Sorgen finns ju där tillgänglig hela tiden.Intervju med Regina Lund

Stormvinden i solstrålens mitt, den mångbegåvade multikonstnären och renlevnadsivraren Regina Lund – ständigt lika aktuell – släpper den 7 december sin diktsamling Laserstrålar på Kalla Kulor förlag. Det är knappast ...

Av: Freke Räihä | 14 november, 2011
Övriga porträtt

Illustration: Hebriana Alainentalo

Onåbar del 4 av Gabriella Olsson

Hon vinglade och höll sig i väggar och möblemang. ”Var Jean-Pierre din och Pé-Pés son?” frågade Gilles. Han upprepade frågan tills han tröttnat. Hon hade inga svar att ge. Hennes ...

Av: Gabriella Olsson | 27 juli, 2015
Utopiska geografier

Benjamin 16

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | 03 december, 2011
Kulturen strippar

En färd mot utplåning*

"Bland den moderna vetenskapens största bedrifter vet jag få som inte utnyttjats för att mörda eller lemlästa", konstaterade den framstående österrikisk-amerikanske biokemisten Erwin Chargaff dystert för 20 år sedan. Som ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 14 januari, 2010
Essäer om samhället

Robert Schumann & misslyckandets triumf



 En självprojicerad kluvenhet. Foto Stefan ThorssonDetta porträtt är huvudsakligen ett försök till att finna svar på varför Robert Schumanns (1810-1856) konstnärliga misslyckande kan ha varit en betydelsefull och kanske större faktor för musikens utveckling än vad som är allmänt vedertaget. Till största delen baseras mitt resonemang på de musikaliska analyser som den nyligen avlidne amerikanske pianisten och författaren Charles Rosen (1927-2012) gör i The Romantic Generation (1995), tillsammans med egna analyser och påföljande samtal med initierade i min omgivning.

På ytan är Schumann kanske mest känd för sin romantiska pianomusik och sitt äktenskap med den tio år yngre pianisten och tonsättaren Clara Schumann (född Wieck). Under sin levnadstid var han däremot mer känd som skribent och grundare för Die Neue Zeitschrift für Musik, där han under drygt ett decennium ansågs vara en brilliant och vass kritiker som förkastade underhållningsmusiken och värnade om nya musikaliska strömningar och unga progressiva tonsättare. Som skribent använde han sig ofta av två pseudonymer: Florestan och Eusebius; vars namn är hämtade från två fiktiva löjtnanter och tillika Kung Davids närmaste män i Israels krig mot Filistéerna. Den förstnämnde sägs företräda den maskulina, aktiva, impulsiva och arga sidan medan den andra representerade den feminina, passiva, lyriska och kontemplerande sidan. Var denna självprojicerade kluvenhet ett praktiskt och inspirerande hjälpmedel i utformningen av kritiken eller var de två pseudonymerna exponenter för en tudelad personlighet och därmed varsel om en annalkande schizofreni?

“Schumann was haunted from the age of seventeen by the fear of going mad. Only at the end of his short life were these fears realized. In 1854, aged forty-four, two years before his death, Schumann voluntarily incarcerated himself in an insane asylum. In his greatest creative years, from the age of twenty to thirty, he played with the idea of insanity, incorporating elements of madness into his work – his criticism as well as his music – inventing wonderful effects of logical incoherence and schizophrenia. Whatever Schumann’s personal disposition, these elements are clearly stylistic rather than autobiographical.”

Schumann skrev visserligen in sig själv på ett sinnessjukhus två år innan sin död men det finns inga belägg eller garantier för att det rörde sig om en fullt utvecklad schizofreni, vilket jag återkommer till senare. Det mest troliga scenariot är att de två karaktärerna hjälpte och inspirerade honom i arbetet med recensionerna och kanske t.o.m. neutraliserade eventuella reprimander efter fotknölskapningar. Dessutom pekar detta på ett uttryck för mental labilitet i föreställningen om den romantiska konstnärens sargade själ och hur livet kunde kanaliseras genom konsten och därmed lägga en grund för det så kallade lidelsefulla och lidande geniet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

SchumannDen 27 februari 1854, försökte han ta sitt liv genom att dränka sig själv i floden Rhen. Han uppmärksammades av några fiskare som lyckades fånga upp honom, varpå han på nytt kastar sig i det iskalla vattnet, men den här gången brukar hans räddare våld och för honom tillbaka in till flodstranden. Efter denna incident lägger han in sig frivilligt på Dr. Franz Richars Sanitarium, där han avlider två år senare. Ett nutida sätt att förklara hans död på är att den sannolikt var resultatet av många års syfilis: på den tiden medicinerades patienterna med kvicksilver vilket påverkade deras generella omdöme, och själva dödsorsaken kan ha varit kvicksilverförgiftning (överdos) tillsammans med ett stort och regelbundet intag av morfin och alkohol.

I stora drag kretsar Charles Rosens teser kring Schumanns stora önskan att som tonsättare befinna sig i ett rakt nedstigande led från Beethoven och Schubert; de två stora giganterna vid tiden enligt Schumann. Men det fanns en brist, alternativt flera brister eller faktorer som påverkade utgången åt ett helt annat håll – han besatt helt enkelt inte en likvärdig talang eller förmåga. Detta tar sig uttryck på två intressanta plan: Mellan 1830-40 komponerar Schumann ett hundratal verk för piano. Enligt tidens normer och egen utsago, misslyckas han med dessa kompositioner eftersom han inte behärskar den modulations- och variationsteknik som hans föregångare så raffinerat gav prov på. Detta resulterade i en musik fylld med klara brott, otaliga fermat och oklara övergångar i stället för kadenser och upplösningar enligt traditionell harmonisk logik – en kullkastning och underminering av både personlig strävan och tidens norm.

