Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | 19 juli, 2016
Gästkrönikör

Kulturradikalen Anna Charlotte Leffler

1873 uppfördes på Dramaten i Stockholm pjäsen ”Skådespelerskan”, som väckte ett stort gensvar hos publiken. Den var skriven av en ung debutant som ville vara anonym. Det utmanande med den ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 maj, 2014
Litteraturens porträtt

Tro og metaetisistisk kritisisme. Del III. Naturvitenskap og metafysisistisk livsfenomenologisme.

Innledning. Livsfenomenologismen er en filosofisk retning og som går ut på at livet har forrang framfor verden eller ego. Metafysisistisk livsfenomenologisme er en metafysisk skoleretning; den metafysisistiske livsfenomenologisme går ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | 26 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Robert Schumann & misslyckandets triumf



 En självprojicerad kluvenhet. Foto Stefan ThorssonDetta porträtt är huvudsakligen ett försök till att finna svar på varför Robert Schumanns (1810-1856) konstnärliga misslyckande kan ha varit en betydelsefull och kanske större faktor för musikens utveckling än vad som är allmänt vedertaget. Till största delen baseras mitt resonemang på de musikaliska analyser som den nyligen avlidne amerikanske pianisten och författaren Charles Rosen (1927-2012) gör i The Romantic Generation (1995), tillsammans med egna analyser och påföljande samtal med initierade i min omgivning.

På ytan är Schumann kanske mest känd för sin romantiska pianomusik och sitt äktenskap med den tio år yngre pianisten och tonsättaren Clara Schumann (född Wieck). Under sin levnadstid var han däremot mer känd som skribent och grundare för Die Neue Zeitschrift für Musik, där han under drygt ett decennium ansågs vara en brilliant och vass kritiker som förkastade underhållningsmusiken och värnade om nya musikaliska strömningar och unga progressiva tonsättare. Som skribent använde han sig ofta av två pseudonymer: Florestan och Eusebius; vars namn är hämtade från två fiktiva löjtnanter och tillika Kung Davids närmaste män i Israels krig mot Filistéerna. Den förstnämnde sägs företräda den maskulina, aktiva, impulsiva och arga sidan medan den andra representerade den feminina, passiva, lyriska och kontemplerande sidan. Var denna självprojicerade kluvenhet ett praktiskt och inspirerande hjälpmedel i utformningen av kritiken eller var de två pseudonymerna exponenter för en tudelad personlighet och därmed varsel om en annalkande schizofreni?

“Schumann was haunted from the age of seventeen by the fear of going mad. Only at the end of his short life were these fears realized. In 1854, aged forty-four, two years before his death, Schumann voluntarily incarcerated himself in an insane asylum. In his greatest creative years, from the age of twenty to thirty, he played with the idea of insanity, incorporating elements of madness into his work – his criticism as well as his music – inventing wonderful effects of logical incoherence and schizophrenia. Whatever Schumann’s personal disposition, these elements are clearly stylistic rather than autobiographical.”

Schumann skrev visserligen in sig själv på ett sinnessjukhus två år innan sin död men det finns inga belägg eller garantier för att det rörde sig om en fullt utvecklad schizofreni, vilket jag återkommer till senare. Det mest troliga scenariot är att de två karaktärerna hjälpte och inspirerade honom i arbetet med recensionerna och kanske t.o.m. neutraliserade eventuella reprimander efter fotknölskapningar. Dessutom pekar detta på ett uttryck för mental labilitet i föreställningen om den romantiska konstnärens sargade själ och hur livet kunde kanaliseras genom konsten och därmed lägga en grund för det så kallade lidelsefulla och lidande geniet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

SchumannDen 27 februari 1854, försökte han ta sitt liv genom att dränka sig själv i floden Rhen. Han uppmärksammades av några fiskare som lyckades fånga upp honom, varpå han på nytt kastar sig i det iskalla vattnet, men den här gången brukar hans räddare våld och för honom tillbaka in till flodstranden. Efter denna incident lägger han in sig frivilligt på Dr. Franz Richars Sanitarium, där han avlider två år senare. Ett nutida sätt att förklara hans död på är att den sannolikt var resultatet av många års syfilis: på den tiden medicinerades patienterna med kvicksilver vilket påverkade deras generella omdöme, och själva dödsorsaken kan ha varit kvicksilverförgiftning (överdos) tillsammans med ett stort och regelbundet intag av morfin och alkohol.

