tvungen att tacka henne.

"Världen är vacker, även om hemska saker sker." Little Annie har bevis: på en klinik där narkomaner tilldelades rena nålar, tillfrågades hon av en handläggare om att följa med på en hiv-konferens.

– Klart att jag inte kom, men för mig var det som att vinna en Oscar att få frågan. Att jag var värd att göra någonting för någon annan. Det tog några år för det att slå rot, men det satte spår i mig – det var då som någonting började förändras. Jag ville inte vara alkohol. Jag ville inte vara drogerna. Att någon föreslog att jag skulle kunna hjälpa någon annan. Jag blev som ett barn. Det verkade som om gud visste var jag skulle vara.

Det slutade med att hon arbetade på kliniken i sju år, innan musiken fick ta över helt.

– Klart att jag blev utbränd på stubben, men jag skulle aldrig vilja ha det ogjort.

Nej, ogjort är inget önskvärt alternativ för något avsnitt av Little Annies brokiga liv:

– Att få dela en pizza med en hemlös, som fastän det är det enda han har, bjuder på halva. Det är vad Jesus skulle vara.

Samma handläggare hade en gång frågat henne "Vad är din antidrog", och Little Annies framträdanden på scen ger svaret.

– Du måste inte vara på slagfältet. Du räddar liv genom att välja liv, säger hon och tystnar, ser på mig:

– Världen behöver människor som du.

 

Tar ingenting för givet

Little AnnieVid femtiotvå års ålder tycks det inte finnas några tecken på att Little Annie ska lägga av.

– Jag säger alltid att jag ska gå i pension, men jag kan inte. Men jag skulle vilja skådespela mer, i filmer, säger hon och berättar att hon också skulle vilja sjunga mer på en plats där hon vistas en längre tid. Att de otaliga resorna komplicerar hennes nästan fyrtioåriga konstnärskap. Det är en gåva att kunna arbeta, menar hon.

– Det är någonting som jag måste ta vara på.

Little Annie arbetar således även när hon inte arbetar. Huvudet är ständigt igång och bara några dagars uppehåll från uttrycken kan göra henne galen. Men hastigheten kan också förvilla:

– I bland vill jag stanna upp och se mig omkring; titta, jag är ju i Sverige, wow. Eller att jag fick resa över USA i en bil och dessutom göra det med ett geni (Baby Dee), som jag har velat arbeta med hur länge som helst. Så jag måste vara tacksam. Dessutom finns det människor som arbetar minst lika hårt, och förmodligen är bättre. Så jag tar ingenting för givet.

Men att överlevnad, lycka och framgång uppnås genom svett och hård kamp, det är hon emot.

– Det är ett lotteri och jag ångrar ingenting, för då skulle jag snart ångra allt.

"I'd rather be running around, sjunger Little Annie och jag frågar om hon blir lugnast av att vara i rörelse eller stilla läge?

Hon svarar med att beskriva det som att springa under tystnad; att måla eller att städa.

– Då har man kontakt med gud, säger hon och förklarar föga överraskande att hon har svårt för meditation.

– Min hjärna pausar inte och därför är hushållsarbetet så bra.

Hon erkänner hur hon ständigt försöker hitta nya projekt.

– Då får hjärnan hålla igång. Det är så jag fungerar, jag vill att någonting händer hela tiden.

Jag berättar hur jag ibland kan se sjalen i håret som vad som håller ihop huvudet och istället för att se underligt på mig så nickar Annie instämmande.

– Ja, ibland sover jag med min på. Den kanske ger en effekt liksom akupunktur gör? Jag känner mig väldig konstig när jag inte har den på.

Med bara några minuter återstående innan utsatt tid för hennes konsert, avslutas vårt samtal på mitt initiativ – Little Annie slutar nämligen inte med någonting. Hon tackar mig innerligt, och hennes tacksamma ord följer med upp på den kala scenen, som i hennes närvaro blir varm.

– Om jag någonsin tänker att jag förtjänar det – vad som helst – då slutar jag. Jag måste jag sluta så fort jag börjar ta det här för givet.

Anledningen till Little Annies verk och framträdande är så fascinerande – det är för att hon tycker detsamma om livet.

– Jag kämpar med det varje dag, för jag vet att det finns så många lögner runt hörnet.



Frida Sandström

Ur arkivet

view_module reorder

Svenskan som driver en av Europas ledande dansutbildningar

Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of ...

Av: Linda Karlsson Eldh | Övriga porträtt | 04 januari, 2010

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet

Det är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna) Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 20 oktober, 2009

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 28 Maj, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | Utopiska geografier | 09 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 28 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.