“The repetitions, the out-of-phase rhythms, the sudden appearance of voices that are inexplicable in the polyphonic structure – these characteristics of Schumann’s style not only work together but also against each other. They reflect upon one another; they draw attention. The emotions applied by Schumann’s art can never seem entirely innocent. Like the other composers of his generation, but more than any of them, Schumann brought a new complexity and a new uneasiness to the art of music, and they are still with us.”

Novellete no.6 för piano 1838 takt 13-28Den andra dimensionen av Schumanns brist knyter an till sjukdomsbilden; dess tilltagande märkbarhet och hur medicineringen börjar sätta sina spår hos honom. I en efterkonstruktion skönjer man förändringen via Schumanns sena försök till retuschering av dessa nämnda pianoverk. På äldre dagar gör han flertaliga försök att komponera in kadenser och upplösningar och på så vis radera vad han själv uppfattade som misstag, vilket medför en påtaglig försämring av verken och den progressivitet som han, på ett mer eller mindre omedvetet vis, hade kommit att bidra med. Det finns även exempel på revideringar av de tidiga verken där Schumann har lagt till repristecken och fördubblat melodilinjer, för att på så vis förenkla och underlätta för lyssnaren i tron om att han därmed korrigerade de ungdomliga misstagen. Den intressanta aspekten i detta förfarande är att vi idag kan se det gradvis försämrade tillståndet, och hur han i sin villfarelse försökte lämna ett avtryck till eftervärlden, vilket fick en motsatt effekt och innebar en markant försämring av verkens kvalité. Schumann själv var av precis motsatt uppfattning – han såg sig själv som frisk och försökte skyla över de tidiga misstagen som han menade vara ett resultat av en psykiskt labil karaktär.

den romantiska generationenEtt av de mest framträdande särdragen hos Schumann, men även hos vissa andra tonsättare under denna period, var oförmågan att manövrera och variera rytmik, puls och betoning. Det finns några lyckade exempel där gradvisa förskjutningar av betoningar och accenter sker på ett i det närmaste subtilt vis, vilket ger musiken en lekfull karaktär. Men oftast var övergångar mellan olika texturer endast möjliga genom att avsluta en sektion och påbörja en ny eller, som i Schumanns fall, skifta mellan texturer utan förvarning eller upplösning, där musiken endast kan komma till avslut genom utmattning. Men i detta misslyckande eller i denna oförmåga fanns det samtidigt en extraordinär kvalitet och originalitet – hans begränsningar leder till en unik och oefterhärmlig musik.

“Schumann’s genius was as destructive as it was creative: we might say that he destroyed as he created. No one did more to make the Classical forms untenable, the forms that he himself revered and tried to imitate. Even the simple ABA structure lost its coherence in his hands. […] In the end, the inability to reproduce the full dramatic articulation of the Classical forms that Schumann admired and revered was tragic, but it had compensations and rewards.”

Stefan Thorsson

Ur arkivet

view_module reorder

Episoder från Jerusalem: episod 1

Jag bor i Jerusalem. Smålands Jerusalem. Mellan de två Jerusalemer är det nästan ingen skillnad, förutom att den ena ligger i Småland. Kan du gissa vilken? En av de riktigt påtagliga ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 14 september, 2013

VIPPARE tag plats!

En av sommaren begivenheter var en VIP-resa den 9 augusti sträckan Kalmar – Emmaboda tur och retur med två mellanliggande stopp Nybro och Örsjö. Regionen och kommunerna samt den starka ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 12 augusti, 2014

Craig Taylor: Londoners

Metoden är enkel men effektiv: man låter folk prata på om egna erfarenheter, några stickrepliker behövs knappast för att hålla igång berättarflödet. Så får man, med varsam redigering och trivialiteterna ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 07 augusti, 2012

August och kvinnorna

Johan August Strindberg var sinnligt lagd med anlag för impotens. Impotensen kom sig av ett sedan barndomen inlärt dåligt självförtroende. I skuggan av fadern Carl Oscar, doktor Kapffs skrifter om ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 14 maj, 2011

Anna Fredén. En dikt

Jag är en typisk sängskrivare som helst läser Ann Jäderlund och Pia Tafdrup. När min man sitter med hörlurarna på för att lyssna och skriva så ligger jag i sängen med ...

Av: Anna Fredén. | Utopiska geografier | 06 oktober, 2014

Sammetsnässlan kategorika

(i natt kl. c. 5.20 blev jag klar med min definition av sammetsnässlan, och man ska fan inte börja skriva efter klockan 3, sedan somnade jag som en död trots ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 februari, 2013

Sosialetikk. Del II

For å komme på sporet av grunnlaget for autentiske yrkesvalg, har en å tenke videre enn å oppholde seg ved de ytre sanser, for nå er det om ‘mening’. For ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 februari, 2014

Julvandring i underjorden

Det här är Västerlandet. Solen har gått ner i väster, och det är mörkt. Förmodligen är det Europa det är fråga om. Ja, så är det. Europa och Stockholm, stockarnas ...

Av: Percival | Utopiska geografier | 15 december, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.