I stora drag kretsar Charles Rosens teser kring Schumanns stora önskan att som tonsättare befinna sig i ett rakt nedstigande led från Beethoven och Schubert; de två stora giganterna vid tiden enligt Schumann. Men det fanns en brist, alternativt flera brister eller faktorer som påverkade utgången åt ett helt annat håll – han besatt helt enkelt inte en likvärdig talang eller förmåga. Detta tar sig uttryck på två intressanta plan: Mellan 1830-40 komponerar Schumann ett hundratal verk för piano. Enligt tidens normer och egen utsago, misslyckas han med dessa kompositioner eftersom han inte behärskar den modulations- och variationsteknik som hans föregångare så raffinerat gav prov på. Detta resulterade i en musik fylld med klara brott, otaliga fermat och oklara övergångar i stället för kadenser och upplösningar enligt traditionell harmonisk logik – en kullkastning och underminering av både personlig strävan och tidens norm.

“The repetitions, the out-of-phase rhythms, the sudden appearance of voices that are inexplicable in the polyphonic structure – these characteristics of Schumann’s style not only work together but also against each other. They reflect upon one another; they draw attention. The emotions applied by Schumann’s art can never seem entirely innocent. Like the other composers of his generation, but more than any of them, Schumann brought a new complexity and a new uneasiness to the art of music, and they are still with us.”

Novellete no.6 för piano 1838 takt 13-28Den andra dimensionen av Schumanns brist knyter an till sjukdomsbilden; dess tilltagande märkbarhet och hur medicineringen börjar sätta sina spår hos honom. I en efterkonstruktion skönjer man förändringen via Schumanns sena försök till retuschering av dessa nämnda pianoverk. På äldre dagar gör han flertaliga försök att komponera in kadenser och upplösningar och på så vis radera vad han själv uppfattade som misstag, vilket medför en påtaglig försämring av verken och den progressivitet som han, på ett mer eller mindre omedvetet vis, hade kommit att bidra med. Det finns även exempel på revideringar av de tidiga verken där Schumann har lagt till repristecken och fördubblat melodilinjer, för att på så vis förenkla och underlätta för lyssnaren i tron om att han därmed korrigerade de ungdomliga misstagen. Den intressanta aspekten i detta förfarande är att vi idag kan se det gradvis försämrade tillståndet, och hur han i sin villfarelse försökte lämna ett avtryck till eftervärlden, vilket fick en motsatt effekt och innebar en markant försämring av verkens kvalité. Schumann själv var av precis motsatt uppfattning – han såg sig själv som frisk och försökte skyla över de tidiga misstagen som han menade vara ett resultat av en psykiskt labil karaktär.

den romantiska generationenEtt av de mest framträdande särdragen hos Schumann, men även hos vissa andra tonsättare under denna period, var oförmågan att manövrera och variera rytmik, puls och betoning. Det finns några lyckade exempel där gradvisa förskjutningar av betoningar och accenter sker på ett i det närmaste subtilt vis, vilket ger musiken en lekfull karaktär. Men oftast var övergångar mellan olika texturer endast möjliga genom att avsluta en sektion och påbörja en ny eller, som i Schumanns fall, skifta mellan texturer utan förvarning eller upplösning, där musiken endast kan komma till avslut genom utmattning. Men i detta misslyckande eller i denna oförmåga fanns det samtidigt en extraordinär kvalitet och originalitet – hans begränsningar leder till en unik och oefterhärmlig musik.

“Schumann’s genius was as destructive as it was creative: we might say that he destroyed as he created. No one did more to make the Classical forms untenable, the forms that he himself revered and tried to imitate. Even the simple ABA structure lost its coherence in his hands. […] In the end, the inability to reproduce the full dramatic articulation of the Classical forms that Schumann admired and revered was tragic, but it had compensations and rewards.”

Stefan Thorsson

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.